Hon lyssnade stilla på vad Murderotic hade att säga, men struntade i den förolämpade, irriterade tonen som hon hade. Az spetsade tyst öronen
och lyssnade på henne, regnet hade börjat avta och det var mest ett duggande. Vinden lekte med hennes pannlugg men Az lät den inte dölja ögonen, inte idag.
Då hon tystande öppnade först då Az munnen. "Att korsa din väg var kanske fel, men jag ångrar det inte" sa hon lika lugnt och nickade och stannade upp då marken började spricka under deras tassar
och hon lade öronen mot nacken då lava började sippra upp. Hon hatade verkligen lava och eld.

"Tyvärr så har jag inte varit i numoori en så lång tid och vet inte vad som har hänt här före jag kom, men jag tar till dina ord" sade hon sen då hon sett då Diablos kropp försvunnit ner i lavan, och hon förstog
att dethär var inte det sista man såg av honom.
Az hade hört hanen tala men inte vänt blicken dit ännu, hon var inte klar ännu då hon yttrade sig igen. "Vad hade du tänkt?" sa Az och flinade lätt innan hon vände blicken till
hanen, han fick kolla henne i ögonen om han ville, det kvittade.
Svarade inte honom utan baraa granskade hans gröna pälsfärg och gav honom en lätt nick inan hennes fokus vände åter till Murderotic.
Pälsen var blöt men det var inget hon brydde sig i, hon ville bara finna det hon sökte, men det värkade inte finnas här.

[Hoppar in men orkade inte riktigt läsa igenom allt ^^'' Såå om jag failar så vet ni varför..]

Han hade följt hela spektaklet en längre tid och hela tiden hade den röda mörka blicken
varit fäst på den vita varginnan. En sådan styrka i kropp, själ, huvud och kraft.
Han avundades henne och ett belåtet leende kunde skymtas i det vita ansiktet.
Länge hade han nu legat på denna gren och egentligen inte alls smält in, men varken
hans doft eller tassar emot grenarna kunde märkas. Han var en mästare på att ta sig
fram obemärkt och smidigt. Som en ninja i den mörkaste gränden en kall höstnatt.
Hans doft var dold med hjälp av vinden och nu hade han lärt sig att behålla det längre men
samtidigt sila ut doften så det känns som om att han befinner sig kilometer ifrån platsen.
Simpelt men effektivt. En stor bevingad hanne hade anlänt till platsen och han kände mycket
väl igen honom och la huvudet på sne men kunde inte låta bli att le bredare när Murder gav
honom spö, vilket han själv hade velat göra men hade redan gjort det tidigare. Med en suck
skakade han på huvudet och kunde inte tänka på nå annat än hur korkad denna 'Diablo' är.
När han sedan efter en kort stund låg orörlig i gräset så anlände fler och ställde korkade
frågor och smidigt hoppade han ned ifrån trädet och började att träda fram emot Muderotic,
den stolta ledarinnan och vackra skönheten och passerade dom andra utan att ens ge dom
ett enda ögonkast. Tills han stod någon meter ifrån varginnan såg han bak emot en
grönaktig hanne och dom röda ögonen var smala och varnande. Talade tydligt om att han
borde vakta sin tunga. "Ni borde vara stolt att hon har satt stopp för denna galning."
orden var kalla och varnande, för mycket väl var han en galning, en olärd galning som
inte vet sin plats på denna jord.
"Denna skapelse var inget gudarna har gett livet till, han är en ren skapelse ifrån den
svarte. Det är därifrån han kommer och det är dit han ska tillbaka. Ni borde knipa käft
och inse det. Murderotic är en rättvis ledare som skyddar sin flock, sitt liv och hem. Ni borde ge er av innan ni slutar på samma vis som hannen." dom röda ögonen gnistrade till och han såg bort emot den stora bevingade medans den långa svansen piskade irriterat till. Kroppen försvann ned i sprickorna och lugnt gick Yoru fram till kanterna och såg ned i
hålet men vände sig sedan om och rörde sig emot den vitsvarta varginnan igen. Regnet
hade gjort honom dyblöt och blixtarna gjorde att hans intensiva blick såg ännu kallare,
slugare och själlösare ut än i vanliga fall.

En vit hane blottade sig plötsligt vid sidan om Emon.
Hanen vände det mörka huvudet mot honom, och lyssnade till hans ord.
Han dök upp nyss, men verkade ha iakttagit dem en längre tid.
'Jag kom nyss, visste inte vad som hänt. Det var därför jag ställde denne fråga för att få reda på'
försvarade han sig själv med samma mörka stämma som tidigare.
Hans ögon vilade över den vite, att den gula tiken spänt ögonen i honom låtsades han inte om.
Han hade tidigare sett hur Murder vänt bort huvudet när tiken gjort samma med henne, hon måste ha något speciellt i dem.
Så varför då låta sig luras av det när han redan anade oråd?
Emon fnös smått åt hela händelsen. Det visade ju nu tydligen sig att den mörka hanen var skyldig.
Han hade själv haft fel, okej han erkände. Men varför
sån uppståndelse för detta?
Numoori var fyllt med vargar, en mer eller mindre kunde inte vara så märkvärdigt.
Han insåg att han möjligen överreagerat lite.
Men hänt var hänt, So what?
Han fattade inte det "hemska" i hela grejen.
För att visa att han tyckte det här var överdrivet hade han kunnat s'tta sig ner, men han insåg ändå direkt att det var en dålig idé.
Den vita hanen som kommit upp vid hans sida hade inte goda tankar.
Muderotic hade också talande kommit närmare honom, hon skyddade sin flock, den vite skyddade Muderotic. Vad obotligt fånigt.
Murder hade nyligen tagit livet av en större hane, varför skulle hon måste skyddas från en fråga som han ställt då?
Vad gjorde den vite här egentligen?
Han hade ingeting här att göra, ännu en åskådare till bara som avgudade Murderotic eller var han en livvakt åt tiken?

När han hörde hannen tala så spred sig sakta ett leende på dom svarta läpparna.
Ett brett leende och han nickade förstående. "Jag förstår hur ni tänker, men hade ni träffat
på den bevingade själv denna kväll så hade ni inte lämnat platsen levande." man kunde höra att den mörka rösten menade det den sade. Sedan när den gröne fortsatte att tala, men i
sina tankar spred sig leendet ytterligare lite till och han skakade på huvudet.
Så det är på detta viset som andra ser på honom, intressant. En vit hanne med icke goda
avsikter, nog visste han att han inte var den trevligaste hannen. Men inte att andra skulle
räkna honom som ond. Men utan att tänka på med på det så la han huvudet på sne och
leendet försvann på dom svarta läpparna och dom särade på för att tala. "Ni behöver inte
vara orolig du gröne, den jag skyddar är er. Jag vet redan att denna tik klarar sig själv."
Den andre hannen fick ta det hur han ville, men att bli kallad livvakt var väl inget han gillade
och ville heller inte bli det om den dagen skulle komma. Regnet öste ned och gjorde inte saken bättre, bubblan runt om hannen började att synas tydligare då vattendropparna slog ned
på det spinnande luften. Hans färdigheter var inte i topp ännu vilket syntes. Alltid fanns
det nya saker att lära sig och redan nu visste han sitt nästa mål. Utan att tänka mer på det så
rätade han på nacken och den blöta pälsen särade på sig. Luftbubblan runt om honom hade sakta börja att försvinna och hans doft precis bort på samma vis som tidigare tills skyddet
var helt borta och man kunde känna doften av den vite muskulösa hannen.
Den långa vita svansen svepte till och vatten skvättade.

[It D'':]

Azul svängde lätt med huvudet så den vita pannluggen föll över ögonen igen, hon orkade inte med sig själv just nu.
En vit hane hade kommit fram, utan att Az hade märkt det själv, hon hade inte skännt hans doft eller sett honom tidigare så hon kände sig smått förvånad då han kom fram.
Var han en såndär varg som inte hade någon doft? Az strök öronen fundersamnt åt sidan men kände sen hannens doft innan han började tala.
"Troligen vet ingen av oss hur han igentligen är, men jag säger inte att han är en god varg, men detta är mina ord som ingen behöver ta till sig" suckade Az uttråkat, varför dra upp dethär igen?
Hade inte Murderotic redan tjatat och på om detdär redan, varför skulle den vite komma hit och dra upp det igen, trodde han verkligen att de var så trögfattade.
Az flinade svagt åt tanken och skakade på huvudet.
"Men vi har förstått vad ni försöker säga nu" sa Az och ruskade på sig s vatten stänkte från hennes kropp och kollade sen på dem igen.

[Kort har IT!;P]

Han hörde den gula varginnans ord och flinade brett, ett brett hånande leende.
Det som lämnade hennes mun ville han bara skratta åt men någon annan han före, den vita
leddarinnan. Utan att säga nå lyssnade han till hennes ord och svepte bara lugnt på svansen
vid hennes ord och lät den röda blicken svepa sig över dom två främmande vargarna.
Murderotic's ord talade tydligt och han kunde snabbt höra och se att hon inte var på gott
humör och ville därför inte såga någonting olämpligt utan stod tyst kvar tills hans egna
namn ekade i luften. Dom ljusa öronen klippte till och han vände sig emot den vita varginnan
och hans röda blick mötte hennes gula. "Ja det var ett tag sedan Murderotic." sade han
med en lugn stämma och log lite. "Jag ser att ni har träffat på Diablo, jag borde tacka er
för det ni har gjort." han såg bort emot den plats där den groteska hannen hade legat och
sedan på varginnan igen. Han hade själv träffat på denna hanne en gång tidigare, men inte
ensam. Nej en vampyrina och en gråvit varghanne hade gjort sällskap den natten. Den
bevingade var en mycket envis och farlig varelse som gjorde sig bäst i jorden, vampyrerna
har han inte mycket att säga om eftersom att dom inte har varit nå problem för honom..
Än så länge..

Åskan mullrade över dom och han suckade innan den djupa röda blicken vandrade över dem
gula och gröna vargarna och den vita hannen la huvudet smått på sne och såg sedan emot
Murder igen. "Jag är ni okej?" dom röda ögonen granskade huggmärket som
Diablo hade gjort med galenskap i sinnet. Idiot till varg som hugger en varelse med
elektriska krafter i ett väder som denna, men det var hans problem, inte Yorus.

[Yoru- Emon talade aldrig om någon livvakt.. xD Han bara tänkte för sig själv! =))]

Emon surnade till och såg med smalnad blick mot Murderotic,
"Du gröne"
som om han var en i mängden, någon helt obetydlig som kunde respekteras som en flockmedlem med rank Under Omegan.
'Jag har ett namn,Emon.'
fnös han med en smått stött röst.
Dessa vargar började snart gå honom på nerverna.
Den vita tiken uppträdde mycket ovärdigt.
Som om allt hon gjorde, sa och tyckte var det rätta, och allt det de andra gjorde var fel.
Än en gång påmindes hanen hur otroligt fräckt orderna "rätt" och "fel" var utlagda av ett mångtal vargar.
De två orden borde förbjudas, borde vara som svärord, användas av några vargar, men vara en synd för andra. Och i grund och botten vara en dålig vana.

De stålgrå ögonen vändes mot den vita hanen, Emon visste fortfarande inte hans namn men hans sätt att uttala sig. Hans sätt att tala till Emon, fick den mörkgröne hanen att vilja spotta den andre rakt upp i ansiktet.
Han stördes av honom, även om han kanske inte gjorde något fel.
Hela hopen av avrgar som stod framför honom tillhörde en helt annan sort, de var osmakliga i hans syn.
Han hade egentligen lust att vlja säga något, nått avslutande fräckt som skulle få dem att känna sig låga, men som ändå inte visade honom som en uppkäftig varg.
Ändå kom inga ord från honom, de andras öron hörde bara det torra gräsets prasslande ljud när det stötte mot varandra i ett vinddrag.
Eld bubblade inom honom, den mycket speciella lukten av eld slog upp i hans egna äsborrar.
Många vargar kunde inte läsa av den doften, de kunde bara känna lukten av nått bränt, och av aska. Men lukten av elden själv uppfattades ofta bara som okänd lukt man inte kunde läsa av.
Hanen log bara vid tanken av det.
Att han hade något som han kände till men som de andra inte.
Hånflinet dröjde sig kvar på hans läppar medans nån av vargarna yttrade sig igen, han visste inte om orderna var vända till honom, isåfall fick dom endast en tystnads perfekta pausinlägg som svar.
Han såg från varg till varg, den grå blicken dröjde sig kvar en stund vid varje varg. Ingen av dem var känd för honom, han visste inte vem de var eller varifrån de kom. Men varför skulle han vilja veta det heller?
Det var bara onödiga fakta som ofta löstes upp.

[hade lite planer på ett inlägg, dock hann jag aldrig posta det tills jag reste bort och alla han rolla så långt xD nåväl, Ume vandrade iväg lite diskret strax före det att striden var avgjord. kan dock posta hela inlägget jag planerat, och så gör vi som så att Ume hoppade ur rollet där :3 ]

Ume reste sig dock efter en stund. Han hade bestämt sig. För närvarande, kände han sig bara fånig som satt där och tittade på - men han visste ändå att dessa två hade något att reda ut. Så därför vände han på klacken, och började vandra ner för kullen, igenom Eriinaris gula gräs. Han försvann med orden "Lycka till, ungdomar" som han yttrat ganska lågt, dock ändå hörbart. Dock han hann inte komma särskilt långt innan en mycket, mycket kraftig vind, troligen åsamkad av någon av de två vargarna, fick honom att slungas en bra bit fram i luften, och han landade tungt en bit bort. Striden fortsatte. Ume kunde inte riktigt låta bli att imponeras av deras krafter, deras entusiasm, deras vilja. Den hade kunnat utnyttjas till så mycket bättre saker. Dock tänkte han lämna dessa händelser bakom sig och fortsätta se framåt. Trots allt - han hade ingen aning om deras anledningar, och bäst var det nog ifall alla fick göra sitt.

[och där hoppade ume alltså ut C:]

Az tittade från den ena till den andre, alla lika sjuka i huvudet.
Eller den gröne vargen Emon som han kallade sig visste hon inte med, han kunde ju ha lite mer vett.
Nåja, dethär var hennes egna tankar och ingen skulle endå förstå sig på henne så det var väl lika bra att lämna denna
plats innan nån annan slank i bråk.
Hon bara tittade på dem som om hon var ett spöke innan hon vände sig om och började gå i väg,
med ett stolt buret huvud. Hon var ingen som miste sin stolthet bara av några tomma ord.

Hon gick bortåt, för att slippa se dem. Hon förstog inte att Murderotic
var ledare, nej. Az fortsatte frammåt mellan några Geiser med lika stoltburet huvud.
Hon skulle bli bätte, mycket bättre, hon svängde till med huvudet så pannluggen for åt sidan,
nu var hennes kraft ingen skam mer, nej tvärtom, den var bätte.
[i]"Mor... denna gång jag kanske gjorde fel, men jag ska inte göra dig besviken"[i] viskade hon tyst
inte för att hon visste att hon skulle höra, men om, så skulle hon göra henne stolt.

Emon såg med långt blick på den vite, ville hon vara vänlig eller inte.
De stålgrå ögonen gick från varg till varg, den gue vände och gick därifrån. Utan ett ord, Emon följde henne med blicken.
Sen vände han den åter mot Muderotic.
-Du har klargjort att det inte rör mig, men vad var det som gjorde att denne hanvarg förtjänade slagsmålet?hans röst bar balanserad och lugn,
han ville inte att MUder skulle gå ignång med sina upprörda lärodomar igen.
Den mörkröda luggen föll för hans ögon och han sänkte huvudet aningen.
En vind från väst drog över landskapet och fick vattnet i en liten stilla Geiser bredvid dem att krusa sig.
Vinden lekte med Emon's päls, drog igenom och virvlade om, det innan det stilla drog vidare.
Ett par hundra meter bort pyste det då vatten störtade upp ur en lite större Geiser.
Emon såg upp igen mot Murder, inväntade hennes svar.
Yoru brydde sig Emon inte om, han hade nått i sig, ett sätt- som Emon gärna undvek.
[fy vad dålig fantasi jag har idag! ='(((]

Den gröna vargen talade igen, men varför? Hade hon inte redan gett honom tillräckligt många svar?
Dessa svar förtjänade han inte att höra, hon behövde inte förklara sig. men varför låta någon så nyfiken stå utan svar? Det var knappast något att dölja.
Den vita tiken bet hårt ihop, vinklade bak öronen och den gyllene blicken slog sig fast på Emon igen.
- Vad bestämmer vem som förtjänar vad? Ingen av oss kan säkert säga det.
Sant, men ändå?
- Som jag även tidigare har sagt har denna varg gått till attack mot en i min flock, och han kunde ha dött då..
Hon kisade smått med ögonen och satte sig slutligen utmattat ner på marken.
- Och om han förtjänar det eller ej, rör mig inte i ryggen.

Tiken verkade inte uppskatta hans fråga, som om det varit fel av honom att överhuvudtaget yttra sig.
Han brydde sig inte utan fortsatte invänta svar, när han slutligen fick det fick han koll på vilken sort hon var.
Han nickade kort, som för att visa tacksamhet för att hon överhuvudtaget svarat.
Sen stod han tyst på sin plats, såg tomt framför sig, på den kala marken där den mörka hanen fallit ner.
Var han död för evigt eller skulle han komma tillbaka och hämnas igen på Muderotic? Skulle han själv vara där då?
Han tvivlade på det, den här händelsen hade han egentligen inget att göra med, han var en förbipaserande som råkade komma hitt just när ett slagsmål börjat lida mot sitt slut.
En låg utandning hördes från hanen innan han vände huvudet mot sidan, där den gula stått.
Hon hade lämnat platsen, ansett att det inte fanns något intressant kvar.
Kanske borde han också göra det, avlägsna sig och lämna ett minne efter sig som en pälsklädd mörk varg med konstiga ord?
Hanen flinade för sig själv vid tanken, fin tanke de skulle få om honom.
Han vände sig långsamt om, som om han var på väg att gå, men han hade bara vänt sig, innan han stannade upp och vände tillbaka huvudet mot Muderotic.
-Jag känner inte till dina gudar eller din flock Muderotic, men jag hoppas du lyckas hålla dem borta från ondom som kan komma flytande med såna som.. , Emon tystnade för att vända blicken mot platsen den mörka hanen försvunnit på, och nicka dittåt.
-han , sen flyttade han blicken återigen mot Muderotic, höll kvar hennes blick en stund, tillräckligt länge för att hon skulle se in i hans ögon, men inte så pass länge at det gick över gränsen.
Sen vandrade han med huvudet i höjd med manken iväg, med en lugnt svajande svans efter sig, som för att hålla balansen med den.
Hans röda klor slog mot en sten och klappret kastades runt i vibbar, ljudet dränktes direkt efter av en liten geiser som med ett högt pyschande fnös pp vatten. Vinden förde med sig små vatendroppar mot hans håll och deras landning i hans päls fick den att rycka av berörningen.
Typ som vargar, man möter dem, man pratar, man lämnar dem. En liten berörning i pälsen, men få kommer sig längr ein. På någon.

Den andres röst fick henne att höja den gyllene blicken igen. Hon var inte rädd för ögonkontakt, inte heller för ord. Därför vek hon aldrig undan.
Ett kort flin lade sig över henne och hon skakade svagt på huvudet då den gröne hade börjat röra på sig.
- Det är inte mina Gudar, det är Numooris Gudar..
Rättade hon honom i en tyst ton.
Hade alla verkligen glömt dom? Eller bara totalt ignorerat dom? Dom lekte med döden. Dom lekte med skaparen. Inget smart drag, för dom skulle återigen drabbas. Det va bara en tidsfråga.

[Nu avslutar jag det här rollet då det börjar gå segt och inte mycket mer händer :3]

Utan att säga nå lyssnade han till vad Murder sade och sedan den gröne som kallade sig för
Emon. Utan att svara eller vända blicken emot den okända hannen så nickade han till svar.
Egentligen så hade han nog inget med det hela att göra men att yttra sig ville han inte riktigt heller
utan stod där med ett lugnt uttryck och gav nu den gröna vargen en kall skarp blick och den långa
svansen svepte till över marken och han rörde sig med eleganta lätta steg emot den vita tiken och
stannade några steg framför henne. Han ville tala med denna ledarinna men visste inte hur han
skulle yttra sig eller tala till henne utan att få sig över huvudet och mista hennes förtroende. Inte
för att hon ännu hade något så ville han bygga upp ett, hon var stark och hennes flock verkar
vara något som skulle kännas som mer hemma än den utplånade Herodotus.
"Murderotic.." orden kom utan förvarning och han såg ner i marken innan den röda blicken mötte
henne igen och uttrycket i ansiktet var tomt men respekten fanns där i den mörka blicken.
"Kan jag få tala med er? Eller är detta inte det tillfället." hon var skadad och han ville inte göra
saken värre. Skulle hon attackera honom så skulle han nog försvara sig men mer än så skulle det
nog inte bli. Han hade träffat henne en gång tidigare och redan då hade han fått ett intryck på
var och vad denna tik stod för.

[Sorry för fantasilösa och korta.. Men Murder ska vi skapa ett nytt där Yoru kan prata med
Murder lite senare eller.. . Blaah D:]