Fanns det något sötare än valpar, egentligen?

Ehfra hade suttit en stund i gräset kanske femtio meter från duon, inhöljd i osynlighetens slöja. De hade med allt säkerhet märkt av hennes doft, och hon skulle ge sig till känna - men inte riktigt än.
Det var en svart hona med blå fält och en vitsvart valp vars energi aldrig tycktes sina.
Ett svagt flin var utbrett över hennes anlete och de blå ögonen glittrade, road. Hon hade alltid älskat valpar, i och med att de var så.. Ehfra kunde inte sätta ord på det, men de var lika lekfulla som hon var. Trots att hon egentligen var vuxen så hade hon barnasinnet kvar, och hade definitivt inga planer på att bli lika sansad som sin moder varit, eller som Centhamel. Praktisk och förutseende. Nej, verkligen inte!

Med ett lätt skratt reste hon sig upp, släppte taget om sin kraft och blev synlig varpå hon travade iväg över gräset mot de båda. "Hello!"


[Visste inte riktigt hur jag skulle starta, så.. hittade på att de typ stannat och vilat elr nått. Haha, hoppas det är okej xD]

Det var någonting som hade stört henne en längre stund nu. Det kändes som om någonting såg på dem. En krypande känsla hade infunnit sig längs Tears mörka rygg. Trots detta uppenbara obehag höll hon ett glatt yttre samtidigt som hörseln var på helspänn efter ovanliga ljud.

Den lilla valpen i hennes följe fick henne att le. Han var så full av den energin endast valpar hade. Fast han hade vuxit. Det kändes som om det inte var längesedan de funnit varandra i den snårig skogen, men trots det hade han vuxit, och även om Tear envisades med att kalla honom för valp kunde hon inte undvika att se utvecklingen.

Vattnet de stannat vid hade fyllt sina behov och doften av varg höll henne oroligt. Utan att stressa Wulfric ville hon egentligen lämna vattenhålet och fortsätta.

Någon skrattade och Tears ögon sökte genast av omgivningen. En varg fångade hennes uppmärksamhet. Vargen kom emot dem och omedvetet flyttade sig Tear en aning framför Wulfric, en vana hon fått efter mötet med en tämligen ovänlig varg.
Varginnan talade på ett språk hon inte väntat sig, men som inte heller var okänt för henne. Den ivriga mötesgången gjorde att hon gissade sig till en fredlig varg.
Tear log mot främlingen.
"Hello!" sa hon, sneglade på Wulfric och fortsatte "And who might you be?" Frågan var inte brysk, men hon var noga med ett svar.

Vargparet hade stannat vid ett vattenhål, och spenderat den senaste timmen i dess närhet. Den svartvita valpen hade lekfullt studsat kring sin tvåfärgade, större vän och oavbrutet hade hans mun gått. Till skillnad från den stora vargtiken så hade han inte allt känt av någons närvaro. Oberört hade han fortsatt sin lek som bestod av korta sånger och påhittade ord.
     När en varg från tomma intet dök upp, frös han till. Men så fort han stannat så började svansen veva igen. Vargen hade horn, vilket var ganska konstigt, enligt honom. Hjortvargen ropade något, och Tear svarade. Men han kunde inte höra vad de sa... Oförstående såg han på sin större vän.
     "Dom där orden har jag aldrig hört förut..." sade han, och vred något på huvudet så de ostyriga öronen hängde.

Den svartblå honan tog ett snett steg framför valpen, något vaksam i hållningen, vilket visserligen var förståeligt. Men Ehfra lät inte det bubblande humöret rubbas, utan svepte bara med svansen i luften med öronen spetsade uppe på hjässan. De blå ögonen glittrade uppspelt.
   "My name is.. wait", hon böjde sig bak för att irriterat tugga på en punkt strax intill vänstra hasen. Sedan vände hon sig fram igen och lade huvudet på sne. "Ehfra", avslutade hon och leendet återgick. Blicken vandrade ner mot valpen som stod bakom medan hon hukade sig något decimeter. Den lilla svansen dunkade mot sidorna på honom och öronen hade tippat över åt vänster så det högra täckte huvudet likt en ostyrig hatt. Så oerhört sött. Tyvärr verkade han inte förstå henne. Ehfra fnittrade till trots detta och rätade på sig en aning.
    "And who might you be?" Kopierade hon det misstänkta tonfallet den andre nyss haft, innan hon återigen fnittrade till och lekfullt bet sig i tungan.

[Alltså, VAD MOGEN MIN LILLA VARG ÄR]

Hon såg på Wulfric, hon hade inte insett att han nog inte förstod vad som sades. Ett leende riktades mot honom.
"Jag frågade vad hon hette." sa hon i en lägre ton till den lilla.
I lagom tid för att se den behornade stilla en klåda på bakhasen såg Tear tillbaka på denne. Hon nickade mot namnet och tänkte svara när hon såg hur främlingen riktade sig mot Wulfric, så hon bet om sitt eget namn. Det fnitter som undslapp främlingen fick den svartblå att le. Hon såg på Wulfric och öppnade munnen för att översätta åt honom.
"Hon frågar efter ditt namn." Ett uppmuntrande leende uppmanar honom att svara själv, det skulle nog vara nyttigt om han lärde sig språket.
Svansen bakom den större tiken svajade långsamt fram och tillbaka några decimeter.

"Jag frågade vad hon hette." Huvudet var fortfarande vridet när han mötte Tears blåa blick. 
     "Vad hette hon då?" frågade han. Det var omöjligt att höra vad som var ord och namn. Den vinterblåa blicken lade sig på den hornkrönte igen - de var nyfikna, något oförstående. Den större hade hukat sig för att komma till hans nivå, och svansen svepte något fortare. Något med främlingen var oerhört lekfullt, och fick honom att nästan studsa på plats.
     "Hon frågar efter ditt namn." Sade Tear, och han såg upp emot henne. Den mörkpälsade tikens leende svarades av ett brett leende i hans bleka ansikte. Innan han såg på honan igen.
     "Wulfric!" utbrast han, och hoppade nästan till lite vid uttalandet. Främlingen var rolig. Hon hade konstiga horn, men det spelade ingen roll.

Ehfras leende breddades allt eftersom valpen tinade upp.  Han sånär studsade där han stod vilket vittnade om mängden energi som fanns inneboende i den lilla knubbiga kroppen. Hon utgick från att den mörkpälsade honan översatte det hon sade, då den lilles blick för några sekunder vände mot den andre. Sedan fästes den på Ehfra igen. 
   "Wulfric!" Utbrast han med entusiasm, och Ehfra antog att det var namnet på valpen. Hon svarade genom att svänga glatt på svansen och mötte hans blå blick. De var lika blåögda alla tre - vilket sammanträffande.
   "Ehfra", upprepade hon mjukt och kastade en snabb blick mot den andra honan. Hon visste inte namnet på denne, och fann det oartigt att inte fråga. Eller iallafall kunde hon inte koncentrera sig på bara valpen. "I'm sorry, but I love puppies", log hon och fortsatte svepa med svansen. "He's cute. But don't say that to him." Ett kort skratt lämnade henne innan hon återigen såg på valpen. Så söt.

Tear log och fick undertrycka ett fnitter när hon såg på Wulfric som knappt verkade kunna hejda sig. Hon satte sig ner och såg med road min på de båda. Det var inte så att hon kunde förebrå främlingen, Ehfra, för att vara så intresserad av Wulfric, det var trots allt så sällan som man träffade valpar, medan vuxna var en tråkig vardag. Så det var nästan med förvåning som hon insåg att Ehfra talade med henne. Ett brett, vänligt leende bredde ut sig i hennes ansikte innan hon svarade.
”Understandable.” sa hon och fnissade lite ”He’s adorable so I won’t blame you.” hon gav Wulfric ett leende, men översatte inte vad som just sagts eftersom Ehfra hade uttryckt en önskan att hon inte skulle göra det.
”I’m Tear by the way, we’re traveling together.” sa hon och log ännu en gång.
Det kändes lite elakt att lämna Wulfric utanför samtalet genom att inte översätta åt honom, så hon vände på huvudet och log mot honom, ville visa att han inte var bortglömd. Hon skulle nog inte kunna glömma av honom även om hon ville.

"Ehfra" sade tiken. Wulfric log och nickade kort. Okej, så Ehfra verkade vara den hornkröntes namn. 
     De vuxna utväxlade några konstiga ord emellan. Även om han ansträngde sig för att urskilja vad de sade, verkade de lönlöst. Vad konstigt språk! Helt ofattbart - vart lärde man sig sånt? Wulfric ville också kunna. Tears blick mötte hans, och han besvarade hennes leende med ett av sina egna, över entusiastiska leenden. 
     "Kan du fråga henne vart hon har fått hornen! Kan jag också växa sånadär? De verkar coola att ha. Man kan ju stångas och sånt liksom." sade han, och studsade mer eller mindre på plats. De isblåa ögonen växlade emellan Tears och Ehfras.

"He is", log Ehfra glatt och släppte valpen med blicken för några sekunder. Sedan smalnade blicken av en aning i en fundersam min, innan ansiktsdragen slätades ut igen i en genuint vänskaplig min svansen svepte bakom henne då öronen vred sig framåt. En tanke hade slagit henne, då hon inspekterat Tear, som hon presenterat sig som, nogrannare. Ehfra kunde inte finna några större likheter de emellan, valpen och den blåtecknade honan.
"He isn't yours, is he?" Ehfra lade huvudet en aning på sne, och lät blicken svepa över mot den lilla valpen. Sedan tillbaka mot Tear igen. "I mean, you're both quite different from eachother."
Raganan noterade att valpen sade någonting, och mötte hans mening med ett leende trots att hon inte begrep ett ord.

(Jag ber så mycket om ursäkt för det här långa osvarandet
Hon skrattade lågt åt valpen. Hon ville inte krossa hans drömmar om horn, men det kändes mer rättvist att säga som det var.
"Jag är rädd för att horn är någonting man föds med Wulfric, men jag har hört att gudarna ibland göra undantag." sa hon och log mot Wulfric. Hon kunde inte hjälpa det utan var tvungen att ge honom en svag strimma av hopp.
Tear såg på Ehfra med något höjda ögonbryn medan denne pratade. Så skakade hon på huvudet med ett snett leende.
"No, he isn't mine, but one could wish." sa hon och log mot Wulfric.
Hon kunde inte hjälpa sig själv från att på sätt och vis önska att Wulfric var hennes, även om någonting sådant var omöjligt så var han så godhjärtad som bara en valp kunde vara.
"You don't happen to know a way to grow horns?" frågade hon med ett leende och nickade mot valpen "He wants to know."

Den ivriga blicken växlade med Ehfra, den hornkrönte och Tear. När hon besvarade hans fråga fick han en milt sur min.
     "Meh! Orättvist!" sade han med klagande röst. "Jag ville också ha sånna ju..." suckade han uppgivet. Han lät Tear prata ostört på det konstiga språket, försummad av sina tankar; Gudarna? Vilka var dom? Wulfric hade bara hört vagt om dem tidigare. De kanske var några man skulle hälsa på? Eller be om horn hos? 
     "De där Gudarna... Var bor dom?" frågade han, och en glimt av entusiasm växte tillbaka i hans isblå ögon.

Ehfra rullade lätt på skuldrorna. Nej, hon hade verkligen inte utgått från att Wulfric tillhörde Tear. Det skulle isåfall vara ett väldigt hopp i genetiken, tänkte hon och log svagt. Åt den andre honans nästa mening skrattade hon till och vände blicken till valpen. Han verkade fascinerad av hornen hon bar på huvudet - och på det viset, kunde hon inte låta bli att glädjas av det. Egentligen var hon ju en Vren, bara det att hon.. fått sin defekt. Bortsett ifrån att hon gillade sina egenheter och sällan kom sig för att grämas över världsordningen, så ogillade hon kommentarer om det. Såvida det inte var en komplimang.
Hon gav valpen ett varmt leende, talade som om han förstod i hoppet om att Tear skulle översätta.
"No, I'm sorry, little one. But maybe you can ask or dear gods about it." Ett lätt retsamt flin spred sig över ansiktet då hon böjde sig ner och milt knuffade till honom med de trubbiga utväxterna han var så fascinerad av. "Never stop dreaming."

[Detta är ett väldigt enkelt roll i och med att det inte händer så mycket, men jag gillar det starkt ändå xD]

Hon funderade på vart gudarna bodde. Det var ingenting hon någonsin tänkt på och det var en märklig sak att egentligen fundera över, om man inte var valp så klart.
Till slut kom hon fram till ett svar:
"Dem bor lite där man behöver dem, men dem är inte synliga fast du kan prata med dem." sa hon hon hoppades att han skulle förstå vad hon försökte säga.
Den blå blicken följde nästan oroligt Ehfras horn när denne puttade till Wulfric med dem. Hon vände sig till Wulfric för att förklara.
"Hon säger att inte heller vet hur du kan få horn, men att du alltid kan fråga gudarna," hon log varmt mot honom "och att du alltid ska fortsätta drömma." Hennes blick var varm när hon såg på den lille. Han hade fortfarande så mycket hopp i sig och hon ville inte ta ifrån honom det, hon avundades honom hoppet och optimisten som man verkade förlora när man blev äldre.

Wulfric vred lite oförstående på huvudet till Ehfras stämma. Var det verkligen ord som kom ur hennes mun? I hans öron var de bara konstiga läten. Den isblå blicken sökte sig till Tear när hon översatte. Valpens mun blev ett hårt streck när han funderade.
     ”Kan man ta av dom? Sitter dom fast där? Är de inte tunga?” frågorna rabblades upp utan någon paus. En fundersam min var fäst i hans anlete när han såg på Ehfra. Vad jobbigt det var ändå, att de inte kunde prata direkt med varandra.
     ”Hur frågar man om hon vill leka? Jag vill säga!  Säg inte, jag vill!” Wulfrics tankfullhet försvann med ens och ersattes av en sprudlande entusiasm. Den unge började nästan studsa lite på stället.

Valpens entusiasm och glädje var verkligen beundransvärd. Ehfra skrattade då den tvefärgade valpen plötsligt började studsa upp och ner på stället, uppenbarligen hade han kommit på någonting nytt "fantastiskt".
  "Well, that's energy! What is he saying?" Hon svepte lättjefullt med svansen, höjde blicken mot Tear för ögonblicket och tippade huvudet på sne, innan den nästan omedelbart återvände mot Wulfric.

Hon skrockade svagt av den strida ström av frågor som valpen rabblade ur sig.
"Dem sitter fast, och jag antar att dem är tunga." log hon mot honom och kastade ett leende mot Ehfra.
När Wulfric började hoppa upp och ner, krävandes att han skulle få fråga Ehfra om hon ville leka med honom, skrattade hon och såg på Ehfra.
"Hold on, he wants to say it himself." snabbt vände hon sig mot valpen "Oroa dig inte, du ska få fråga henne. Säg: Do you want to play with me?"  Hon pratade långsamt och tydligt för att Wulfric skulle höra de olika tonerna. Med spetsade öron såg hon på valpen, log uppmuntrande och vaggade på svansen.
"Kan du?" frågade hon med ett litet leende.

Trots att kroppen sprudlade i entusasim tvingade sig den lille att hålla sig någorlunda stilla. Koncentrationen fästes fullständigt på Tear, hennes läpprörelser mer än hennes ord.
     ”Kan du?” Wulfric nickade ivrigt. Visst var han lite osäker på om han skulle få det precis rätt men han trodde att budskapet skulle gå fram, annars hade han ju iallafall Tear här att hjälpa honom.
     ”Doooo” började han långsamt med extrema läpprörelser; ”want play me?” Det gick inte att missa den bristande kunskapen och den tydliga brytningen. Att det vissa ord hade missats tänkte han inte alls på då hans största fokus legat på att röra läpparna så mycket som möjligt. Blicken såg förväntansfullt upp på Ehfra och svansen vevade ivrigt bakom honom.

Ehfras leende breddades ännu mer, om det ens var möjligt, när hon begrep vad valpen försökt säga på sitt språk. Tear uttalade den Nimorianska meningen, uppenbarligen i syfte att han skulle kunna försöka återskapa orden. Meningen valpen fick ur sig var mycket stapplande och uttalet var givetvis bedrövligt - men det gick åtminstone att förstå och det var väl huvudsaken.
  "Hmm.." Ehfra sträckte på kroppen, och såg med spelad mycket värderande blick på valpen. Sen från ingenstans skuttade hon fram, petade valpen i sidan med hornen och ömsom hoppade, ömsom sprang därifrån vilt fnittrande med tungan hängande utanför munnen. Valpen hade garanterat lekt kullekar förut - trodde hon, iallafall. Det gjorde väl alla valpar? 

[Och Ehfror, apparently..]

Leendet blev bredare när Wulfric nickade och gav sig på det obekanta språket med en entusiasm värdig fem valpar. En plötslig önskan att fnittra fyllde henne när hon hörde hans stapplande mening. Det fanns många fel i den, men man förstod ändå meningen med den. Flinande sneglade hon på Ehfra och blev chockad över det värdiga uttrycket i hennes ansikte, ända tills hon insåg att det var teater. Leken satte igång och leendet låg åter på hennes svara läppar när hon såg på det lekande paret. Hon lade sig ner på den fjädrande marken och följde leken med blicken. Det var underhållande att titta på en lek även om man inte var med i den.


(Kort, sorry. Och om Wulfric och Ehfra fortsätter och leka tills det är min tur igen kan ni hoppa över mig x3 Tear kommer inte göra någonting speciellt)

Ett hummande lämnade den hornkrönte och Wulfric mötte hennes kritiska blick. Svansen som vevat så gladlynt saktade in lite. När Ehfra plötsligt skuttade fram ryckte han oväntat till. Petandet i sidan av hornet fick honom att ivrigt fnittra. ”Det var hårt Tear! Som typ, en gren!” utbrast han men blicken var hela tiden fäst på Ehfra som rörde sig bortåt.
     ”Jag kommer och tar dig!” ropade han efter henne, trots att han visste att honan inte skulle förstå. Utan att dröja gav han sig av efter den större varginnan. Ett bubblande skratt ekade utan avbrott ur hans strupe. De klumpiga benen kämpade för att komma ikapp.

[Okej Punkis, vi skippar dig några inlägg då. ♥ Btw Julia, du har 100% min tillåtelse att PP:a vad som i leken. xD]

[Same here, pp:a vilt!!]

Wulfric kom rusande efter henne nästan genast, efter att ha gastat någonting i fullständig extas. Ehfra fnittrade åt den knubbiga valpen då denne satte av efter henne. Ehfra höll avståndet mellan dem i ett fåtal ögonblick, innan hon snodde runt och sjönk lekfullt ner på armbågarna. Ögonen lyste av glädje - det var sällan hon träffade på vargar som var särskilt pigga i hennes överdrivet energiska beteende. Och en valp, var det länge sedan hon fått chansen att leka med. Ehfra hade alltid älskat valpar, men kunde inte själv se sig som en moder. Kanske, någon gång i framtiden. Kanske.
  "Tear, don't be the lazy one!" Ehfra kastade en snabb min mot den blåmönstrade honan och skrattade till. Nej, inte skulle Tear titta på inte!
  Ehfra nickade snabbt mot Wulfric, menande, och skuttade sedan iväg mot Tear.
  "Up you go!" Hon knuffade lätt på varginnan, och studsade sedan undan. "Oh, by the way. Now you got it."


[Öhm. Alltså. Ehfra kullade Tear. Yass. Visste inte riktigt hur man skulle skriva det, lol.]

Hon skrattade när Wulfric tjöt om att hornen var hårda, som grenar. Leende följde hon leken men höjde på ett ögonbryn när Ehfra talade till henne. Skeptiskt leende följde hon Ehfra med blicken när den hornkrönte kom och puttade på henne. Ett busigt flin bredde ut sig i hennes ansikte när Ehfra förtydligade att hon hade den. Bakbenen låg under henne och frambenen framför henne. Dem spändes sekunden innan hon flög upp från marken. Hon flög mot Ehfra men vände om och styrde sprången mot Wulfric. Hon skrattade och tog ett språng över valpen innan hon puttde till honom med nosen.
"Nu har du den!" sa hon och blinkade mot honom innan hon skuttade bort från honom. Hon fnittrade och fninade mot honom innan hon kastade en blick på Ehfra.
"Who's the lazy one now?" frågade hon fnittrande och skuttade fram.

Ett ekande, bubblande skratt tjöt ur valpen. Det konstanta skrattande försvårade förmågan att springa på ett sätt han aldrig tänkt sig. Det var svårt att koncentrera sig på att fly från Tear när hela hans kropp skakade i skratt. När han blev kullad stannade han upp för att andas lite. Ljudligt pustade han ut efter skrattattacken. Sedan började han med en intensiv blick se på de två varghonorna. Wulfric hukade sig en aning och sänkte huvudet så det hamnade i en horisontell linje med ryggraden. Vargvalpen trampade lite med tassarna, innan han plötsligt tog avstamp. Ett längre språng framåt än förväntat skickade ett ögonblicks tvekan genom kroppen. När ena framtassen slog i tidigare än den andra, och så mycket åt höger att den nästan korsade hans andra framben var det oundvikligt att inte falla. Med en duns slog han ner i marken med skuldran före och snodde sedan runt i en väldigt, väldigt okontrollerad kullerbytta.
     Wulfric öppnade ögonen och möttes bara av gräs på väldigt nära håll. Blicken snurrade lite, och han blinkade förbryllat några gånger för att få bort den. Sedan påbörjade han uppdraget om att försöka ta kontroll över alla sina lemmar som kändes lika tilltrasslade som ett fågelbo.
     ”Aouch”, stönade han emellanåt innan han slutligen lyckades resa sig upp. Med ett perplext uttryck såg han på de båda vargarna, innan han brast ut i klingande skratt igen.

"He doesn't own very long legs", fnittrade hon till Wulfrics försvar då hon rusade iväg några meter för att inte komma inom valpens räckhåll. Hon tvärnitade dock snabbt och snodde runt, då någonting tycktes hända. Mycket riktigt hade Wulfric snubblat över sig själv och ramlat omkull. 
  Raganan skrattade varmt till och rörde sig mot honom i en flytande trav. Svansen piskade glatt bakom henne då hon smög upp bakom honom och med en enda rörelse hivade upp honom mellan hornen, men lyfte inte huvudet förrän hon var helt säker på att han inte skulle ramla av och göra illa sig. Valpen gav först ett förvånat utrop, innan han istället bröt ut i skratt och klamrade sig fast med alla krafter.
  "Hold on!" Sade honan och började röra sig framåt. Hon litade på att Tear skulle ropa översättningen till valpen. "Let's go and catch Tear!"