Det var en fin dag, solen stod högt på himlen och man kunde inte skymta något tecken på oväder. Här och var stod rådjur och betade, och i gräset skuttade harar. Det var få träd, slätten var helt öppen.

Ett helvete alltså.

Det var svårt att jaga - han kunde inte smälta in i trädens skuggor och lura sina offer, och i gräset syntes den röda "kammen" allt för väl.
Och med tanke på den rika naturen borde det finnas fler vargar här.
Han ville inte stöta på någon nu. Han slet av ett stycke från sitt byte - det enda han hade lyckats fånga var en fågel, som ovetande om faran hade kommit i sikte. Det dugde i alla fall.

Han började promenera. Djuren han passerade lyfte oroligt på sina huvuden och vädrade, men lugnade ner sig då dem förstod att han inte jagade. Ett litet träd, omgiven av små buskar passerade hans syn. Den enda platsen som solljuset undvek att falla på.
Solen själv skadade honom inte, men själva ljuset var plågsammare.
Han sträckte på sig, suckade, och rullade ihop på rygg under den, stirrande upp i dess gröna krona.

//Kort start, men hoppas någon vill Joina C: //

||Joinar||
Solen stod högt på himlen, såg ner på de varelser som betade på slätten, gav dem värme och ljus. Gav gräset en frodig grön färg. Solens strålar smekte den svart-vita kroppen, gav den värme. De vita tassarna fick honom att röra sig framåt, fastän de turkosa ögonen var stängda. Han bodde på den här slätten, kunde den. Fast kanske inte här? Han slog upp ögonen och såg sig omkring. Kanske, kanske inte, han brydde sig inte dag. Hans far var borta just nu och han skulle antagligen inte få skäll eftersom det inte fanns någon där att ge honom den. Han log åt tanken och studsade vidare med glada krumsprång. Dagen var vacker.

En lätt bris bakifrån lekte med hans päls och man och svalkade hans kropp. Förde med sig hans doft framåt, mot bytesdjuren som betade längre fram. De lyfte skrämt på huvudena och såg sig omkring men lugnade ner sig när de såg att det endast var en liten valp som kom emot dem. Han skuttade än en gång och landade på en grästuva som vajat i vinden. "Där fick du" skrattade den valpiga rösten innan han hoppade vidare med svansen vilt vaggande bakom sig. Det var endast när han var ensam han kunde uppnå denna totala frihet och lycka, annars var han misstänksam och tillbakadragen, även med familjen.

Han stannade upp tittade på ännu en grästuva, kröp ihop innan han kastade sig emot den.

"Där fick du"
Var det någon här?! Verkligen?.. En valp lät det som. Hmf. Han gäspade, funderade. Vilken flock var det som regerade här nu igen.. Qu? Han grimaserade, hoppades för sitt eget bästa att valpen bara var en vandrare som han själv. Trädet fångade av en vind, ruskades om som om den ville svara på hans fråga.
Ibland är det synd att träd inte kan prata..

Han ville inte resa sig, det var skönt att bara ligga ner och inte bry sig om vad som hände runtomkring, men nyfikenheten tog över. I gräset var det mycket sant en valp som lekte. Utan att säga någonting satte han sig ner, granskade den lilla. Skuggan som trädet skapade drog sig emot honom, men med en enkel snärt med svansen släppte den taget.
Solen fick hans svarta päls att glänsa, och den eldfärgade kammen på hans huvud att se livligare ut.

Han lutade huvudet en aning på sned, funderade på vad han skulle säga om han behövde göra det överhuvudtaget.
"Du, grabben, är du möjligtvis från Qu?"

Han landade på tuvan och hade redan i luften siktat in sig på nästa. Hans bakben sköt honom från marken. 'Du, grabben, är du möjligtvis från Qu?' Han stelnade till i luften och föll som en sten ner på marken igen. Hur hade han missat att det befann sig en annan varg här? Han morrade lågt för sig själv. Kände sig förödmjukad, Han såg upp från marken där han landat. En svart hane med en eld man. Sirocco kastade sig upp på benen igen, hukade sig ner i försvars position. Läpparna lyftes och blottade de kritvita valptänderna. "Ja. Vem är du? Han visste inte vart den reaktionen kommit ifrån. Var det för att hanen befann sig på deras revir eller för att han blivit överraskad. Förut när han mött främlingar hade han varit osäker, rädd. Men nu hade han tröttnat, varför kunde ingen annan i reviret finna främlingar?

Han rätade kropps hållningen litet men behöll tänderna vaksamt blottade, raggen var rest på ryggen och nacken. Han funderade på om han skulle yla efter någon av de vuxna. Men nej, han skulle klara detta själv! Hans turkosa ögon vilade på den mycket större hanen. Han kände giftet rinna till munnen, hans bett var nämligen paralyserande. Han tänkte inte slåss om den andra inte attackerade först. Eller tänkte han ens slåss då? Han samlade sin tankar igen och koncentrerade sig på hanen. Släppte honom inte med blicken, vågade inte.

Och från Qu var han. Midnight ville svära högt, vände om och springa iväg.
Valpen hade reagerat negativt på hans ankomst, så han ryggade bakåt. Alla verkade visst reagera så. Morra eller svara ohövligt. Var det ingen som kunde ge honom ett vänligt välkomnande någon gång?
"Jag är en vandrare. Eh, Ja, Midnight är mitt namn."
Midnight var den första att släppa sin blick, och kastade ner den i marken. Han ville inte ha flockar emot sig.
"Jag kommer i fre- Jag vill ingenting illa, i alla fall."
Han verkligen hatade ordet.
Han drog på mungipan, ett början till ett leende som aldrig fullbordades.

[Kort, men läser just nu :3]

En vandrare, ingen från någon annan flock. Han vädrade i luften och mycket riktigt, ingen flockdoft lämnade vargen, han lät lite av raggen lägga sig och han slutade blotta tänderna. Han ville ingen illa. Det, trodde Sirocco inte på, inte visste han varför, men han kände det på sig. Den här vargen verkade farlig. Han ville tydligen inte uttala ordet fred iallafall. Ögonen blev smala springor när han granskade hanen och sedan kom den tillbaka. Den smygande rädslan. Han ville bara sätta svansen mellan benen och fly, ylandes tills han stötte på en i flocken igen.

Kanske skulle han yla? Hämta hjälp? De hade trots allt en främling på reviret. En främling som inte ville ha fred, tydligen. Han tittade på främlingen igen, han satt under ett träd(?), kanske han inte gillade solens värme? Själv gillade han den, omfamnade den. Även om han gillade skuggors sällskap. Även om han varken hörde eller förstod vad de sade men han visste att de pratade med honom. Det var han övertygad om.

"Vad gör du här då" frågade han misstänksamt, ja om han kom i fred vad gjorde han då på deras revir, kunde han inte gått runt det?

Han svepte med svansen skrattade lågt i normal ton.
"Vad jag gör här?" Han tystnade och skämdes.
Han hade hört talats om Qu, men hade aldrig riktigt fått information om var deras revir låg. En panik började växa sig inom honom.
"... Tjaa ... Även den bästa tappar bort sig på andras marker någon gång ..." Nu kom leendet fram - bistert, dock.
Han harklade sig. Valpen hade inget att frukta egentligen, då han inte kunde förmå sig att skada dem.

Han kastade en blick bakom den lilla vargen, undrade varför han var själv. Hade man sådana som på riktigt brydde sig om en skulle man väl vara med dem?
Han ruskade på huvudet åt sina egna tankar - det var svårt för honom att veta, då han hade växt upp ensam - utan någon som brydde sig om honom, lyssnade på honom, ville vara hans vän..
Fast han hade ju sig själv att skylla då, han hade inte precis varit den trevligaste.

Han fortsatte granska den andra hanen misstänksamt. De upprepade hans ord med en liten ändring innan han, tvekandes, berättade att han tappat bort sig på deras marker. Men paranoid och misstänksam som han var litade han inte på hanens tvekande stämma och det faktum att hanen tidigare undvikit att säga fred, vilket fick honom att tro att hanen inte gillade fred. Hans hjärna kastade argument mot sig själv då han övervägde tanken på att yla efter en vuxen ur flocken, någon mogen nog för att bestämma om hanen var fredlig eller inte. Någon som kunde hjälpa honom.

Även om han inte känt någon doft från en flock så kunde han vara en varg som visste hur man dolde sin doft. En sådan kraft trodde han sig hörtalas om. Han nickade för sig själv, kastade bak huvudet och lät ett yl höras över slätten och förhoppningsvis skulle en av flockens medlemmar höra det och vara tillräckligt nära för att svara på det. Eller komma. Ylet var inte ett desperat rop på hjälp men det bad om hjälpen. Han fäste blicken på hanen igen och ville inte att han skulle springa iväg. Tänk om han tillhörde Devils, eller TBB! Han hukade sig knappt märkbart, redo att fly eller slåss ifall hanen attackerade.

||Någon från Qu har fritt fram att joina||

Våren var på väg och snön hade nästan försvunnit helt under den tid hon hade varit på upptäcktsfärd. Ett glatt leende hängde i mungiporna och tassarna bar hon fram över platsen i elegans. Trotts att hennes syn var borta så tog hon sig fram tystare än musen och vinden dansade glatt runt om henne. Tack vare ninjablodet så höll hennes doft dold och den låg även till största del i grund till att hon tog sig fram så tyst och enkelt. För varje steg hon tog så kände hon marken under fötterna och en bild av området målade upp sig i hennes sinne. Hon kunde se hur bra som helst, bättre än någon annan. Hon kunde se och känna varenda lilla sten och gren som låg dold under gräs och buskar. Hon kunde se ifall någon närmade sig långt före dom kunde se henne.

Fågenkvitter sjöng ljuvligt i luften och hon förstod att det var under dagen som hon vandrade, fågelsång var något man inte hörde om nätterna förutom ugglans ihåliga stämma. Hon minns dess stora runda igenomträngade ögon och en kall il klättrade längst ryggraden.

Oroliga vibrationer nåde henne igenom marken och den silvriga tiken stannade upp och såg ner emot marken, vred huvudet lätt på sida och lyssnade till dess ord. Det var två individer, en något äldre än den andre. Och elak var den också. Blicken smalnade av och hon såg upp emot de håll hon kunde känna av och vagt se deras siluetter. Med bestämda, ohörbara steg började hon att röra sig emot de håll dom befann sig. Snart kunde hon även känna av deras dofter och hon kunde även se dom bättre. Den ena var hemskt liten och hon kunde känna hans rädsla så starkt att det nästan gjorde ont i henne. Den andre var betydligt större och skickade en hemsk känsla längst marken. Han hade elaka avsikter och oavsett hur mycket han skulle förneka det så kunde han inte ljuga, inte för henne i alla fall.

"Vad gör ni med den lille?" rösten bar en lika vacker klang som alltid, men man kunde höra allvaret i den. Dom isiga ögonen såg emot den större, emot honom och även igenom honom. Hon bar ett par döda ögon men betedde sig precis som om att dom fungerade som dom skulle. Ria hade kommit upp vid valpens sida men höll blicken fäst emot den andre.

[Hoppas det är okej att man joinar ^^']

[Självklart! :3]

Valpen ylade, och han kände en rädsla växa inom honom. Han backade bakåt, in under trädet, och stirrade ner i marken. Skuggan omfamnade honom och fick honom sakta att smälta ihop med den.
"Jag kommer inte att skada någon, och jag hade inte tänkt att göra det." Sanna ord. Han bet ihop. Så fort han hade upptäckt att han var på Qu's revir hade alla de ondare tankarna försvunnit, och han kände sig lika hjälplös som en hare i en rävs käftar.

Någon annan kom. Han tittade ditåt och stelnade till.
Ögonen skrämde honom.
"Ingenting! Jag lovar!" Pupillerna smalnade.
Eller hade han det? Bara med sin ankomst hade han - vad han hade uppfattat - skrämt den mindre.
Skam.
Varför hade han kommit hit överhuvudtaget? Hade han verkligen förväntat sig att ingen skulle se honom?
Ibland blev han så besviken på sig själv.

"Jag lämnar, bara ni säger åt mig. Jag menade inte att komma in hit ändå" Han höjde huvudet, tittade på det båda, och la sig ner i gräset igen.
"Men, Euhm, om jag lämnar, kan någon av er - vilken av er kvittar - visa åt vilket håll det går fortast att försvinna härifrån? Och jag vägrar gå där jag kom ifrån."

[*Host-Midnight-feg*]

Hanen såg rädd ut efter att Sirocco ylat, men detta lugnade inte valpen, tvärtom, Rädda vargar kunde vara mer benägna att attackera. Vargen backade in i skuggan av trädet och försvann. Dennes rädda röst fick Sirocco att höja på ena ögonbrynet, inte kunde man vara rädd för en valp? Men hans stämma lämnade honom, fortfarande osäker, rädd. "Det tricket funkar inte på mig" han såg rakt in i skuggan där han trodde att vargen befann sig. Hans far var en mästare av skuggor. Men ändå var han rädd. Rädd att hanen skulle se igenom hans lögn, för han skulle inte kunna se vargen skulle inte kunna hitta honom i skuggan.

Plötsligt, ljudet av någon som närmade sig. Han kände först hopp, äntligen kom räddningen! Flocken, eller en ur flocken. Men han släppte inte skuggan med blicken, och såg nu hanen, eller hans man i alla fall. Men den mjuka rösten som talade fanns inte i hans perfekta minne, ingenstans kunde han finna den. Det fick honom att krypa ihop, hans hjärna fick härdsmälta. Så många främlingar, på så kort tid. Ovissheten om de ville flocken väl eller inte drev honom till vansinne. Han var en valp, vars osäkerhet och rädsla för främlingar byggde på förlusten av en mor och en syster. En moders värme och sedan ensamheten i chaoset, då han och hans syskon letat efter henne. Kylan av saknaden.

Han hade ännu inte tittat på den nya främlingen och även om hon lät vänlig, så vägrade han tro på rösten. Vägrade lita på den. Rädslan kröp djupare in under hans skinn, borrade sig in där och lade sig till rätta. Ännu ett yl lämnade honom, skar i luften, det var panik artat skräckfyllt. Hans andhämtning ökades och hjärtat slog våldsamt i bröstet på honom. Han visste att han inte skulle klara av två, inte ens om han paralyserade den ena. Andetagen blev än mer ytliga och han fann sig själv att vara ihop krypen på marken, darrandes, med svansen mellan benen. Hans blick for äntligen på nykomlingen.

En ung silver färgad tik med koppar tårar under blå ögon, som såg fel ut,med lite ljusare delar på magen. Men mer än så kollade han inte utan han vände blicken till marken. Fortfarande med paniken krypandes under skinnet.

Rädslan från valpen var oroväckande och hon hade svårt att koncentrera sig på den andre. Hon kände av en konstig känsla ifrån honom men kunde inget se och där med inte heller få svar på vad den konstiga känslan berodde på. Dom silvriga öronen klippte till och hon stod bredvid valpen med en stolt och säker hållning. Den okände tycktes vela ge sig men viskningarna var oroliga och varnande. Det var någonting som inte stämde, inte alls.

"Du ska ingenstans fören du har bett om ursäkt!" trotts att ögonen var döda så kunde man se att hon menade allvar, än mer höra det. Dom nätta tassarna bar hon några steg framåt för att sedan stanna.Öronen drogs bak emot nacken då ytterligare ett skräckslaget yl lämnade den lille. Hon vände sitt ansikte emot honom och log ett försiktigt och lugnt leende. Hon ville honom inge illa men visste inte hur hon skulle kunna lugna honom heller. Han var så uppjagad, så rädd och förstörd.

Med en lite sammanbiten min vände hon blicken emot den äldre igen. Men samtidigt som hon höll den döda blicken fäst på hannen hände någonting bakom henne. Gräset runt den lille valpen blev sakta grönare och en liten blomma reste sig, vecklade ut sina vackra gula blad. Det skulle nog inte hjälpa men det lugnade henne lite grann i alla fall.

Solen stod högt på himlen, ett faktum som fick skuggvargen på ett något bistert humör, ty den var inte uppskattad, inte varm och skön som för många andra, den var snarare rent utav smärtsam. Den drog till sig av hanens energi, och av hans skuggor, och som alltid om han tillbringade för lång tid ute under solens förrädiska strålar så skulle det smärta honom, väldigt mycket. Vad han inte skulle ge för att få ligga på ett svalt grottgolv i skuggan, men ändock så befann han sig här ute, på slätten, mitt på dagen då solens strålar var som värst och mest smärtsamma. Han hade nyligen kommit hem igen efter en kortare vandring ner till den tropiska skogen i söder, en resa som hade slutat upp i ett flertal sår över hans kropp, ej öppna och blödande, de hade börjat läka, men nog var de ganska så färska, även om endast ett fåtal av dem faktiskt kunde skymtas under den böljande svartvita pälsen. Den tvättbjörnsmönstrade hanen vandrade till synes planlöst omkring över slätten, inte i jakt på byte, utan snarare runt omkring revirsgränserna för att se vad som hade, och vad som höll på att ske. Vanligtvis brukade han vandra runt reviret om kvällen och natten, då han var som starkast, inte försvagad av solen, men något hade sagt åt honom att han borde ta en runda, en vag röst bland de så vanligt viskande skuggorna som svävade omkring honom. En känsla som hade rotat sig inom honom, mestadels emot hans egentliga vilja, men det var en som han varken ville eller tänkte bortse ifrån, för den handlade om någonting han brydde sig väldigt mycket om, som betydde mer än livet självt. Den vaga oron som funnits inom honom besvarades så gott som då ett ylande skar igenom tystnaden, en vars stämma han var mer än bekant med. Öronen spetsades och huvudet vändes tvärt åt det hållet som ylandet kommit ifrån, det lät inte panikslaget, inte desperat, men ändock kallade stämman på hjälp. En låg morrning steg ur hans strupe, om det var någonting som han hade dåligt med tålamod och tolerans till så var det då någon hotade hans valpar, eller fick dem att känna rädsla. En hop av skuggor drog sig ner emot marken, bildade ett skuggben som kompletterade det halvt avhuggna vänstra frambenet. Det var något av det mest avancerade han kunde åstadkomma med sina skuggor, fysiska, fast samtidigt formbara och följande. Sekunden senare så lät han kroppen sättas i rörelse, det var precis som att han hade fyra ben där han sprang över slätten, så pass sammansvetsade med skuggorna att de var som en enda skepnad. Han kunde inte hindra åtskilliga tankar från att inta hans sinne, och nog fanns oron helt klart där, men utåt sett så kunde man nästan bara se en målinriktad och smått irriterad fasad. Det dröjde inte allt för länge innan han kunde skymta skepnaden av tre vargar intill ett träd, och skuggorna omkring honom var minst lika uppretade till stämman som hans tankar. Han var visserligen inte den som dömde andra utan att bilda sig en uppfattning om denne, men att sonen kallat på hjälp, att han var rädd, det sade honom mycket. Ett andra ylande skar igenom luften, den här gången panikslaget och fullt av skräck, och det lätet skar även i hans hjärta, det var ingenting han önskade att någon av dem skulle behöva känna, men ack så var det så världen var formad, tyvärr. Han ökade stegen ytterligare innan han till slut tog ett språng och landade intill sonen. Den skogsgröna blicken vandrade kort över den vita unga honan och vändes sedan till den mörka hanen bland skuggorna under trädet, en skuggvarg, likt han själv. Blicken vändes sedan bakåt emot sonen som låg ihopkrupen på marken, närmast darrande av skräck, och en låg, knappt märkbar suckning lämnade honom. ''Sirocco'' han sänkte huvudet emot valpen och strök kort nosen över dennes hjässa. ''Jag är här'' sade han i en lägre ton, nästan viskandes och mötte de turkosa ögonen, så lika hans mors, för en kort sekund innan han tvärt vände om emot de båda vargarna, fäste blicken på skuggvargen med ett stelt och uttryckslöst anlete. ''Och vad händer här??'' stämman var desto hårdare, stelare, och man kunde höra att han menade allvar. Han gjorde allt för att skydda de han älskade, gick till vilka längder som än krävdes.

| Här kommer papi <3 |

"Det tricket fungerar inte på mig."
Han ville bara fräsa åt honom att försvinna. Han orkade inte med det här..
Utan ett ord som svar stirrade han tillbaka på valpen.
Det hade nog varit en gissning, men den lille tittade precis var han stod. [color:0f42=redOm han verkligen inte ser mig, det vill säga.. Så svårt behövde det inte vara, inte om man koncentrerade sig på det.
Han anklagade sig själv utan några särskilda anledningar och tog ett djupt andetag.

"Ingenstans, säger du?" Han log stelt. Säga förlåt? Be om ursäkt? För vad?! För att valpen skrämdes av något som från början hade varit menat som en simpel fråga, eller kunde tolkas som en hälsning? Han förstod sig inte på det. Ungen hade inte behövt starta någonting större av det här.
Varför kunde dem inte vara låta honom gå, så att han fick slippa det här tjafset? Han såg sig omkring efter utvägar, men det ända han mer upptäckte var någon som närmade sig dem. Varför hade han inte sagt allt rakt på sak, även nämnt det förhatliga ordet?

...Åhnej. FLER. Han tittade dit, följde hanen med blicken. Vem han än var verkade han ha en bra relation med valpen. De var också lika i utseende.
Farbror? Far? Han backade längre in, tryckte sig mot trädstammen.
Inte strid här, där han var svag. ..Och förmodligen underlägsen i antal.
Men det han trodde om Qu kanske inte var sant? Han ruskade bort tanken, stirrade protestantiskt på allesammans.

"Tja, jag råkade skrämma din lilla kompis här, försökte visa att jag inte skulle göra något, sedan kom fler och fler hit och och kan jag inte bara få gå nu?!" Mumlade han fort med en tiggande och irriterad röst.

Honan talade igen men han kunde inte urskilja orden, bara rösten, hanen svarade. Han såg fortfarande ner i marken stirrade på den som om den skulle hjälpa honom ifall han bad tillräckligt snällt. Han tysta böner verkade funka för plötsligt blev gräset än grönare och en gul blomma slog ut dess bland. Men mer än så hände inte så hans panik dämpades inte. Plötsligt hörde han ljudet av springande steg, hans redan snabba hjärtrytm ökades, om möjligt och han svalde hårt. Inte en till.

Men sedan uttalades hans namn av en välbekant röst. Nästan viskade ut och sedan såg han in i ett par skogsgröna ögon. Hela kroppen slappnade av och hans ben, som värkte av att stått stelt så länge, vek sig under honom och han sjönk ihop på marken. Hans far var där, han var verkligen där! Han var hemma. Lättnaden som spreds i den späda kroppen var fulländad. Han tittade upp från marken och såg på sin far. Hans förebild. När han lev stor skulle han vilja bli precis som hans far. Lika orädd, modig.

Han reste sig på de värkande benen och stapplade fram den korta biten tills han far och lutade sig mot dennes ben, strök huvudet mot honom. Det gick upp för honom nu hur mycket han saknat sin far. Den andra svarta hanen, den under trädet. Han hade tagit till orda igen, och när Sirocco tänkte efter, nu när han var i trygghet med sin far, så hade han överreagerat. Men han skulle självklart inte avslöja det, så istället stirrade han bara på hanen. Han visste vart han stod nu då han såg den eldiga manen.

Hon ville ge honom en hård blick men kunde inte, det skulle antagligen bara skrämma den större ännu mer och den lille ville hon inte ens veta. Istället stod hon kvar och håll sig koncentrerat på hannen framför henne. Fortfarande undrande över vad den vaga kvävande känslan kunde vara. Någonting liknande fanns även hos den lille men knappt märkbart, hade dom någonting gemensamt. Av det lilla hon kunnat se så verkar det inte som det men någonting gemensamt hade dom.

Plötsligt slog den ljusa döda blicken ned emot marken och dom silvriga ögonen spändes. Någon kom, kom emot dom och osäkert tog hon ett steg åt sidan, bort ifrån valpen. Någonting varnade henne och åter igen sköljde denna kvävande känsla över henne, oförstående såg hon upp emot hannen under trädet. Det kom inte ifrån honom och inte ifrån valpen, det kom med den främmande individen och en svindlande känsla fick öronen att rycka okontrollerat. Hon kunde känna dess steg men ändå så var det som om någonting låg mellan marken och vargen. Hon visste inte säkert men för första gången på länge kände hon sig svag, att marken under hennes fötter sviker henne. I hopp om bättre sikt svepte hon den långa svansen längst marken men hennes hopp försvann lika fort som den kom. Valpen och den äldre blev tydligare men den som kom emot dom försvann i ett otydligt moln.

I tidig ålder hade hennes fart lärt henne att meditera hjälpte att se, höra och känna bättre och hon kunde inte finna något bättre tillfälle än nu. Ingen av dom som befann sig runt henne skulle göra något och så fort dom rörde en min så skulle hon se det, men det var denna kvävande skugga som fick henne att tappa fokus. Dom döda ögonen slöts och hon satte sig ned med en tung duns. För varje steg som mörkret närmade sig desto mer blev omvärlden för henne mörkare, tyngre och kallare. Ändå fortsatte hon att koncentrera sig trotts att det inte skulle hjälpa, nosen fungerade som den skulle men trotts det så var det någonting som inte stämde. Hon kunde nu känna att det nog var en hanne, äldre än någon av dom alla tre men någonting störde där också. Som om att ett radioaktivt moln som stör ut all elektricitet slår den ut hennes funktioner. Hon kunde vagt höra hans steg då dom dog ut, precis bakom henne och vagt höra hans ord. Mer än så kunde hennes sinne inte tillåta. Vad var det med denna hanne som var så tungt, plågande, hon hade känt samma sak med hannen under trädet men inte i samma nivå som nu. Nu visste hon dess gemenskap, dom bar någonting så fruktansvärt mörkt som gjorde att hon hoppades på att få ett par vingar och flyga iväg ifrån denna plats. Minnen ifrån vad hennes far sagt kröp sig sakta fram och dom var varnande. Vargarna av Oga släktet bar en stor svaghet emot mörker, mörker i alla dess former. Var detta han menat med mörker. Men det kändes inte som det, detta kändes så levande.
Ria svalde hårt och förblev sittandes med ögonen slutna, koncentrerade sig men trotts det så tippade öronen förvirrat åt alla håll, försökte hjälpa henne att måla upp området för henne igen då marken kändes som ett enda grummel. Som en myr som sakta drar henne ned till en kvävande plågsam död.

[Ni är dumma med min fina Ria <'3]

Den lite läskiga tiken satte sig ner, verkade oroad över något - eller kanske någon? Han visste inte. Var det han som påverkade henne? Om hon var i Qu då skulle-
Han var tvungen att sluta tänka på det där. Det var förmodligen inte honom, utan något annat. Eller..?
Tankarna gnagde i honom.
Med ett par sekunders lugnande så bestämde han sig för att sluta agera som han gjorde. Eller, i alla fall att försöka.
Han märkte att valpen verkligen visste vart han stod nu.
"Men i så fall ber jag om förlåtelse."
Det värkte i honom att behöva sig det, men det visade han inte för de framför honom.

Han trampade fram och tillbaka med tassarna, var obekväm med att stå med dem där. I sitt huvud hånskrattade han åt sig själv.

[Hej hej :3 När jag skrev senaste inlägget så "avslutade" jag rollspelet - ett förhastat beslut, jag kände press för att jag inte kunde skriva lika långt och bra som alla andra - men det ändrades kort därefter tillbaka till "aktivt" och inlägget sabbade istället ordningen, vems tur det var att skriva osv. Nu har det gått runt två och en halv månad, eller över två månader i alla fall *orkar inte räkna* och rollet har stått oaktivt. Så nu tänker jag att jag avslutar rollet ändå, dels för att det stannar upp Midnights tidslinje dels för att jag inte tror att det kommer bli aktivt igen. Så.. Avslutat.]

[OFF: Tzoura, jag skulle verkligen vilja fortsätta, men du kan se det som pausat, och därmed fortsätta med Midnight. Vill gärna se vart det här leder. ibland har folk inte tid eller inspiration till ett roll och då kan det få vänta och ibland länge. Så om du har lite tålamod så kanske det fortsätter sen]

[Skrik: Midnight kommer förmodligen springa iväg ändå tillslut, haha xD men jag gör som du säger och Pausar det istället - tänkte inte på det altenativet]