[Reserverad för Ira.]

Det som först lockat Locura söderut var frånvaron av Treontha. Itrozo hade plötsligt blivit ett obevakat område där vampyrerna kunde vandra fritt, något som de var ovana vid. Treontha hade inte varit kvar, och en brinnande nyfikenhet hade vaknat inom Locura.
Hon hade följt deras spår någon dag, utan att stöta på någon annan varelse. Det hade varit en rolig färd, egentligen helt utan mening. Hon borde vara glad att de gav sig av, och nog var hon det. Men det fanns andra planer som borde sättas i verket, och dessa planer krävde att hon visste var Treontha befann sig. Åtminstone var Murder befann sig, deras ledare.
Och slutligen hade hon nått fram till denna skog.
Inte mycket tid lades på omgivningen, då doften efter flocken hade börjat bli svagare. Hon hade sin snabbhet, vilket gav henne en stor fördel. Hon skulle lätt hinna upp dem om hon ville, men det ville hon inte. Så hon var tvungen att hålla avstånd. Och där fick de en fördel, då de utan problem kunde vandra under solens sken medan hon var tvungen att ligga gömd för att inte förgås. Och det verkade som att de hade tagit till vara på den dagen som varit, för spåret var mycket svagare. Dessutom hade det regnat kraftig tidigare, vilket säkerligen hade suddat ut en hel del av de dofter som flocken lämnat efter sig.
Så den svarta vampyrinnan stod där i den kalla höstnatten, villrådig. Funderade över vad hon skulle ta sig till. Skulle hon fortsätta eller låta det vara? Hon visste ju trots allt åt vilket håll de vandrade, hon kunde alltid söka upp dem senare. Dock kunde man aldrig vara säker...

Ett andetag drogs trots att hon inte behövde andas, och hon blev avbruten i sina tankar då doften gled in i hennes nos. Det glimmade till av månljuset i de röda ögonen då hon såg sig omkring, uppenbarligt fundersam över detta. Något bekant låg i doften, även om hon var säker på att det var en varg hon aldrig tidigare hade mött. Kanske det var värt att undersöka?
Ett flin gled upp på läpparna när hon åter började vandra, denna gång med ett annat mål.

Det var inte direkt med försiktighet som Ira strosade ut ur reviret och in i ett annat område. Hon hade helt glömt bort tiden och mörkret la sig som ett täcke över Höstskogen. Det fanns inte en chans att hon skulle vända hem nu! Med stor nyfikenhet gick hon runt och doftade på olika saker, hittade underliga små gnagare som flydde för livet då de såg henne. Nåja, de kunde springa hon brydde sig inte om dem förutom att hon flinade lite då hon såg deras skräckslagna min. Ja hon var någon man skulle frukta! Helt klart. Så var det i alla fall i hennes ögon och det visade hon syskonen varje dag genom att brotta ner dem så fort hon fick ett bra tillfälle. Det var hennes vardagliga träning just nu, eftersom Fiero och Iwaku inte ville börja träna dem ännu. De skulle vara valpar ett tag. Vilket patrask! Ira såg upp emot lövvärket ovanför henne, de vackra färgerna som nu under natten hade tornata ner en del. Månen stod högt och klart ovanför allas huvuden och hon fascinerades en del. Hon hade hört sin mors historier om månguden. Ja hon var trotts allt lite månvarg själv. Dock drogs hon inte direkt till den. De fanns inget av intresse i den egentligen eftersom den inte hade något värde för henne. Hon strosade vidare och i rent kunskapssökande så började hon jaga olika små gnagare runt i området. In bland träden, for in i buskar och hon skulle ge sig tusan på att hon skulle fånga en. Så att hon kunde skryta för sina syskon om att hon blivit en utomordentligt duktig jägare! Det tog dock väldigt långtid innan hon lyckades få tag på en liten skogsmus. Hon höll den i munnen, men satte sig ner för att hämta andan. Trött började hon allt bli. Öronen klippte till, ljudet av tassar och doften av en annan.. Varg? Nådde henne. Öronen föll bakåt och hon trippade in i ett buskasch med musen i munnen. Där la hon sig ner med öronen tryckta i nacken och ögonen alldeles grönt lyssnade av spänning och en aning rädsla fanns där. Tränk om det var en i flocken! Det skulle betyda straff, en stor utskällning och utegångsförbud från lyan i säkert en vecka! Hemskt!

Det var med stillsamma steg som Locura rörde sig framåt genom skogen som om dagen säkerligen var färgsprakande, men nu endast bar på mörker. Månen sken svag på himlen, till hälften dold av dimliknande moln, vilket fick skuggorna i skogen att bli längre och verka mer levande. Sannerligen var det inte en syn som skulle locka den som var rädd av sig.
Locura spelade det ingen roll. Hon behövde inte känna rädsla, då hon var ett av monstrena. Ett kprt flin gled över hennes läppar.
Hon följde doften utan problem, visste exakt var hon skulle vandra. Den var klar, det var någon inte allt för långt borta, och hon skulle nog ta reda på vem det var. Inte för att hon behövde blod, även om monstret inom henne väste svagt, utan för att det var något som verkade bekant över detta. Något som sade henne att detta var värt att undersöka, då det eventuellt skulle komma att gynna henne. Då hon kanske skulle bli glatt överraskad.
Så hon fortsatte, allt medan doften blev starkare. Och till slut kunde hon höra andetag, sedan även hjärtslag. Och bakom en buskes täta lövverk kunde hon ana två ljuskällor , mycket lika gröna ögon.
Hon stannade upp, flinade. Den svarta kroppen bar på en vacker elegans, den vita tandraden glimmande till då månens svaga sken reflekterades i den, och de röda ögonen fokuserade på vargen som verkade försöka gömma sig för henne.
- Rädd för mörkret, huh?
Rösten var silkeslen och stämman aningen retsam.

Många tankar rörde sig i huvudet på henne då den mörka gestalten kom allt närmre. Fascinerande vacker måste hon erkänna. Hon skymtade ett par röda ögon och något vitt glimmande i mungipan. Hon spetsade öronen och började leta efter en välbekant doft, men vargens doft var annorlunda, unik. Det var ingen från flocken. Hon började lugna ner sig med ens och då tikens stämma hördes skuttade Ira ut genom buskaget och stirrade på främlingen.
- Aldrig i livet, jag trodde du var någon ur flocken bara.
Sa hon och la huvudet lätt på sned. Hennes instinkter sa åt henne att morra och göra motstånd, springa där ifrån. Men denna gången lyssnade hon inte alls. Hon var alldeles för nyfiken och hon förstod ganska snabbt att även om hon skulle försvara sig skulle det inte tjäna någonting till. Hon kunde likagärna fråga och bli visare i stället.
- Vad är du för något?
Sa hon där efter och satte sig ner med spetsade öron och glödande ögon. Hon var helt intresserad av främlingen. Det som hon var ovetande om var alltid mest intressant. Hon hade till och med glömt bort musen hon fångat som låg kvar bland buskarna.

När den lilla valpen sköt ut ur busken, mycket likt en projektil, breddades leendet som låg på den smala läpparna samtidigt som den svarta honan satte sig ned utan att släppa den andre med blicken. De röda ögonen glimmade i den mörka natten och de verkade nästan lysa av något väldigt intensivt.
- Och vad för flock är det du tillhör?
Det kunde alltid vara bra att veta, kanske hon vandrat rakt in på någons reivr. Men ingenting sade något om just den saken, så Locura tvivlade på det. Detta var väl bara en rymling av något slag.
Hon granskade den främmande tiken, fortfarande konfunderad över vad det var som lockat henne. För det var inte törsten, även om den alltid brände i bakgrunden. Det var doften, det var något bekant. Hon kunde inte låta bli att undra, dessa nattliga äventyr var alltid lika intressanta då man aldrig visste var de skulle sluta. Kanske hon kunde äta upp den lilla, trots allt.
Hon skrattade till vid tanken, ett ljud som inom henne lät bra men kom ur strupen likt en orms väsande.
- Har du inte fått lära dig om artighet, unga dam? Det är bättre att fråga vem jag är, istället för vad jag är. Och inte det bara för artighetens skull, förstår du. Det finns frågar man inte vill ha svar på.
Under ett ögonblick frågade hon sig själv vad hon egentligen höll på med, men sekunden senare var den tanken ersatt av ett svar som gjorde henne mycket tillfredsställd med sig själv.
Hon lekte.

Hon funderade, varför ville tiken veta? Hennes giftgröna ögon glimmade svagt till i det svaga månskenet. Hon såg verkligen ut som sin farmor, de båda om man nu kan kalla det så. Även om hon bar Ascar's täckning, i princip på pricken så bar hon FrostCut's intensivt gröna ögon. Vilka krafter hon bar på var ännu ett mysterium för allmänheten. Hon själv hoppades på något kraftfullt och användbart! Fast man kunde trotts allt inte få det man önskade jämnt.
- Draugai, Draugai är min flock.
Sa hon med stolthet i sin röst. Hon hade trotts allt inte någon aning om vad flockens grund var eller om några andra flockar. Bara lite grann och Devils och Qu, om gudarna och så vidare. Dock kände hon mer stolthet över sin egen flock än hon någonsin kunnat ana tidigare. Hon lyssnade på tiken och vände bak öronen och såg allmänt butter ut.
- Ursäkta mig. Vem är du?
Sa hon spydigt, trött på allt tjat om artighet, respekt och allt det där. Det var allt de tjatade om och betedde man sig som Ira gjorde i till exempel väktarens närhet eller Iwaku's om man hade otur, så fick man sig en duning. Hon lärde sig aldrig. Hon ville inte, så var det bara och hon var alldeles för envis för att ge sig. Trotts att hon inte gillade flockens policy så trivdes hon fint, älskade dem och var stolt över att kalla sig själv en del av Draugai.

- Aldrig hört om dem.
Svaret kom snabbt och det var med en ointresserad ton i rösten. Det sade henne absolut ingenting, inte heller hjälpte det henne att komma närmare svaret på den underliga doften som verkade så bekant. Kanske hon bara inbillade sig? Nej, hennes luktsinne bedrog henne aldrig. Ifall det var något bekant med denna hona så var det också det. Frågan var bara vad.
Ansiktet som hade fått en lite allvarligare min medan hon funderade vändes tillbaka mot den unga honan. Alldeles för ung för att Locura annars skulle ha funnit intresse i denne. Men något var det, och huvudet lades på sned medan hon granskade den fortfarande namnlösa valpen som satt framför henne med en stöddig min i ansiktet. Och sakta men säkert började en liten plan ta form i hennes huvud. Det sades att de unga var de som man lättast kunde påverka. Kanske det var värt att testa det, så att hon kunde få se det med egna ögon?
- Locura är mitt namn.
Rösten hade fortfarande samma silkeslena ton som tidigare, men den lät inte längre lika retsam. Bara... mjuk och tilltalande.
- Och nu vill jag såklart veta vad ditt är, yngling.
Det fanns mycket mer hon ville veta, men varje fråga hade sin tid. Och tid hade hon gott om, så även om detta möte inte skulle ge henne något som helst kunde hon alltid ordna ett möte till. Ifall hon ville.

- Vi är ganska nya, flocken skapades strax innan jag föddes. Av min far, mor och min morbror.
Sa hon med låg stämma. Hon visste att det antagligen inte var intressant för den andre att veta, men hon kunde inte låta bli att nämna det. Även om dessa tre skapade flocken tillsammans var det Iwaku som hade befälet. Han passade utmärkt i rollen, tillsammans med hennes föräldrar som rådgivare. De utgjorde ett utomordentligt bra team. Hon visste att de skulle göra sig höra så småningom. Några andra planer skulle Iwaku knappast kunna ha. Locura. Det lät underligt, fast Ira skulle knappast vara något mer normalt. Hennes morbror hade berättat allt man kunde tänka sig om hennes namn, för i hans mening hade alla namn en slags egen betydelse. Hon förstod inte riktigt vad ett kort namn som hennes kunde vara speciellt, men hon lyssnade mer än gärna till hans visdom och tankar, när han väl tog sig tiden med henne och de andra valparna.
- Mitt namn är Ira. Vad gör ni här Locura?
Sa hon och spetsade öronen emot tiken igen, vände upp den giftiga blicken och denna gång såg hon mer eller mindre nyfiken ut faktiskt. Hon undrade dessutom varför hon inte skulle vilja få reda på vad denna var för något. Det var hon mest nyfiken över, med tanke på att hon aldrig stött på något liknande. Hon visste inte varför hon kände det på sig, men det var som om hennes instinkter ständigt sa åt henne att vara på sin vakt. Fast detta ignorerade hon självklart helt och hållet. Vargen var intressant och därmed värd att inspektera, eller varg och varg. Den kanske var något annat?

Ögonen glimmade till när hon hörde den andres ord. Och när hon åter talade var det med en mer intresserad ton än tidigare. Detta passade ju in i hennes tankar.
- Så det är alldeles ny flock? Skapad för inte så länge sedan, säger du...
Draugai var visserligen inte det som intresserade henne, men det faktum att flocken var ny. Kanske den var sammansvetsad, men om denna unga hona - Ira som hon hette - tillhörde denna flock kunde det faktiskt gå att förstöra. Hon ville verkligen se ifall det var som de sade, att De dödliga var som lättast att påverka då de var unga, och hon var beredd att testa det.
- Strunta i vad jag gör här, det är ändå ingenting som du kommer tycka är intressant. Inte ens jag tycker det är intressant eller roligt heller för den delen.
Ena framtassen lyftes från marken och gjorde en viftande rörelse samtidigt som Locura himlande med ögonen. Som för att vifta bort frågan, få den att verka helt orelevant. Och det var den egentligen också, för den unga honan hade ingenting med hennes jakt på Treontha att göra. Sedan vändes blicken emot denne och leendet var tillbaka på läpparna, sött och lockande.
- Låt mig berätta en hemlighet...
Huvudet böjdes framåt och nosen placerades så pass nära den ungas öra att denne hade kunnat känna Locuras andetag, ifall hon hade tagit några.
- Andra skapar saker av en enda anledning... för att såna som du och jag ska kunna förstöra dem.

Hon nickade förtydligande. Ja Draugai var nytt för omvärlden. En fruktansvärt strikt flock måste hon själv erkänna. Fast hon hade trotts allt inte upplevt något annat, så hon klagade inte utan försökte bara lära sig följa reglerna. Fast hon ville inte riktigt. Eller så gjorde hon bara tvärt om för att det var roligast. Hon lyssnade på tiken igen och höjde ena ögonbrynet.
- Eller så är det bara av större vikt som du inte har råd att tala om för en valp.
Sa hon bittert och fnös kyligt. Hon vände bort blicken och la öronen smått bakåt. Hon var rätt sur av sig ibland, speciellt när hon inte fick som hon ville. Hon lyssnade åter igen till tikens ord, men med denna gången spetsade öron och lutade sig nästan fram för att höra bättre. Detta lät mer intressant. Fast hon vore dum som inte skulle ifråga sätta det.
- Det säger du? Men varför skulle jag lägga min tillit till dig och dina ord framför Iwaku's?
Sa hon och flinade kallt och retsamt emot tiken. Hon hade ingen anledning att lita på tiken, inte alls. Denne verkade dessutom mer intresserad av Ira än Ira är intresserad av henne. Det var en riktigt skum känsla och hon kunde inte låta bli att känna sig en aning utnyttjad, eller skulle bli. Ändå talade tiken med intressanta ord som trotts allt fick henne att lyssna mer än vanligt.

Locura skakade lätt på huvudet. Hennes avsikter med denna vandring hade inte med detta att göra, men kanske det ändå skulle gå att använda dem. Såklart till hennes egna fördel.
- Självklart förstår jag dig. Jag är, i dina ögon, en total främling och du har ingen anledning att lita på mig. Varför skulle du? Kanske jag bara vill vilseleda dig...
Hon flinade kyligt tillbaka mot den unga honan, och de röda ögonen lös intensivt medan blicken hölls fokuserad. Nästan stirrande. Kanske det inte varit så enkelt som hon hade hört, men fortfarande hade hon ord kvar och lite var man ju alltid tvungen att försöka. Annars var det ju ingen sport.
- Men låt oss nu säga att denna Iwaku har fel. Låt oss säga att han inte ser dig som jag ser dig. Du förstår, jag har varit med ett tag. Jag vet när jag ser på en kraftfull varelse, en som kommer att kunna göra sitt namn stort och omtalat. Och kanske, men bara kanske, kan övervinna tiden. Och inte för att försöka smickra dig, unga dam, men det är något speciellt med dig. Iwaku har fel. Jag har rätt. Du är som mig, lita på det.
Osammanhängade ord, kanske. Men det var sådan hon var. Och flinet blev bredare, blottade åter den vita tandraden. Det här var kul, mycket roligare än hon först hade trott att det skulle vara.
Samtidigt gnagde funderingen över varför den unga honan var så bekant fortfarande inom henne.

- Kanske inte.
Sa hon bara retfullt tillbaka. Ira kunde spela sina spel. Hon var släkt med de enligt henne största hjärnorna i Numoori's historia. De största krigarna. Hon visste om det och hon skulle utnyttja sin potential. Varför inte redan börja nu? Hon var inte trög. Inte alls. Lite väl valpig ibland, men det skulle hon växa ifrån så småningom.
- Då ser du ingen större skillnad på mig än vad han gör. Han har berättat om de stora krigarna jag är släkt med. De bästa från det onda och goda. Fiero, Aisu, Iwaku, Ascar, Malvado, Mivria. Alla stora krigare, varför skulle inte jag ha samma potential?
Sa hon sedan skeptiskt emot tiken. Även om Iwaku aldrig nämnt något om att se storhet i henne så förväntades det av henne nästan. Hon hade blodslinjerna från några av de mest välkända krigarna i Numoori. Hon funderade. Om hon nu inte visste vilka Draugai var, hur kunde hon då veta att hennes ledare hade fel? Hon var tvungen att stå emot smickrande och frestelsen. Hon var mer eller mindre intresserad. Tiken var unik, vacker, speciell, det kunde hon inte förneka. Trotts det var hon fortfarande skeptisk nog att ifrågasätta allt detta.
- Vad är det som han har fel i som du har rätt i?

Leendet blev bredare samtidigt som svansen stillsamt svepte genom luften innan vampyrinnan satte sig ned med ljudlösa rörelser. Den röda blicken hölls fixerad på den unga honan och det var med samma lena röst som tidigare hon åter talade.
- Han har fel för att det enda han ser är din potential, dina blodslinjer, din styrka. Och det, min kära, är saker som vem som helst kan ta reda på.
Den rosa tungan sökte sig ut mellan de smala läpparna, fuktade nosen innan den åter drog sig in i munnen. Svansen rördes åter, denna gång för att läggas till rätta över framtassarna. Det ryckte lätt i ena örat för några ögonblick, men sedan stillade det sig igen. Blicken lös lika intensivt som tidigare, med en orosväckande glans i de röda ögonen.
- Jag ser dig. Det är det som är skillnaden. Och sanningen är den att vi är lika, du och jag.
Hon fnittrade till, samtidigt som huvudet böjdes bakåt och ögonen sökte sig mot trädens kronor. Och ett tag satt Locura så, och bara såg upp mot den mörka himlen som kunde skymtas bakom det täta lövverket ovanför henne. Tankarna susade alltjämt förbi i hennes huvud, medan hennes sinnen höll koll på den unga varghonan som hon inte längre hade blicken på. Och med nosen mot himlen fortsatte hon att tala.
- Om jag är en varelse som andra fruktar, borde även du vara en.

Hon lyssnade noga på vad tiken faktiskt sade, det började verkligen leda till något mer vettigt. Nåja, så bra kände hon inte tiken ännu, därav fanns de fortfarande stora tvivel i honans ord. Trotts allt var hon en enveten liten valp, vars åsikter inte var speciellt enkla att ändra på.
- Men han är min morbror, varför skulle jag tvivla på släkt och min General?
Sa hon sedan och de gröna ögonen stirrade på tiken. Hon sträckte en aning på sig, började känna sig tuff i samtalet och började släppa den där skrämda känslan. Helt. Dumdristigt, men Ira var allt annat än en smart valp när det gällde faror.
- På vilket sätt är vi lika?
Sa hon och lyssnade vidare på samtalet. Ja men självklart borde hon fruktas! Hon skulle växa upp till stordåd, som Iwaku påstått. Precis som hennes syskon. Fast den tanken gillade hon inte riktigt lika mycket. Hon visste att de alla bar samma blod. Elpha var mest lik far och Levi var typ inte lik någon. Inte någon hon sett i släkten i alla fall. Hon själv då? Ja lite lik far var hon trotts allt, men inte mycket.
- Som betyder?

Locura skrattade lätt. Det var så många frågor, så många funderingar. Var det därför De dödliga höll av sina små så mycket, för att de alltid hade något nytt att fråga? I såna fall kunde hon verkligen inte förstå dem, för hon själv fann det bara irriterande. Vid vissa tillfällen kunde det dock vara underhållande, men för det mesta var det irriterande.
Hon ruskade lätt på honom, och sedan fästen den intensivt röda blicken åter på den unga honan som satt framför henne.
- Så mycket frågor du har, du lille...
Rösten var silkeslen, och leendet på läpparna var sockersött. Det glimmade till i de röda ögonen, en glimt som avslöjade vad som rörde sig inom Locura. Galenskap, vansinne. Men vampyrinnan bara fortsatte le, precis som alltid.
- Det betyder att all denna makt som du är kapabel till att uppnå, måste du ta från andra. Det är en grym värld, bara de starkaste överlever. Denna morbror du talar om, till exempel... Säkerligen har han mycket makt, men jag tvivlar på att han vill dela med sig.
Blicken kastades snabbt över träden runt omkring dem, innan den åter landade på Ira. Leendet var inte längre lika starkt och rösten var aningen hesare när hon åter talade.
- Jag kan erbjuda dig saker andra enadst kan drömma om.
Hennes huvud rördes upp och ned då hon nickade åt sina egna ord, som för att bekräfta dem och visa att hon hade rätt. Sedan lades åter all fokus på den unga honan. Det här var, emot alla odd, faktiskt riktigt intressant. För att inte tala om underhållande.

[Haha, Locura är en jävla knäppskalle... Inte ens jag fattar riktigt sammanhanget i allt hon pratar om, och det är jag som skriver skiten xD]

Ira nickade nöjt och flinade kallt. Ja hon hade fått lära sig att om man aldrig frågar eller undrar får man inget veta. Hon hade inte svårt med att fräckt ställa frågor till främlingar. Ville hon veta något tog hon reda på det, på ett sätt eller ett annat.
- Det kanske du har rätt i.
Sa hon fundersamt. Men det var antagligen för att Ira var en liten skitunge som egentligen inte hade någon rätt att begära någon makt. Fast så mycket makt kunde väl knappast Iwaku äga? Flocken var ny, med många nya medlemmar. De var ännu inte sammansvetsade riktigt och allt var bara en början ännu. Fast visst hade han gjort ett bra jobb med att dra ihop medlemmar. De var verkligen en udda familj nu. Det passade henne fint.
- Nå, säg mig vad för saker?

[FÖRLÅT för att det blev så kort..]

Flinet blev för några ögonblick bredare, och den vita tandraden blottades, glimmade i nattens underliga sken som fick världen att skimra medan en orosväckande känsla vaknade i bröstet.
- Allt har sin tid, varför stressa när ovetskapen är en del av nöjet?
Något skrek genom den mörka tystnaden, en fågel som på avståd lyfte och sträckte ur sina vingar i den kyliga nattluften. Den ropade, efter vad var en obesvarad fråga. Men lätet passade in i den mystiska stämningen, det beredde på den känslan av att något otäckt kunde hända när som helst. En känsla som låg i luften mellan de två vargarna, blev allt påtagligare för varje sekund som passerade.
De röda ögonen glödde.
Utan ett ljud rörde sig den svarta honan runt den unga, med rörelser så pass snabba att ögonen inte kunde uppfatta dem. Hon susade runt denne, stannade upp bakom denne, och medan svansen svepte genom luften och eldflugorna alltjämt surrade ovanför hennes huvud.
Med ett leende satte hon sig åter ned samtidigt som ett hummande läte kom ur hennes strupe medan hon stillsamt inväntade den unga honans reaktion.

[skummis inlägg.. ]

- Oventskapen är svaghet, Kunskap är makt.
Sa hon ganska barskt till svar åt tiken. Det var en punkt hon höll fast på och trodde på. Att hon alltid fått det inpräntat i hjärnan satt hårt, trotts att hon fortfarande var valp. Iwaku hade förklarat det för henne, att med kunskap kunde man komma långt, man behövde vara smart för att nå makt, inte bara styrka och stridskunnighet. Då blir man enkelt endast någons soldat och inte får någon makt själv. Det är inte vad Ira vill. Ira söker kunskap, i en lagom mängd. Hon satt stilla, försökte följa vargen med blicken, men detta var något som var mer eller mindre omöjligt.
- Vad är du för något?
Sa hon åter igen, det spelade ingen roll för henne om hon var otrevlig, oartig just nu. Dumdristigt nog var hon bara för nyfiken och för misstänksam för att bry sig om vad hon faktiskt kastade ur sig för meningar. Hon drog öronen bakåt och i rent försvar stirrade hon på tiken endast och när denne stannade framför henne igen sa hennes egen kropp ifrån. Hennes kraft var dock inte i närheten av välutvecklad, så smärtan i tikens huvud skulle antagligen bara kännas som en stöt, beroende på hur känslig tiken faktiskt var. Smärta inifrån var något som Ira inte riktigt var medveten om att hon kunde göra ännu, hon hade bara testat sig lite, men hon lärde sig fort. Men i detta läge var hon inte ens medveten om vad hon gjorde, det var endast i självförsvar. En intressant gåva hon blivit given.

Locura valde att vänta några ögonblick innan hon svarade på den unga honans fråga. Vad hon var, vem hon var... Två saker som hade rätt klara svar- Vampyr, Locura. Men ifall man sedan grävde djupare, försökte definiera och förklara de två orden, skulle det blir svårt. För det var det hon var, ett mysterium utan dess like. Aldrig förr hade världen sett en sådan underlig varelse. Och hon visste om det, visste att hon var den enda av sitt slag. Hon njöt av det.
Men visst hade hon tänkte ge vargen framför henne svar, visst skulle hon fortsätta tala och vara trevlig. Men något avbröt henne just innan hon tänkte säga något.

Hon ryckte till, huvudet skakades lätt. Något hade stuckit henne, någonting verkade vara inom henne. Men känslan försvann lika plötsligt som den hade kommit, och en svag förvirring gled genom vampyrinnan när hon granskande såg på den unga honan.
Sedan bröt leendet åter fram i det mörka ansiktet.
- Ira, sötnos...
Det glimmade i de röda ögonen och ovanför den surrade eldflugorna i takt, fyllde nattens luft med det sövande ljudet.
- Något säger mig att du är varg man kommer vilja känna, men inte göra sig ovän med.
Hon visste inte säkert, men hon anade att den stöt hon känt i huvudet kommit från den unga honan, skapad av den förvirring och kanske även rädsla som kröp i den lilla kroppen. Och en varg med en sådan kraft kunde vara farlig, kanske inte för Locura, men för andra. Själv hade fysisk smärta aldrig direkt varit något som hon fruktat, men hon visste att de dödliga inte var många som klarade en sådan prövning. Så underbart det vore ifall denna unga varg kunde växa uåå till ett monster.
Hon fnittrade vid tanken.
- Och vad gäller mig... Kanske vi ska sluta leka denna lek och vara uppriktiga mot varandra. Trots allt verkar du vara värdig nog att få veta lite mer detaljer än jag hittills har gett dig. Jag är en vampyr.

Hon fnös plötsligt kallt till och gav upp en sur min. Vadå sötnos? Det var inte alls så hon såg sig själv. Hon funderade på sin spegelbild. Nej, hon var en ullig liten valp. Inte till någon större nytta för stunden. Hon väntade och väntade, men det kändes som en evighet, hon ville växa, bli stor och stark. Hon la huvudet sedan på sned då tiken talade. Hon hade kännt på sig att hon gjort något, men riktigt vad förstod hon inte. Hon hade testat den tekniken på de råttor och möss hon fångat. De brukar pipa till och stanna upp i sina rörelser länge nog för Ira att fånga dem, när hon gjorde den där 'grejen'. Ett framtida vapen? Hon gillade tanken.
- Det har du helt rätt i.
Sa hon stolt och höjde huvudet en aning. Hon var stolt, stolt så hon nästan sprack, endast av de få ord som tiken lämnat ifrån sig. Det var mer eller mindre för att hon kände på sig, att denna tiken om någon hade något att säga till om. Hon verkade stark. Speciell. På något vis en varg hon verkligen inte skulle vilja ha som fiende. Hon var en vadå? Ira klippte till med öronen. Hade hon verkligen hört rätt? Det var dock få historier hon hört om dessa varelser. Inga som verkligen hade förklarat utförligt vad det var för något. Nyfikenheten slog i henne som en hammare i bröstet. Hon betedde sig för en gångs skull som en valp bör göra, även om det inte syntes på utsidan mer än att ögonen lös upp en aning mer än vanligt.
- Aaa Nattensbarn? Berätta gärna mer om er, sort?

Locura kunde inte låta bli att tycka om ynglingen. Kanske för att denne påminde lite om den rebelliska valpen hon själv varit en gång, även om det var tider hon inte längre mindes.
- Det finns inget att berätta.
Huvudet lades en aning på sned och tänderna blottades för några ögonblick då vampyrinnan gäspade. En gest som hon egentligen inte behövde utföra, men vissa saker hängde kvar av gammal vana. Som att sucka, att blinka... Kanske hon var död, men saker som förut hade varit en naturlig del av livet var svåra att släppa. Dessutom verkade hon mer levande genom att använda dessa gester.
- Vi är monster, vi äger övernaturliga sinnen, är otroligt snabba, överdrivet starka, och vi lever på såna som du.
Huvudet börjdes framåt, mot den unga honan.
- Vi dricker erat blod, tömmer era kroppar på vätska. Våran överlevnad är eran undergång, du Dödlige.
En plötslig impuls att kasta sig över den unga kom över henne, men hon kvävde den. Hon anade att hon kunde få mer ut av valpen ifall denne höll sig levande, och trots allt hade Ira inte visat nog mycket kvalité för att kunna godkännas som vampyr i Locuras ögon. Åtminstone inte ännu...
- Men jag antar att du redan visste det, det är inte direkt någon hemlighet hur vi fungerar och är.
Hon fnissade till, helt utan anledning.

Hon lyssnade lite halvt, men hon hade redan hört om det där. Hon hade trott att det kanske fann något hon inte visste om dem, någon häftig hemlighet kanske. Antagligen fanns det inte de, men trotts all skrämmande fakta var hon fortfarande lika fascinerad av honan. Det var något unikt med denne, något speciellt, ett mörker som drog henne till sig. Det var en intressant känsla, men snart började hon även känna hur suget började komma tillbaka i magen och i benen, tassarna. Det var konstigt. Det var den känslan som hade dragit henne ifrån reviret. Det var den känslan som fick henne att vilja sätta kurs emot bergen.

- Jo jag vet vad ni är, vad ni gör.
Sa hon och funderade en aning. Det var alltså inget mer intressant att ta reda på om dem. Tråkigt. Hon suckade svagt och lät sina giftgröna ögon möta tikens blick igen.
- Hur blir man en odödlig?
Sa hon sedan, en ganska typisk fråga, men hon kunde inte annat än ställa den. Det intresserade henne något. Kanske kunde hon bli mäktig genom denna kunskapen en dag i framtiden. Hon stirrade nyfiket på henne igen och lät ett svagt litet elakt leende torna fram i hennes lilla valp ansikte igen. Hon var inte direkt normal för att vara valp. Men det var inte speciellt många som var det i Numoori heller.

Ett svagt skratt undslapp Locura då hon hörde den ungas fråga. Om det var en sak hon gillade med de unga så var det deras frågvishet. Och hon kunde inte låta bli att flina vid tanken på hur simpelt det kunde vara att manipulera deras ännu oförstörda sinnen.
- Det är enkelt.
Rösten var nästan nonchalant, men ändå glimmade det i hennes ögon av något annat. Något som tydde på att hon var intresserad.
- Du förstår, det enda som egentligen krävs är att jag ska bita dig. Du behöver mitt gift. Ifall du sedan dör, med det i kroppen, så kommer du att vakna upp igen. Till ett nytt liv.
Lusten att kasta sig över den unga grep tag i henne, men Locura hindrade sig själv. Det var inte det som var planen, det var inte det som var tanken. Nej, detta gällde något annat. Hon skulle inte vinna mycket på att förvandla den unga honan, inte i nuläget. Ännu visste hon inte vad den andre hade att ge, och något sade henne att denne hona kunde vara mer till nytta som en av de Dödliga. Än så länge i alla fall.
- Som sagt, väldigt enkelt.
Flinet låg kvar på läpparna. Rösten var len som silke. Ögonen stirrade alltjämt på Ira.

- Intressant.
Sa hon genast, nästan innan vampyrtiken hunnit prata klart. Makt, styrka. Allt det där intresserade henne något enormt. Hon ville bli något mer, något större. Något viktigare. Det var detta hon sökte i livet och det var det som fört henne utanför revirets gränser alldeles för tidigt. Nytt liv. Ny styrka. Fast hon hade inte levt detta liv ännu, kom inte på fråga. Fast ändå lockade det något enormt. Hon visste inte vad hon skulle säga egentligen.
- Vad söker du för något i att tala med mig?
Sa hon sedan frågande till vampyren. Hon kunde trotts allt inte betyda mycket. Mättande skulle hon knappast vara och vad skulle hon kunna hjälpa en sådan mäktig varelse med? Inget. Hon förstod inte det hela i det. Kanske gjorde dessa varelser saker av rent nöje också? Hon visste inte. Förstod inte riktigt ändå. Men kanske skulle denne svara på hennes fråga ändå.

Ett kort skratt lämnade Locuras strupe och det var med en tindrande blick i den dunkla natten som hon såg på ynglingen. En liten, grå hona utan någon större betydelse egentligen. Men samtidigt, vad sade att denna hona skulle vara meningslös resten av hennes liv? Det var föga troligt, för någonting i Locuras bakhuvud sade henne att denna yngling hade mycket stora möjligheter att skiva historia.
- Nå, nå, min kära...
Rösten släpade sig genom luften till den ungas öron, och de vita huggtänderna var blottade i ett brett flin i vampyrens svarta ansikte.
- Avslöjar jag det försvinner ju allt nöje ur detta möte, och även ur våran framtid. Vissa saker ska helt enkelt lämnas osagda, och är det inte roligare att få undra lite?

[mobilinlägg, fantasibrist och tidspress. Ursäkta kortisen.]