[Utspelar sig någon gång efter Jakten del 3, men de har inte hunnit lämna kaiwood än. ]

Glacial kände sig tom inuti. Hon kunde inte riktigt förklara det, men sedan de avbrutit Jakten och vänt om hade hon bestått av ingenting. 
Ingen saknad. Ingen ilska. Ingen förvirring.
Bara ett gnagande intet som hade boat in sig i hennes bröst och svalt hennes röst. 
Glacial hade inte talat med flocksyskonen alls sedan de vänt om. Hon hade varit avlägsen i tankarna, och tillbakadragen i kroppen. Vinden hade varit hennes vän, och brodern hade funnits i bakgrunden, men hon hade dragit sig undan från båda. 
Kvällen låg tung över dem, och skogens höga träd kastade mörka skuggor. För natten hade de stannat för att vila, och de låg samlade för ett ökat skydd. Kaiwood var inte en säker plats, inte garanterat. 
Hon hade medvetet lagt sig i gruppens utkant, som om hon önskade att göra sig till en måltavla. 
Ögonen var öppna och vakna, trots att de med all rätt borde ha varit hängande tunga av trötthet. 
Hon kunde bara inte sova. 

[Pax till Saturn]

Den randiga varghanen hade något rastlöst rört sig i skuggorna kring platsen där flocken valt att stanna. Han har inge hungrig. Han var inte trött. Han var inte direkt pigg heller, men han kunde inte sova. Så han hade rört på benen för att försöka stilla rastlösheten och försöka finna lite trötthet så han kunde få lite ro. Men det hade inte blivit av. Senast han var i Kaiwood var väldigt länge sedan. Förmodligen innan sin tid i Devils. Det var för väldigt länge sedan, då han fortfarande var ung. Inte för att han direkt är gammal. Det är bara länge sedan han var ett ungdjur. Han trivdes när han fann sin plats i Devils och han trivs fortfarande. Aldrig skulle han kunna tänka sig att inte vara en del av flocken.
Hanen stannar upp och ruskar på kroppen. Vingarna sträcks ut från kroppen och det frasar i fjädervippan på svansen. Vingarna placeras åter vid hanens sidor och han smackar lätt med tungan innan han börjar röra på sig igen. Det vore inte dumt med lite vatten. Den randiga hanen är säker på att det finns vatten någonstans i närheten. Han behöver nog bara gå en bit. Energierna dansar omkring honom och visar riktningen. Han behöver bara gå åt det håll som energierna vittnar om mest vatten. Hanen rör sig förbi platsen med flocken. Han rör sig med lätta steg. Den gyllene blicken sveper över området och fastnar på en svart gestalt som ligger ner en bit bort. En av de andra bevingade vargarna i flocken. Tiken. Glacial. Hon verkar själv ha svårt att finna ro.
"Kan du inte heller sova?" Han kommer på sig med att öppna munnen och ställa en fråga. Han hade inget i tanken och undrar själv varför han gjorde det. Han har inte direkt någon nära relation till den bevingade tiken men han vet att hon är duglig i luften och en god tillgång till flocken. Men inget mer än så. Han kan inte direkt kalla henne vän även om han uppskattar henne som en flocksyster. Kanske var han bara trött på att vara ensam för stunden?

Honan sneglade på den stora, bevingande tigervargen när han närmade sig. Hennes ögon var till största delen ointresserade.
"Inte direkt." sade hon lågt, för att inte väcka de som redan sov. Sova? Hur kunde hon det när huvudet vägrade tumla runt med tankar och bröstet bulta tomt? 
Det var något mörkt som grodde där inne, någon hon inte kunde eller ville sätta tassen på exakt vad det var. Samtidigt kunde hon inte ignorera det; en skarp fyllnad som långsamt växte i tomheten.
Där tidigare stolthet och värme funnits, fanns bara ett ekande intet. 
Med undantag för fyllnaden med alla sina vassa kanter.
Glacial var normalt sätt full av liv; lemmar som sprätte och ögon som betraktade allt som rörde sig, ett leende som hade ett närmast näsvist sken tillsammans med fräcka ord.
Sedan jakten börjat hade hon allt mer tappat sin glans, tappat det som gjorde henne till Glacial.
Det hade kunnat vara utmattning. Jakten hade varit hårt driven från första steget, och inte ovanligen hade hon, och de andra med vingar, fått extra spaningsuppgifter eller jaktansvar. 
Hon låg med vingarna tryckta mot sidorna, hakan på frambenen.

Den gyllene blicken studerar tiken där hon ligger.
"Ingen idé att ligga och försöka somna av envishet". Säger han med ett snett leende.
"Vill du följa med bort till bäcken?" Frågar han. Kanske deras kroppar kommer fram till att de trots allt behöver sova om de rör sig på sig. Saturn har inget emot lite sällskap. Kanske han kan lära känna tiken lite bättre. De är trots allt bevingade båda två och spenderar mycket tid tillsammans uppe i luften. Saturn har alltid varit nyfiken på Malvado's båda valpar sedan de gick med i flocken. En liten tanke om ifall de är som deras far rotade sig i honom en tid men de båda har visat lojalitet mot flocken i jakten. Det måste vara tufft men de båda verkar klara av det.

Saturn känner inte för att bara stå och vänta på ifall Glacial ska bestämma sig så han börjar röra på sig igen. Gå i riktning mot bäcken och vill tiken följa med så är hon välkommen.

Glacial kände en fnysning byggas vid tigervargens första kommentar, men hon kvävde den med en hostning för att inte visa alltför mycket näsvishet.
Normalt sätt var hon nästan drottning av respeklösthet och dryga kommentarer, men hon orkade bara inte. Orkade inte ta konflikterna som ganska ofta medföljde.
I ett par andetag vilade hennes ögon på flockbrodern, vagt granskande, som om hon vägde hans förslag mycket noga men egentligen inte var intresserad av någon av de valbara alternativen. 
Det var ett erbjudande hon övervägde. Sedan faderns dåliga val hade hon känt sig isolerad och utpekad, även fast hon mycket väl visste att så inte var fallet. Flocken brydde sig om alla dess medlemmar, vilket förmodligen var varför de tog bedrägeri och förräderi så hårt. De var en familj, dock en familj som hon ännu inte helt tagit sig in i. Inte heller gjorde faderns blod och handlingar saken bättre. Hon var Malvados dotter till blodet, vilket gjorde henne till en imaginär - men fullständigt sannolik - förrädare. 
När Saturn vände sig om för att gå reste hon på sig med protesterande leder. Vingarna var stora, anpassade till hennes väldiga kroppshydda, och vägde därefter. När hon inte rört på sig regelbundet hade hennes leder en tendens att sega till sig, som om hon var en gammal tant och inte en ungvarg. Det verkade inte spela någon roll hur mycket hon tränade upp sin muskelmassa. Hon var helt enkelt inte byggd för ett liv på den fuktiga maken, utan levde för den lena vindens drag. 
Hon började gå efter honom i tystnad, men gjorde ingen ansträngning att dölja sina stegs ljud. 
På ett sätt var hon väldigt tacksam för Saturns försök att socialisera med henne, även fast hon tidigare dragit sig undan från kontakt med flocksyskonen. Det var en distraktion; något som kanske kunde skänka henne någon ro från den klösande tomheten ett litet tag.

Det tog inte lång tid innan han hörde flocksystern resa på sig och börja vandra efter. Om än inte för att försöka hinna med i hans takt så följde hon än dock efter. Och det fick hanen att dra på munnen. Ingen mår bra av att isolera sig från de andra även om det inte syns fysiskt. Båda Malvado's ungar mår nog bra av att veta att ingen ser på dem med dömande blickar. De är en del i av flocken och de har inget att frukta så länge de inte gör något som skadar flocken.
De behöver inte gå långt förrän bäckens porlande hörs och bara en liten bit till innan bäcken blir synlig likt glitter i dunklet. Den randige hanen har inga problem att se i mörkret. Väl framme vid bäcken sänker hanen huvudet och böjer lite på frambenen och börjar lapa i sig vatten. Friskt och kallt känns det när den första kylan rinner ner mot magen.
Saturn låter tystnaden råda och inväntar Glacial. Under tiden fortsätter han dricka av det friska vattnet. Efter en stund höjer han huvudet och slickar sig om munnen.

Glacial följde efter Saturn i tystnad. I huvudet cirkulerade tankarna, oftast samma, runt runt tills hon nästan kände sig yr. 
Bäckens lättsamma porlande meddelade henne att de var framme. Hon kände sig inte törstig, men böjde sig ändå ner och drack lapande från bäckens friska vatten.
Sedan backade hon undan ett par steg från bäckens kant, och skakade på hela kroppen. Vingarna följde med i rörelsen, bara något utfällda för att vila de muskler som höll vingarna tätt mot kroppen.
Tröttheten vägde tungt på kroppen, men sinnet var vidöppet, vaket. 
Vinden drog genom pälsen, viskade lovord och väna melodier om hon bara ville lyssna.
Hon vände huvudet upp mot trädkronorna, där mörk himmel kikade genom kronverket.
Nästan omedvetet veks vingarna ut lite till, som om möjligheten att flyga nästan aktiverade dem. 
Kanske, bara kanske, en flygtur skulle göra henne trött nog att kunna sova på riktigt. 
Blicken vändes mot hanen, flockbrodern, och sedan upp igen. Det fanns ett hål bland grenarnas nätverk stort nog att hon med god marginal skulle kunna flyga genom det, och marken runt bäcken var öppen nog att kunna användas som startbana. Inte för att hon behövde så mycket till start, inte med vindens hjälp, men hon hade tidigt lärt sig att alltid ha det i åtanke. 
Vingarna veks ut lite till, så att de var halvt ute, halvt ihopfällda, och samtidigt satte hon sig ned på bakbenen.
"Följer du med?" frågade hon, rösten låg. Om det inte var uppenbart vad hon menade fick han väl skylla sig själv.

Han studerar henne under tystnad när hon vänder upp blicken mot himlen ovan trädkronorna. Hanen höjer själv blicken. Stjärnorna kan skymtar glimmande på där uppe. Följer du med, frågar hon och gör sig redo för flykt. Saturn själv har alltid trivs bäst uppe på himlen. Där försvinner alla bekymmer och orosmoln. Inte för att han har något direkt av sådant på sistone men det är en helt annan frihet att svepa fram på vindarna.
"Visst". Svarar han henne. Han står stilla och väntar på att hon ska visa vägen. Saturn har aldrig varit en som uppskattar ensamheten. Han gillar att spendera tid med andra, även om det handlar om pinsam tystnad. När det bjuds på en flygtur tackar han inte nej. Och det är som trevligast med sällskap där uppe.