En stilla vind svepte över det vintervita landskapet och satte de få snöflingorna som singlade ned ur balans.  När flingorna seglat runt några varv nådde det den snötäckta marken för att snart bli ersatta av nya snökristaller. Landskapet glänste i morgonsolen nyvakna sken. Iskristallerna glittrade som ett hav diamanter då solensstrålar nådde dem. Även den ljusa honans päls glänste vacker och man kunde skymta de blålila nyanserna som fanns närvarande i den fylliga pälsen.

Kainda har precis lämnat bergen bakom sig för första gången under sin levnadstid brydde sig inte om att stanna och beundra den vackra scenografin. Istället vände hon sin isande blå blick tillbaka mot bergen som länge varit hennes hem. I sitt inre kunde hon se framför sig glaciärens vidsträckta istäcke som skymdes bakom de majestätiska bergen. Om hon någonsin skulle återvända till sin tidigare avskilda tillvara var än så länge ett mysterium. Nu var hon tvungen att ta reda på vad hon skulle göra. Faderns ord ekade inom henne. ”It’s time”. Tid för vad? Uttalandet var minst sagt förbryllande. 

Även om hennes liv ofta varit ensamt så hade alltid fadern funnit vid hennes sida. Vaktat över alla steg hon tagit och straffat henne för minsta lilla felsteg. Att vara fri från det var visserligen en lättnad men samtidigt en väldig påfrestning för den annars så tåliga kroppen. Vad skulle hon göra nu. Det fanns inget annat sätt att ta reda på det än att gå och leta. Kanske skulle hon snubbla över något, någon, som fick allt att klarna upp. Så som en vackert glasklar glaciärsjö en molnfridag. Då är allt så tydligt. Allt är så klart. All överflödig värme flyr ut i atmosfären och den bitande kylan håller en sällskap tillsammans med det klara ljus som solensstrålar sänker. Då trivs hon. Men att stanna och njuta av något låg inte i hennes blod. Hennes faders iskalla blod rinner genom hennes kropp och där finns det ingen tid för icke produktiv njutning. Hon vände bort blicken från bergen och hennes förflutna och såg istället ut över snöslätten.

Han tittade över det vita landskapet med sin brinnande blick. Skuggans vässande ogillande och sa åt honom att fortsätta framåt. Han vände ner sin blick mot skuggan och morrade. Trots det så fortsätt skuggan att vässa. Han fnös mot skuggan och fortsätt framåt. I vanliga fall så skulle han skicka elden på skuggan och sedan fortsätta med det han kände för. Men i denna kyla så var han tvungen att använda all sin eld kraft åt att hålla sig varm, och så villa han borta här ifrån. Han tänkt tillbak till den stunden när det stod på kanten av detta snötäcke och var väldigt skeptisk att gå ut i snön. Men skuggan hade lyckas övertala honom att ändå gå ut. Han sneglade åt sin skugga. Var han verkliga så lätt övertalat eller var bara skuggan bra på att övertala honom? 

En doft tyckt ut honom från sina funderingar. Han vände blicken mot doft och träffade med blicken en vit hona. Han stannade och börja studera henne. Det här kund bli intressant. Skuggan börja vässa ännu högre om att det här var slöseri med tid. Han ignorerade skuggan och istället log mot honan.

Med stolta steg tog hon sig längre bort från det som hade varit en säkerhet i hennes liv. Om man nu kan kalla det ogästvänliga landskapet bakom henne för säkert. Men hon var van vid det hårda livet i kylan, det var allt hon upplevt. De isblå ögonen svepte över det okända landskapet. Snö. Snö. Hela omgivningen var täckt med vintervit snö. Plötsligt blev hon smärtsamt medveten om att hon inte var den enda som befann sig på området. I samma stund som hon fick syn på den mörkgrå vargen kände hon dess lukt. Att hon inte reagerat på den tidigare, men honans tankar hade befunnit sig på annat håll. De hade befunnit sig i det förflutna och i jakt på framtiden, nuet hade helt enkelt blivit undan tryckt.

Hon stannade och lät de kyliga ögonen vila på främlingen. Den andra vargen verkade le men det var ingen gest som var besvarad. Hennes ansikte visade inga känslor men innanför skallbenen pågick en kamp. Skulle hon fortsätta vidare, ignorera den främmande vargen. Vid de få tidigare mötena hon haft med vargar hade det sällan slutat med att alla gått därifrån skadelösa. Däremot saknades ett element som alltid varit närvarande genom hennes liv. Hennes far. Hennes mästare. Hennes lärare. Utan honom kröp en svag känsla av oro under hennes hud men hon var noga med att dölja sina känslor.

Istället höjde hon huvudet en smula utan att ta blicken från den främmande vargen. Hon lät sin blick skära in i hans. Utan att säga ett ord. Utan att visa några känslor men man kan gott och väl säga att det inte fanns en gnutta gästvänlighet att finna i hennes blick. Samtidigt fanns det inga spår av aggressivitet. Som för att understryka hennes kyliga inställning till mötet svepte en isande vind över landskapet för att sedan försvinna lika snabbt som den dykt upp.

När honan kyliga blick landade på honom så vrid han huvudet svagt åt sidan. Han blickade in i honans känslolösa blick. Han spetsade öronen. Väldigt svagt hörd han honans skugga väst oroligt. Hans leende växt sig större. När honan höjde huvudet lite gran. Trots saknat av hot så tog han ett steg närmare henne. Vad det där en utmaning? Han tog det som en utmaning och tog ett till steg närmare. Skuggan väst ursinnet att han slösa bort värdefull tid på den här partiska varsels. 


"Et tunc quaero tabe sine meta." Viskade han till skuggan. Skuggan tystnade chockade. Men innan skuggan han hämta sig så kom en kall vinde. När vinden träffade honom så fräst luften runtom honom till och ångor följde med vindens färd till fjärran. Fire vinglade till med blottade tände. Hade lagt för stor uppmärksamhet på honan och glömt konstration på skölden av varm runt honom. Vinden hade övermannat honom helt. Han kände hur kylan runtom honom som han hade lyckas tränga undan med skölden börja smyga på honom. Skuggan börja få panik och skrika åt honom att åter få kontroll över elden. Han kämpade efter elden men kraften rann igenom han käftar hela tiden.

(*Och du slösar bort tid på ett sökande utan mål.)
(Förlåt för seg svar)

Den främmande vargen såg inte ut att höra hemma här. Dess ögon gav ett intryck av en varm, obarmhärtig, glöd. Något som kändes malplacerat i det kalla landskapet för att inte tala om kontrasten mot Kaindas egna isblåa ögon. Något som kanske borde få henne att känna sig illa till mods. Hon gillade inte värme och allt som hade med det att göra. Men de isande omgivningarna gav henne en trygghet. Även om hon inte var på hemmaplan så var klimatet hennes vän. Hennes stöd.

Hon hörde vargen tala. Med vad förstod hon inte och inte heller orden var bekanta för henne. Men de lockade fram ett minne. En glömd händelse som smög sig över henne. Hon hade hört det främmande språket förut. Från en varg som inte längre vandrade på denna jord.

Den vita honan måste varit dryga året då de påträffade den redan halvdöda vargen. Att stöta på en varg när man vandrar på glaciären är inte helt vanligt och det är sällan de är i bra skick. Kainda mindes den ilande vinden som blåste den dagen, den isiga vinden som så ofta var en del av hennes förflutna. Hon och hennes fader var påväg mot de något vänliga bergen när de passerade den malplacerade vargen. Den gråpälsade vargen låg på den isande marken och från håll såg den död ut men när de närmade sig hörde man den väsa på ett främmande språk. Ett språk hon aldrig tidigare hört och som aldrig nått hennes öron sedan den dagen. Sanglingua, hade hennes fader kallat de när hon frågade samtidigt som de vandrat iväg från den döende vargen. Djävulens språk.  
Hon hade inte lämnat den främmande vargen som stod framför henne med blicken men nu betraktade hon den noggrannare. De röd-orangesträcken som var dragna över dess ögon och den grå pälsen. Kanske var det inte mer likheter mellan främlingen och vargen hon i sin barndom låtit dö än deras grå päls och ovanliga språk. Hon lämnade tanken och fokuserade på den kalla verkligheten. 

-Är du vilse?


Det var en intetsägande ton i rösten. Inget hotfullt. Inget vänligt. Hon fortsatte att iaktta hanen, hade dess steg framåt varit en utmaning?

(Lugnt, jag vet hur den kan  ;))

Han hörd knappt honans rösten för avstånden emellan dem och för hade tankarna riktat åt ett annat håll. Skuggans skrik över skuggade tikens röst nästan helt. Med stor ansträngning fokuserade han sin brinnande blicken mot honan. Han kände hur elden börja samarbeta med honom igen. Han suckade nästan av njutning när han känd hur värmen återigen omslöt honom bit för bit.

"Quid mihi et tibi est?" Frågade han med en darrande röst. Rösten darrade av ansträng. Han banade sig själv i tanken och skuggan följde efter hans exempel. Han vände blicken mot skuggan och morrade åt den. Skuggan väst upprorisk och fortsätt med det den gjord innan. I vanliga fall så skulle inte skuggan bete sig så här men nu visst den att Fire var upptagen att använda alls sin eld kraft för att hålla sig varm.

"Quid tu dolebis." Morrade han fram innan han vände hela sin fokus mot honan igen.

(*Vad sa du?
*Det här kommer du få ångra.)