De svarta, breda tassarna trycktes ner i marken, och där det i vanliga fall skulle blivit ett tydligt tassavtryck syntes inget. Arcelia hade kommit in i Lavaöknen. Vanligtvis var hon inte alltför glad i värme, men hela grejen med det här var att hon ville se lava.
Som barn hade hon växt upp bland bergen, fostrad av en flock med drakargar vars språk var Dovah. De hade berättat för henne om den varma, röda substansen, och Arc hade bara kunnat fantisera. Nu ville hon se det på riktigt.
Hon hoppades bara att det varit värt resan hit. Hon hade gå igenom en skog hon helst ville glömma. Döda Skogen var så… död. Och var det någonting tiken hatade, så var det just död.

En varm vind blåste henne i ansiktet. Den förde med sig en annan vargs doft. Arc klippte till med de tofsprydda öronen och vände sig mot doftens håll. Lavan fick vänta. En nyfikenhet hade växt upp inom henne. Ett moln av damm längre bort såg misstänkt ut. Hon travade närmare, och misstankarna bekräftades. Mycket riktigt så var det en varg. Hon tassade lite längre fram innan hon höjde rösten och tilltalade vargen.
”Pruzah grind, zuruniik.*” Hon var medveten om att det fanns stor chans att den andra inte förstod, men det var så skönt att åter kunna prata sitt modersmål. En låg suck undslapp hennes läppar. Synd bara att det inte var någon som förstod. Leutwin då?, viskade en röst. Han kan inte än, påminde hon sig själv.

(*Väl mött, främling)

Vargen vände sig om mot henne när hon talade. Det första hon såg var två mjölkvita horn, formade likt ett rådjur. Sedan en ansikte, men med en annorlunda nos. Två vita känselspröt hängde där. Han hade långa ben som gjorde honom något längre, stödda på tassar som var små och nätta i jämförelse med nattvargens egna tassar.
Arc tyckte om hans ögon. Hon kunde inte bestämma sig för om hon tyckte att de var lila eller blå, men antagligen blåa med lila nyanser.

Hej. Jag kan tyvärr inte förstå ditt språk, främling. Jag önskar att jag kunde. Vad är heter ditt modersmål?

För en sekund funderade hon på om hon ville spela honom ett spratt och fortsätta prata Dovah, men beslöt sig att inte göra det. Inte många var lika vänliga mot främlingar som han var. Det var inte rätt att vara elak i gengäld.

"Dovah.", svarade hon lätt. "Jag är Vilja." Varför hon presenterade sig som Vilja visste hon inte. Namnet hade surrat i hennes sinne den senaste tiden, och bara sluppit ut när hon presenterat sig. Arc bestämde sig för att hädan efter presentera sig som Vilja. Det var bättre.

"Dovah" Cry upprepade namnet i hans huvud. Han hade aldrig hört talas om språket. "Vilja?" upprepade han, osäker på om han hade hört rätt. Vilja? Var hon döpt efter ett verb. Cry hummade lite. "Hur kommer det sig att du heter så?" sa han leende. 


"Vad gör en sådan skönhet här ute,i det döda och fula?" Frågade han och höjde på en ögonbrynet, bar ett frågande, men seriöst, ansiktsuttryck. 


Tystnaden omringade dem med sin bekväma famn. Cry log. Han hade alltid älskat sådana tillfällen: I tystnadens närhet med en annan varg. Det var så bekvämt, så verkligt, ingen falskhet. Det var naturligt vacker, som de båda varelserna. Han tog tillfället i akt och tittade runt om, undersökte miljön. Inget grönt, bara grått. Inget ljus, bara mörker. Wow, denna plats var verkligen död, öde. Vad hade den för förflutet? Vad hade hänt? Hade växter och blommor en gång i tiden klätt den torra marken? Gick en flock på den? Cry suckade. Han log, ännu en gång, och vände sig mot Vilja. "Jag är Cry, en vandrare. En vandrare som är ute efter ny minnen och bilder. Ny lärdom och fakta. En ständig jakt." sa han och log. "Vilka krafter besitter du? Vilka talanger? Jag skulle gärna vilja veta mer om din födelse plats och språk. Med andra ord skulle jag gärna vilja lära känna dig mer"

Drakargen - Arc var nästan helt säker på att det var en drakarg. Med tanke på hennes förflutna så var hon duktig på att identifiera rasen - undrade hur hon fått sitt namn. Nattvargen var inte en trögtänkt varelse. Det var därför förklaringen snabbt slank ur henne.
"Min mor döpte mig till Vilja. På Dovah, betyder det skatt." Tre osanningar. Den första var så klart att hon inte hette Vilja. Sedan, så var det var inte hennes biologiska mor som döpte henne till Arcelia, men tiken som varit hennes fostermor var den hon kallade mor och än idag älskade.
Det var bara det att hon inte orkade förklara att hon egentligen hette Arcelia, men att hon undvek namnet nu när hon hade chansen. Att kunna starta om sitt liv igen, utan sitt förflutna som bagage verkade super. Hon tänkte aldrig glömma stunderna med sin bästa vän, men att bara minnas de och inget annat verkade bra. Ett nytt namn var början på det.

Hanen talade, och hon log åt honom och åt smickret.
"Vad jag gör här?" Hon släppte de tidigare tankarna och koncentrerade sig på drakargen. "Tja.. Jag ville se lava, men hittills har jag inte sett något. Du då?"

"Cry..", mumlade hon, upprepande namnet innan ett snett leende sprack upp på de mörka läpparna. "Jag besitter två krafter - gravitation" Hon koncentrerade sig och vidgade kraftfältet så att han hamnade inom det skimrande skiktet bara hon kunde se, och ökade sedan märkbart gravitationen där så att han skulle kunna känna hur det kändes jobbigare att stå upp. "Och voodoo. Det går dock inte att demonstrera." Hon log lite. "Jag föddes i ett avlägset land, men kom hit tack vare ett misslyckat utforskningsförsök. Jag talar fyra språk mer eller mindre flytande, och håller på att lära mig ett till av en vän. Dovah är mitt modersmål, som jag redan sagt."

Med de tofsprydda öronen lätt vinklade mot Cry lyssnade hon på när han entusiastiskt pratade på om klipporna. Hon log snett åt honom. Så mycket energi.

När frågorna flödade ur honom skrattade hon till.
"Jag vet inte, men alla var drakarger." Hon nickade och fortsatte att besvara det ständiga ordflödet av frågor. "Cazarni, Nordspråk och Numoorian och Dovah." Nattvargen funderade ett kort ögonblick på om hon sagt alla rätt, men beslutade sig för att hon inte brydde sig. "Numoori är väldigt speciellt. Det talas många språk här, det tycker jag om." Vilja log snett.

//Förlåt, superkort ;n;//

Arcelia nickade åt hans ord. Det förvånade henne inte - hon var snarare imponerad över att hans tunna, bleka kropp klarat av gifterna så länge som den gjort.

"Jag hoppas vi ses någon gång i framtiden. Väl mött, Cry." Hon log mot honom innan hon vände sig om och långsamt började vandra iväg. Arc ville inte att hennes närvaro skulle tvinga honom att stanna. Tiken fortsatte sin jakt efter lava, men styrde sina steg tillbaka igen. Tillbaka till Leutwin och Eldskogen.

[AVSLUTAT om du inte vill skriva ett avslut ~]

[...fel karris...]