Han sprang, sprang så fort dom små benen orkade bära honom.
Leendet på dom svarta läpparna var så stort och dom ljusa ögonen gnistrade av lycka och liv. Framför den lilla mörka valpen sprang en ödla för livet och den klumpiga Roy efter sig. Ett valigt skratt lämnade honom till och från. I ett försök till att komma närmare tog han ett skutt i luften men kom inge närmare, men att göra självaste bara skuttet var roligt det också. Så det hände att han stannade upp till och från för att bara skutta rakt upp och ner på platsen, skratta livligt för att sen komma på vad han höll på med. Av någon anledning så hade ödlan inte sprungit iväg då den haft chansen, i stället verkar det som om att den har stannat upp för att se efter ifall Roy var efter.
Efter en stund gick dom glada sprången långsammare och långsammare för att tillslut stanna upp helt. Han andades häftigt och satte sig vid den underlig buske, ödlan kom försiktigt fram och kikade på den svarta underliga filuren för att sedan försvinna. Lite besviket såg Roy efter ödlan och dom mörka öronen tippade rakt ut. Vad hade han förväntat sig, vem vill vara med honom en längre stund. Ett vagt kurrande ljud hördes och han såg sig om för att finna var det kom ifrån, han fann inget till en början men mycket snart fick han syn på ett par grågula fascinerande ögon, det var ödlan som satt på en gren bredvid honom. Svansen började dunsa hårt i marken och ett lyckligt leende sprack upp och han skall till lite lätt.

[Pax till någon av Kangish prickar ♥ Btw, det är typ en liten söt Crested gecko som han jagar ♥]

Omen hade fått lite mod trots allt, medan mamma Imani hade fullt upp med att tvätta hans tvillingsyster smet han iväg. Bara en liten stund. Om något skulle hända så fanns mamma inom hörhåll, det tänkte han se till. Han hade ju lovat sig själv att försöka bli lika modig som Ophelia var, hon hittade jämt på äventyr verkade det som. Nu var det hans tur - utan syrran.
Klumpigt som en valp med lite för stora tassar skuttade han lyckligt fram. Nu skulle dom allt få se. Ingen fegis här inte! Tungan fladdrade lite utmed sidan från de vidöppna käftarna. Han kunde knappt vänta på att dagens äventyr skulle börja! Även fast det fanns en viss oro.. Valpen slirade till och stannade upp. Kanske bäst att säga någonting iallafall? Blicken sökte sig bakåt, åt moderns håll. Varm trygghet. Nej. Omen vände på huvudet igen.
"För att bli modig som Ophelija måste man..!" Mumlade han lågt för sig själv, för att liksom övertala sig själv. Dessutom, inte kunde det finnas något farligt här omkring? Han hade aldrig sett något farligt runt lyan!
Just då ryckte han till av ett oväntat skall. Ophelia? Nej.. Men det lät som om det kom från någon som var.. inte vuxen? Ena ögonbrynet sköt i höjden som nyfikenheten gjorde detsamma. Men han var lite skeptiskt också, vem var nu detta?
Snabbt tog nyfikenheten överhanden, men han ville vara säker på att det inte var någon som skulle äta upp honom så han smög sakta åt det håll skallet kommit ifrån. Det var inte långt bort.

[HEhe ^o^]

Svansen slog hårt i marken så att en del löv for iväg och han såg emot ödlan med en glad min. Den skära tungan fuktade den lilla mörka nosen och han nös till. Det fanns så mycket i denna skog, eller kunde man kalla det skog. Han var tveksam till det men det fanns träd och buskar, sen så var det hemskt konstiga buskar och andra konstigheter men fanns det träd, massor av träd så är det en skog. Men det fanns även massa andra underliga växter som doftade ljuvligt eller vedervärdigt, det första Roy gjorde då kan kom hit och fann en intressant blomma som var gul i färgen var att sniffa på den. Ett gulaktigt moln hade lämnat blomman och han hade nyst hela dagen och kunde fortfarande känna besväret efter det där stickande molnet. Man kunde även se en lite lätt gul nyans i ansiktet på honom, förutom vid nosen där han desperat försökt få bort det värsta.

Ett litet skall kom fram och han höjde den vita tassen emot ödlan som orädd satt kvar. Den såg nästan ut att njuta av den svartes närvaro vilket glädje Roy och svansen började slå ännu snabbare och han satte ner framtassen och trampade till med båda framtassarna några gånger. Han ville busa, han ville leka men visste att det inte går att leka med en liten varelse som denna som det gör med en varg. Men taffat kunde dom minsann leka.

Plötsligt rasslade det bara till och ödlan var försvunnen, allt hade gått så fort att Roy inte reagerade fören han såg dom vajande löven och grenen där reptilen hade suttit. Undrande lutade han sig sakta närmare i hopp om att den lille skulle kika fram med sina stora ögon. Men den kom inte och en känsla av ensamhet sköljde över honom likt en våg. Öronen föll ut på båda sidorna och huvudet sjönk emot marken, svansen slutade slå lika fort han såg att den lilla 'vännen' var borta. Om han nu kunde kalla den för vän, det var tydligen få som kunde vara runt honom en längre stund och frågan varför förblev även denna gång obesvarad.

Men någonting fångade den svartes intresse igen då det ständigt ryckte i ena örat. Det hade fånga upp ett ljud lite längre bort och han rätade på sig, spetsade för att höra ännu bättre och mycket riktigt kunde han höra någonting. Det lät som om att någon eller något rörde sig längst stigen, emot hans håll. Vaksamt satt han kvar och väntade in den okände, skulle hoppa fram i sista stund ur sitt lilla gömställe och skrämma iväg faran. Eller överraska i alla fall.

[Jag vet inte, det går inte längre att skriva 'bra' Dx]

Plötsligt flög, eller nästan tumlade, Omen fram över skogsgolvet och de blöta bladen. Fylld av en nyfikenhet som nästan tog över hela honom, och ett leende som nästan tog upp hela ansiktet! Han kunde han med. Nu skulle tjejerna allt få se.
De litet stora tassarna fick inte så bra fäste, utan valpen slirade omkring över marken och såg allmänt fånig ut. Men det var ingenting som rörde Omen i nacken, nej, han var allt för upptagen med att få ta reda på vad som orsakat hans plötsliga intresse och otroliga nyfikenhet. Ju längre lilla vargen sprang ju starkare blev en doft. En annan valp? Nosen stacks i vädret för att lättare känna doften. Ja, annan valp! En hane dessutom! Han hade aldrig träffat någon hane i sin egen ålder. Hoppas han ville leka, ja oj vad Omen ville leka helt plötsligt! Plötsligt tvärbromsar den ljuse så han slirar iväg med baktassarna åt varsitt håll. Bara han inte är farlig och typ, vill äta upp honom. Eller är dum. Åh nej.
Men det var redan för sent, för där framme fanns en mörk valp med lustig gul färg i ansiktet. Huvudet tippades åt sidan, med ett delvis nyfiket uttryck och delvis räddt.

[Sorry att jag är så seg D:]