Ira lyssnade tålmodigt. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka om tikens ord. Det påminde henne om ett samtal med hennes mor. Hon hade blivit så besviken då denne nämnt att man inte kan tvinga fram sina krafter, hon hade varit så nyfiken, nästan rädd för att världen skulle utelämna henne krafter. Ack det hade tagit längre tid för henne att hitta sina än för sina syskon och det störde henne något extremt. Hon visste dock att hennes krafter var starkare än de andras. De var fruktade, starka och väl användbara. Hon skulle få nytta av dem. Hon gav tiken ett bissart och besviket uttryck. Hennes röst var redan i ungålder både kall och hård. Något en valps stämma inte bör vara.
- Nu tycker jag du är orättvis.
Sa hon och sträckte på sig. Ack hon borde hitta en plats för natten att sova på. Hon behövde vila, men samtidigt behövde hon röra på sig, så att flocken inte skulle hitta henne. Hon ville nämligen inte bli hittad. Hon reste sig upp från sin sittande ställning och såg nyfiket på nattens varelse.
- Vill du visa mig vägen till bergskedjan?

Locura flinade.
- Du leker med döden, älskade... Att fråga mitt slag om vägen kan vara det sista du gör i ditt unga liv.
Något inom henne morrade, befallde henne att ta livet av den uppnosiga lilla varelsen som hon stött på denna natt. Men någon sade henne också att låta bli, för denna hade mycket lovande möjligheter att bli en ytterst rolig leksak i framtiden. Och ifall Ira nu inte blev det, kunde ju Locura att slita henne i stycken då. Det var värt väntan, helt klart.
- Tur att jag inte är som de andra.
Hon fnittrade till, vände sedan ryggen åt Ira med svepande rörelser och försvann bara för att några ögonblick senare dyka upp en bit bort. Huvudet vändes bakåt mot den ungan honan.
- Och tur att jag gillar ditt dumdristiga mod... Jag följer dig en bit, men något säger mig att solen är på väg upp. Och innan den når himlen kommer jag att vara borta. Men att visa dig i rätt riktning är det minsta jag kan göra efter en sådan givande liten samtalsstund, ja.
Den skära tungan fuktade läpparna då hon talat klart och utan att säga något mer vände hon bort huvudet från den unga valpen och började vandra i en lugn takt.
Sannerligen, det hade varit en intressant natt.

[Kanske börja avsluta? De ska ändå inte göra nå mycket mer (min fantasi är så gott som slut), och eftersom att det verkar vettigt att morgonen snart kommer så kommer Locura ändå dra om ett litet tag, haha ;D]

- Varför?
Sa hon och såg fundersam ut. Varför skulle inte en av nattens varelser visa vägen? Det hade trotts allt gått så bra hittills? Hon försökte komma på någon bra anledning men kunde inte finna något bra svar på sina frågor. Hon satt stilla, fanns det mer att hämta här? Tiken talade åter igen. Hon såg uppmärksam ut och relativt nyfiken. Vad var nu detta? Flera?
- Vilka är de andra?
Sa hon sedan och log godtroget emot främlingen. Detta var då ett extremt udda möte, men ack hon fylldes med kunskap få vargar i Numoori besatt. Hon reste på sig, för det verkade mer eller mindre som om tiken skulle gå med på att följa henne. Tja en liten bit i alla fall. Hon svepte till med svansen och nickade så att denne skulle förstå att hon hade förstått.
- En bit alltså. Perfekt.

[Avslutar du? ^^]