Öppet roll för vem som helst, hur många rollare som helst ;> Men blir vi sen fler i rollet kommer vi inte ha någon specifik ordning. Är du oaktiv finns en risk att du rollas bort, men jag gillar inte när rollspel står stilla! Nu är ni varnade ;>

Slätten låg som vanligt helt öppen, det höga gräset drogs med vinden och den mörka himlen låg tätt över området. Dova mullrande läten fick nästan marken att vela röra på sig. Likt en jordbävning. Blixtarna tog aldrig slut. En efter en slog de ner från himlen.
Det var vackert. Enligt henne i all fall.
Vissa fick en bild av åskan på ett helt annat sätt, att himlen skulle vara svart och blixtarna skulle vara gula. Fel.
Det var fel.
Den ljusa tiken flinade lätt och vände om med blicken, och den gyllene blicken stirrade ut i regnet som piskade mot marken och hotfullt slog mot hennes kropp.
Blixtarna var mer blåa, om inte blåvita. Molnen och himlen lös upp i en lila färg, eftersom molnen va mörkt gråa och himlen egentligen va djupblå. Likt en hajs tomma ögon. Mörkt blå, men allt för många trodde det enbart va svart. Mörker.
Den långa svansen slog snabbt till genom luften innan tiken satte av i fart. Ut över slätten.
På stora öppna ytor kunde hon vara sig själv, utan någon från flocken eller annan framtida bekant. Hon skulle inte behöva hålla sig i en sådan stel hållning och svara rakt på allting? Eller?
Ett mullrande läte uppenbarade sig i samma stund som en utav blixtarna slog ner från himlen. Hela kroppen blev stel under någon sekund och frambena vek sig så att hon föll. Hade hon blivit träffad av blixten?
Det randiga öronen la sig bak emot nacken och den guldfärgade blicken såg återigen upp mot himlen. Regnet slog mot hennes ansikte och molnen tycktes röra sig onaturligt snabbt över henne.
Men istället för att ligga kvar och sura, flinade hon bara belåtet och var snabbt upp på fötterna då ännu en blixt slog ner emot hennes håll, men den här gången kom hon smidigt undan.
Lekte självaste vädret med henne? Det verkade nästan så. Men egentligen var det nog bara hennes egna krafter som fungerade likt en åskledare, och ingenting annat. Men fanns sen inga...vänner..eller något annat roligt att göra - varför då inte fantisera ihop något helt galet om att det hotfulla vädret skulle vela leka med henne?
[b]

Shinsei hade strövat runt revirets utkanter igårmorse.
Nu fann hon sig här.
Hon hade gått ensam, bra för att kolla gränserna. Gått ensam för att tänka.
Men tassarna hade fört henne vidare, tvingat henne att vandra.

Nu befann hon sig långt utanför Howaido-Chis revir, ute på slätterna. Här var det torrt, högt gräs.

Och storm, uppenbarligen.


Shinsei hukade sig för vinden och åskan, kisade med ögonen för att inte bli helt förblindad.

Tydligen så fungerade det inte särskilt bra - hon var fortfarande nästan helt blind. Hon gick nästan rakt in i en främmande varg - kände lukten bara på några få meters avstånd.


Shin försökte öppna ögoen en aning, såg mot främlingen.


"Vem där?"

Det var knappast den sortens väder som Ume brukade vandra i, nej, istället valde han att ta en paus och istället betrakta det vackra skådespel som himlen bjöd på. Han hade ett svagt leende på sina svarta läppar, och betraktade med stort intresse hur blixtarna regnade ner från himlen. Det var något med dem som faschinerade honom. Kanske var det ljuset, deras underliga struktur eller helt enkelt deras mystik. Hur som helst, så älskade han det lika mycket som alla sorters väder.

Ume låg för den delen ner under ett ensligt litet träd och beundrade himlavalvet. Han var en stor varg, enorm faktiskt, med små svarta ögon och lång, brun päls. Han var lite av en filosof, en vandrare, som ofta tänkte över märkliga ting och ville ta reda på mer om livet, om världen, om detta land Numoori. Ume sänkte sitt stora huvud och lät det vila på hans tassar, blinkade trött ett par gånger. Han kunde inte låta bli att fundera tillbaka på hans tider i tonåren, då han och hans bästa vän Zangetsu var ute på alla möjliga bravader. Han mindes mycket väl sin gamle vän. Zangetsu var yngre än Ume, med bara ett par år, och var dessutom någorlunda mindre - men han var ändå en äkta vän. En mycket underlig typ, som hade erhållit både eld och vattenkrafter. Ume hade faschinerats av honom redan från första början, och sedan dess hade de varit mycket goda vänner. Ume suckade lätt, och skulle precis till att sluta ögonen när han fick syn på något ute på slätten. En ljus fläck ute på det öppna, fick honom att nyfiket spetsa öronen, dock valde han att hålla låg profil utifallatt det var någon med onda avsikter.

Ume rynkade lätt på pannan när han riktade blicken mot skyn och såg ännu en varg anlända, denna var svart dock. Vad var detta för sammankomst? Var det en ren tillfällighet eller var det en sorts.. samling? Dofterna avslöjade att de inte delade några vidare lika dofter, alltså kunde de knappast tillhöra samma flock.. eller? Ume undrade nu vad som var i görningen, men tvivlade på att han skulle göra saker bättre genom att gå ner dit till dem. Dock satte han sig istället upp, med öronen ivrigt spetsade, och betraktade scenen. Om någon av dem skulle attackera var han beredd med sina krafter, för säkerhets skull. En kraftig vind drog över slätten och ryckte med sig hans långa päls, som nu svajade i vinden. Han undrade vart det här skulle leda.

[kort X_X men det vore bra om någon fick en sorts kontakt här med ullis, han är rätt blyg och kmr nog inte ner till de andra i första taget xD jag antar han är rätt trist ^^']

Shinsei svarade aldrig Treonthas ledare.
Istället strök hon bak öronen och backade några steg, lyssnade på deras, ganska spända, samtal.

Nu började det hända saker. De samtalade, tydligen, men Ume kunde nästan känna intesiteten hetta till. Och helt plötsligt sprang den svarta vargen emot honom. Detta fick givetvis Ume att genast resa sig upp, ladda upp sina krafter, ifall det var så att den svarte hade onda avsikter. Sekunder senare sköt den stora, vita varginnan iväg en blixt, som den svarte undvek. Ume kände en kraftig vind blåsa, åh, denna spänning...! Och med en lugn, sansad, brännande blick hade han byggt upp ett kraftfält omkring sig. Det förblev osynligt, tills dess att blixten träffade den - då avslöjades ett svagt lila sken, som tonade ut lika snabbt som det hade kommit. Då den vita varginnan jagade efter den svarte, och hoppade över honom, kunde han inte låta bli att imponeras av henne. Hon var inte alltför stor, dock var hon snabb och hennes hoppkunskaper faschinerade honom smått. Men Ume lät sig inte distraheras utan kom ihåg den allvarliga situationen, och bäst var det att inte stå emellan dessa två. Om de hade något de kände de behövde reda ut (då han lyckats snappa upp lite av deras konversation) så var det bäst att låta dem göra det. Men efter vad Ume lyckats höra så verkade den vita honan vara ledarinna för en flock kallad Treontha - dock vad den svarte hade för allians hade han ingen aning om.

Off: Om ni inte orkar läsa igenom allt kan jag dra lite snabbt här.
Murder har frågat om vem Shinsei är, och hon tror att Shin och Ume är fiender likt Diablo och att det är på hans sida. Diablo har gjort sig lustig över Gudarna och förnekat deras existens vilket gjorde Murder rasande, och nu vill han gå till attack.
Vet att det är fritt att fortsätta svara, men inväntar er andra nu :> <3 natti

[Hoppas man får joina, skulle ju joinat med kissekatten men endrade mig, Azul passar bättre in här skulle jag tro!:3]

Hennes steg mjuka och lätta steg fortsatte över denna slätt, det gulnade gräset var inte lika grönt som på numoorislätten som hon hade gått på för några månader sen.
Där hade hon mött flera vargar som hade fånga hennes intresse, speciellt Wind, honan som hade berättat att Hina fanns här nånstans, men var, var den fråga hon söke efter svar, likt
så många andra frågor. Honans päls var lika gul som solen med en vit tjock man och pannlugg som döljde ögonen.
Hennes ögon tittade fashinerat på en geiser som sprutade upp vatten, det ångade om det. Hon log svagt och fortsatte vidare, hon gillade att vandra, upptäcka Numoori.
Se vad det var för plats. Och hon hade bara mött enstaka djur här, och inga vargar.. hittills. Hennes ben var långa likt en vrens men en liten kropp, smidig och lätt,
hon hade också snabbheten i blodet, men hon var trots allt en stäppare också.
Denna tiks namn var Azul.

Hennes nos fångade plötsligt upp doften av varg före hon hörde de höga rösterna. Hon stannade upp och strök öronen bakåt inan hon fortsatte frammåt mot rösterna.
Nu med mer försiktiga steg en innan, och snart då hon kommit över en kulle såg hon vargar.. fyra stycken, om hon såg rätt.
De höga rösterna värkade komma från den svarte stora hanen och en vitfrägad tik [?].
Hon började gå ner för kullen, mycket tyst frammåt för att inte vecka så stor uppståndelse.
Då hon var cirka 10 meter bort stannade hon och hennes blick for över vargarna där.
Men kom inte på något att säga.

[Tack för sammanfattningen, Murder!]


Shin backade undan striden ännu mer.

Såg mellan de båda med en fundersam blick.

Vad var det bästa att göra? Ingripa?

Hon hade svårt att avgöra den verkliga orsaken till konflikten, och ville därför inte lägga sig i utan att veta ordentligt.

Gudar. Något av det mest faschinerande i vår värld. Det fanns alltså sådana i Numoori också? Ume kände inte till dem, men blev genast intresserad när den vita honan, som tydligen hette Murderotic, nämnde detta. Då den svarte sedan slängde sig fram, gick till attack, lade han märke till lavan som började spricka upp i marken bakom honom och därmed tog Ume ännu ett steg bakåt, helt lugnt, för att inte bränna sig. Han visste nu att dessa två hade något ouppklarat, men han började bli smått osäker. Vad skulle vara bäst att göra? Låta dem slåss? Hindra dem? Välja sida? Nej, han var opartisk ännu, trots att han tyckte att den svarte uppfört sig omoget när han förolämpade gudarna - ändå var det honan som hade fyrat av den första blixten som nästan träffat Ume själv. Hans långa svans snärtade till bakom honom, rörde upp ett litet dammmoln som genast splittrades i vinden. Stormen ovanför honom tycktes förvärras. Men den kraftiga vinden förde med sig en ny doft som fick dock Ume att se sig omkring, och en bit bort kunde han se ytterligare en varg.
"Vad är detta för sammankomst?" undrade han lågt för sig själv, utan att ta blicken från den nyanlände.

Az hade kanppt märkt den hårdnande vinden ovan för hennes huvud, och regnet hade kommit och blivit starkt. Az strök öronen bakåt då då lava hade spruckigt upp ur marken och kvevde en morrning.
Hon gillade inte eld, den brännde tassar och päls och kunde ta död på en om man kom för nära. Hon tog ett snabbt steg bakåt och tittade undrande på de två stridande vargarna.
Hon hade inte hört namn, men skulle väl snart få höra. Hennes ögon skulle kunna komma bra till pass nu, eller kanske på någon av dem. Beroende på vad de bråkade om.
Få skänna lite skam i kroppen, Az suckade tyst och skakade på huvudet. Men hon visste ju inte heller vad de stred om, Az såg att den vite var snabb då hon rörde sig, snabba reflexer, liksom hon själv.
Az sänkte huvudet lite och tittade på de två andra vargarna, de värkade se på likt hon själv.
Hon visste inte vad hon skulle göra om hon skulle gå i mellan eller bara stå och se på. Men det var väl oklokt eftersom hon inte visste vad de bråkade om.
Men i ellafall för sekerhetens skull så svängde hon lätt med huvudet så att pannluggen åkte åt sidan och ett par ljus blå ögon, nästan lika ljusblå som vattnets yta.
Farliga att falla in i, men lockande.
Hon väntade tyst och stilla med öronen riktade bakåt och såg på de stridande och väntade.