Natten har aldrig varit mörk för henne. Zey-So satt på klippan vid Byomis kända vattenfall och lyssnade till bruset av vattnet. Hennes mjuka, runda öron separerade lätt ljud från ekon, väsandet och klangen från de fallande vattendroppar försvagades och multiplicerades, drunknade när de hamnade i snår av mossa, upprepades många gånger från ekot som slog från stenväggarna. Ljud var trådar som fyllde utrymmet i Byomifallet - just nu var de tunna, helt säkra och ofarliga. Insekter krälade runt i de fuktiga springor i stenen, knappt hörbart prasslade den långsamma floden och lite längre bort i buskarna parade sig två små sorkar. Lugna andetag av Byomi - total tystnad här kommer det aldrig bli. I total tystnad skulle Zey-So känt sig blind. Hon rörde lätt med öronen, långsamt och med njutning fingrade igenom trådar av bekanta och ofarliga ljud; så höjde hon huvudet och med tysta steg rörde sig ner till sjön, bort från den högt brusande vattenfallet. Hennes kattögon var skapade för att se i mörkret, natten förvandlades till skymning och karginnan kunde med lätthet röra sig i mörkret utan att riskera falla ner från de branta klipporna ner i det mörka vattnet. Hon var likgiltig till de lömska hala stenarna och den konstiga charmen av vattenfallet - hon hörde vattnet. Den vackraste av de kända för henne ljud. Och så lutade hon sig över den mörka ytan, det första hon såg var sig själv - en graciös varelse med stora mandelformade ögon; ljust gröna och gnistrande och försiktigt spända öron på huvudet. Sammanflätning av subtila ljud försäkrade henne åter om säkerheten; hon hann se världen på andra sidan av vattnet - djupt botten, ryggar av fisk som stod orörligt som i väntan, buskar av hårt undervattengräs...

[Sprry för mitt sega svar Dx]

Mörker, kyla och nattens stilla dimma låg över den sagolika platsen.
Stjärnorna tindrade klart ovanför det sovande landet och månens kalla sken lämnade blåa skuggor efter sig i dom djupa skogarna. En ensam ung hanne vandrade över fältet med stillsamma och lugna steg. Dom ljusa ögonen lös likt ett par stjärnor och den matta pälsen gjorde så att månens sken inte kunde stråla någon glans över honom. Han smälte in bättre än någon annan individ i detta land i det mörka landskapet. En päls som inte fångar upp sol eller månsken, ögon som tindrar lika klart som stjärnorna. En robust kropp med en ståtlig hållning, ja det talade tydligt om att denna hanne vet var han står.
En doft nåde den känsliga nosen och den svarta gestalten stannade upp och vädrade i den kyliga luften och kunde känna igen den men var inte riktigt helt säker på vem denne individ kunde vara. Även den bekanta doften efter den storvuxne hannen som tog emot honom och erbjöd om hjälp. Ett tacksamt leende sprack fram på dom tunna läpparna men försvann lika fort igen. Den tjocka svansen svepte till och med stilsamma steg började han att röra sig emot den bekanta doften. Fridfulla ljud visslade i hans öron och sakta slöt han ögonen och lät sig dras med i den magiska melodin och stannade upp, lyssnade skarpt till vindens vinande, vattnets porlande och lövens rasslande. Öronen vinklades lätt bak emot den mörka nacken och huvudet höjdes upp emot den tindrande skyn och ögonlocken slogs upp. En varm bris dansade igenom den tjocka manen och han började åter att röra sig framåt.

[kasst Dx men nu är jag här xD
Låten jag typ skrev till~ https://www.youtube.com/watch?v=Ee4HF_py-XQ]

Hennes smidiga kropp spändes och hon sänkte ner ena tassen i vattnet. Vågorna som skapades av hennes rörelse döljde livet på andra sidan av sjön för henne, hennes spegelbild försvann och blev blurring, fiskarna vaknade ur sin dvala och med hastiga rörelser försvann in bland den hårda sjögräset för undkomma hennes almazhårda klor. Zey-So rörde med tassen fram och tillbaka i en takfull apati som om hennes själ var långt borta. Hon funderade över allt det som hänt henne den senaste tiden. Trots sin unga ålder har hon lyckats bli medlemm i en flock, de hade kanske Numooris bästa revir vilket alltid glädjde Zey-So vars själ var poetisk och njöt av sådan romantik. Ljudet signalerade om fara ganska sent för henne, eller så var hon för inne i sig själv för att lägga märke till den tidigare. Hur som helst hörde hon fotsteg. Karginnan rörde sig snabbt, sekunden innan satt hon och stirrade i vattnet, nu var hon spänd och rörde sig tyst och fort bort från sjön och mot vattenfallet där hon av någon anledning kände sig säkrare. Hennes unga vältränade kropp började bli genomskinlig innan den försvann helt och hållet. Hon valde att stanna på en klippa vars hårda mark gömde hennes fotsteg väl och vattnets droppar maskerade hennes doft. Hon hade en full syn över området, bakom henne var vattenfallet och sjön så det var svårt att överasska henne bakifrån. Hon tystnade och började leta med blicken efter den som kom.

Vattnets porlande blev kraftigare för varje steg och det var med beslutsamma steg som han rörde sig emot platsen. Ljudet av plask och lek i vatten fick dom mörka öronen att tippa framåt, för att höra bättre samtidigt som dom lysande ögonen smalnade av. Doften var ty så bekant men vad gjorde en av dom vakna denna tid förutom han själv. Det var hanns jobb att vakta gränserna av reviret och han uppskattade att få göra det ostörd.

Långt innan hon hade upptäckt honom så hade Chargie sett henne fara omkring i vattnet. Han hade aldrig riktigt träffat henne öga för öga och det var väl kanske dags. Stegen blev längre och snabbare och istället för att gå rakt emot henne så började han att röra sig i en halvmåne och såg henne lätt i ögonvrån.
Det dröjde inte länge fören hon uppfattade att någon fanns i närheten och försvann upp ur vattnet. Hon visste nog att det fanns någon här men inte riktigt var, det var få som skulle kunna uppfatta Chargie oavsett hur bra deras mörkeseende och hörsel är. Han är snabb, smidig och nattens kung. Ingen skulle kunna smälta in i nattens slukande mörker så bra som honom.

Han såg hur varginnan gjorde ett tappert försök att komma bort ifrån platsen, försvann för blotta ögat men Chargie hade redan sett henne och stannade upp för att granska marken där hon försvunnit. Och nog kunde han se hur gräset svajade till likt en gång. Ett slugt flin trängde fram lika fort som det försvann. Han gillade verkligen inte hur vargen betedde sig, om hon är en av samma flock som honom så förväntade han sig lite mer än att hon skulle springa iväg och gömma sig. Men det var något han inte kunde besluta.

Lugnt började han att röra sig emot varginnans håll och stannade upp vid floden och såg ner på den mörka ytan. Inte ens vattnet kunde spegla hans ansikte och ögonen smälte som alltid in med himlavalvets tindrande sken. Han vände upp blicken ifrån vattnet och såg bort emot vattenfallet och la huvudet lätt på sida. Hon fanns här någonstans det visste han men var inte riktigt säker på var, han hade sett hennes steg röra sig emot fallet men inte därifrån.
"Sluta göm er och kom fram!" rösten var hes men kall och hård. Vad hade hon här ute och göra, ingenting i hanns ögon men ville gärna veta.

Zey-So hade ännu inte fått några uppdrag, förutom träningen hon varje dag hade med Erakan och Achilles så var hon fullt ledig under kvällen och natten. Att gå runt i reviret har länge nu varit hennes sysselsättning och det var bara på tiden att hon träffade någon ur flocken.

Hennes kattgener manade henne att gömma sig, studera och sedan om det inte är någon fara komma fram och hälsa. I ögonvrån har hon lagt märke till någon skugga glida förbi. Hon stelnade till i en hukad position och bara de mandelformade ögonen följde den svarta vargen när han gick åt hennes håll. Han stannade upp och såg ner i vattnet vilket fick Zey-So att tro att han kanske inte la märke till henne eller trodde att han hade jagat bort henne.

Sedan lyfte han på huvudet och såg mot hennes håll, turligt ganska snett åt sidan till var hon stod annars skulle hon känna obehag om någon stirrade rakt mot henne när hon var osynlig.

- Sluta göm er och kom fram!

Hans röst fick karginnan att rycka till i förvåning, tonläget gjorde att hon hade helst velat fortsätta vara osynlig men han var högre än hon var i rang och han gav en direkt order. Zey-So suckade och höjde huvudet, hon började röra sig mot hannen med en stolt hållning och blev gradvist synligare och tillslut fullt synlig. Nu stod hon kanske tre-fyra meter ifrån honom.

"Ni kallade. Vad är era order"

Zey-So's röst var neutral och torr.

Det dröjde inte länge fören han åter kunde se gräset röra sig och nu denna gång kom stegen rakt emot honom. Sakta trädde varginnan fram och dom lysande ögonen granskade henne snabbt. Så det var denna varginna som doften tillhör. Flocken var stor och det var få av dom som han träffat enskilt. Zey-So var namnet hon bar, han hade ingen direkt vidare uppfattning om denna karg ännu.

"Ni kallade. Vad är era order"
Frågande höjde han på ett 'ögonbryn' och var nära att dumförklara henne men bet ihop i stället. Order, han kunde inte ge henne order. Han hade inget som helst att göra med dom som går under Menig. För om han inte minns fel så hade Iwaku placerat henne där och att han skulle ha flyttat henne utan att upplysa Chargie om det kändes högst osannolikt.
"Vad gör ni här ute denna tid?" stämman var lugn men man kunde tydligt höra att han var smått irriterad men undrande. Kanske var denna natt en mindre bra natt för honom eller så var det någonting som verkligen irriterade honom, vad visste han inte riktigt själv. Men låta det gå ut över kargen var högst onödigt och han ville inte sätta sig själv i klistret.
"Nattens timma kan vara farlig om man inte är försiktig." dom som inte bär elden eller vindens krafter skulle nog inte kunna se mer än en hes röst i det kalla vinterskenet. Det fanns ingenting med hannen som gjorde att han syntes, inte i ett klimat som detta där det varken fanns nå snö som bröt mörkret.

Oerfaren som Zey-So var så antog hon att alla som var över henne i rang kunde ge henne order, därav hennes ord. Hon stod med högt buret huvud framför skuggan som var framför henne med blicken fast på de lysande ögonen, något hon kunde fastna med blicken för.

"Vad gör ni här ute denna tid? Nattens timma kan vara farlig om man inte är försiktig."


"Det är min lediga tid. Jag har tillåtelse att befinna mig vart jag vill i Draugai området efter träningen. Nattens mörker bekymrar mig inte. Jag kan se klart även i mörker"

Sa hon säkert. Hennes gula ögon var nu ganska mörka av de vidgade pupillerna, likt katten kunde hon se genom natten som för henne var likt en skymning. Det mörkaste stället som nu var här var faktiskt vargen själv. Han verkade vara mörkare än mörkret då han inte reflekterade något ljus.

Lediga tid, fanns det ledig tid inom en flock.
Ja det gjorde nog kanske det, Chargie hade aldrig själv tillhört någon så kan inget direkt säga om det men tyckte att varginnan var lite slapp i sitt beteende.
Om det inte hade varit han själv som kommit utan någon annan så hade hon lett vargen djupare in på Draugais revir. Något som Loo och varginnan skulle sota för, och han ville inte att hon skulle dra på honom bekymmer.

"Skulle det inte vara en godare idé att vila upp er under nattens mörka timma istället för att slita ut er kropp mer än nödvändigt." eftersom att hon gick under Mening så betydde det även att hon gick under jobbet soldat. Skulle något hända så var hon en av dom som skulle vara i bäst form då. Även om han själv inte har något emot att känna blodet pulsa, musklerna arbeta och låta dom vita tänderna riva igenom skinn, muskler och rispas emot ben. Bara tankarna fick den mörke att sträcka på sig ytterligare och spänna sig. Den tjocka svansen svepte till och han kom på sig att han inte var ensam. Nej han var inte ensam.
"Som mening borde ni veta hur viktig er plats är. Sömn är lika viktigt som träning." dom svarta tassarna rörde sig emot kargen och det kalla vattnet kändes behagligt då det rann mellan tårna. Han stannade och såg ner emot sina tassar och fortfarande kunde han inte urskilja någon varg i det dansade vattnet. Eller det kunde han, han såg alla små detaljer som fanns i hans ansikte men det är mer än vad någon annan skulle kunna se. Fascinerande var det enda ord han kunde komma på.

"Skulle det inte vara en godare idé att vila upp er under nattens mörka timma istället för att slita ut er kropp mer än nödvändigt. Som menig borde ni veta hur viktig er plats är. Sömn är lika viktigt som träning."

Ett litet men djärvt flin syntes på Zey-So's smala ansikte.

"Jag är tacksam för er omtanke men kan försäkra er om att min kropp är i sin bästa form."

Hon sänkte blicken något när han steg närmare och höjde den åter för att mtöa hans lysande blick.

"Och jag kan gladeligen bevisa det, om ni vill"

Hennes luriga blick såg utan att vikas på hannen. Flinet har försvunnit men blicken var fortfarande djärv. Något i hannens sätt att tala till henne retade henne. Han verkade tro att hon är dum, oerfaren och är bara i vägen för flocken. Zey-So har förut bevisat för Iwaku om sin styrka, hon var redo att bevisa den för andra medlemmar också.

Det ryckte till i dom tjocka öronen och den oläsliga blicken såg emot henne och ett brett flin sprack fram. Ett par smala skinande ögonpar och ett minst lika skinande leende var det enda som talade om att han fanns där. Hon ville visa honom, och det skulle hon gladerligen få höra också. Han visste hennes ras, visste dess egenskaper. Dom var små och smidiga och visserligen snabba. Men det som han hade med sig som inte hon nog inte visste var en syn som ingen annan. En styrka och snabbhet som gjorde honom till det perfekta nattdjuret.
"Gladerligen det. Men jag varnar er..." det hann inte mer än plaska till i vattnet så var han framme vid karginnan. Han log inte längre, även om leendet inte lös så kunde det avslöja var han befann sig och att göra sig så osynligt som möjligt var det bästa. Han bar inga egenskaper som andra i detta land, han bar ren styrka och enligt honom så var det den enda riktiga styrkan.
"... Ni antog en utmaning emot en av Nattens Kungar." han hade vikit av för att komma upp vid sidan av varginnan och ge henne en ordentlig stöt i sidan, få henne att vackla till och tappa balansen.
"Vad sägs som en rättvis match, en ren match utan era små speciella krafter." huvudet hölls i en hög hållning. Även om hon skulle köra med sina små knep så skulle han finna henne, bryta ner henne och skicka hon i säng sedan. Hade Iwaku accepterat henne så hade hon kaliber det visste han. Men vad hon riktigt gick för visste han inte, kanske inte fören inatt.

[Derp... Detta går inge bra Dx Har aldrig riktigt rolla med Loo på detta sätt så xD]

[jag tycker det går bra :) Loo är rolig att rollas mot]

Zey-So såg mot honom, hennes ansikte visade inga känslor alls, till och med ögonen hade någon underlig lugn i sig, ungefär som hos en drunknad.

"Gladerligen det. Men jag varnar er..."

Han rörde sig smidigt fram mot henne, snabbt men Zey-So kunde se hans rörelser. Hennes nattseende var bra, kanske inte lika bra som hans men hon såg bättre än andra.

"... Ni antog en utmaning emot en av Nattens Kungar."

Hon följde honom med blicken och när han kom upp för att ge henne en stöt i sidan lät hon honom göra det. Ett första slag kunde hon tillåta. Med en lätt flämtning vacklade hon åt sidan men som karg hade hon en ypperlig balanssinne och stod kvar på fötter.

"Vad sägs som en rättvis match, en ren match utan era små speciella krafter."

Zey-So flinade vid hans ord. Rättvis? Lite svårt att hålla det rättvist när de skulle slåss på natten, tiden då nattvargar är som starkast, är inte det också deras speciella lilla kraft? Men även det kunde hon tillåta, osynligheten kunde hon låta bli att använda men något kände hannen inte till, som en pathfinder så kände hon av hans närvaro oavsett vart han än försöker gömma sig. De har redan haft fysisk kontakt och nu hade Zey-So en mental kontakt med honom. En hon tyvärr inte kan stänga av likt hur Chargie inte kan stänga av natten.

"Varför inte. Ni har redan gett mig första slaget, nu är det bara rättvist att jag gör ett försök.."

Sista orden försvann när Zey-So tog ett språng mot hannen, nu var hon inte längre den svaga, lilla karg som med smärta kunde göra sig osynlig i några minuter. Träningen hon fick med Achilles, Erakan och Iwaku skulle få visa sig i glans nu.

pet

avslutar pga oaktivitet.