Hon följde efter honom i över två timmar. Det var inte alls svårt, hannen hade mycket speciella vingar hon aldrig sätt förut och därför även lätt att se trots molnen som då och då skymde hennes vy. Hon var van att flyga högt och hennes vita päls döljde henne väl bland molnen. Hannen flög flera meter under henne, hon kunde se hans rygg och de utsträckta vingarna. Tur att vintern var mjuk i år och påminde mest om höst med dess tunga gråa moln som förståss fuktade ner hennes päls och vingar men inte kylde ner henne allt för mycket. Hannen sänkte farten och dök ner mot marken, Reli höjde ögonbrynen något då i hennes ögon manövret såg alldeles för oförsiktig och onödig ut med sedan förstod hon att han bara letade efter en bra luftström och kom högre upp av den stigande luftströmmen än innan, nästan för högt upp, han stannade bara några meter under henne. Hans flygstil var väldigt intressan att se på, hade han varit en tråkig och ointressan främling hade hon låtit honom vara, men nu var hon nyfiken och lät sig slå ihop vingarna för att dyka ner bredvid honom och slå ut vingarna bara när hon rätade sig med honom, luftströmmen hon skapade skulle få honom att lägga märke till henne.

Han hade flugit omkring bland molnen, njutit av den mjuka vinterluften. Han var på gott humör idag, ett litet leende fann sin plats på hans svartkantade läppar medan han spred ut sina röda drakvingar. Ryuuko inspekterade sina tassar för ett kort ögonblick, studerar de eldröda flammorna som markerade dem. Något rörde sig i ögonvrån och han tittade efter. Hans bärnsten orange ögon tittade snett uppåt, men han såg inget.

En grop i luften fick honom att falla ut ur sina tankar. Han behövde hitta en bättre luftström och med det sänkte han farten och sjönk sakta mot marken. Kort efter spred han ut sina mäktiga vingar, genast steg han högre upp i luften. Vingarna skar igenom de låga dis molnen.

Men plötsligt fick hans nys om en främmande lukt och en lätt luftström kittlade hans högra sida. Med ett snabbt ryck vände han på huvudet, hans ögon vidgades av synen han möttes av.

En vit fakarg hona med präktiga änglavingar svävade bredvid honom. Han drog upp överläppen och visade en rad av vita och ytterst knivskarpa tänder. Ett lågmält morrande steg ur hans hals medan han låste fast blicken på honan. Han sa inget. Blicken han gav henne skulle vara tillräckligt för henna att fatta han menade allvar med den mycket korta distansen mellan dem. Hans mungipor slickades av orange-röda flammor och spetsarna på hans vingar fattade eld på en halv sekund.

Han glad sakta åt sidan för att kolla efter om hon skulle följa honom. Hans blick vek inte undan från henne, istället hårdnade den med ytterligare ett dovt morr.

Hannen reagerade hotfullt, ett lågt morrande hördes trots att vinden svepte bort ljuden. Några sekunder synade hon hans tänder, dess struktur var annorlunda, med en intresserad men något försiktig blick, med en sådan blick kan man titta på en kobra som hotfullt reser sig och väser mot en. Inte med skräck utan med försiktighet.

Han hade eldens kraft, en kraft som hon hade aldrig mött förut men hört. Han vek av utan att anfalla med en hotfull blick fäst på henne som om han var mer rädd för henne än hon borde vara för honom. Reli följde inte honom utan lät honom få sin distans men de rörde sig i samma riktning. Hennes vita graciösa vingar slog några gånger och hon gjorde en lätt volt i luften innan hon vände sig mot honom och log inbjudande. Hon var på lekhumör och ville se om hon skulle lyckas få sin bevingade kusin att bli mer sympatisk mot henne.

Vinden torkade hennes fuktiga av molnen päls och fick henne att se vitare och vackrare ut än när hon kom ner. De mörka ögonen låg fästa på hannen, hon ville inte riskera i onödan, hennes kraft var mer defensiv än offensiv, sålänge hon hade honom i sin synfält skulle hon kunna svaga ner hans krafter, kanske inte extremt mycket men tillräckligt för att ge sig tid att fly.

Ryuuko tittade snett på honan, hans hårda blick lättade en aning när hon inte utgjorde något som helst försök till att hota honom. Dock var han på sin vakt. Hon slog en volt och gav honom ett lekfullt leende som han hade svårt att ignorera. Han slog några gånger med vingarna, ökade farten men gjorde inget annat.

Han kunde gissa sig till vad hon var ute efter. Och han hade inget lust att leka med någon, för tillfället det vill säga. Med försiktighet blickade han åt sidan. Honan flög bredvid honom, avståndet hade fortfarande inte förändrats sen han hade vikit åt sidan.

Ryuuko är inte den mest sympatiska av personer. Han var självisk, grym och otroligt tråkig. Det hade alltid varit så. Ända sedan han blev övergiven och lämnad av sina föräldrar. Han hatade dom, hatet spred sig så djupt att det flådde hans hjärta rått.

Men även en narcissistisk hanne som han själv kunde ha sina barnsliga stunder. Tyvärr så visade han den inte så ofta. Oftast bara för sin egen spegelbild i en sjö eller blodet från ett byte han just dödat efter en långsam lekstund med det.

Men just nu så bar han upp sin kalla sida. Även om den främmande honans inbjudande leende slog om honom så hade han en profil att upprätthålla. Och han tänkte då rakt inte låta någon främling bringa fram den lilla valp som finns inom honom.

Han särade på läpparna och med en låg röst frågade han, "Vad är det du vill?"

Hannen ökade takten och kom något ifrån henne, Relianne som låg snett till vänster om honom gjorde några djupa slag med vingarna, kom en aning högre upp och låg nästan jämsides med honom, hennes vita vingar höll hennes graciösa kropp stilla och bara fjädrarna darrade något av den kommande vinden. Han skulle inte slippa undan så lätt. Som sagt, hade han varit en tråkig ointressan främling hade hon låtit honom vara, men nu var hon nyfiken.

Det var inte ofta främlingar reagerade hotfullt mot henne, hennes yttre gjorde att många såg henne som vacker, ofarlig och änglalik. Hon anföll nästan aldrig, bara i självförsvar. När hannen morrade mot henne så manade han bara på hennes nyfikenhet och vilja att få honom att gilla henne. Hon gav sig inte lätt, det var inte hennes natur.

En lätt manöver, vingarna sträcktes upp likt en duvas och fick den vita fakargen att raskt tappa höjd men inte fart. Hon dök under främlingen för att sedan med ett vingslag hamna jämsides vid honom men nu på andra sidan. Då hörde hon även hans fråga. "Inget farligt" svarade hon och vände ett leende ansikte mot honom. Hennes röst var ljus och feminin, trots vinden hördes den klart likt kristallklockor. Hannens röst var därimot väldigt mörk och Relianne fick lyssna noga för att höra hans ord. "Jaga mig" sa hon sedan och såg lekfullt på honom, hennes ögon såg fängslande på honom och ett lekfullt inbjudande leende syntes åter på hennes ansikte.

Ryuukos högra öra ryckte till när honans silkes lena röst sjöng sin väg in i hans öron. Han hade aldrig mött någon med sån len och feminin röst förut. Den rösten hon bar smälter in perfekt med hennes graciösa kroppsform och gnistrande vita päls, samt det par av vingar hon äger.

Hennes ögon hade honom fastklistrad. Den lekfulla blicken var svår att missa, om inte minst över hur hela hon såg ut att studsa av lusten att leka.

"Jaga dig?" frågade han, hans röst en aningen lättare i ton, men den hårda betoningen på orden existerade fortfarande. Sakta sjönk hans hörn tänder tillbaka under hans läppar. Flammorna försvann sakta medan de fortsatte att glida fram bredvid varandra.

Han knep ihop ögonen för en kort sekund. Funderingar rusade fram och tillbaka. Han hade intalat sig själv att han absolut inte skulle låta sin profil sjunka.


Han tittade mot honan, hans ton något mer mjukare än förut medan han frågade, "Varför skulle jag göra något så barnsligt?"

Han verkade mjukna något, Relianne märkte hur hans tänder åter gömde sig bakom läpparna och flammorna han hotfullt skapade i munnen försvann. Det lättade en aning men han ville fortfarande inte jaga henne. Relianne funderade någon sekund på hans fråga.

"För att det är roligt." sa hon med en så självklar röst som om det var det mest logiska i hela världen. Han såg inte så gammal ut, ungefär jämnårig med henne och visst, de två var vuxna vargar men det var ju inte någon anledning till att aldrig mer ha roligt. "Men visst, jag kan börja jaga dig om du vill" sa hon och med en lätt vingslag borstade hon till hans läderartade vinge med sin egna, mjuka, fjäderklädda vingspets.

Trots allt, hon bad inte om hans namn eller flock, bara lite lek. Relianne blinkade lätt åt främlingen och gled något åt sidan som för att ge honom lite försprång.

Ryuuko ryckte till när hennes duniga vinge snuddade vid hans fjälliga och hårda. Ett varnande morr for ur honom så fort det hade skett. Han tyckte inte om när andra kom för nära eller rörde honom utan hans tillstånd till det.

"Rör mig inte!" väste han. Hans ögon flammade upp en smula, skickade en varning till henne att inte komma allt för nära honom. Han hade det där suget att banka lite vett in i henne och lära henne ett och annat. Dock hade han inte ork nog att låta sitt humör sjunka mer. Det där glada inom honom slingrade sig runt honom likt en orm, viskandes talade det om för honom att låta den främmande honan få sin vilja igenom.

Kort sagt så ökade han farten med fyra kraftiga slag med vingarna och steg med ett par meter uppåt mot de sockervita molnen.

"En runda. Inget mer." sa han högt och tittade ned på honan. Han såg fortfarande spänd ut där han flaxade med vingarna för att hålla sig uppe.

Efter det här så ska han gömma sig i den djupaste delen av skogen och inte gå utanför den för ens han hade glömt det här.

Ryuuko kunde inte förstå hur den här honan kunde ta sig in i honom så lätt. Kanske var det för att hon inte flög iväg så fort han visade sin lite mer skrämmande sida. Nej, hon var envis och fumlade runt med honom.

Två vingslag till och han satte fart bort mot horisonten i en väldig fart, snabbare än den snabbaste av falkar. Vinden ven i hans öron, den röda mowhawk manen som sträckte sig från hans nacke till hans svans fladdrade vilt.

Om honan fann det här så roligt så visade Ryuuko inget. Det här var själviskt av honom, han vet det, men varför skulle han bry sig? Han skulle låta honan få ha sitt lilla roliga och sedan lämna henne ensam. Om hon skulle följa efter så svor han på att han ska bryta nacken av henne, med eller utan hans sabel långa tänder.

Relianne himlade lätt med ögonen åt hans väsande, gisses så känsliga vi var då.. Hon log lite åt hannens roliga i hennes ögon reaktion, han verkade mest sur på sig själv över att hon lyckades dra in honom i sin lek. Hade han varit helt emot det hade han inte gett sig in i det. Hon sneglade upp mot honom när han flög över henne och nickade bara leendes åt rop. Hon gillade att jaga.

Hannens fart fick henne att några sekunder se förtjust efter honom innan hon också med snabba vingslag satte efter honom. Hennes tassar var böjda under magen, öronen la sig mot nacken och vingarna bar henne graciöst frammåt. Hannen var snabb men hon var inte heller bland de långsammaste av fakargarna. Hon fångade upp en fin luftström som ökade hennes hastighet och hon var nästan ikapp honom men ville inte avsluta leken för tidigt.

Hon låtsades hamna i en luftgrop och slog kraftigt med vingarna för att hamna lite ovanför hannen. "Du är snabb!" ropade hon förtjust och gled åt sidan för att hamna snett bakom honom

Ryuuko lät sina ben hänga like en drake, hans vingar försiktigt sluttade bakåt. Den luftström han hade funnit lät honom glida genom luften utan några som helst problem.

När han hörde det svischade ljudet av honans vingslag tittade han snett bakåt. Hon såg väldigt belåten ut där hon flög bakom honom med ett stort leende. Hennes ord väckte den narcissism blomman som vilade inom honom. Med ett fräck flin tryckte han sina vingar tätt mot kroppen och dök i en 80 graders vinkel igenom molnen. Han ville testa henne. Se om hon kunde hålla sig upp med honom.

"Hänger du inte med?!" ropade han över axeln, det där barnsliga flinet spelade över hans läppar.

När en stark luftström snuddade hans nos, spred han ut sina jättelika vingar och strömmen fångades upp under dem. Han tog ett djupt andetag och blundade. Njutningen av det hela var något han inte ofta kunde uppleva, eftersom han för det mesta höll sig gömd.

Ett skri ekade och hans ögon flög upp. Snabbt vek han undan från en örn som skrek ilsket efter honom. Antagligen hade Ryuuko förstört den luftström örnen hade använt.

Men han kunde inte bry sig mer om det, inte när han kunde höra hur honans vingslag ekade.

För att se så späd ut så gav hennes vingar kraftiga slag som inte kunde gå obemärkt från hans känsliga öron.

Planen han hade planerat var lika simpel som en valps finurliga och avslöjande leende. Så fort det var hans tur att jaga, skulle han låtsas falla ur den luftström han funnit och hamna på efterkälken och sedan smita iväg genom att genomföra en 90 graders dykning rakt ner.

Han log för sig själv. Men först så ska han trötta ut henne.

Instinktivt la hon ihop vingarna på ryggen och dök efter hannen, hon var van att jaga flygande byten och snabb på att uppfatta ändringarna i rutten. Hon var nästan ikapp hannen och påväg att snudda honom med vingen över svanstippen när hon ändrade sig och ven något åt sidan när hannen nästan krockade med en skriande örn. Händelsen fick henne att brista ut i en kristallklar skratt och sakta ner något innan hon åter slog med vingarna för att komma ikapp honom. "Är du okej?" undrade hon i försök att kväva skrattet som fortfarande bubblade upp inom henne. Hennes skratt var varken elak eller retsam, den var bara ärlig och kanske smittsam. Många brukade skratta med henne när hon såg något som roade henne. Relianne rätade sig med hannen så att de flög bredvid varandra, det var lättare att prata då.

Ryuuko tittade med en klar och irriterad blick. Okej? Jo det var inget större fel på honom, det var inte precis som om han hade flugit in i en bergvägg eller något.
Skrattet som hade löpt ut ur hennes mun fick hans humör att tvärvända. Hennes skratt fick honom att känna sig till åtlöje och klantig. Pinsamt.

"Helt perfekt." sa han hårt och vände blicken framåt. Han flaxade med vingarna ett par gånger för att stabilisera fart och höjd. Irritationen från tidigare satt fortfarande kvar och det kunde ta ett tag innan den skulle släppa sitt tag om honom.
Försiktigt sneglade han mot den vita honan som nätt seglad bredvid honom. Likt en ängel...

Vääääääntaaaaa lite nu. Tänkte han precis det? Att hon ser ut som en ängel?

Relianne sneglade på drakargen innan hon log lätt åt honom.
Hon vände sedan blicken snett bakom sig för att se vart örnen flög. Hon hann se den skynda sig ner mot träden för att sätta sig på en gren.

"Örnen klarade sig också."

Sa hon optimistiskt och vände sig sedan mot Ryuuko.

"Om du vill kan vi ta en paus, har du lust att berätta vart du kommer ifrån?"

pet