Den vita tiken var kvick, hon undvek lätt isen som reste sig från marken med ett par graciösa rörelser. Hon hade inte saktat ner, snarare tvärtom, i full fart for hon mot den mörka hannen, siktade lågt, lät tänderna sjunka in, när hon väl hade sitt grepp om hans ena bakben lät hon energin flöda vilt i form av en blixt. Elektriciteten gick i vågor mellan dem och hon kände hur han kämpade emot kramperna. Han var stark, väldigt stark - därför lyckades han sparka undan henne och bygga upp ännu en mur mellan dem. Murderotic var snabbt upp på tassarna, men den här gången kände hon en ilande smärta. En istapp hade trängt sig genom skinnet. Hon kved i tystnad, men backade inte. Det var bara en skråma, ett litet slag på det yttre.

Gräset förvandlades till frost då den mörka hannen spred sin kyla. Regnet byttes ut till hagel. Han närmade sig med tunga steg. Ett oförklarligt leende prydde hans läppar.
- Ger du upp? Hans ord hann inte mer än att lämna honom först den mindre tiken drog ett djupt andetag och vinden tog en hastig vändning. Från att ha vart nästintill vindstilla tycktes en storm dra in.
Den kraftiga vinden och haglet, detta var inte något som platsade så här års, inte ens på stäppen. Den mörka vargen såg nästan nöjd ut, och Murderotic själv kunde inte låta bli att flina hon heller. Det var spänt mellan dem båda, den ena väntade på att den andre skulle ta det första steget.
Han gav sig på henne - hon förflytta sig - hon gick till attack - han skakade av sig henne. Rena rama katt och råtta-leken.


Varje gång den mörka hannen fick ett grepp om henne lät hon honom absorbera en kraftfull elchock vilket fick hannen att snabbt släppa taget om henne. Hans käkar var livsfarliga, dödliga. Hon fick inte låta honom ta chansen att få henne i sitt grepp.
Dom båda blödde, andades tungt och var märkbart trötta. Men ingen ville ge upp.
Båda var envisa ledare, och striden skulle inte vara över först en av dem stupa.
Efter flera minuter i det iskalla området började bena bli svaga, hon var inte längre lika snabb - skrämmande, väldigt skrämmande. Kylan verkade inte avta samtidigt som hennes energi blev lägre och lägre. Hur var detta möjligt?
Hennes starka sida började långsamt tyna bort med självförtroendet. Men hon fick inte ge upp nu, det kunde hon inte. Hon måste bort, ta sig någonstans. Upp. Upp nu.

Hannen högg mot henne och tiken tog sats, hoppade upp på ett av isblocken, hela tiden i rörelse, hon fick inte förlora tid. Hon måste bort. Hannen följde henne och hon kände hur isblocket under hennes tassar skakade då den större vargen tog sig upp.

Hon fortsatte klättra, tills hon inte kom längre. Andetagen var tunga och hon blickade ner mot marken. Det var inte så högt, men heller inte allt för lågt.
Damon, den andra vargen, anlände slutligen toppen tillsammans med Murderotic.
- Du vill inte göra det här... Sade hon med en låg röst och blickade bak mot honom. - Backa. Hon kände av hans energi, han hade mycket kvar att erbjuda i jämförelse med henne. Hon hade inte ens orken kvar att stjäla lite utav hans livsglöd. Bena skaka under henne och hon kände hur kroppen ville sjunka ihop.
- Inte än, vi är ju inte klara sade du. Hans lugn var obehagligt. Murderotic morrade svagt och sänkte sig något mot marken. Hon sträckte ut halsen och det gula ögonen borrade sig fast i hannen. - Låt oss då avsluta det.
Ännu en gång såg Damon mer än nöjd ut över hennes inbjudan, han tog ett kort steg åt sidan innan han bytte riktning och for mot henne. 
I tystnad räknade hon stegen mellan dem, hon såg ner på sig själv i den grumliga spegelbilden från isen. Det var inte först hon kunde skymta honom från isens spegelbild hon återigen lyfte blicken för att se verkligheten. Allt tycktes gå så långsamt, som slowmotion.

Han befann sig bara någon halvmeter från henne då hon sträckte på sig från den hopsjunkna positionen hon tidigare haft. Hon tog sats, bestämde sig för att möta honom i farten, och eftersom hon väntat så länge med att resa sig så hade han redan hunnit fram. Hon for rätt mellan hans framben, in under honom och den smala kroppen slank lätt igenom då hon huka sig.
Den större vargen försökte bromsa in, vända om och hugga efter henne, men den tunga kroppen gled bara över isen mot kanten.
Klorna lämnade djupa märken i isen efter honom. Ett misslyckat försök till att hålla sig kvar och han gled över kanten, föll mot marken. Honan hade dock lyckats få ett grepp om isen och låg nästan platt och andades tungt. Kroppen skaka och hon slöt ögonen. Trött. Så trött.



-



Solens första strålar sträckte sig ut över stäppen och den vita tiken öppnade långsamt ögonen. Isen hade sjunkit ihop, kylan var borta och det var återigen vindstilla. Tidig sommar på stäppen.
Plötsligt kom hon ihåg vad som skedde några timmar innan, och med ett ryck lyfte hon sig upp, tog sig fram till kanten av blocket för att blicka ner på marken. Borta? Var han borta? Hon backade snabbt och hoppade ner från isblocket och såg sig sökande omkring.
Ingenstans. Han var inte här.
Hon drog ett djupt andetag, andades ut och kunde återigen koppla av. Det var nu hon kände smärtan från striden igår. Hon hade ett flertal ytliga sår, men också några djupa. Det var inget dödligt, men det gjorde förbaskat ont i hela kroppen.

- Du ser inte så pigg ut. Den mörka stämman fick tiken att snabbt vända huvudet bakåt, och där stod han. Damon. Hon noterade att även han hade några yttre skador, liksom henne. Men hans hållning var bättre än hennes - eller så spelade han bara bättre än henne.
Hon fnös åt honom och sträckte på halsen för att visa utåt att hon inte var svag. - Jag kunde ha dödat dig igår, så om jag vore du skulle jag vakta min tunga. Väste hon fram och sneglade mot hannens håll. Damon skrattade kort och gick mot henne med långsamma steg. - Jaså? Ett sånt kort fall dödar nog inte ens den sköraste valpen... - Pfft, jag hade valt en annan punkt om jag ville se ditt liv tyna bort. Till exempel, ett fall mot dina egna istappar. Hon flinade mot honom, stolt över sitt snabba svar.

Han anslöt sig till henne och blickade ut över stäppen. Det påminde om hans gamla hem. Åh gud vad han saknade dessa öppna marker ibland. Men ack, så många hemska minnen en underbar plats kunde bringa med sig..
- Men som du ser, även vi mindre vargar har våra fördelar. Murderotic fångade återigen hans uppmärksamhet. Han studerade henne ett kort tag under tystnad. Ja, nog hade han underskattat vargars storlekar allt för länge. Hon hade lärt honom mycket på bara en kväll, något en Naturvarg glömt lära honom för flera år sedan. Damon log svagt och nickade kort.
- Jag respekterar dig verkligen, Murderotic. Kanske lite mer nu än innan. Sade han helt ärligt och lät den blåa blicken se ut över stäppen igen. Dom båda var ganska lika, båda ville lära sig nya saker, ta sig ann utmaningar och ingen av dom skulle någonsin backa. Men ännu hade han det lite svårt för henne, tilliten fanns inte riktigt där. Varje gång han nämnde Devils förändrades tikens ansiktsuttryck. Var det något som skulle oroa honom?
Men han behövde henne, hon var den enda han mött som kunde tyda de mörka orden. Hon kunde hjälpa honom att förstå. Och han visste att hon var fascinerad över hans styrka, inte den fysiska, utan kraften. Hon hade tjatat i flera dagar på att få utmana honom då hon känt av hans starka energi - till slut hade han gått med på det och låtit sig bygga upp en arena av is. Han kunde inte förneka att det hade vart lärorikt..
- Låt oss ta oss tillbaka till dom andra. Hon log en sista gång innan hon började röra på sig, tillbaka mot reviret där både Treontha och Qu väntade på dom.


[Avslutat] -