Väskorna, och sinnet, var lättare nu än bara dagar tidigare. Då hade han haft ett tydligt mål och hade lagt all energi på att ta sig dit, som Herde i Ljusets Krigare bar han en ärofylld titel. Flockens ansikte utåt och diplomatiska plikter som följde. Han var även mångas länk till gudarna, ledde böner till de som ville. Som Herde hade han även fått vara en länk mellan flocken och vargar som sökte dem, och det var det han gjort. Även om han var osäker på den gamla flockbroderns anknytning till gudarna så visste han att det inte var för honom att avgöra. Meimei skulle testa hans tro och hans själ. Airi hade han däremot större hopp för, men att Malphas tagit in dem efter deras obligatoriska genomsökning bådade iallafall gott för dem båda. Om Guardeiron inte hade ont att säga om dem så kunde han inte tänka sig att de skulle vara annat än bra för flocken. De behövde vargar med driv, och sinnet till att kunna genomföra Gudarnas vilja, det var inte alltid ett lätt jobb.
 Så med sinnet lättat, ett arbete gott utfört, och väskorna tömda på det han bytt till sig på resan, hade han återvänt om för att röra sig mot Civitas igen. Denna gången skulle hans resa inte vara lika länge, och han förväntade sig att han snart nog skulle vara åter i skogen, och i Meimeis helgedom, men tills dess var han tvungen att härda ut i mörkret, och vårda ljuset.
 Ett lågt hummande läte lämnade honom, en melodisk hymn han hört någon dikta i Meimeis ära. Den dränktes för det mesta i det tunga djungelregnet, vilket han sonika vandrade igenom utan att besväras av det. För att vara Kawazatri så var det ett relativt litet regnoväder, och han hade under sin tid i flocken lärt sig att leva med de frekventa regnen och den konstanta vätan. Det var nästan så att det lättade på känslan av hemlängtan, och han kände sig renare i kropp och själ av det.
 Melodin fortsatte muntert och han vickade lätt på huvudet i takt med tonerna, men stannade för ett steg upp. I utkanten av   hans synfält kunde han skymta en vagt, men varmt, sken i dunklet i undervegetationen. Det var omöjligt att försöka dra någon doft ur luften i regnet, så utan större försök så valde han bara att gå ljuset tillmötes.
 "Alaska!" utbrast han när han kunde skymta vem den drypande våta individen var. Det var länge sedan han träffat månvargen, och då hade hon varit i Civitas, av någon anledning hade han inte kunnat föreställa sig att möta henne här i djungels dunkel, det var som om hon inte riktigt passade in i omgivningen. Med lätta steg gick han vännen till mötes och omfamnade henne lite snabbt
 "Vad för dig hit?" tonen genuint nyfiken, hon hade aldrig slagit honom som en äventyrare, eller direkt en vandrare heller.

Vad gjorde hon i Kawazatri egentligen? Det är en bra fråga som hon inte riktigt kan svara på. Hon följde en väg helt enkelt och rätt som det var så befann hon sig här. Men mycket har hon sett under vandringen och det har minst sagt varit ett äventyr. Därmed går inte att säga att hon uppskattar vätan här i regnskogen. Så här blöt trivs hon inte alls med att vara. Den här biten av vandringen kan hon nog räkna till listan av nackdelar med att vandra. Det är minsann mycket skönare att ha en fast plats att ha som bas.
Plötsligt hör hon sitt namn ropas och rösten är välkänt. Öronen spetsas på tikens huvud och svansen börjar glatt vifta bakom henne. Okej den här platsen kanske inte är så dum ändå. Navus kommer fram till henne och ger henne en kram som Alaska besvarar entusiastiskt.
”Navus! Hej!” Hälsar hon honom. Vid hans fråga ändras hennes uttryck till något som skulle kunna liknas vid en valp som blivit påkommen med något hon inte borde gjort. ”Ja… ehm… bra fråga. Slumpen? Tänkte att det kanske skulle vara en genväg? Eller en trevlig promenad”. Hon fuktar nosen med tungan. ”Meeen det visade sig bli ett bad på torra land”. Hon flinar litegrann. ”Vad för dig hit då?”

Ett brett leende på läpparna vi hennes kommentar. Ja, luften i Kawazatri var saturerad av vatten, ofta också klädd i dimma, något som nu hindrades av rengovädret.
"Trott eller ej, men jag har mitt hem här i djungeln" det var djupare än så, mer än ett hem. En tillhörighet som gick bortom hans jordliga behov, något obeskrivligt.
"Minns du att jag berättat för dig om min flock? Det är vi som huserar och värnar om Templet" Navus såg tillbaka mot hållet han kommit ifrån, innan han åter mötte vännens blick.
"Men jag är nu på väg ut mot Civitas, en herde får inte mycket vila" trots det skulle kunna tolkas som en klagan fanns det inget förutom en vördsam värme i hans röst och anlete. Det fanns inget han hellre gjorde än utföra Meimeis vilja, sprida hennes ljus. Hjälpa att slå hål på världens mörker.
"Om du inte har någonstans du måste vara skulle jag aldrig tacka nej till sådan ypperligt sällskap" Sist de slagit följe en kortare bit hade det lättat mycket på den tunga bördan av att vandra ensam, och att inte stå ensam emot mörkret var något att definitivt vara tacksam för.