Hon har alltid varit nyfiken och äventyrslysten. Alltid stuckit iväg på egen tass för att se sig omkring. Så har hon gjort även denna gång. Även om hon uppskattar väldigt mycket det sällskap hon har. Hon tar sig fram problemfritt. Hon är stadig på tassen. Jorden håller utkik för henne. Liksom tiken har vuxit har hennes jordkrafter vuxit med henne. Och jorden lyssnar till henne.

Öronen klipper till på huvudet. Hon känner vibrationer av något som tycks springa över marken. Hon står stilla. Den mjuka glödande blicken ser sig omkring. Fästs åt det håll främlingen rör sig åt. Hon sätter kroppen i rörelse. Tar sig fram i lugn takt. Huvudet hålls höjt och blicken är nyfiken. Den långa randiga svansen ringlar mjukt bakom henne. Sveper lätt från sida till sida.

Snart får hon syn på en främling. Han verkar ha bråttom någonstans ser det ut. Så som han tycks flyga fram över markerna. Wami stannar upp. Studerar honom tyst. Tippar huvudet lätt på sne.

Främlingen får syn på henne och stannar. Wami studerar honom tyst. Utan att stirra på honom. Hon är bara nyfiken på vem denna främling kan vara. Han verkar vara väldigt snabb. Wami är själv relativt snabb. Men det är inte en av hennes specialiteter.

Främlingen närmar sig henne. Ett leende vänligt leende vaknar på Wami's läppar.
"Goddag, främling". Hälsar hon. Hon står stilla. Sveper mjukt med svansen.
"Mitt namn är Wami". Ja, det är hennes namn. Det är bara det hon kallas. Inget mer.
"Vem är ni?" Frågar hon. Hon talar artigt. Hon har lärt sig själv att artighet kommer man längst med. Även om det inte fungerar i alla lägen.

Det är inte alltid hon presenterar sig själv först. Men visst är det artigare att göra så. Och kanske kände hon på sig att den här hanen är vänlig? Eller åtminstone hoppas hon på det.
"Intressant namn, Miguel". Säger hon och ler vänligt. Hon tycker hanens namn har en fin klang. Han kommer från bergen i norr. Där har Wami aldrig varit. Kanske det är något hon kan ta och undersöka en dag. I framtiden.
"Det låter spännande. Hur var det där?" Frågar hon nyfiket. Ärligt intresserad. Hon har alltid varit intresserad av andras historier och sådant. Det lockar henne.

"Det är en väldigt vacker dag" Svarar hon honom och nickar lätt. Minsann, sedan Chaoset är alla dagar lika underbara tycker hon. Även om det regnar eller blåser. Hon är en livsglad ung tik och äventyrslysten och nyfiken som få.

Hon lyssnar intresserat när han talar om sin hemplats. Kargt och kyligt låter inte direkt lockande. Men norrsken och midnattssol fångade hennes intresse.
"Det låter vackert". Svarar hon. Verkligen. Tänkt om man fick se något sådant någon gång. Wami själv föddes i flocken TBB och växte upp i Kaiwood. Det är en flock och en plats hon inte vill veta av. Trots att hon var medlem av en flock var hon alltid ensam. Det var endast i broderns sällskap hon kunde ha lite trevligt. Systern hade väl sina stunder hon med. Men då systern var mors självklara favorit var väl Wami mest lite svartsjuk.

Hon uppmärksammar Miguel's fråga. Vad som för henne till Blodbergen. Hon ler mot honom igen.
"Ja, det är så att jag försöker finna en plats som jag kan slå mig ner på. Jag och Lihai har vandrat länge. Jag har länge velat skapa min egen flock. Efter att ha vuxit upp i den flock jag föddes i vill jag skapa en trygg plats för vargar att känna sig hemma på. Där alla är respekterade och får göra sin röst hörd". Kommer han tycka att hennes dröm är fånig? Wami har mött på vargar som har gillat hennes idéer och vargar som har ifrågasatt dem. Men hon vet vad hon tror på och vad hon strävar efter. Hon vet att det är möjligt.

Så kommer hon på att Miguel inte vet vem Lihai är.
"Lihai är... ehm... Han är speciell gör mig". Säger hon och känner hur det hettar i kinderna. Tur att hennes päls döljer rodnaden. Hon har väldigt starka känslor för Lihai. Hon är fortfarande osäker på allt vad hon känner för honom. Men hon är lycklig och glad när han är nära. Och det är vad som räknas.

När får man tid för äventyren? Wami ser på Miguel under tystnad. Det ser ut som att hon fungerar. Men kanske mest förskar hon efter något i Miguel's blick. Sedan sveper hon lugnt till med svansen.
"Äventyren finns överallt. Man behöver inte leta för att finna dem". Svarar hon. Wami själv är som sagt väldigt äventyrslysten. Och det har fått henne så här långt. Det har fått henne att möta Lihai när hon trodde att hon alltid skulle stå ensam. Men Wami skulle inte ha något emot en lugn tillvaro att kunna falla tillbaka på. En plats att komma hem till. En plats att tillhöra.

Efter allt vad hon har stått ut under sitt ännu unga liv. Efter allt som komma skall. Hon är ändå inte bitter eller sörjer vad som kunde varit. Hon ler lätt mot Miguel.
"Men visst vore det härligt att ha en plats att komma hem till. En trygg punkt i tillvaron och vargar som välkomnar dig tillbaka?" hon studerar honom lugnt.

Med en flock medför plikter och ansvar?
"Livet medför plikter och ansvar". Svara hon lugnt. Även om det bara handlar om plikter och ansvar mot sig själv.
"I en trygg gemenskap ska alla kunna ställa upp för alla. Är en ensam individ utsatt sitter inte resten av flocken tysta. Och jag skulle göra vad som helst för att alla ska ha det så bra som möjligt och känna sig trygga". Lägger hon till. Wami skulle vara den som har mest plikt och ansvar mot flocken. För hon vill att alla ska ha det så bra som möjligt. Hon vill inte att någon ska behöva gå igenom vad hon har gått igenom.
"Jag skulle inte tveka att slåss för någon jag bryr mig om". Hon sveper till med svansen.
"Men jag skulle se till att flocken är en fristad. Att platsen vi väljer att kalla hem aldrig kommer fläckas av blod. Jag vet att det inte går att ändra på andras synsätt. Men jag skulle försöka göra mitt bästa i att försöka att hålla flocken utanför allt vad stridigheter heter. Att välja att slåss är upp till var och en". Hon håller stämman stadig. Hon är väl medveten om att hennes eget liv kan vara en trofé i någon annans jakt. För hon har trots allt lämnat den flock hon föddes i. Hon lämnade dem hon skulle varit lojal mot. Men hon var aldrig en av dem. Hon var den lilla svaga valpen som inte var till någon nytta alls. Ärren på hennes kropp svider fortfarande till och från. Men hennes egna problem skulle hon aldrig låta gå ut över andra.

Det betyder mycket att han säger det. För det känns som att han är ärlig. Även om han bara är så gott som en främling i detta nu. Hon borde vara mer misstänksam. Men hon glömmer lätt det.
"Tack, Miguel". Svarar hon. Öronen klipper till på huvudet.
"Hur är det med er? Har ni några planer på vart era äventyr må föra er?" Frågar hon och nyfikenheten syns i den mjukt glödande blicken.

[Kortis. ^^]

Wami lyssnar på honom. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och spetsas sedan framåt igen.
"Tror ni på ödet?" Frågar hon lätt nyfiken.
"Jag tror att alla har ett syfte att fylla. Man måste bara finna sin egen väg att vandra. Allt händer av en orsak. Och man kan alltid starta om på nytt. Det var därför jag lämnade den flock jag föddes i. Jag kände att det var inte mitt syfte att stanna hos dem". Svarar hon och har något fundersamt och drömskt i blicken. Sen går det en rysning genom hennes ryggrad. Hon ruskar lätt på sig. Hon är så glad att hon slipper befinna sig i Kaiwood.

"Man väljer själv vad man vill tro på". Svarar hon och ler vänligt mot honom. Öronen vinklas bakåt för en stund men spetsas snabbt igen.
"De heter TBB. The Bloodblooms. Jag föddes i flocken och hade inget annat val än att tillhöra dem. Men jag passade aldrig in där. För mor var jag väl mer ett misstag. Det var bara min syster som föddes med talang. Min bror och jag fick klara oss själva. Gjorde vi minsta fel eller frågade fel kunde vi åka på stryk. Dessutom var vi avkommor till en hane från fiendeflocken. Och det gjorde inte saken bättre. Under Chaoset såg jag min chans och lämnade dem. Förhoppningsvis tror de att jag inte klarade mig igenom Chaoset". Hon piskar till med den långa randiga svansen och andas mjukt ut. Det var ett tag sedan hon berättade sin historia. Hon vill helst inte tänka på det. Men hennes minnen är en del av henne. Hon kan bara blicka framåt och hoppas att minnena bleknar.

Obekymrat ler hon mot honom. Ja, Wami är en väldigt glad person. Det krävs en hel del för att få henne att tappa humöret.
"Jag klarar mig. Så länge man lever finns det hopp sägs det ju". Hon skrattar lite lätt. Skakar sedan på huvudet.
"Jag försöker att inte tänka på det. Men som om det inte vore nog så döptes jag tydligen efter skogen jag föddes i med. Kaiwami är mitt namn. Men jag föredrar att bara kallas Wami". Hon nickar lätt.
"Ja, eller nordöst. Jag är inte så bra på riktningar". Säger hon och tungspetsen blir synligt mellan de svarta läpparna.
"Det är i alla fall långt härifrån som tur är". Hon drar ett djupt andetag och andas sakta ut. Hon ser på Miguel. Det förvånar henne faktiskt hur lätt det verkar vara att prata med honom. Han är väldigt trevlig. Hon uppskattar det. Fler borde vara som honom. Vilken bättre plats världen skulle vara då.

Hon skrattar till lite lätt. Miguel verkar heller inte vara så bra på väderstreck och riktningar. Sedan blir hon mer allvarlig.
"Jag råder er att helt hålla er borta från Kaiwood. Det är många oskyldiga, och skyldiga som har vandrat in där men inte kommit ut med livet i behåll, tyvärr". Säger hon. Hon ruskar på huvudet.
"Jag förstår inte varför de tycker att dödande är så roligt". Hon förstår det verkligen inte. Wami har själv aldrig känt för att döda någon annan varg. Att mörda någon. Hon är inte som de. Och hon är glad att hon inte är en del av det där längre.

Sedan ler hon vänligt mot Miguel igen. Nickar lätt.
"Det låter som en god idé. Vet ni någon bra plats". Wami vill veta om han kanske redan har hittat någon bra plats förut. Annars kan hon enkelt hitta något. Eller skapa något.

Hon nickar lätt åt honom. Ser åt vilket håll han väljer att gå. Sedan följer hon efter. Hanen är snabb. Wami får nästan springa för att försöka att hänga med. Öronen vippar fram och tillbaka på hennes huvud och hon söker av området omkring dem. Snart finner hon vad hon söker. Längre fram finns en utskjutning i berget. Som ett brett tag som ger skugga. Hon tar några snabba språng fram och tar sig upp vid Miguel's sida.
"Längre fram finns en skuggig plats". Säger hon och öronen spetsas framåt.
"Det är inte så långt dit". Lägger hon till med ett lätt leende. Wami har alltid älskat att stå så nära naturen. Att snabbt kunna finna något som andra skulle behöva ta mycket mer tid på sig att finna. Och hon har bara använt sina krafter för att hjälpa andra. Aldrig i själviska syften.