Havets vågor slog in mot klipporna. Det skvätta flera liter vatten upp på klipporna men mer än hälften åkte ner i havet igen. Måsarna satt på klipporna och lät solen steka deras päls. De pratade med varann och några måsar började sedan slåss, deras vingar sträcktes rakt ut och de lät deras näbbar sätta flera träffar i motståndaren. Antagligen var det för att det var en tjej mås som stod brevid en av hanarna, så de skulle antagligen visa upp sig eller visa vem som fick para sig med tjejen.

Eori seglade högt upp i skyn och såg måsarna. Hon flög rakt ner mot måsarna för att vila lite grann. När hon "störtade" kände hon att det gick lite för fort. Men hon kunde inte stoppa sig själv. Hon störtade rakt mer mot klipporna och skakade sig oerhört mycket. Måsarna skrek till och flög upp mot himlen när se såg Eori störta mot dem. Hon störtade med huvudet först och slog till rejält. BOOM lät det och hon svimmade av i några sekunder.

Hon vaknade sedan av att en iskall vattendroppe nuddade hennes nos. Snabbt reste hon sig upp och satte sig sedan upp. Hon försökte putsa fjädrarna och skakade på huvudet för att hon var fortfarande snurrig. Sakta men säkert putsade hon fjäder för fjäder. Hennes saliv var som vax för fjädrarna.
Medans hon putsade fjädrarna drogs hennes blick mot hennes bakfötter. Hon suckade djupt och struntade i dessa. Hon visste redan att hon var udda, det var inget hon kunde göra något åt..

[PAX TILL STRIPE]

Lugnet. Det enda som hördes var vågornas rörelser när de svepte in över stranden, blötte ner sanden och de vita tassar som stod på gränsen till vad vågorna berörde. Det var knappt så att hanens djupa, sakta andetag hördes, likväl någonting annat hos honom. Det var i alla fall vad andra skulle uppfatta det som, den vita hanen med blå ränder tvärs över de fyra benen stod och lyssnade till sina egna hjärtslag, till den knappt hörbara andningen, vindens susningar och viskande stämmor samt vågornas rörelser. Ingenting annat upptog hans tankar, de var helt fria, och där stod han stilla vid vattenbrynet med ögonen slutna och öronen spetsade. Detta var en väldigt passande plats för hans ändamål, han brukade ofta besöka denna platsen då han behövde meditera, den var så rofylld, och det var sällan som man stötte på andra vargar här, åtminstone inte han. Nu var det dock ett tag sedan han hade tagit sig tid till att samla sitt inre, och det hade märkts på flertalet sätt, att tankarna och lugnet sviktade från kontrollen, att besluten inte var lika lätta att ta, att vindens stämma var svårare att förnimma. Det inre lugnet var otroligt viktigt för en ninja, det hade hans far lärt honom och hans syskon sen den dagen han föddes, det var vad som skiljde dem ifrån de förlorade själarna, de onda, så hade han sagt det. Allting hade ju inte varit sant, det visste han, flocken hade ödelagts av just den ondskan, av deras egen motvilja att kämpa tillbaka med nödvändiga metoder. Något som fortfarande smärtade honom inombords då tankarna då och då flyktigt återfann dem, men ingenting som längre var en konstant del av vardagen. En flock fiskmåsars skrianden avbröt lugnet och de nötbruna ögonen slogs upp och vreds åt det hållet, för att sedan följas av ljudet av någonting som smällde ner i stenarna, någonting större än en fiskmås. Ljudet var ganska långt borta, men han kunde utan större problem höra det som om det varit i närheten av honom, han hade tränat sina sinnen väldigt mycket från ung ålder, vilket hade resulterat i att de var en bra bit starkare än den genomsnittliga vargens. Vinden bekräftade endast det han anat, att det var en varg som hade smällt i stenarna, och sekunden senare så försvann han i en samling av virvlande vindar endast för att dyka upp på samma sätt några meter ifrån stenarna. Lika ljudlöst som alltid så hoppade han smidigt upp på en av stenarna och blicken vändes emot en vit, bevingad varg, en som påminde om de fiskmåsar som kretsade omkring i luften ovanför dem. En hona av doften att döma. Hans egen doft var som alltid annars dold, det var ingenting han längre tänkte på eller styrde, vinden höll den intill honom för jämnan. Den nötbruna blicken fästes vid vargen som nu satt med ryggen vänd emot honom, och även om han så väl försökte att inte överraska andra så var det nästan oundvikligt då de sällan hörde eller kände doften av honom. ''Du föll ganska illa av ljudet att döma, jag hoppas du inte skadade dig allt för mycket??'' den så vanligt lugna och vänliga stämman var närvarande, och blicken sveptes flyktigt upp emot himlen och de svävande fåglarna som nu lugnat ner sig en aning innan den sedan åter igen fästes vid den vita honan.

Hela kroppen värkte inombords. Hon bet ihop och försökte inte tänka så mycket på det, huvudsaken var att hon var på marken och inte uppe inlyfter där hon kände sig osäker. Helt ensam, så skönt. Ingen varg inärheten, ärligen lite lugn och ro för en gångsskull.

Men ack så fel hon hade, en röst talade till henne, den var lugnande men som vanligt satte det igång Eori.
Hennes hjärta bultade snabbare och hon vände sig om för att se vart rösten kom ifrån. En vit hane stod bakom henne(?). Tiken backade några steg och andades tungt. Han var mycket större än henne(?). Mer osäker blev hon när hon såg att vargen var större än hon själv. Vad skulle denne varg göra mot henne? Denne arg kunde döda henne när, hur och var som helst!

Tankarna fick henne att bli mer orolig och osäker samt rädd.
"Sorry, I didn't know you were here, I should go and leve you alone!", sa hon snabbt fast med en darrande röst.

Hanen pratade till henne, men hon kunde inte riktigt förstå vad han sa, hon kunde inte språket som han talade.

| Som sagt, han är till och med mindre än henne 8D |

Han lade ganska så snart efter att han talat märke till att honan verkade bli orolig, hur hjärtslagen hos henne ökade och han skulle gissa på att det var någon form av panik som slog henne. Det sista han ville var att skrämma andra eller orsaka panik hos dem, att de skulle få uppfattningen eller tron om att han skulle skada dem. Världen var allt för skadad, det var tragiskt egentligen. Om man var ond så var det väldigt lätt att övertyga andra om det, men var man motsatsen till allting sådant så var det väldigt svårt att vinna någons förtroende, den första instinkten hos de flesta var att det var en lögn, en fasad, ett spel, att man inte kunde lita på dennes ord och uppförande. Honan svarade honom på Nimorian, och svarade inte på hans ord, verkade knappt ens uppfatta dem, vilket fick honom att dra slutsatsen att hon inte talade Nordspråk. De allra flesta i landet talade och förstod båda språken, men honan kunde likväl vara från någon annanstans än Numoori. ''I'm not stopping you from leaving, not at all, but you don't have to, I am not going to hurt you'' stämman var densamma som tidigare han talat, och slog sig demonstrativt ner på stenen, försökte visa för honan att han inte var ett hot, men han var ganska så säker på att hon inte skulle tro honom ändå. Det hade hänt väldigt många gånger förut, innan de till slut, efter nog lång tid verkade förstå att han faktiskt var den han utgav sig för att vara, en av de få goda själar som verkade finnas kvar. ''What I said earlier, you took quite a fall according to the sound of it, I hope you didn't hurt yourself to much??'' det var nog inte många onda som skulle sträcka sig så långt i sina lekar som att faktiskt ens försöka bry sig om andra, det var en egenskap han själv alltid burit, att han brydde sig om vargar och även naturen, främling som vän, hane som hona. Så länge denne inte försökte mörda honom så var det någonting som alltid var närvarande, och som förhoppningsvis aldrig skulle försvinna då det var en av de saker som gjorde honom till den han var, och en av de viktiga grunderna för den flock han ledde. ''Anyway, greetings stranger, my name is Stripe'' sade han och sänkte huvudet för några sekunder i vad som kunde förnimmas som en hälsande nickning och respektfull bugning. Han frågade väldigt sällan om någons namn, och aldrig utan att först ha gett sitt eget, ville vargen inte säga sitt namn så var det upp till denne, och han respekterade det. Han dömde ingen från endast en första anblick, speciellt inte efter dennes yttre, han såg alltid till att bilda sig en god uppfattning om individen innan han avgjorde hur han ställde sig till denne, alla fick de samma grundläggande respekt, som han tyckte alla förtjänade, sen vad de gjorde med den var upp till dem.

[Men på hans beteende så tror hon att han är större än henne, hon är baa en liten omogen ungdom
Eori backade långsamt tillbaka samtidigt som hon tryckte svansen mellan benen och började skaka. Hennes öron drogs framåt när han talade till henne.
"Are you sure?, sa hon svagt och slutade att backa. Hon styr sig några meter framför hanen ifall han skulle anfalla, hitills verkade han rätt så lugn.

När han presenterade sig nickade hon. Stripe, mycket intressant namn. Han blev tyst ett tag och antagligen ville han att hon skulle presentera sig(?).
"Oh.... I'm Eori", sa hon svagt och hukade ner huvudet. Han skulle säkert skratta åt henne, det gjorde hennes så kallade vänner.

Eori suckade djupt och minnen kom fram.
-Eori du får inte följa med när vi ska flytta. Du får stanna här
-Men....mamma! Lämna mig inte här! MAMMAAAA!

[Ska vi avsluta där?]