Rowen hade slagit sig ner intill en av de varma källorna. Den värmde honom i den annars smått kyliga luften. Pälsen krullade sig av fuktigheten, men han hade inget emot det. I skydd av en sten skvätte det inte när källan då och då fick ett utbrott, så i hans ögon kunde han knappast fått ett bättre ställe.
     Harpan låg framför Rowen. Han hade inte plockat fram den på länge, så upptagen hade han varit av att söka efter en vandringspartner. Men här, i värmen från källan, hade han tagit fram den, och slog försiktigt på strängarna. Hans tassar var inte lika flinka som de en gång varit, men det gick ann. Efter några, trevande låtar, kom han in i det. Han spelade populära folklåtar från sitt hemland, sedan vidare med finare, mer komplicerade som han hört vid hovet. Till slut övergav han de kända, och gav sig på att komponera något själv. Försiktigt prövade han sig fram, och kom efter en stund fram till något han tyckte om. Efter att ha spelat den om och om kände han sig modig nog att nynna en stämma, men slutade ganska snabbt för att kunna koncentrera sig på sitt spelande. Om och om igen spelade han sin slinga, vävde in den i andra låtar och försökte bygga vidare. Han hade verkligen saknat det här. Det vanliga breda leendet låg över hans läppar, men det var mjukare nu och ögonen var halvt slutna.

[HÄR finns inspiration till vilken typ av musik han spelar. Instrumentet är en förenklad, sämre version.]

Eriinari var inte lik någon annan plats. Landskapet var kargt och naket, men ändock så levande. Stora kolonier av hardjur spred ut sig över fälten, oberörda av vattenkällornas oförutsägbara strålar. Långt bort i den släta horisonten hade enorma djur skuggats – Nace hade aldrig sett något liknande och även om han var nyfiken hade han hållit sig borta. 
     Den led han funnit tidigt i Kaiwood hade han fortsatt på norrut, men när skymningen fallit hade han vikt bort från huvudvägen för att hitta en plats att spendera natten. Det hade visat sig att sova längs vägen hade båda för- och nackdelar, där nackdelarna vägde över, enligt Nace. En natt hade han väckts upp av ett par vargar, ena med bara ett öga och den andra full i ärr. De trodde att han varit på väg upp till Tassemark för att byteslå, och ville ta hans varor – men när de insett att ungvargen reste tomhänt hade de jagat bort honom, och sedan dess hade Nace varit noga med att sova avsides vägen.
     Den vita unghanen hade just hittat ett par fallna stenblock, perfekt för hans lilla kropp att klämma sig inunder, när ett främmande ljud började spela. Melodiskt likt fågelsång, men helt annorlunda. Sång var inte främmande för honom, hans mamma hade ofta nynnat och sjungit honom till sömns, men detta var olikt något han någonsin tidigare hört. Det lät inbjudande och vänligt, och det sedvanliga vemodet hos honom övervanns av en barnslig nyfikenhet.
     Ljudet styrde hans steg mot en ångande vattenkälla. Fukten i luften blev allt mer påtaglig ju mer han närmade sig, och melodin blev tydligare även om han inte lyckades se dess skapare. En dränkt, våt doft av varg smög sig fram i de kalla brisarna. Nervöst stannade han upp, spejade över vattenkällan och de omgivande stenarna.
     ”H-hallå?” Rösten skar sig, och man kunde tydligt se osäkerheten i hans näpna anlete. Nace ångrade sig nu att han närmat sig. Tänk om även denna varg ville honom illa? Eller än värre; kanske skulle vargen tro att Nace ville åt hans ägodelar.

”H-hallå?” Rowens tassar stannade tvärt, och strängarnas vibrerande blev underligt när de slog emot hans klor. Han försökte kisa och se, men det var svårt att urskilja något alls i ångan. Rösten lät som att det hade kommit från någon ung och osäker, men trots det kunde Rowen tillslut urskilja en skepnad som vågade sig fram. Hanvargen stannade på gott avstånd, men nära nog för att de skulle kunna se varandra. Drakvargen gjorde ingen ansats att resa sig upp, utan log bara brett. Svansen, som legat utbredd vid sidan om honom, slog nu i marken två gånger, och drogs sedan tillbaka.
     ”Hej!” hälsade Rowen med ett brett leende. ”Vill du komma och sätta dig?” Han nickade mot platsen han markerat med svansen. Den kanske var anings nära om man ville ha en personlig sfär, men Rowen hade tappat alla sådana begrepp. Han tog upp spelandet igen, men körde nu igenom en snabb, munter låt. 
     ”Jag är Rowen!” presenterade han sig, fortfarande med det breda leendet.