En vacker dag. Solen stod redan högt på den klarblå himmeln, som var dekorerad med små vita, luddiga moln. Slätten var en idealisk plats att besöka vid ett sådant tillfälle. Det höga gräset var täckt av blommor i alla möjliga färger, och djuren var ute och tog vara på den fina dagen. Ume låg i skuggan av en stor klippa och sov, utmattad av värmen. Egentligen skulle han nog ha mer energi på en kallare plats, men han hade nu nått Numooris centrum och hade planer på att stanna här över dagen, eller tills vädret blev lite svalare. En enträgen fluga surrade förbi, fick Ume att irriterat klippa till med ena örat och sedan återvända till verkligheten. Trött gäspade han och sträckte på sig, lät sina klor gräva i den mjuka jorden. Egentligen borde han inte slösa bort en sån här fin dag med att sova, men, i den här hettan var det nog svårt att låta bli. Den enorma varelsen lade sig till rätta och spanade ut över den till synes tomma slätten. Ja, nog var det ensamt alltid att vara vandrare. Han hade sedan barnsben rest omkring i världen, upplevt fantastiska händelser (och vissa inte lika fantastiska) och förde sina sagor vidare till de yngre generationerna. Nu var han knappast valp längre, inte ens ungdom, men han hade fortfarande hela livet framför sig, och så mycket att upptäcka i denna nya värld - Numoori. Hittils hade han bara sett små skymtar av landets invånare, dock hade han knappast pratat med någon ännu. Och, ja, efter all den tid han tillbringat ensam borde han nog söka upp någon att tala med, för stunden.

Ume var en stor, långhårig varg, eller ja, snarare best, som hade levt hela sitt liv på olika platser. När han sedan blivit gammal nog hade han lämnat sina föräldrar och rest omkring på egen hand. Han borde egentligen ha varit helbrun, dock var hans rygg täckt av en stor, mörk fläck med tre ljusa ränder tvärs över. Det hade inte alltid funnits där, utan var ett minne från hans tid som yngre då han upplevt ett av sina första äventyr. Det Svarta Havet, som var både stort och, ja, faktiskt levande. Vattnet i havet hade varit kolsvart och tjockt som tjära, vid liv, och med flera ögon som ilsket blängde på den unga vargen han var då.

paxat

Att lämna reviret av privata skäl var sällan populärt bland medlemmar. Även hennes mor ogillade hennes små utvandringar, men hon gav sina åsikter ingen röst.
Nej, hennes mor var snarare en varelse av fysiska straff, vilken man fortfarande kunde skymta på hennes ena framben - där en lång reva fortfarande höll på ett läka.
I flocken var det strikt, och trots det att hon var beta honans dotter så gjorde det ingen skillnad i en ranglös värld. Alla valpar och lågrankade slogs om uppmärksamhet och berömmelse - vilket man bara fick efter att ha visat sig bättre än alla andra.
Wami, med sin ännu småväxta kropp och brist på gift, hade svårt att tävla med sina syskon och de andra valparna.
För flocken var hon bara en skamfläck som tog upp plats. Det gjorde ont att tänka så, sanningen vred hennes innandöme i komplicerade mönster. Hon var ibland rädd för att återvända till skogen där hon var född, men hon svalde alltid klumpen och masade sig hemåt när hon blev hungrig.
Snart skulle hon bli tvungen att jaga sin mat själv. Hennes mor hade börjat ta hem ellt mindre mat, och oftast var det Chay eller Jira som fick första valet eftersom hon själv sällan var närvarande.
Hennes tomma mage kurrade irriterat, och Wami kunde inget annat göra än att vresigt be den hålla klaffen.
Med kliv allderles för stora och stolta för någon hennes storlek banade hon sin väg genom gräset, bara huvudet tillräckligt högburet för att ens nå upp över de höga, guldgröna stråna.
Att hon drogs till slätten visste hon inte. Men det var något med de öppna fälten, det mjuka gräset och den starka vinden som enträget kallade på henne genom både sömnlösa dagar och lektionsfulla nätter.
Den unge tiken gäspade. Enda chansen hon hade att besöka slätten var när alla sov. Tbb spenderade stora delar av sin tid i nattens mörker. Där var de som starkast, och där fann de mest nöje.
De få som var dåraktiga nog att besöka skogen nattetid kom sällan tillbaka. I mörkret var skogens som farligast.
Nosen vändes upp mot skyn, vigdades i jakten på något ätbart. Ännu hade hon läng väg att gå när det gällde jakt, och när hennes sökan förblev fruktlös kunde hennes mage inte hjälp att förtrösta tomheten.
Hon hade itne funnit någon doft av byte, och i hennes okunskap hade hon även missat doften av varg.
Tiken fortsatte framåt.

Ume grymtade till när han försökte lägga sig till rätta igen, och av misstag hade råkat slå sig ner på en vass småsten. Så han försökte igen, den här gången vände han ansiktet ut mot slätten istället för att stirra på stenens hårda, ojämna yta. Det var svårare att få sömn ute på slätten än vad han hade trott. Planen var ju att det skulle ha varit lika mulet som i morse, men istället hade han överraskats av ett strålande väder. Den stora vargen grymtade återigen när vinden förde med sig en främlings doft, som överraskade honom lika mycket som det gassande vädret. Han hade trott att alla hållt till i skogarna idag, för att undvika värmen, men där ser man... kanske är främlingen påväg åt Umes håll. I så fall kanske han blir av med ensamheten.

[KORT. fick bråttom xD lovar att skriva längre i framtiden ;D]

[Sorry att jag inte har svarat :O varit på ett jäääkla långt läger frams till nu :P]

Nosen, tidigare vänd mot den blåa himlen, böjades mot marken för att undersöka jordens dofter. Åter igen stötte hon enbart på en stor hög stinkande inget, till hennes nyfikenhets besvikelse.
Så den brunfläckiga valpen strövade vidare genom gräset, kände vinden dra över hennes kropp som en varm smekning och hörde inget utom vindens sus.
Vad som upptäckte främlingen först hade inte varit hennes luktisnne eller hörsel. Inte heller hennes syn hade varit tillräckligt skarp för att finna den främmande vargen gömd fjärran. Istället hade det varit känslan av honom, hur han rörde sig och hur jorden under honom förmedlade budskapet om hans närvaro.
Känslan av att känna marken viska var bekant, men likväl ovan.
Med denna nya kunskap färsk i sinnet kunde den unga tiken inte låta bli att slå sig själv hårt mentalt. Att låta en främmande varg gå obemärkt var desamma som att skriva under en dödsdom i kaiwood. Man kunde aldrig veta vad en främling ville eller vad den hade i sinnet.
Råkade det vara en flockmedlem man stötte på, så var det nästan ännu värre.
Osäkert kände hon efter med blå trampdynor i den mjuka jorden, försökte finna exakt vart främlingen låg. Sedan pressade hon sig platt intill marken och rörde sig så tyst framåt hon kunde förmå sig. Gräset dolde henne, och bara de som visste att hon var där stod chans att finna hennes bruna fäll i ett hav av grönguldigt gräs.