Ingen av vargarna värkade ta någon större notis om oss utomstående. Az förstog inte varför de bråkade, om det inte vore för att någon av vargarna tagigt död på en vän eller familjemedlem
så förstog hon inte poängen. Slagen, betten och krafterna som de slängde mot varan kunde få konsikvenser i framtiden eller så kunde det ske att den ena tog död på den andre.
Hon klarade inte av att bara se på, hon kände sig bara som ett fån. Ja självförsvar kunde ju det också vara en anledning, vem visste? Az skruvade smått besvärat på sig,
hon ville ingripa men det skulle ju låta för patetiskt om hon bara sa, stopp det där är farligt. Hon flinade svagt åt tanken och höjde sen huvudet och tittade på dem.
"Varför slåss? Är ni på riktigt dumma i huvudet eller?" sa hon med en vass hög ton, men sen tystnade hon en stund.
Det skulle vara bättre om de kunde läsa hennes tankar så hon inte behövde stå här som ett fån. Hon fnös och skakade på huvudet. Hon ville säga det ordet bara för att få dem att lyssna.
Om de inte redan gjorde det. Varför var det meningen att ta död på varan, man får ju bara 1 liv..
Az tog ett steg frammåt och stannade där medan hon tittade på dem.

Blixtar, regn, vind ett jäkligt oväder. Men den svarte värkade inte ta någon notis om henne och hon såg på då han flög i väg och Az strök ogillande bak öronen.
Men så gjorde också den vite, men reste sig snabbt och vände sig mot denna skara av vargar som hade bildats och för att åskåda detta.
Hennes ord fick Az att morra lågt, en röst nådde hennes öron och hon tittade mot röstens ägare. Hanen, hanen kallade den vite till Murderotic.
Az visste knappt vad hon skulle göra, Murderotic skulle troligen ta död på den svarte om hon var så dum som det lät på henne, i Az's ögon fick det inte ske.
Snabba kvicka språng for hon frammåt, Murderotic värkade ha all fokos på den svarte eftersom hennes blick var helt riktad mot honom.
Några språng så var hon framme, hon ställde sig inte framför den svarte utan på sidan om med blicken riktad mot Murderotic så de var som en triangel.
Pannluggen var ur vägen och hennes blick riktades in i honans borrade in sig för att sen börja tala.
Är du så låg att du tar hans liv, vad har han gjort dig? Skämms du inte Murderotic? väste hon och försökte få rösten att fyllas av skämmarröst och ordet, skämms så¨fick hon en annan betoning.
Hon var igentligen inte på nåns av dessas sidor, men hon ville inte att hanen skulle dö, om det var Murderotic som var döende så skulle hon stå mot Diablo som Murderotic kallade honom.
Hon skulle si in i Murderotics sinne och se tillbaka på Az, se in i skämmarögonen och tvinga in varje liten skam i hennes sinne.

[Ville bara säga lite om hennes ögon. Hon har skamögon, så då hon ser in i andras ögon med vilje så ser Az allt genom offrets ögon och lockar fram skam, typ!;3]

Intensiteten växte sig starkare. Ume hann precis sätta upp sin sköld, dock slungades han ändå bakåt ett par meter - magnetskölden var inte så kraftfull ännu. Den nyanlända honan lade sig i, hindrade striden - vilket var modigt, mycket, men kanske inte det klokaste valet. Hennes insats gav istället motsatt effekt - fler skulle bli skadade. Och om det nu helt plötsligt skulle bli två mot en... han rynkade pannan. Det skulle vara underligt att bara lägga sig i, men ifall den situationen ändå kom skulle han ändå bli tvungen att betala priset. Friden han sökt när han anlänt till denna plats hade nu ruinerats. Det var ännu han och den andra, vita tiken som avvaktade. Det kändes konstigt, men han föredrog fred framför krig. Och han tvivlade på att saker skulle bli bättre av att delta. Men det förstås - vilken skillnad gjorde han genom att se på? Han kunde inte gå heller, lämna dem åt sitt öde.

Vilket dilemma.

Dock såg det ut som om den svarte hannen led mest utav skador för stunden. Men Ume hade en känsla av att vinden skulle kunna vända.

[Gääh hrä helt borta! Dx]

Hennes blick var fast i Murderotics, utan att blinka. Hon ville bara känna henne skämmas, men hennes sinne var starkt och hon kunde inte riktigt få in de riktiga skammkänslorna.
Om mor hade varit där så skulle det varit annat, då skulle hon bönat och bett om nåd. Men så hörde hon hennes ord och hon riktade sin blick mot Diablo, ett misstag av henne då blicken bröts.
Hon hade inte valt sida, hon ville bara få stopp. Inga flera liv borde tas, allt mer blev mördade. Sen kom ordet häxa ut ur hennes mun, och Az ryckte till och tankarna färdades tillbaka då hanen hade attackerat mor,
de hade kallat dem för häxor, hon ryckte till dö en elstöt for i henne. Men den var mest bara härlig, den fyllde henne. Ja en sak hade hon och Murderotic gemensamnt.. elecrisitet. Hennes elstötar skulle inte skada henne,
bara stärka henne. Hennes pälsfärg fick en sorts gyllende färg ett tag inan de började strida igen.
"Jag står inte på någon av ers sida, ni båda borde känna skam" väste hon, men hon han inte göra så mycket innan hanen tog in eld men snart hade Murderotic skadat diablo mycket och han
verkade inte ha så mycket krafter kvar, var han död? Hans ögon slöts. "Du borde känna skam.." sa hon nu med en låg röst och försökte fånga Murderotics blick.
"Gudarna kommer skämmas över dig" viskade hon sen och sänkte blicken utan att veta om hon mött hennes blick inan hennes tassar förde henne mjukt frammåt mot den svarta kroppen.

[Blev helt värdelöst!x3]

[Hoppas de e ok att emon hoppar in här också! xD]

Ett par blodröda klor grävde ner sig i den torra marken, de bar upp en bastant mörkgrön hane med tjock pälsklädnad som för stunden stod stilla och såg ut över landskapet.
En svag vind föste hans tjocka blodröda lugg åt sidan, de stålgrå ögonen kikade fram där bakom och utforskade platsen han kommit till.
Från båda sidorna av nosryggen löpte blodrött färgade tecken i blixtformat bakåt under ögat och mot sidorna av halsen där de slutade.
Samma färgs tecken fanns på båda sidorna av hans kropp, ovanför frambenet, sen också i avlångt format på övresidan av svansen.
Den annars mörkgrön svansen svepte till bakom honom innan han återigen började gå mot en igenkänd doft.
Vargar och blod.
Nu för en gångs skull hade han känt lukten av djuren innan han sett dem, tack vare sitt rätt dåliga luktsinne fick han många ggr överraskas av figurer lång borta som han inte känt lukterna av.
Efter en liten stunds vandring nådde han platsen där vargarna höll till. De var ett flertal, två stycken skadade, det var deras rinnande blod han känt lukten av.
Den mörkaste blödde ur munnen, Emon hörde på avstånd hur han väste fram något och hur sen en ljusare varg besvarade honom. En gul tik, med vit man och lugg stod emellan och yttrade ohörbara ord även hon.
Dock var inte hon skadad så som de två andra.
Ett slagsmål måste ha ägt plats här, mellan den vitklädda och den svarta.
Den mörke såg underlägsen ut, nästan döende.
Emon visste inte vad som orsakat detta, han kom ju nyss.
När han kommit så långt som ca. 10 meter därifrån stannade han upp och betraktade uppståndelsen.
Han visste inte riktigt hur han skulle reagera på detta, endel kunde han bara gå därifrån, ignorera hela alltihopa.
Eller så kunde han rycka in.
Hans val blev att stå kvar, det för att få höra vad som orsakat detta, om det var något som krävde en inryckning.
[eheheee! xD här kommer stora björnen som polismanneeeeen xD]

Azuls huvud var höjt då hon gick närmare Diablo's kropp, stannade av och vände sen huvudet mot Murderotic.
"Skam över vad? Jag har inte gjort er något, bara yttrat mina ord. Om gudarna vill ta bort någon, rentvätta deras heder så fixar de det på egen hand, inte hjälp av en mänsklig varg.
Jag har inget i mot dig Murderotic, jag bara säger det jag vill säga, så som du också gör" sa hon tillslut, denna gång inte med lika vass ton utan bara med en lugn ton.
Hon ville tillägga, Se på mig, men gjorde det inte. Blicken hade vilat på henne då Az talat men nu sänkte hon den och vände huvudet upp mot den nya doften som hade mött
hennes nos. En ny varg, en hane, ingen hon kände och troligen ingen hon borde känna.
Vad skulle hon göra nu? Dra i väg för att finna Hina eller stanna ett tag till?
Hon stannade och väntade.

[Fel karaktär! ^^']

Den vita vargen, vars namn verkade vara Muderotic med tanke på den gulas seanre ord, verkade irriterad över att den gules tidigare ord.
Den mörka hanen gjorde ännu ingenting, låg ännu stilla. Var han död?
Emon tog ett steg fram, de stålgrå ögonen var placerade på Murderotic och den gula tiken.
'Har denne förtjänat detta?'
sa han med mörk och hård röst. Hans huvud nickade mot den mörka hanen som låg bllodig.
Sen lät han återigen ögonen ligga på tikarna, vandrande däremellan, väntande på ett svar.
För här krävdes ett svar, ett rätt bra också.
Hanen som låg där kunde vara en brutal person, men också en helt oskyldig som råkat ut för en annans vrede.
Så som det ofta gick i hans första flock. Där han föddes.
Emons öron klippte irriterat på huvudet, som om flugor jagade runt dem.
Tankarna från barndomen jagade honom ständigt, han måste hitta ett sätt att bli väck dem.
Han såg ner på den svarta vargen igen, sen såg han mot Muderotic, sen på den gula tiken.

När sprickor plötsligt uoppstod i marken åkte hanens öron bak. Vad var nu detta?
En hetta strömmade upp därifrån och slöt sig runt dem. emon hade niga problem med det. Han var ju Inferno.
Emon insåg att sprickorna bredde sig större och att till sist skulle en vargs kropp rymmas däremellan.
Den svarta hanen föll ner, handlöst men inte förvånat.
Helt lugnt bara.
Emon såg ner, lava bubblade därnere och den omslöt välkomnande hanens kropp.
Direkt efter började sprickorna återigen slutas. Emon gissade att något sådan t inte hänt av sig själv, det kunde mycket möjligt ha haft något med hanens kraft att göra.
Annat kom inte Emon på som kunde ha varit orsaken.
Emon lämnade med blicken mot marken där sprickan som hanen fallit ner i, varit.
Hanen gjorde det till sin egen gravplats, mycket enkelt.

Émon höjde huvudet och lyssnade till Muderotic's tal, hon verkade tycka den andre var ovetande omnågot viktigt.
Emon lyssnade även han til hennes tal om Gudar.
De var inget han själv troget tydde sig till i nöd och lust.
De var något som fanns och som egentligen inte nådde honom.
De levde sitt med sina trogna vargar och han sitt. Varför bry sig?

Emon vände huvudet mot marken igen, sen mot tikarna.
'Min fråga kräver fortfarande ett svar, Vad fick hanen att förtjäna blodbadet?'
hans ord var nu ännu högre, som för att höras bättre.
Ändå visste han att tikarna int é kunnat undgå att höra honom,
endel hade de inte velat svara eller så hade hanens bortgång fått dem att glömma hans ord.