Kwazatriskogen, skogen där allt levande var välkommet och fick en möjlighet att känna värdighet och stolthet över sin existens. Eller så var det i alla fall det verkade. Så lugnt och så stilla. Något som uppskattades av dom flesta, eller så verkade det som i med att nästan alla skogens fåglar verkade sjunga i samklang. Allt hade sin egen rytm.
Trädens grenar svajade lätt i takt med vindens vinande och så även gräset och buskarna och alla de andra växter som helst slog sina rötter i marken och som inte blev högre en en extrem stor varg. Högst. Även solen hade sin egen takt i att ströva över himlen och låta allt levande få en chans att försöka få gassa i sitt sken.

Mitt bland denna skogs höga träd och nästan oberörda mark gick ändå en svart varelse som från till den vänstra sidans syn, såg ut som vilken svart fakarg som helst. En ståtlig varelse och till synes ganska vacker. Men skulle man gå fram och hälsa och gå fram till hans ansikte så skulle det vara en annan sak. Då skulle man se att det högra ögat var över draget med ett rivsår som hade blivit ett rosa ärr. Och man skulle kunna ana något vitt och rött som gick över sidan. Man man skulle inte veta helt vad det var då vingarna hela tiden var hårt tryckta mot kroppen.

Med lätta steg travade en röd varginna runt bland Kwazatriskogens täta undervegetation. Hon var en ung inferno, den röda pälsen skiftade i olika varma nyanser likt eldens lågor. De gula ögonen såg glatt sig omkring, hennes skiftsamma humör var av det glada för stunden.
Djuren hon såg där liknade inga hon sett i resten av landet, de flesta var färgglada med annorlunda teckningar.

Hon stannade, lyfte upp ena framtassen och såg framför sig. En brun, hårig varelse, rund med en pinnsmal näbb i ansikte hoppade ut ur buskaget. Kiwifåglen gav till ett läte, hoppade framåt mot henne. Fågeln, likt sina rasfränder, ägde inga vingar och istället för fjädrar täcktes den lilla kroppen av små, korta hårstrån. Det var en annorlunda varelse.
Fågeln hoppade fram till henne, leende lade hon huvudet på sned och såg på den. Den sylvassa näbben gjorde ett snabbt utfall mot hennes tass, och hon hoppade undan med ett förvånat tjut. Lite blod rann ner från den röda tassen.
Hon morrade till åt den, den hoppade bakåt och skulle precis ta skydd bakom ett träd när den började brinna. Hon struntade i att se på när den flamberades, gick med en fnysning därifrån.

I en skog av ljus fanns det även mörker och det var mörker som denne individ för tillfället sökte sig till. en skugga kanske av något slag? Äh! Han ville bara komma bort från solen som envist stack honom i ögonen så fort han kom till en liten och smal glänta eller om det var ett hål mellan trädens grenar. Det var irriterande och inte något som han förstås trivdes med. Han stannade och såg sig omkring. Hans blick stannade på ett ställe som verkade bra. Han gick dit och lade sig. Näe, det var inte bra. Han kunde inte se stigen som var framför. Vegetationen tog bort sikten med sina jättelika blad och det andra som växte på dessa stora buskar. Han reste på sig, ruskade sig, och gick åter ut på stigen som fortsatte antingen framåt, eller bakåt. Men han valde att fortsätta vägen som ledde framåt, vart det nu var.
När han gått en bit så kunde han se att lite längre fram på vägen var det något som lyste i ett gul/rött sken. Han kröp ihop något gick något steg närmre men när han började ana att det var eld som var inblandat så backade han hastigt och tog sats och flög upp i det träd som var närmast. Det prasslade ljudligt i trädets grenar när han kommit upp och satt sig tillrätta i grenarnas skugga.

Infernon stelnade till när hon hörde något prassla uppe i trädet. Ljudet var för starkt för att komma från någon liten varelse såsom kiwifågeln hon precis bränt upp. Hon höjde huvudet, vädrade i luften. En främlings doft, en varghanes, nådde hennes nos och hon såg därifrån ljudet nyss kommit.
Vem som än gömde sig däruppe syntes inte, troligen dold bakom det kraftiga buskaget i skogen. Hon bet sig i läppen svagt, inte så hon kände blodsmak i munnen.
Skulle hon låtsas som ingenting, eller skulle hon berätta att denne främling var upptäckt? Om hon låtsades som ingenting skulle hon inte behöva möta någon denna dag, och ibland var det skönt att vara ensam. Men om hon talade... Då skulle hon antingen hamna i strid, troligen mot en äldre person, eller få en ny vän. Hon tvekade en stund innan hon bestämde sig.

"Vem där?" ropade hon, hennes unga röst var ljus och mjuk. Inte riktigt en valps, men inte heller en vuxen vargs. Tonen var varken glad eller aggressiv, den var i ett neutralt, lugnt läge som var beredd på alla fronter. För varje andetag hon tog rördes hennes kropp lite, pälsen skiftade i färg när solljuset träffade den. Öronen var vända framåt, lyssnande efter ljud från denne främling.

Hans blick stannade på det ställe där han sett det ljusa eld skenet. Han avskydde det. Med avsmak såg han hur det sakta började försvinna och var glad över det. Snart skulle han kanske kunna fortsätta sin färg på stigen som ledde någonstans i världen. Men han tänkte sitta kvar där uppe i trädet ett tag tills han verkligen kunde känna sig säker att det inte skulle finnas några glödande små spår kvar.
Snart drogs hans öron och även blick ned mot marken där en ung varginna stod och riktade blicken upp. Förmodligen försökte hon avgöra vart han satt. Hon hade förmodligen redan känt av hans doft och redan hört när han i panik flugit upp i trädet.
Han betraktade henne en stund. Hon var klädd i en röd päls som täckte hela kroppen förutom ryggen, en del av ansiktet, på svansen var det bara en rand av rött, sen var det tassarna också ja. Han misstänkte att det även var mörkt på hennes mage. Hon hade tre silverringar i öronen och brand gula ögon som verkade nästan lysa. Han funderade en stund över dessa drag och gissade sig till att det var en inferno hona han hade att göra med. Blandningen mellan dessa varma färger, rött, orange, gul fick honom att tro det då han visste hur eld såg ut.
Han betraktade henne ett tag till innan han beslöt sig att hon väntat länge nog med ett svar på hennes fråga.
-Det beror på vem som frågar?
sade han utan att släppa henne med blicken.

[Hennes ögon är typ normala så länge hon inte använder sina krafter, då drar sig irisen ut över pupillen och ögonvitan och börjar typ lyyysa ^^]

Främlingen uppe i trädet verkade inte vilja avslöja sin identitet, något som störde henne en aning. Hans 'beror på' verkade nästan som om han skulle förändras beroende på vem han mötte, hon hoppades bara att om han skulle göra det skulle han förändras till något positivt.
"Jag frågade om dig först, så det tillhör de vanliga självklarheterna att du ska svara först," påpekade hon, småleende. Egentligen var hon inte så noga med sådana artighetsregler, men hon kunde inte låta bli att påpeka det faktumet.
"Men om du undrar är mitt namn Nellaahh," tillade hon mjukt.

De gula ögonen såg upp i lövverket, letade efter tecken på liv. Hon visste ungefär varifrån rösten kommit, och en aning mörkare bakgrund bakom löven avslöjade att hon troligen hade rätt med sin gissning. Visserligen såg hon inte honom, men hon anade svart päls bakom vegetationen där uppe.
De svarta klorna hon ägde hade ingen styrka alls i att klättra, de fastnade helt enkelt inte i barken. Det gjorde att hon även om hon ville inte kunde klättra upp i trädet för att se främlingen, då hon skulle halka ner efter bara något steg.

Ett leende spred sig på hans läppar då han antog att han kanske irriterat den stackars tiken en aning med att inte presentera sig.
- Jasså? jag visste inte att det fanns regler för när man möter på någon.
Han tyckte nästan synd om henne, hon satt där och väntade på ett svar som hon inte fick. Ett svar från en individ som inte ens visade sitt ansikte.
Han bytte position och dom vita tipparna på hans fjädrar syntes en snabb stund innan det försvann.

Han hade hoppat ned på marken och stod nu framför tiken med all sin vanskapta prakt. Vingarna hade han tätt slutna mot kroppen. Han visste inte hur hon skulle reagera mot att se hans ansikte där det syntes att något hemskt hänt i det förflutna.
- Trevligt att råkas, jag är Kratos.

Synen av varghanen fick henne att chockat ta ett steg bakåt, även om hans röst var vänlig. Främlingen var fakarg, eller i alla fall bevingad varg, kolsvart med vita fjäderspetsar. Men det var inte de svartvita änglavingarna som drog till hans blick, inte det stora ärret i ansiktet. Det var tydligt att främlingen hade råkat ut för något, vad visste hon inte. Vingarna var ihopfällda mot kroppen, men när han flugit ner hade hon sett något som chockat henne. Den svarta kroppen var söndersliten på ena sidan, och några stora köttsår syntes. Det fick henne att må lite illa.

När chocken gått över ruskade hon på huvudet, log lite mot honom och tog steget tillbaka igen.
"Det är väl inte precis regler, bara vanor. Och väl mött, Kratos," sa hon lugnt, försökte ignorera vad hon nyss sett. Om främlingen ville tala om det skulle han nog göra det, annars var det bara att låta det vara. Det var inte bra att lägga nosen i blöt om det störde främlingar.
"Vad har fått dig att vara i denna varma skog idag?" Hennes huvud var lagt på snedden när hon talade, det var en av hennes vanor.

När han kommit ned på marken märkte han att hon inte sade något på en stund. Hon var som fast. I vad visste han inte men han hade en föraning.
Han sneglade åt sidan lite snabbt och rättade till vingarna där han såg att det inte riktigt täckte. Sedan mötte han raskt hennes blick och flyttade sig lite åt sidan så att den sida som var normal syntes mer är den sida som var vanskapt. Sedan harklade han sig som att försöka ta bort hennes uppmärksamhet mot hans sår.

Han nickade när hon hälsade tillbaka på honom.
- Inget speciellt, jag kände bara för att ta en vandring runt detta land, se vart jag kommer och om och vilka jag möter på min färd. Att vädret valde att vara på min sida är jag bara nöjd över. Log han. Men du då? Vad för dig ut i detta väder? Till denna plats?

Hon gav till ett litet leende. Hanen var precis som henne, en vandrare, någon som bara går runt i landet och ser vart man kommer.
"Jag tar en dag i taget, känner jag för att vandra åt söder så gör jag det, känner jag att vandra mot norr gör jag det. Igår ville jag vandra mot öster, och det slutade med att jag hamnade här och stötte på dig, fakarg." Hennes röst var ljus men med en kvinnlig klang över den.

Hon granskade fakargen, försökte få ännu en glimt av såren, nyfiken. Vad hade hänt denne Kratos egentligen?
Hon såg inga sår på den sidan som var vänd mot henne, inga mer tecken på olycka eller strid än ärret i ansiktet. Hon bet sig i läppen, funderade på om hon skulle fråga. Kanske om hon frågade om ärret i ansiktet..? Hon vågade inte, för rädd för att han skulle bli arg och attackera. Men det syntes att hon ville.

[Det här rollet har stått stilla i mer än en och en halv månad... Du har inte heller loggat in någon gång under hela den tiden såååå... Jag tvångsavslutar :/ Känns inte som om du är särskilt aktiv, och jag orkar inte vänta på svar längre x/]

AVSLUTAT