Lilla trollungen hade blivit stor. Lockarna på hennes huvud hade blivit till en imponerande man och tassarna var draperade med långt hovskägg. Hon såg ut som en grekisk krigargudinna. Hon var ännu inte vuxen men antagligen fullvuxen med sina 120 centimeter, den naturligt kortväxta svansen såg extra kort ut i kontrast mot hennes väldiga kropp. 
Det var ett tag sedan hon beträtt denna skog, hon hade varit på en vilsam vandring genom Itrozo - ännu en plats med fantastiska blommor - och sedan tagit sig till Silverpile. Doften av ruttet kött hade fått henne att vända och efter några månaders obeslutsamhet var hon nu tillbaka här. Månskogen hade hälsat hennes välkommen med ett enormt jordskalv, men det var förbi sedan längre. Ovan henne sken eftermiddagsolens sista strålar, det ljus som letade sig ner genom trädkronorna var varmt och behagligt. Hon låg stilla intill ett träd i det som var södra Ötamon och tog det lugnt. Dem stora himmelsblå ögonen var lätt slutna och hon andades genom nosen. Det var otroligt behagligt att ligga här och även om hon längtade till att få se månblommorna öppna sig i natten så önskade hon att denna stund aldrig skulle ta slut.
Så stördes hennes fokus av ljudet av knakande trä och sekunden senare snubblade en varg hon aldrig förr träffat ut framför henne. Hon öppnade ögonen halvt och kikade på honom, bollen på hennes rumpa slog några försiktiga slag och liknade mer än någonsin en pom-pom

[Kolzak <3]

Efter att ha upptäckt sin kraft hade Kolzak varit mycket ivrig att lära sig mer. Varje dag sedan dess hade han tränat, om än så lite. Det skulle dröja innan han var riktigt duktig, men än var Kolzak nöjd med sina framsteg. Det hade faktiskt gått riktigt bra för honom och Ez på sista tiden, och nu hade Kol lämnat den lille för ett slag. Det var hans uppdrag att jaga. Planen var att fälla ett byte, eller flera, för att mätta dem båda samma kväll. Det var redan eftermiddag och Kol hade fortfarande inte fällt något, bara fått några mindre byten på spåren men sedan tappat bort dem. Det var lite pinsamt, faktiskt, att han nått tonåren och fortfarande hade problem med att jaga. Än var Ezekiel ung, så det var inte så lätt för honom heller. Men den lilla duon hade klarat sig bra, så långt. 
Trumpet traskade Kolzak längs med en liten stig. Ötamon hade börjat bli vant för honom, och han kunde med större enkelhet navigera här. Närheten till Måntemplet var en trygghet för honom och Ezekiel, så de strövade sällan för långt. Det hände Kolzak tog sina turer, men han återvände alltid. Något flög över honom och Kolzak riktade blicken uppåt. En fågel? Blicken sökte nyfiket efter vad det var som flaxat till och såg därför inte vart han satte tassarna. En gren knakade ljudligt och Kolzak tappade balansen.
"Fff-ooohh!" 
Han snubblade framåt några steg innan han fann balansen. När han riktade blicken uppåt lade han märke till en kontrastrik färgklick mitt ibland allt det gröna och bruna. En annan varg låg stillsamt under ett träd och såg rakt mot honom. Förläget log Kolzak och sträckte lite på sig.
"Öhh hej," fick han klumpigt ur sig. "Förlåt, väckte jag dig?"
Tiken såg lite sömndrucken ut. Hon verkade vara lite äldre än Kolzak själv, men hade ett ytterst säreget utseende. Klart färgad i varma toner, och med ett präktigt par horn som kröktes runt hennes ansikte. Framtill stack ytterligare två horn fram. Hon var rätt så lik Kolzaks vän Aurora, faktiskt.

Han verkade lite generad över sin snubblande entré, men Assar mötte hans osäkra leende med ett varmt flin.
"Nej då"
Svarade hon med sin samtidigt unga, ljusa och raspiska röst. Hanen var röd i en mörk nyans och hade majestätiska horn på sitt huvud. Han var stilig, ett nästan grymtande skratt lämnade henne, dem var varandra lika på sina ställen. Utan ansträngning - men även saknande överdriven smidighet - ställde hon sig upp.
"Jag låg bara och solbadade som en annan pensionär.."
Munnen var öppen i ett ljudlöst skratt och ögonen gnistrade, Assar tyckte eventuellt att hon själv var humorns drottning. Den mångfärgade bollen på hennes bakdel viftade avspänt då hon rörde sig närmre. Vädrade i luften bara några decimeter från främlingens ansikte och mötte hans något kallare blå ögon.
"Assar. Heter jag."
En finurlig min låg över hennes ansikte.
"Vad gör du här?"

Tiken log åt honom, och Kolzak lättades över att han inte råkat väcka henne. Han studerade henne när hon reste sig. Hon var säkert även större än honom, tänkte han generat. Varför kände han sig alltid så liten? Förutom runt Ezekiel, då. Men det var inget som sa att Ezekiel inte skulle växa förbi honom en dag.
Jag låg bara och solbadade som en annan pensionär.
Kolzak frustade till, roat. "Inget fel med det," svarade han leende. Det var dock sant. När solen började kika fram alltmer märktes det att åldringarna i Måntemplet njöt till fullo.
Tiken presenterade sig som Assar. Assar. Kolzak smakade på namnet i tysthet, osäker på om han skulle kunna uttala det rätt.
"Aszar?" försökte han och bannade sig över sin brytning. Det var inte alltid lätt.
"Jag heter Kolzak," presenterade han sig artigt allt medans tiken, Assar, gick emot honom. "Jag höll på att jaga. Åt mig och min lillebror."
Kolzak refererade ofta till Ezekiel som hans lillebror, trots att de inte var blodsbröder. Deras band var starkare än så, och Kolzak tänkte som hastigast tillbaka till sin storebror Ilya. De var biologiska syskon och ändå hade de aldrig kommit bra överens. Kolzak undrade lite nedstämt hur Ilya hade det. Hur familjen hade det. Det hade gått en tid nu, sedan de skiljdes åt.
"Du, då? Jag har inte sett dig här förut. Bor du här i trakten?"

Aszar. Hon log åt hanens brytning, han verkade lite generad över den men skulle hon vara ärligt tyckte hon nästan bättre om Aszar än Assar. Kanske skulle hon fejka brytning hon med bara för att få ett lite fränare namn?
"Vackert."
Sa hon tyst. Hans namn var vackert. Han fortsatte tala, om jakt och en bror.
"Och hur går det då?"
Hon såg sig om i skogen runt dem, nästan teatraliskt. Inte en levande själ.
"Mig får ni inte käka opp iallafall"
Fnissade hon men sen log hon varmt. Fortsatte genast tala.
"Jag är på vandring antar jag, hade varit det sen jag var liten. Det här är andra gången jag besöker månskogen, jag tycker om den. Jag älskar blommor.."
Det slog henne mitt i en mening att hennes skämt kunde tolkats som retsamt, sårande, en pik mot hanens jaktförmåga. Hon ville inte vara elak, sa bara saker direkt då hon tänkte dom. Hade en Jargong, skulle kanske vissa säga. Hon retas bara för att hon tycker om dig, skulle ingen lågstadiefröken någonsin säga, dels för att hon inte var en kille men mest för att det inte fanns lågstadium och lågstadiefröknar i Numoori. 
"Jag kan jaga med dig!....  Om du vill?"
Utbrast hon för att släta över sin tidigare oavsiktliga pik, hoppades att hanen inte skulle tolka det som att hon inte trodde han var kapabel till att göra det själv.
"Med ett villkor, att jag får umgås lite mer med dig innan du återvänder till din brorsa.."
Ögonen gnistrade och den rosa pälsen på hennes kinder förstärkte känslan av att hon var en lyckligt rodnande animekaraktär.

Vackert. Hans namn? Kolzak visste inte vad han tyckte, och aldrig hade någon gett honom en sådan komplimang. Namnet var korthugget, inte elegant eller vidare mjukt. Men det var hans namn. Ett namn som passade honom.
Och hur går det då?
Ett lågt 'heh' var det enda som undslapp Kolzaks läppar om den saken. Hans jaktkunskaper var inget att skryta om. Storebrodern Ilya hade konstant refererat till honom som det 'hopplösa fallet', och kanske stämde det.
Assar förklarade att hon var på vandring, och hade vandrat sedan hon var liten. Kolzak spetsade nyfiket öronen. Det lät spännande att hon varit på resande fot så länge. Hon måste kunna mycket om allt som krävdes för att klara sig själv.
Sedan erbjöd hon sig att jaga med honom, något som Kolzak inte tackade nej till. Han hade inte råd att neka hjälp.
"Vi har en överenskommelse," svarade han med ett litet leende. "Jag är helt hopplös."
Han satte utan vidare nosen i vädret för att se om han kunde få upp något, sänkte den sedan mot marken. Att spåra var också svårt. Spåra, jaga, allt det där. "Är du en duktig jägarinna?" frågade han nyfiket och gav henne en blick.

Assar såg belåten ut då hon hörde hanens svar, hon såg sig om bland träden följde sedan hanens beteende med en tveksam blick. Han ställde en fråga och hon ville skrocka något om att hon uppenbarligen var bättre än somliga andra men la för en gångs skull band på sig.
"Jag har fått lära mig en del tricks..."
Sade hon istället eftertänksamt medan hon studerade hanens noshorn. Det var himla gulligt. Hon undrade om det försvårade hans luktsinne något.
"Kom"
Sa hon sedan och började med förvånansvärt lätta steg gå genom snåren.
"Det brukar finnas mer rov häråt, vid vattnet."
Hon sa inget om att dom ofta var mer vaksamma där med, undrade istället om hon skulle jaga med hjälp av sina krafter eller om det var bättre teambuilding att tillsammans fälla ett byte. 
Hon såg oväntat kompetent ut, den färgsprakande kroppen och rosa lockarna till trotts, då hon nosade strax ovan marken medan hon rörde sig. Snart kände hon doften av vilt.
"Känner du?"
Viskade hon och stannade upp, spanade ut bland träden medan hon andades in genom nosen med öppen mun.
"Några stenkast framför oss finns en bäck, och jag tror det finns minst två hjortar där. Vill du jaga med mig eller ska jag fälla någon av dem med hjälp av mina krafter?"
Det var om hon fick säga det själv en exceptionellt smart teambuilding-strategi att överlåta en del av beslutsfattandet till främlingen, Kolzak, den framtida vännen.

Assar började stega genom snåren och Kolzak följde efter. Hon förklarade att det fanns mer att finna närmare vattnet, och Kolzak nickade uppmärksamt. 
Känner du?
Kolzak vädrade och nickade. Ja! Där kände han doften av rov. Hastigast vätte han nosen med tungan.
Assar berättade att det fanns en bäck fram, och där borta väntade minst två hjortar. Minst. Kolzak var imponerad, vad hon kunde!
"Jag vill gärna bli bättre," erkände han med ett litet leende. Han ville inte överlåta henne hela jakten, klart att Kolzak ville passa på att fälla sitt eget byte. "Låt oss jaga tillsammans, så delar vi."
Han vände sig fokuserat i riktningen Assar pekat ut, sänkte kroppen aningen. Den röda fällen fick honom att lätt sticka ut, så han höll gärna en låg profil. 
"Ska vi?" log han. "Det är nog bäst du leder, det var du som spårade dem trots allt."

Det fanns vargar i Numoori som ansåg att det var fusk att jaga med sina magiska förmågor. Som ansåg att det låg heder i att jaga och fälla sitt byte likt en urvarg. Det gladde henne att Kolzak inte tycktes vara en av dessa, det verkade vara av andra orsaker han tackade nej till det erbjudandet. Assar hade fått klara sig själv under majoriteten av sitt liv, det hade aldrig varit henne förunnat att ha principer om hur man mättade magen. Egentligen var det ett under att hon ens överlevt, att hon aldrig utvecklat egenskapen att vara kräsen var bara en bieffekt av detta mirakel.
"Ok"
Svarade hon sin nyfunna vän med ett leende. Följde sedan hans initiativ och hukade sig något innan hon lufsade iväg. Hon visste inte hur erfaren hanen var på att jaga i grupp men litade ändå på att han kunde följa hennes signaler.
Doften av hjort blev allt starkare och Assar ökade på stegen, sneglade bakåt för att se så att Kol hängde med. Med en huvudnickning försökte hon få honom att sluta upp på hjortarnas motsatta sida, mimade orden innan hon fokuserade framåt igen. Hennes stora ramlika tassar trummade lätt mot underlaget och hon visste att hjortarna snart skulle bli varse deras existens oavsett om de var i position eller inte. Sekunder senare ljöd den klapprande varningssmällen av klövar mot jord och hjortarna hade gjort sitt avstamp. Det var två hindar, och iallafall en av dem verkade dräktig. Ännu var det månader tills kalvning men havandeskapet hade subtilt börjat ge sig till känna. I Assars medvetande formade sig dem diskreta signalerna till en måltavla.
Ett frustande lämnade henne och hon löpte upp till hindens sida, markerade tydligt för sin jaktkamrat att det var den äldre av dem två bytesdjuren som de skulle rikta in sig på. Med smällande käkar och upphetsade läten jagade hon hjorten genom skogen, lät den inte vila en sekund, väntade på att den skulle göra sitt första - och mycket troligt sista - misstag.

Kolzak följde Assar, i riktning mot hjortarna. Doften var starkare men ännu var de utom synhåll. Kolzak lät blicken landa på Assar, och hon nickade i riktning åt sidan. Mimade orden. Kolzak fattade, i alla fall trodde han det, och började röra sig i riktning mot den motsatta sidan. Klövar mot jord fick Kolzak att spetsa öronen, nu var de varse om deras närvaro. Två hindar. Blicken följde febrilt Assars rörelser, vilken var måltavlan? Den större tiken kastade sig efter den äldre hinden, och Kolzak tog upp signalen. Han kastade sig ur snåren där han tidigare varit hukad. Kolzak skällde efter hinden, smällde med käkarna men höll avståndet, för nu. Han var med på att de skulle trötta ut hinden. 
En rejäl, fallen stock låg framför dem. Trädet hade en gång i tiden varit ståtligt och högrest, nu ett blott minne av sina forna dagar. Hinden gjorde en ansats att hoppa, och Kolzak bad att den skulle kalkulera avståndet fel.
Ja.
Den ena bakhoven smällde i stocken och hinden tappade balansen. Inte tillräckligt för att falla, men världefull tid ödslades med att återuppfå samma hastighet och balans. Kolzak tog tillfället i akt och högg tag i hjortens bakre lår.

Snår revs upp och grenar bröts av deras framfart. Hon tillät sig kalla på sina krafter, kände hindens värme stråla emot henne. Med ett illmarigt leende tillförde hon värme, kunde se framför sig hur hindens kroppstemperatur långsamt höjdes en grad. De vallade bytet mot ett fallet träd och paniken, uttröttningen och den begynnande febern gav redan resultat. En klöv någon centimeter för nära mark, ett snubblande steg som tillät vargarna att komma inom räckhåll. Kolzak anföll, högg mot bytets enda chans och bästa vapen. Själv tog hon tre väldiga språng, kom upp invid hjorten och tacklade denne hårt i revbenet samtidigt som hon nafsade i dess nacke. Höll sig inte kvar, det behövdes inte. Hinden vacklade till igen, försökte sätta iväg men orken var slut. Med vidgade näsborrar och panik i blicken slängde den på sitt huvud, stapplade några steg samtidigt som hon lojt sparkade med sitt fria bakben mot hanvargen. I ett sista tappert försöka exploderade hinden i rörelsen, kastade sig åt sidan för att löpa iväg mellan två träd men kom inte längre än några steg. Denna gång hade Assar ett grepp om hennes strupe. Det var över.

Kolzak hade begravt sina tänder och betar djupt i hinden och vägrade släppa. Hinden sparkade, tog sig tappert framåt. Kolzak bad att Assar skulle sköta resten medan han värjde sig från att bli sparkad. Han såg inte aktionen, men kände hinden vackla för Assars tackling. Orken började ta slut. För många misstag hade begåtts. 
Hinden exploderade i plötslig rörelse, en sista kamp. Kolzak släppte taget, såg Assar med hindens strupe i sina käkar. Livet för hinden var över. I sista dödskramper slappnade de skälvande lemmarna äntligen av. Kolzak slöt ögonen, ett tyst tack till gudarna.
"Väl jagat," log han och trädde fram. Hinden stirrade tomt och dött ut i intet, andetagen redan upphörda. "Du är en skicklig jägare, Assar."
Kolzak kände att han lärt sig mycket trots att han kämpat för att hålla sig kvar. "Det är inte mer än rätt att du får äta först."

Med en nöjd min släppte hon sin grepp om den nu döda hindens strupe och lade en fluffig framtass på djurets buk. Hennes ögon glittrade då hanen talade och huvudet hölls högt. Men snart sprack den självsäkra auran och ett hest, bubblande skratt lämnade henne samtidigt som hon log med hela ansiktet mot Kolzak.
"Haha sluta tramsa dig.." 
Sa hon och svingade med huvudet åt hans håll, en busig stångning som aldrig mötte hans kropp.
"Vi jagade tillsammans, såklart äter vi tillsammans."
Ögonlocken fladdrade till några gånger och ett komiskt stort leende delade hennes anlete mitt itu.
"Dessutom har du lovat mig ditt sällskap ett tag till!"

Hon skrattade, sluta tramsa dig. Kolzak skrattade till lite också, kanske var han konstig som försökte vara så proper. Men det var så han lärt sig hemifrån, den som utförde grovjobbet var den som belönades störst och först. 
Vi jagade tillsammans, såklart äter vi tillsammans.
För Kolzak var det inte självklart, men han log och nickade. När han, tursamt nog, tidigare lyckats med jakt hade han tveklöst delat med sig till Ezekiel.
Dessutom har du lovat mig ditt sällskap ett tag till!
Kolzak skrattade till, ja det hade han, men nog hade han velat stanna för att umgås lite mer. Det kändes fint att träffa en ny vän. Han kände sig bekväm i hennes sällskap.
"Det har jag, och jag tänker hålla mitt löfte."
Kolzak flinade och slöt upp med henne för att hugga in. Han var hungrig, och det fanns gott om mat här för både honom och Assar. Om han bad snällt kunde han säkert få med sig en bit till Ezekiel sen.
"Vem är du egentligen, Assar?" frågade Kolzak nyfiket efter att ha svalt en bit. "Var kommer du ifrån? Du sa att du vandrade, men man börjar ju någonstans."

Hon såg upp på hanen och log med hela ansiktet, fortsatte sedan att tugga köttet som doldes i hennes gap. 
"Sant"
Stötte hon ut mellan tuggorna och skrattade lite generat åt hur svårt det var att konversera och äta samtidigt. Då hon svalt pausade hon lite och intog en avslappnad men ändå sträckt hållning. Nu skulle en historia rullas ut, hon var berättaren och tog rollen på största allvar.
"Jag kommer från en plats kallad höstskogen."
Började hon och blicken drog för ett ögonblick automatiskt åt väst.
"Det är en skog lika röd-orange som jag, du skulle också passa in väl där! Det ser ut som att det alltid är höst, men det är aldrig kallt som på hösten här. Växterna bara är sådär... Allt liksom brinner i färg."
För ett ögonblick låg något drömskt i hennes ögon. Hon hade inte tänkt på sin hemskog på länge, visste inte om hon saknade den men tyckte om att minnas den. 
"Jag gav mig av när jag var väldigt ung. Kanske nio år."
Att prata om den delen kändes lite svår. Hon hade dåligt samvete över att hon lämnat sin mor, eller inte försökt hitta tillbaka till sin mor efter att de separerats. Hon hade varit uppsnärjd i en dröm kantad av blommor och bara lufsat iväg.
"Jag älskar blommor. Så är det. Och jag ville se fler sorter än dem som fanns där jag kom ifrån."
Hon himlade lite med ögonen.
"Och så ville jag bli en fjäril..."
Barndomens mål kunde ibland vara skrattretande. Att lämna hem och familj för att kolla på blommor var underligt nog, att sträva mot att likt en pokémon utvecklas till sin nästa form var... Efter någon sekund började hon skratta raspigt. Ett hjärtligt skratt över hur konstiga valpars drömmar kunde vara.
"Vad hade du för puckade idéer när du blev vandrare?"
Frågade hon utan att reflektera allt för mycket över att hon just kallat sin vän för puckad. Kanske hade han blivit vandrare igår, vad visste hon. Att skratta åt sig själv som valp och att skratta åt någon annan utan att veta om deras historia var två skilda ting som Assar mycket väl visste om, men inte insåg att hon blandade ihop. Hon utstrålade bara glädje och värme.

Assar berättade om Höstskogen. Kolzak var säker på att han hört talas om den tidigare, men han mindes inte varifrån. Det lät som en mycket vacker plats, en skog helt i höstens färger! Men utan kylan som hösten frambringade. En nyfiken glimt fanns att finna i Kolzaks blick.
"Nio år!" utbrast Kolzak. Ensam så tidigt! Och hon hade valt det. Kolzak fascinerades mer och mer för Assar. Hur klarade man sig själv i den åldern? Kolzak klarade sig knappt som det var, och han var långt över den åldern.
Assar fortsatte att berätta om sin kärlek till blommor, och att hon ville bli en fjäril. Kolzak skrattade lite åt det, ja nog hade han själv haft sina idéer som valp.
Vad hade du för puckade idéer när du blev vandrare?
Kolzaks skratt var inte lika muntert längre. Leendet veknade.
"Jag... ja. Det var inte riktigt min plan att bli vandrare. Eller. Jag har väl alltid vandrat, mest på Snöslätten, men även i Eriinari. Med min familj. Men så tappade jag bort dem och, ja. Nu letar jag efter dem, och vandrar med min vän."
Tanken på Ezekiel fick Kolzak nästan alltid på bättre humör.
"Men det är okej. Jag klarar mig ju. Det kanske rent utav bara är bra för mig att få klara mig på egen hand ett tag."

Av någon orsak kände hon alltid en enormt uppblåst stolthet och kaxighet varje gång någon reagerade på hur ung hon varit då hon gav sig av. Hon tyckte om att känna speciellt och kompetent och det fick henne att le brett. Att dölja känslor var inte Assars grej. Kolzak däremot verkade försöka sig på set, utan att lyckas allt för bra. Hon lyssnade till han berättelse och nickade, kände igen sig i hans resonerande. Dem kallar regniga nätter då vandringen kändes som ensammast och hon saknade sin mamma så brukade hon försöka intala sig detsamma. Ensamheten var en utmaning som var nyttig för henne. Hon log inkännande och såg in i hanens kallt blå ögonpar.
"Jag har inte träffat min mamma sen jag gav mig av, skulle inte säga att jag aktivt letar efter henne men skulle gärna återse henne snart så jag förstår dig."
Svarade hon sedan, funderade på om hon skulle gå in på alla hennes sjuttioelva syskon som hon gärna också en dag ville återse men höll sig.
"Vad härligt att ha en vän att vandra med, det kan jag också önska att jag hade ibland."
Hon strök över sin laddade önskan med att ta en till tugga och gräva sig djupare in i den döda hjortens buk.


[en månad senare, here I am]

Kolzak nickade till svar åt Assars ord. Hon måste ha varit ifrån sin mamma länge, om hon gett sig av så tidigt och ännu inte återsett henne. Kolzak själv hade tappat räkningen på hur länge det var nu sedan han såg sin mamma. Kanske skulle han aldrig se henne igen, och den tanken skrämde honom.
Kolzak tuggade en mör köttslamsa ett tag, svalde innan han tog till orda. Blodet runt hans mun tydde på ett slarvigt bordsskick, men det syntes inte så skarpt mot hans mörknande päls. Den rostfärgade valppälsen hade börjat övergå till en mörk, dovt blodröd päls med mycket mörkare partier över rygg. Han själv var dock inte medveten om sina förändringar. Att han var påväg att växa upp. De annars så elfenbensvita betarna var mörkt färgade i rött å andra sidan.
"Jag gillar det," erkände han och synade kadavret, letade efter vart han skulle hugga in härnäst. "Han är som en lillebror för mig."
Den ljust blå blicken trevades mot Assar och han såg fundersamt på henne, först nu hade han verkligen lagt märke vid hennes ord. "Ibland bara?"

[De samtalar lite till innan Kolzak behöver återvända till Ezekiel. Avslutat! <3]