Hon hade simmat länge, väldigt länge, och för en gångs skull hade faktiskt svansen varit användbar. Den hade hjälpt Roko med den långa simturen, och hon var faktiskt lite tacksam. Men vart var hon nu egentligen? Roko hade aldrig varit här förut, utan hade hållit sig till numoorislätten och döda skogen i större delen av sitt liv. Försiktigt såg hon sig omkring, hon var på en ö, så mycket var säkert, men fanns det mer att se här, förmodligen inte.
Hon visste inte riktigt hur hon hamnat här, men sen kom hon ihåg. En varg hon förföljt hade upptäckt henne, och jagat henne genom hela träsket, och hon hade varit tvungen att simma en bra bit innan vargen hade gett sig iväg. fast det var rätt så kul att hitta nya ställen med, här kanske var ett bra ställe att ligga och vänta på ett offer. Tanken var väldigt frestande, så hon slank ljudlöst upp i ett träd, och blev nästan osynlig. Den blodröda manen dolde hon i löv, och hela hon låg stilla, så stilla som när man jagade, och väntade på det rätta tillfället.

Mjuka men bestämda steg tog vrenhanen framåt.
Den gyllengula blicken svepte över området.
Duke älskade det här stället.
Han befann sig på en så liten ö att det nästan kunde kallas... plätt.
Den var inte större än kanske 12 meter rätt över.
Den långa, nyansskiftande svansen släpade som vanligt i marken, men tog ingen skada av det.
Den var van, hade blivit omkringsläpad hit och dit i Numoori senaste halvåret.

Han kom fram till kanten, där vattnet kluckade mot en minimal strandremsa, och vadade sedan ner i vattnet.
Han simmade effektivt, med kraftiga, långa tag och kom snabbt över till en större ö.
Ja, den hade till och med ett litet berg på mitten.
Men bara ett litet, detta var ju trots allt Öarna.

Han skakade vattnet ur pälsen, vände blicken upp mot ön och spetsade öronen.
Mitt på stranden, bredvid en liten buske, satt en hare.
Han stirrade stint på den - och den stirrade tillbaka.
Den hade stannat upp i tiggandet på en liten rot den grävt fram under busken, och nu ryckte det skrämt i dess morrhår.
Duke tog ett tyst, smygande steg framåt, hukade rovlystet sig ner och spände blicken i den.
En onaturlig vindblåste i ryggen på haren, fick den att tappa fästet om marken.
Den föll omkull.
Duke såg nöjt på det lilla kämpande djuret i sanden, nedtryckt av luft.
Han gick lätt och ledigt fram till den lilla varelsen och såg på den ett ögonblick.
Den sprattlade förtvivlat för att inte kvävas.

Duke höjde ett ögonbryn och drog bort syret från djurets hals, och efter en mycket kort stund var det dött.
Medan den ännu var varm tog Duke haren i käkarna och tassade lite längre in, tills han kokm in bland träden.
Där stannade han och släppte ner bytet på marken.
Lade sig ner, och började lugnt att äta.

Offret hade anlänt, en hanne. Roko var inte så glad över att det var just en vren, då ifall hon blev upptäckt, skulle det vara svårt för honom att inte se att hon var en vren, eller, en halv-vren. Men hon började dock att bryta sig in. Det var inte så enkelt, hanen hade ett starkt försvar. Men eftersom Roko's krafter inte var så enorma, lyckades hon slinka in i hannes sinne. När hon väl var inne, visste hon inte var hon skulle börja. Det fans massvis med möjligheter och elakheter i en vargs sinne, så det var svårt att bestämma vad man skulle börja med.
*Du är bevakad..* började hon med, och började vänta på reaktion, samtidigt som det vattnades i munnen när hon tittade på kaninen. Men sedan började hon snoka igenom hans sinne, på jakt efter något att klämma åt honom med. Hon sökte sig igenom minnen och tankar, men tycktes inte hitta något skamset eller sorgligt för hans del, så hon fortsatte att leta, hon visste att ingen varg bar ett ent samvete, bortsett från de dära goda fjomparna, som höll på med sina idiotiska ljuskrafter eler vad det nu var. De var i alla fall mesar, riktiga mesar.

(Är han telepatiker? Om han är så har han kanske lite bättre försvar, men har han något minne eller liknande som han typ, skäms över?)

(Ja, han är telepatiker ;-) Och han har inte direkt nåt han skäms över... Har inte hunnit rolla särskilt mycket med honom xD)

Rösten i huvudet.
Han hade faktiskt väntat på att den skulle komma ända sedan han klev upp på denna ö.
Doften av vrenhona - och hennes sinne, avslöjade henne direkt för denna vrenhane.
Han var väl inte dum.
Han åt varsamt upp haren, tills hans tunga slickade benen, reste sig sedan upp och gick raka vägen fram till trädet.
Han lyfte lugnt blicken upp mot honan.
*Tittut*
Han flinade snett.
Tagen på bar gärning.




(Eheheh xD)

Han var telepatiker han med! Lite snopet, faktiskt, hon hoppade till lite, och gjorde sig redo att fly. Trädet var ett bra gömställe, men omöjligt att kunna fly snabbt ifrån, så si stället hoppade hon smidigt ner på marken, och tittade sedan på hanne.
*Du visste om mig redan innan, eller hur?* hon försöke att inte låtsas om att hon såg ut som hon gjorde, men det var svårt att låta bli, då det vat så tydligt. Ön var liten, och hon var inte så bra på att simma, hon hade tagit sig hit i ren panik efter det förra offret, med lite tur skulel denna hanen ge hene panik med ifall han vile attackera, då kunde hon enkelt ta sig över halva sjön, sedan kämpa på flitigt resten.
"Jag är Roko, i alla fall.." hon skyndade med att blockera sitt sinne så väl det gick, i alla fall de viktigaste detaljerna som uingen fick rota i, sen fick han läsa henes tankar om han ville, det skulle inte spela så stor roll, Roko var ganska så förutsägbar utav sig, och det ver enkelt att förutse hennes nästa drag, det brukade vara att fly. Eftesom hon redan var en blandad vren, kunde henes värdighet inte gå lägre, så varför inte vara en ovärdig fegis som flydde om hon inte kunde fuska?

Duke betraktade lugnt tiken som kom ner från trädet när hon upptäckt att han visste om hennes vistelse på ön.
*Det kan du ge dig på, min vän*
Han lade huvudet på sned.
Han såg hennes sinne... men hon blockerade honom.
Men han hade redan sett så det räckte.
Hon kanske borde få av sin egen medicin?

Någon som invaderade henne, gjorde henne tokig?
Men Duke var för nyfiken för att ta till det i första taget, han ville testa henne lite först, se vad hon gick för.
Svansen svepte svagt bakom honom, musklerna spelade under hans päls när han sträckte på lederna, gäspade.
Sedan fuktade han nosen med tungan och såg uttråkat på honan, Roko.
"Vad har du för dig då? Förutom att bara ligga och vänta på dina små offer?"
Han satte sig ner och såg på henne med sin gyllene, genomträngande blick.
Som om han såg rakt in i hennes själ.
Det kanske han gjorde också..


(Ledsen om roko's planer går i stöpet x'D)

(No problem, hon förtjänar det xD)

"Inget." svarade hon snabbt. "Mitt liv är inte det intressantaste." hon svepte lätt med draksvansen, och ruskade bort de sista löven som fastnat i hennes blodröda man, sedan tillade hon på hannen igen, utan att ens försöka undgå han blick, det skulle bara vara ett tecken opå att hon var nervös, ängslig eller liknande, vilket helst inte fick hända.
"Ditt namn då, främling?" det var aldrig fel att byta namn, och just nu orkade hon inte bryta sig in, igen, bara för att ta reda på ett ynkligt litet namn, nä, hannen fick säga det själv, det var mycket enklare på det viset. Ljudet av vågorna som slog mot strandkanten hade både en lugnande och oroande på Roko. Ljudet fick hene att känna sig fridfull, men även så var det mer klart att hon var fast på en ö med en hane som kunde telepati, OCH förmodligen hade ganska så starka muskler gämfört med henne.

(IT~)