Den blåa honan rörde sig smidigt i luften, hon lät blicken svepa över området likt en fågel. Hennes hjärta var krossat. Hon hade valt att lämna Volbara när hon såg hur han var plågad i hennes sällskap. Hon hade lämnat honom i lavaöknen och flugit igenom ökenn för att sedan komma till denna vackra fridfulla plats. Hon ruskade på huvudet och koncentrerade sig. Med hjälp av sina skarpa ögon kunde hon se flera bytesdjur där nere, men hon visade inget tecken på att vara till hot. Hon var inte sugen på att göra någonting. Endast flyga runt och. Ja. Leva.

För en kort sekund tänkte hon tillbaka på när hon och Volbara först träffades. Hur de genast hade funnit varandra. Hon smålog lite åt minnet, men leendet försvann genast. Det var det förflutna. Det skulle aldrig mera bli så. De skulle aldrig bli de två igen, eller ja. De skulle inte ens kunna vara vänner.
Honan forsatte sin färd genom Nuumori.

Ensam.

Med stotliga lugna steg vandrade den ärrade varginnan ut från skogen, ut till slätten och lämnade den livfulla skogen bakom sig. Hon skulle inte vara borta länge men tankarna var alldeles för många just nu och hon behövde andas in annan luft och rensa på allt som hänt. Hon kände en tung sorg då nyheterna hade nått henne samtidigt som ett fruktansvärt hat hade börjat gro.
Hon var en individ som hade svårt för att hålla fast vid en sådan känsla länge, nog må hon ha blivit ledare över den fruktade flocken TBB men inte heller kunde hon kalla sig ond lika lite som hon kunde kalla sig god. Hon var en slug själ med lika oförutsägbart sinne som eldens låga inom henne.

Vinden ven i dom korta breda öronen och hon stannade upp emot skyn. En låga talade till henne och dom mörka öronen kisade en aning. En blå individ kunde skymtas och Thzu tippade huvudet på sne. Kunde det vara Geddon, nej det var det inte. Värmen ifrån denna varg var inte detsamma som Geddons. Ett lugnt leende hängde i dom svarta läpparna och hon fortsatte röra sig framåt, emot den okända bevingade vargen.

[Har svårt att förklara leendet, men tänkt dig typ detta =w=
https://www.youtube.com/watch?v=F71vBnUqBGU du kan hoppa fram till 3:05]

Den Blå sneglade åt vänster en aning och hennes ögon fästes på en individ, långt där nere. Ett elakt flin spred sig på hennes läppar. Hon lät sig sjunka, längre och längre ner. Efter att det var några meter kvar till individen stannade hon.
"Vem är du, främling?" sa hon avvaktande och hennes ögon var vaksamma. Hon granskade främlingen framför henne, en hona. Färgen på hennes päls var bland annat vit och röd, och ett ärr spred sig över honans vänstra öga (?).

ooff, sorry kort svar :C

Utan att vidare bry sig om den främmande vargen lunkade hon lugnt vidare över slätten men hann inte långt fören hon kände att den bevingade närmade sig sakta men säkert. Den brandröda manen svajade lätt i den isiga kylan och Thzu stannade och vände upp blicken emot den blå som nu stannade bara någon meter bort. Utan någon min i ansiktet tittade hon emot tiken och lyssnade till hennes ord, först funderade hon på ifall hon skulle svara. En mycket lockande tanke passerade förbi och det flammade till i dom mörka ögonen. Ja det hade varit mycket längesedan och denna gång skulle hon njuta av det hela, lite lek i början är aldrig fel.
"Vem jag är? Må jag be om ert namn först fröken?" sarkasmen lös igenom rösten och ett elakt flin växte fram.
"Men eftersom att ni ber så snällt så ska jag väl kanske presentera mig för lilla du då. Jag har många namn men brukar kallas för Rödhake(n) av många." med huvudet lätt tippad på sne såg hon emot den bevingade varginnan och sedan ut över området. Snö, så vitt och tragiskt.

Inombords var Den Blå irriterad, men utanpå såg hon neutral ut - visade inga tecken på hotfull het. Rödhake? Vad var det för något knäppt namn? Hon fnös lågt och granskade honan.
"Mitt namn? Valoria." sa hon avvaktande. Hon litade inte på honan som var under henne.

För en kort sekund flashade ett minne med Volbara förbi, hur lyckliga de hade varit tillsammans - men lika snabbt som minnet kommit ersattes det av deras farväl. Hon skakade på huvud och ett kvävt suckande lämnade henne innan hon piskade en aning med svansen. Hon höjde på huvudet och kollade in i den andra honans ögon.
"Ensam?" sa hon och flinade lågt. Hon talade hellre i korta meningar än långa krångliga och jobbiga meningar. Ett lågt skratt lämnade Den Blå innan hon lät vingarna röra på sig så att hon inte skulle sjunka till marken.

OFF; är det okej om både blir lite skadade? eller är det okej om Val skadar Thzu lite/mycket? ;3

Blicken som hade fallit på omgivningen föll inte på varginnan fören hon frågade ifall Thzu var ensam. Med en idiotförklarad min och höjde frågande på ögonbrynet då den blåe tycktes finna det hela roligt. Än så länge var det inte kul, men snart skulle det nog bli.
Hon såg sig om och slutligen på Valoria och ryckte på 'axlarna'.
"Tjaa jag ser då ingen annan än vi två." Thzu såg emot den blå och ett elakt leende sprack fram. Om man inte kände varginnan så skulle man kunna tro att det är på detta sätt hon fungerar, andra skulle nog se att hon bara driver med den andre. Vilket hon också gjorde.

"Säg mig, varför är ni så..." huvudet tippades lätt på sne och det elaka leendet övergick till hån. Ett fruktansvärt elakt hånleende.
"... sorgsen?" ty hon kunde känna av Valorias flamma som hon bar inom sig, så skör och vilsen. Så krossad och förstörd, ett prefekt offer för lite lek.

Den Blå suckade irriterat och höjde på ögonbrynet. Den där andra honan var irriterande.
"Säg mig, varför är ni så... sorgsen?"hörde hon honans ord och hon tänkte precis låte en dov morrning stiga från hennes strupe, innan hon hejdade sig. Hon granskade honan noga och fnös till. Men hon kunde inte hejda sig länge, en dov morrning steg från hennes strupe och hon blottade sina vita tänder.
"Låt mig vara." morrade hon sammanbitet. Den där honan hade ingenting med henne att göra, hon kunde dra. Små blixtrar började slå ur hennes svans. "Vad vill du egentligen, främling?"

En rolig tanke dök upp i Den Blås huvud och hon skrattade till.
"Varför är du här alldeles ensam, vill ingen vara med dig pågrund av ditt namn?" sa hon med ett elakt flin på läpparna.

"Oooh, se damen har lite gnista i sig minsann." ett roat skratt lämnade Thzu och hon var tvungen ta ett steg tillbaka. Med ett djupt andetag rätade hon åter igen på sig och denna gång kunde man se hur det lös i dom mörka ögonen och dom började glöda i en glödröd nyans. Ärren över hennes högra öga antog en röd nyans. Vad man kunde avgöra på tikens roade leende så kunde man tydligt se att hon gillade vad som hände och att hon var en aning sinnessjuk av sig.


Då Valoria kaxig spottade fram att ingen ville vara vid Thuz närhet på grund av hennes namn övergick leendet till ett äckligt lugnt flin.
"Ooh nej kära Valoria, jag har fler runt om mig än vad du någonsin kommer att ha." orden var kalla och hårda som sten men trotts det så kunde man höra dominansen i den och att hon talade sanning.
"Se på er Valoria, vem har ni i er närhet?" under tiden som Thzu hade talat så hade hon rört sig emot den blå med starka dominanta steg, ett högt buret huvud och ett fruktansvärt självsäkert uttryck. Ett elakt litet flin på dom svarta tunna läpparna. Hon stannade upp efter halva vägen och fnissade roat.
"Du behöver inte svara för jag vet... Ingen." det sista ordet väste hon hånande fram och hela ansiktet lös elakt.
"Och vad jag vill er?" svansen svepte till bakom henne och den röda manen blossade upp i ett eldhav.
"Känna smaken av ert kött och blod~" innan hon ens hann avsluta meningen så hade Thzu satt av emot den blå med glödheta tänder, huggandes efter tikens strupe.

Den Blå lät morrningen stiga i nivå och hennes ögon började glöda av ilska, det började slå blixtrar ur ögonen. Fast på ett vis hade honan rätt, hon hade ingen. Men detta var någonting som Den Blå struntade i just nu, nu var hon fokuserad på hur den andra skulle gå till attack. Leendet var fastklistrat på hennes läppar.
"Du skulle ju kunna försöka, främling." sa hon med ett litet flin på läpparna.

Valoria var mycket snabbare än andra kunde tro. Hon såg fiendens attack komma och smidigt hoppade hon undan. Ett skratt lämnade henne samtidigt som hon morrade. Den andra honan skulle få känna på stryk, verkligen.
"Gud, vad duktig du var då." flinade hon åt honan.


OFF; vart får Val träffa Thzu?

Thzu hade inte förväntat att träffa varginnan på första gången utan ville bara ha igång henne och det hade hon lyckats med. Nästan i alla fall.
Snön runt om varginnans tassar fräste och spottade vilt och tydligt kunde man höra att hon var av hettans värk.
"Man tackar sköna du, jag tar det som en komplimang." med ett socker sött flin såg hon emot Val innan ett lika sött skratt ekade ut bland dom.
Marken runt om Inferotiken ångade häftigt och snön runt om dom tinade bort i en oerhörd fart. Det förvridna ansiktet hade slappnat av en aning och man kunde se hur hon koncentrerade sig på att få bort snön, i alla fall så var det så en individ skulle se på hennes yttre nu.
"Säg mig, var han stilig? Det gör väl ingenting ifall jag skulle fylla tomrummet i hanns hjärta efter dig." det hånande flinet sprack åter igen fram och Thzuki såg emot Val med dom glödande ögonen.

[Tjaa... Det ser vi sen, har svårt för att förbestämma händelser i ett roll då det kan bli på ett helt annat sätt ^^]

Den Blå skrattade lågt. Den där andra tiggde verkligen stryk. När hon började prata om hennes Volbi, gick det för långt. Ett lågt vrål lämnade henne, hon hade ingenting med henne och Volbara att göra. Valoria visste ingenting om hur han hade det nu, om han ens var i livet, och hon var orolig för honom. Men det kunde hon inte tänka på nu - det enda hon kunde tänka på nu var denne främling, och att överleva. Mest sårbarast var hon vid sina vingar, och dem hoppades hon inte att Rödhaken(?) skulle träffa.

Hon granskade den andra för att leta efter svaga punkter. Hon skulle kunna attackera ovanifrån, men det skulle kunna leda till att hennes vingar kunde brytas - och ack - dem ville hon ha kvar.
Istället för att göra nästa drag väntade hon. Hon väntade på att den andra honan skulle göra sitt drag. Och då skulle det bli slagsmål, definitivt.

Med sitt så sluga och självsäkra smil granskade hon varginnan och tydligt kunde hon känna och se att det inte uppskattades om det hon talade om. Så det var ett brustet hjärta denna lilla blå bar på. Inte visste hon det. fören nu. Unga och naiva små varelser var allt Thzu kunde tänka om denne Valoria.

Då det inte tycktes som om att Val gjorde något försök till att attackera såg Thzu snett emot henne med en lite frågande min och drog ett djupt andetag och stuckade uttråkat. Att bara stå och stirra ut varandra skulle inte leda någonstans och det var till råga på allt en fågel hon hade att göra med. Tydligt minns hon vad dom hade lärt ut åt valparna i flocken. Attackerar du en bevingad varelse så sikta på vingarna, då är dom chanslösa.
Maken runt om Thzu och den blå hade blivit så gott som snöfri och man kunde höra det torra gräset prassla då vinden svepte över det. Perfekt! Ett belåtet leende sprack fram och den glödande blicken släppte marken och dom kraftiga benen satte av emot varginnan med en väldig fart. Hon hade bergsvargens muskulösa kropp, Inferons smidighet och styrka. Två helt unika raser att kombinera för att få fram den bästa stridsvargen och det är precis vad hon är. Oavsett på avstånd eller närstrid. Hon kunde kontrollera elden bättre än någon Infero och det var inte långt ifrån att hon kan skapa eld i tomma luften.
Dom röda glödande tänderna högg åter igen emot den blå men denna gång siktade hon emot bogen. Men hugget var i själva verket en täckmantel för hennes verkliga attack. Skulle hugget träffa så skulle det orsaka en oerhörd smärta, kött och hår skulle brännas bort samtidigt som hon skulle pumpa in ren hetta direkt i blod och muskler. Men planen i det hela var att sätta eld på varginnan. Koncentrera luft och hetta var inget hon hade problem med vilket hon hade gjort under den tiden hon närmat sig varginnan. Allt som behövdes var minsta lilla bränsle så skulle hennes ihopsamlade massa av hetta tända eld. Tanken var att hon skulle träffa vingarna men vart det än träffade spelade ingen större roll. Varginnan skulle ändå inte lägga märke om den osynliga attacken fören hon stod i lågor.

[Ska försöka samanfatta specialattacken lite kort. ^^
Det hon har gjort är att samla ihop vind/luft och hetta i ett typ osynligt klot som kommer emot Val. ]

Den Blå granskade den andra honan noga. Det såg ut som om främlingen planerade någonting, men Valoria hade ingen aning om alls vad det var som hände i den andras hjärna. Leendet på Valorias läppar var kvar, det främlingen inte visste var att hon hade en slags sköld av electricitet. När attacken kom var hon lite för sent ute, den andres käftar omslöt sig runt en bit av hennes vackra blå päls. Det sved till en aning, okej, riktigt mycket. Men hon kunde inte bry sig om det just nu. Hon tog sig loss ur honans grepp och lät vingarna föra henne högt upp i det blå. Med hjälp av sina egna krafter lät hon blixtrar slå ner mot den andre. Hon morrade till. Såret sved, mycket, och om hon inte skulle få rent det skulle hon få massor med infektioner och sådant dumt. Hon stirrade ner mot honan och väntade, hoppades på att en av hennes blixtrar skulle träffa henne. Åskmoln började omsluta sig runt de två vargarna då Valoria kunde skapa åskoväder. Stora blixtrar började nu slå och regnet öste ner på de två vargarna.


OOC; jag fattar inte riktigt vad Thzu håller på med, hehe, skulle du kunna förklara på typ msn eller något? (;

*petar upp* :')

[Sorry, har varit borta ^^]

Hon kände hur dom glödheta tänderna trängde in igenom huden, in i det varma köttet. Gud hon vet inte hur längesedan hon fick känna smaken av blod, inte blodet som rinner igenom ådrorna på de bytesdjur dom brukar jaga. Nej rent vargblod, även om hon inte kan kalla sig för kannibal så smakade ingenting så ljuvligt som rent färskt vargblod. Det lös till extra i dom röda ögonen hon hon pressade in ren varm luft, så pass hett att det skulle kunna få blodet att börja koka. Men det blåa fjäderkräket slet sig ur hennes grepp och flaxade febrilt upp i skyn. Med ett besviket och nyfiket uttryck såg hon upp emot den blå och kunde tydligt känna och se hur skyn blev svart. Blixtar klöv igenom himlen och Thzu undvek attackerna av energi för att närma sig Val, ställde sig rakt under henne och lät de klot av luft och hetta vandra upp emot varginnans mage. Den bevingade skulle inte upptäcka attacken fören hon stod i lågor. Regnet hade börjat falla över dom men inte så pass mycket att dom båda skulle vara dyblöta. Om Inferotiken fräste det vilt då vätskan träffade elden och den heta pälsen. Sakta drog sig flammorna runt nacken tillbaka och Thzu såg upp emot Valoria med ett oroväckande lugnt leende.

[Thzu riktar detta osynliga luftklot emot Vals mage ^^ Och så fort det träffar så kommer hon typ börja brinna~ Den består av luft och värme så, så fort det får fatt i bränsle så kommer det flamma upp.]

Den Blå tiken lät åskmolnen bli mer och mer och det öste nu ner regn från de stora klara molnen. Hon lät små, men otroligt starka, blixtrar slå ner mot den andra tiken. Valoria hade rest ragg och hennes vita tänder var blottade. Hon piskade irriterat med svansen. Hon hade ingen aning om vad den andra tiken stod och log åt, men hon visste att hon var tvungen att skydda sig. Hon lät även stora blixtrar från molnen slå ner mot tiken.

Värmen utstrålade en aning under henne och hon kunde se värmen. En aning försent hann hon reagera innan hon blev träffad av, antagligen tikens krafter. Det brände till en aning men då det regnade så otroligt mycket kunde inte elden fatta eld över hela henne. Hon stirrade ner på tiken och lät nu flera blixtrar slå mot tiken där nere på marken.
"Är du verkligen så feg?" morrade hon. "Behöver du använda osynliga klot för att försöka förgöra mig?""

Den Blå flög ner en aning närmare marken och stirrade tiken i ögonen. Om Valoria skulle få chansen att bita tiken, skulle allt bli en aning lättare. Hon skulle låta electricitet strömma genom hennes tänder och in i tikens kött och blod. Hon funderade vart hon lättast skulle få tag i den andre.




OOC; Thzu måste med bli träffad av något DX C:

Regnet föll tyngre över dom och hon kunde känna redan före hennes attack träffade varginnan att det inte skulle gå igenom. Istället började hon att koncentera sig på att hålla sin päls torr. Blixtarna dansade våldsamt runt om henne och hon visste mycket väl att om hon råkade stå vid en vattenpöl och var blöt i pälsen så skulle det orsaka så fruktansvärta skador. Och den risken var inte värd att ta, inte vid detta nu.

Smidigt undvek hon blixtarna och såg sig om efter närmaste träd men kunde inget finna, istället började hon fundera på ifall hon skulle röra sig emot Kaiwood. Den blå kunde inte skogen som hon och oavsett om fågelkräket såg över skogen så skulle hon inte kunna uppfatta vad som händer innan det är försent. Dom lysande ögonen såg med ett äcklat uttryck upp emot den blå samtidigt som hon bildade en kupol av luft ovanför sig och förhindrade regnet ifrån att träffa henne. Snabbt hade den tjocka pälsen torkat upp och istället för att röra sig bort ifrån den blå sprang hon nu emot henne med starka snabba steg. Tack vare vinden så kunde hon röra sig med en otrolig fart för sin bastanta kropp och hade inga som helst problem med att undvika blixtarna heller. Även om hon var farligt nära att bli träffad många gånger.
Varginnans ord fick Thzu att stanna upp och se upp emot henne med en idiotförklarad och frågande uttryck. Var hon feg för att attackera? Nej den enda fega här var det blåa fjäderkräket.
"Ni kallar mig feg då ni flaxar runt som en liten halt fågel i skyn med regn och dunder runt er. Kasta inte sten i glashus kräk utan visa istället er styrka. Ska ni strida så gör det ordentligt eller försvinn härifrån." morrade hon fram i en mörk stämma och den skämtsamma melodin var borta. Man kunde tydligt höra att hon menade allvar. Thzuki hade fötts i en stridsflock, tränat från barnsben och tydligt kan man se under den tjocka pälsen hur rena muskler av stål och hetta dansar. Hon var en stridsvarg rakt igenom och var även nu ledare över en stor stridsflock full med blodtörstiga soldater. Hon kunde läsa av ett stridsfällt innan det ens hade startat och nu kommer detta blåa kräk och påstår att hon är feg. Aldrig tidigare hade hon hört någonting liknande och orden gjorde henne så fruktansvärt irriterad. Nog må hon bära eldens fruktade lågor inom sig. Men ville den lilla blå ha en ren strid utan krafter så skulle hon utan att tveka tacka ja till det!
"Kom ner hit istället och visa mig er rätta styrka kära fröken, utan krafter. Ett rent spel." fortfarande talade hon i den allvarliga stämman. En ren krigares stämma och själ talade.
Thzu såg hur den blå närmade sig och gjorde inge försök till att undvika utan bemötte istället varginnans attack med käftarna särade och dom glödheta tänderna huggandes emot Val.

Då den blåe landade såg Thzu kallt emot henne och sa ingenting. Hon kände på sig redan ifrån första gången hon såg den lilla patetiska jäntan att detta inte var någon som inte kunde spela rent. Men det skulle inte stoppa Thzu, hon tänker vara lika ren som vattenytan på den klaraste sjön. Men vad den blåe nog inte vet är att då dennes tänder igenomborrar Inferotikens skinn så kommer hon att hugga rakt i en flod av rinnande lava. Ja Thzukis blod bär alltid en farligt hög värme och vid detta nu så kokar det av vrede. Hon var arg och fruktansvärt irriterad över vad den blåa lilla dunpippin sagt.

Ett brett leende sprack fram och man kunde se dom glödande röda tänderna och hon närmade sig varginnan med lugna tunga steg.
"Spelar ni rent så gör jag det." trotts ironin så kunde man höra att hon menade allvar och sakta men säkert övergick dom vassa kraftiga tänderna till sin normala vita färg. Fortfarande lös ärren och ögonen i den glödheta röda nyansen och hon stannade framför Val med en smal varnande blick.
Skulle hon inte spela rent så skulle hon få skåda Inferotikens riktiga eld och styrka och det är det sista hon skulle vela göra. Då skulle helvetet bryta ut och Thzu skulle med ett glödjerikt skratt bryta vartenda men i dom patetiska vingarna för att sedan slita bort alla fjädrar. En efter en.

Den blå stirrade bara tomt på Thzu, men hon kunde känna tikens ilska och ett brett flin sprack fram. Hon kunde inte låta bli att le då hon såg denna patetiska varginna framför sig. Och vad skulle hon säga, ja det fanns inte så mycket att säga om detta lilla blåa fjäderkräk, förutom att hon med nöje skulle kunna slita lös varje fjäder. En åt gången, sen bryta varje ben i kroppen, en och en.
Ja hon var på ett riktigt sathumör denna dag och skulle nog lämna platsen med en ganska god känsla i kroppen.

Då ingenting hände utan det verkade som om att den blå bara stod där, väntade på att Thzuki skulle göra första draget fick hon nog. Med en missnöjd suck vände hon blicken ner emot marken och skakade på huvudet. Flinet försvann i samma veva som hon slagit ner blicken. Obrydd vände hon sig bort ifrån tiken och började att lämna platsen. Hon som hade hoppas på en riktigt rolig strid, och fick hon sig inte ens hälften av det. Kanske var denne lilla blå inge mer än hon såg ut att vara. Blå, feg och tragisk.