Hon vet att det inte var en bra ide att lämna sin nya flock innan flockmötet men hon var bara tvungen att få vara lite ensam och tänka på saker och ting men hon skulle komma tillbaka så hon lämnade inte flocken för alltid men men nu var det gjort. Hon hade inte tänkt så mycket på var hon skulle någonstans hon bara lätt tassarna leda henne som vanligt och sedan fick hon se var de lede henne. 
Hon höjde huvudet och fick syn på ett stort fält,grönt högt gräs växte på marken och harar kunde hon se hoppa i det höga gräset,de hade säker upptäckt hennes doft och trott att hon skulle göra dem till middag men inte än tänkte hon,hon skulle vänta lite och låta dem lugna ner sig själva innan hon tog upp jakten på dem.
Hon gick längre in i det högra gräset och upptäckte att på visa ställen väckte inte gräset lika högt som på det andra ställena "undrar varför mumlade hon för sig själv och fortsate sedan fram.Än en gång blev hennes svans fylld med saker som inte skulle vara där men den här gången var det i alla fall inte aska. Hon gjorde inte mycket spår efter sig för hon var rätt bra på att ta lätta steg och lämna så lite spår efter henne som möjligt.

En liten glänta dök,den var omgiven av högt grönt gräs som vajade lätt i vinden. Hon tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen la och väntade på att anfalla henne och när hon hade tagit  några varför att vara på den säkra sidan lade hon sig ner och på rygg och tittade upp på den blåa himlen.vad hade hon egentligen tänkt,att gå med i en flock när hon gillar att vara ensam.Men hon hade varit ensam ett tag nu och det ville hon ändra på så det var därför hon hade gått med i en flock.Hon sa det bestämt till sig själv och morrade sedan lite efter för att ha låtit sig själv gå ensam så här länge.

Han hoppade upp på en sten och tittade runt. Var någonstans var han? Han hoppade elegant ner för stenen. Han tittade mot sin skugga med en fundersam blick. "Scis ubi sunt?" Frågade han skuggan. Han rynkade på pannan när han hörd var skuggan. Igenom den så hade de varit här men skuggan hade inte någon namn på platsen. "Certe, si iubes." Sa han nonchalante och börja gå framåt. Skuggan fäst surt och börja klaga på han attityd till din. Han log åt skuggan och fortsätt att gå som inget hade hänt. 
   
Han kände hur en doft av en främmande varg träffade hans nos. Han vände sig tvärt om mot doften. Skuggan börja protestera och säga åt honom att strunta i främmande. Men när han bara struntade i vad den sa så börja det locka med saker. Han stannade och börja lyssna vad skuggan sa. Skuggan mutade med ett land som var så varm att det alltid var eld där. Men han bliv fundersam. Var det här bara ett knep för att få honom göra som den vill? Men om det fanns det här landet så skulle det passa honom perfekt. Han funderade en stund innan han börja återigen gå mot främlingen. Skuggan börja skrika i protestera. Han fnös åt skuggan. "Quae hospes, animo tamen potest." Sa han med ett slug leende på läpparna efter en stund. Skuggan börja tveka. Han fick ett överlägset leende på läpparna. Skuggan börja säga att den inte trodde att främlingen var det de letade efter men den protestera inte när han gick mot främlingen.

När han börja närmare sig så såg han att honan låg på ryggen. Han höjde på ena ögonbrynet och börja titta sig runt. Fanns det en annan här eller var bara den hona vårdlös. Han spetsade öronen. Nej, det var bara han och hon. Han hörd honans skugga varnade honan att det var någon i närheten men honan hörd inte. Ett ondskefull leende formade hans läppar. Han sa åt elden i tanken att den skulle omringa honan. Eld löd luddigt.

(*Vet du var någonstans vi är?
*Visst om du säger det.
*Men tänk att främlingen kan var det vi leta efter.)

Hon la där tyst för sig själv och njöt av att vara ensam och sedan blev hon avbruten i sin ensam.Ett par vibrationer i marken kom mot henne för att varna att någon/något var på väg mot henne. Hon vände sig om på sidan och tittade sig om,vibrationerna blev kraftigare och det betydde att någonting kom närmre henne.
En eld började tyda fram runt henne och den började sakta att omringa henne.Hon hade aldrig gillat eld men var inte den som stressade upp sig ihäller så fort den kom nära henne. 
Mitt i eld doften dök en vargdoft upp och det var en hane som hade upptäckt hennes lilla viloplats,hon då reste sig upp till sittande istället för om om hanen försökte något.
"Es así como se saluda a una chica",hennes läppar formade sig till ett leende men det var inget ett riktigt snällt leende.

(Är det sähär du hälsar på en tjej)

Han spetsade öronen när honan pratade. Vissa av orden som honan sa lät lätt bekant men han förstod inte vad honan menar. Nu börja skuggan fräsa igen och vill gå nu när de har sätt att främlingen inte var den de letade efter. "quieti" Morrade han tyst mot skuggan. Men skuggan börja istället skrika. Den vill gå nu. "Sane, si vis ad. Sed quaerendum quiescere." Svarade han på skuggans protester. Skuggan bliv nyfiket och undrade var han skulle undersöka. Det ända skuggan fick som ett svar var ett leende.

Hon tog några steg närmare honan. Han skickade en tanke mot elden att den skulle börja sträcka sin efter honan. "Volo ut run venatus?" Frågad han honan med ett utmanade leende.

(*Tyst.
*Visst, gå om du vill. Men jag ska stanna och undersöka.
*Vill du köra ett spel?)

Hon granskade hanen från topp till tå,svart och rött samma färger som hon själv hade men deras kropps byggnader var helt annorlunda jämfört med den andras.
Hon såg på hanen och lade huvudet lite på snett när hanen började prata till någon som hon inte kunde se,hon blev lite chockad över att hon inte kunde se vem hanen pratade med för hon kunde se det mest både under dagen och natten.Sedan tog hanen några steg närmre henne och sedan sträckte elden efter henne men hon flyttade sig inte ur vägen och tittade bara ledset hanen.Stackaren var tvungen att ha eld med sig för att våga prata med henne,hon skakade på huvudet och sedan log hon hånfullt åt hanen "abrir" sa hon sedan och en spricka öppnades från marken och elden sjönk sakta ner i den.
"Jag kan vara med på spelet och du pratar svenska"det hånfulla leendet var kvar på läpparna,hon förstod inte mycket av vad hanen sa till henne för språket var främmande men för en gång kom det lilla hon hade lärt sig av sin plastpappa till nytta. det hanen sa till henne på slutet förstod hon för de brukade hennes som kallade pappa fråga henne många gånger.

Han titta där marken hade slukat upp hans lågor. Skuggan börja varna honom att honan var ingen att leka med och det skulle fortsätta sitt letande. Morrade svagt åt skuggan men den struntade i han morrande och fortsätt med det den håll på. Han skulle precis vände blicken mot skuggan och fräsa åt den att sluta när honans sista mening träffade honom. Han la huvudet på sned och tittade mot henne. "Ego autem dico vobis quia male audire." Sa han han med hård stämma. Han bliv lite rubbade av honans mening men samlade sig snabbt. Han fick ett leende på läpparna och tittade på honan. 

(*Det gör jag det är du som tala på fel språk.)

[Jag är inte med i rollet och tänker/får inte heller hoppa in, men hur förstår de varandra? Det enda språket Fire har talat är Latin (Skuggornas/demonernas/whatevers språk ;D) och Lirio pratar Spanska (Vilket jag ser bara genom att titta på språket, spanska<3) 
o-o

EDIT: Läste lite nogrannare, sorry för att jag kom in och störde ^^' ]

Hon såg att hanen blev distraherad då och då men hon la inte mycket
energi på det. Hon väntade på hanens svar och vände sedan blicken åt sprickan i marken,lågorna var fortfarande vid liv men de höll på att dö ut i det trånga sprickan som började tappa mer syre efter varje sekund som gick.
"Ego autem dico vobis quia male audire." hon förstod inte ett ord vad hanen sa men stämman var hård så det måste varit något som inte gjorde hanen glad.
"Jag förstår inte mycket av vad du säger,om du ändrar språk till svenska skulle den här dissektionen gå mycket lättare och vi skulle slippa bli irriterande på varandra"




(Midnight: Hon förstår lite av vad Fire games säger för hennes plast pappa pratade det språket och försökte lära henne men hon lärde sig inte mycket men några ord fastnade.)

Han rest svagt ragg men håll sig på samma plats. Han och hans skugga kanske inte håll med varandra på så mycket men han tog skuggans varning på allvar. Men hans tålamod börja tryta när det gällde honan. "Si ignoras te, contristatur pro me, intellego." Fräst han fram och höjd huvudet. Men han tog ett lite steg bak. Han börja se honan som farlig och han önskar inte längre hennes sällskap.

(* Om du inte förstå mig så synd för dig, för jag förstå dig.)

Hon tittade på hanen och blev fundersam när hanen reste ragg,hon reste sig upp " förlåt mig om jag sa något opassande" hennes röst var snäll och lugn, det var inte meningen att göra hanen arg eller irriterad.
Hanen tog ett steg bak och hon undrade varför,det var inte precis som om hon var farlig eller så. Hon satte sig ner igen och log snällt mot hanen.

Han tittade fundersamt på honan efter hennes mening. Menade hon det hon sa eller försökt hon bara lura in honom i något sorts trygghet. Han fick en bister utryck i ansiktet. Hon skull i alla fall inte lura honom.
   När honan log mot honom kände han svagt hur öronen lutade bakåt av tveksamhet. Hur skulle han hantera honan? Skuggan märkt att han börja tveka och börja viska saker som han skulle kunna göra. Han sträckt på sig och la ett leende på läpparna. En tanke flög förbi hans sinne. "Fire games." Sa och drog in huvudet mot kroppen i en gest. Sedan sträckt han ut huvudet och riktade nosen mot honan. "Vos?" Sa han med en vänlig stämma.

(*Du?)

Hon tittade först på hanen med en tvekan blick när hanen presenterade sig själv,Fire games var ett annorlunda namn men det passade till sin ägare.
Sedan när hanen sa "vos" blev hon lite fundersam, hanen hade inte precis varit snäll innan och helt plötsligt sa han sitt namn och hon hade en aning om att hanen ville att hon skulle säga sitt eget.
Tvekan kom och det var svårt att välja vad hon skulle göra men det verkade oartigt att inte säga sitt namn när hanen hade sagt sitt.
"Lirio" sa hon med en låg röst men den var tillräckligt tydlig för att kunna höra.

(Ursäkta för segt svar)

Han tittade på honan. "Lirio" Han smakade på namnet några sekunder. Han rynkade på pannan medan han sa namnet. I hans öron så lät namnet annorlunda. Skuggan fnös åt namnet. Skuggan tyckt att namnet var ointressant och att det var fult. Fire games kämpade mot ett leende, han tyckt inte att namnet var fult eller något så, bara annorlunda. Skuggan undrade var han log mot. Han börja gap skratta åt skuggan. "Tu vero tam parvi animi." Förklarade han för skuggan mellan sina skratt. 
   Han lugnade ner sig med sitt skrattande. "Praesent ut mauris." Sa han mer till sig själv än till skuggan. Skuggan muttrade buttert att han var helt upplöst och att det bord fortsätta sitt sökande. Han gav skuggan ett kallt skratt och riktade sin blick åt honan.

(*Du är så trångsynta.
*Det är så roligt. )

Hennes pupiller blev smalare när solen bländade henne i ögonen,solen var ett av de saker som hon ogillade mest.Den irriterade i ögonen,kroppen blev stekande varm när solstrålarna träffade henne kol svarta kropp.
Hanen började skratta och hon undrade åt vad, hon hade inte sakt mer än sitt namn men det kanske var det som hanen skrattade åt.
När hanen började prata med någon blev hon lite fundersam,var hanen galen eller kunde han se andra som inte hon kunde se? hon var väll tvungen till att fråga."Fire games inte för att jag har med det att göra men vem pratar du med?"Hon tittade först på hanen och sedan på miljön.Inget var annorlunda precis,fåglarna sjöng sin glada sång,gräset vajade i takt med vindes pustar och emellan åt var det tyst som en mus precis som om någon hade stannat tiden.

Hans blick blev fundersamt. Skull han svara på honans fråga eller inte. Till slut suckade han och höjde ena tassen innan han stampade på sin skugga. "Umbra." Sa han som det skulle var en självklarhet och det var det för honom men tydligen inte för andra. Han lät snabbt sin blick fara runt omgivningen. Han såg inget som intresserade honom så hans blick landade återigen på honan. Ett stöddigt leende kom på han läppar. "Ne loquaris cum umbra?" Frågar han innan han börja smått skratta. Skuggan skrattade med honom. Det hade tidigt fått reda på att honan inte hör sin skugga. 

(*Skuggan.
*Pratar du inte med din skugga?)

Hon följde tassens rörelse och såg att den landade på en liten skugga som hade bildas bredvid hanen.Pratade hanen med skuggor? det var något nytt men intressant.Nyfikenheten blev större och hon ville veta hur han gjorde för att prata med sin skugga och kunde han prata med andra?.Om hanen kunde prata med andra skuggor kunde han då berätta vad hennes skugga sa då?.
Hon tänkte noga efter innan hon sa ett ljud för att vara säker på att hanen hade pratat klart och för att hon skulle veta vad hon själv skulle säga.
Sen sa hanen nått annat som hon inte förstod så himla bra men hon kunde tyda prata och skugga,hon gissade på att hanens fråga vad om hon pratade med sin skugga."Nej jag kan inte prata med min skugga men det skulle vara intressant att veta vad den sa till mig.Kan du berätta vad den säger?" hon la huvudet på snett och tindrade lätt med ögonfransarna när hon frågade hane om tjänsten.
Hon gillade att leka och det spelade ingen roll vad det var för lek för hon kunde dem alla.Nu spelad de hennes lilla special lek som hette Lirio får lite som hon vill.

Han fnös mot honan men ett leende smög på hans läppar. Så honan vill leka. "Possum dicere, si potest ad minim provocatio." Sa han och höjd huvudet en aning. Hans blickade mot himlen. Vad för utmaning skulle han ge honan? Hans skugga börja att åter vässa om att det här var ett slöseri med tid. Han vände huvudet ner mot skuggan för att säga åt den att vara tyst. När en tänk slog honom. Han kallade fram eld och skickade den på skuggan. Skuggan väst surt. Han vände sedan huvudet mot honan. "Umbraculum ab ignis liberandum si effeceris. Et ego dico tibi, inquit umbraculum." Sa han och sätt sig ner. Han väntade nyfiket på vad honan skulle göra.

(*Jag kan säga det, om du kan klara av en utmaning.
*Om du lyckas befria min skugga från elden. Så säger jag var din skugga säger.)

Hon förstod att hanen såg att hon ville leka för ett leende byggdes upp på hanens läppar.Hennes altin var inte den bästa men efter att få höra språket ett antal gånger började hon komma ihåg de mer och mer.
Äntligen förstod hon vad Fire games sa,hon tittade på hanen och ena mungipan åkte upp till ett flin.
En lite utmaning skulle hon väll klara av,vad skulle hanen egentligen komma på för utmaning här ute på slätten? men hon hade någon aning att hanen hade tänkt ut ett och annat åt henne.
En liten rökpuff började sippra upp från gräset och sedan övergick röken till eld och den blev större.Hon la huvudet på snett och undrade vad för utmaning egentligen han hade tänkt ut för henne.
Om hon kunde befria Fires skugga,vad var det för fråga egentligen? man kan inte befria en skugga från eld det går bara inte.Men tydligen var det hennes utmaning och hon var inte den som gav upp så fort hon fick en svår uppgift.
Tankarna snuttade runt i huvudet och hjärnan hade nog aldrig jobbat så hårt förut som den gjorde nu.Det gick ett bra tag innan hon kom på ett sätt som hon kunde göra det,okej det kanske var andra sätt att rädda en skugga från eld men det här var det ända hon kom på för tillfället.Hon kom på att hon kan faktiskt pressa upp vatten ur marken om hon verkligen ansträngde sig.Hon var osäker i början för det skulle ta en hel del av hennes energi men hon vill verkligen inte ge upp.

Med energin och sinnet samlat till max fokuserade hon sig på elden,hon kunde känna hur jorden jobbade på med att samla ihop all vatten den kunde hitta i marken för att sedan pressa upp den åt ytan.
Det tog en till minuter innan hon kunde se hur vattnet började dyka upp ur marken,mer och mer kom och elden började bli mindre och mindre.Det var en held del kvar av elden men hon skulle klara det och hon samlade all sin energi på att släcka det sista av elden.

Han sätt där förnöjd och tittade på hur honan funderade. Efter en stund la han sig ner på marken med huvudet mellan tassarna. Hans blick var fäst på honans skugga. Skuggan hade förstått utmaningen och försökt förslå förslag till honans döva öron. Ett skadeglade leende smög på hanens läppar. "Et non audivimus." Viskade han lågt till honans skugga. Skuggan väst åt honom men fortsätt ändå att försöka hjälpa honan. Det chockade honom inte så mycket. Det flesta skuggor försöka hjälpa det varsels eller föremål som gjord deras existens möjligt i den här ljusa värld. 
   Han hade lyssnat ett tag på honans skuggans förslag. Vissa tyckt han lätt smart medan andra lät helt idiotiska. Men plötsligt hörd han hur elden börja fräsa bredvid. Han rest upp huvudet och tittade förvånade mot elden som börja krympa. Han blick for mot honan med blottade tänder. Men hans överläpp sjönk när han såg att honan börja bli trött. Han börja skratta smått och släckt det sista elden. "Bonum autem aliquis sordes ignis metui poterat. Et dedit illud in umbra vestra, sicut etiam contra." Sa han med ett nedlåtande tonfall. Han rest sig upp med ett stort leende. Det här var kul. Trots att hans skugga skrik för tillfälligt att han var en stor idiot, helt hopplös och behövd lära sig respekt. Fast i sig själv var det också kul. Han närmade sig honan nästan ljudlöst. "Tua umbra, quod valde dolendum est, non dico tantum. Didicit ut non audiat, sed tamen cum provocationem quærentibus tibi credere ope completur cum provocatione. Donec a nice umbra." Sa han och betonade den sista meningen. Han stannade så det bara var en halv meter i mellan dem.


(*Hon hör inte dig.
*Bra, men du kunde bara har slängt lite jord på elden. Din skugga gav det faktiskt som ett förslag.
*Din skugga säg tyvärr inte så mycket. Den har lärt sig att du inte hör den, men trots det så försökt den hjälpa dig i utmaningen och till med gav dig beröm när du klarade utmaningen. Du har en snäll skugga.)

Energin försvann ur hennes kropp snabbt och hon kände sig yr men gav inte upp,hon var lika envis som en åsna.Elden var nästan borta innan Fire la sig i det och släckte det sista av lågorna.Hon tittade upp på hanen och pupillerna hade smalnat av till små sträck,att Fire inte lätt henne göra klart sin utmaning själv,oförskämt.Hon fnös till och satte sig sedan ner."Varför gjorde du sådär,det var en utmaning och då ska man inte ha någon som hjälper till i sista sekunden.Och lite jord på elden hade inte hjälpt mycket"men sanningen var att hon inte hade tänkt en aning på det själv,hon kände sig dum.
Hade hennes skugga försökt hjälpa henne med utmaningen,hon log och viskade tack till sin skugga.Det var synd att hon inte kunde höra den för de hade kommit bra överens.
Vilken chock att hennes skugga inte sa mycket,hon själv säger inte mycket och hon förstod också att den hade slutat säga något för hon kunde inte höra eller svara den.
"Vänta lite…"hon tittade förvirrande på hanen."Du säger vad min skugga säger fast vi hade kommit fram att du skulle göra det om jag klarade utmaningen.Men jag klarade aldrig den så…"hon blev smått förvirrad.
Hanen hade närmat sig henne när hon tänkte,hon kunde känna hur benen ville lägga sig ner men hon tvingade dem att stå kvar där hon hade placerat dem.
När hon tittade fram såg hon att det inte var mycket mellanrom mellan Fire och henne.Vad hade hanen för sig egentligen.

Han skrattade smått för sig själv. "Si plus tibi dare non potest, ut intereat ex prouocatione engin et defectus ..." Sa han med lite humor i rösten och blickade mot honan. Han vände sig om och börja gå. Han hörd hur hans skugga börja hurra på honom att lämna honan och leta efter deras mål. Han stannade efter några steg och vände huvudet mot honan. Skuggan väst surt. "Postero die spatium et tempus velis occurrere, ut est: Ego exprobravi obire." Han vände huvudet framåt och börja igen gå iväg. Ett leende växt på hans läppar. "Prope ipsum fortasse mihi ascende ad vos spectat." Sa han och slängde en sista fundersam blick på honan.

(*Om du dör av engin brist så kan jag inte ge dig mera utmaningar eller hur...
 *Så jag hjälp dig på travet för nästan gång vi möts ska du kunna klara av min utmaning.
*Nästan gång kanske är din tur att komma på en lek till mig.)

Hennes lugg täckte vänstra ögat och hon försökte blåsa bort den men den irriterande luggen vill inte göra som hon ville.Hon försökte att vända på klacken och gå mot flockens revir men hon ville inte lämna platsen,hon hade för roligt med hanen för att återvända nu.Men hanen hade redan gått en bra bit från henne,ett ondskefullt flin smög sig fram och och vände sig om för att sedan gå mot sitt håll."En utmaning åt Fire…" hon hade många utmaningar i huvudet som längtade att få komma upp till ytan men vilken skulle hon välja när de stötte på varandra igen en vacker eller dålig dag?? 
Hon tittade sig bak för en sista titt efter hanen och sedan gav hon sig av i trav.Flocken väntade på henne och de var nog inte glada för det var dags för första flockmöte och att komma för sent på de vari inte riktigt rätt imponerande.

Avslutad