Öronen klipper till på huvudet och den udda blicken synar tiken framför honom. Det är så mycket som kan ligga bakom ord som yttras. en sak är säker. Han förstår sig inte på den här tiken. Det retar honom. Och när det är något som retar honom brukar han oftast göra slut på det så att han slipper retas på det. Så han slipper tänka på det. Men den här tiken förbryllar honom bara så att han orkar knappt med det. Vad är det hon vill egentligen? Vad får henne att hålla på som hon gör? Vad får henne att yttra de ord som kommer över hennes läppar? Han fnyser bara.
"Tack då". Säger han bara. Är det vad hon vill höra? Varför ska han ens försöka vara henne till lags? Det darrar lätt i läppen och de vita tänderna glimmar till när solljuset når dem för ett ögonblicks sekund.

Hn fnissade till, fann hans tystlåtna allvar lite smått roande. Nästan som att han inte förstod sig på henne. Men det kunde ju inte vara sant, hon var inte så svår att förstå sig på. Hon var ju precis som alla andra - Glad och trevlig, lättsam och ville göra det bästa av livet.
Däremot var han knepig av den anledning att han inte förstod sig på henne. Det gjorde att hon inte förstod sig på honom. Alla hade glädje och lek inom sig, varför försökte han hålla det inne?
"Har du aldrig fått en komplimang förut?" frågade hon med en smått retsam tonstämma i rösten samtidigt som de gröna ögonen skvallrade om att hon fann det hela roande.

[Fantasibrist xD]

Den här tiken är verkligen inte som alla andra. Hon verkar nästan gå på högvarv hela tiden. Som om det inte finns tid nog till allt som man kan hitta på. En lockande tanke vore att se om hon är lika glad och lysande på insidan som hon är på utsidan.

Såklart han har glädje och lek inom sig. Men det är inte alla som förtjänar att se den sidan av honom. Med syskonen kan han slappna av mer. Med mor, och med far.

Han fnyser lätt.
"Såklart. Men det är inte alla som jag bryr mig om". Han blir bara glad över komplimanger som verkligen ger honom något. En godkännande nick från fadern. Det betyder mest. Varför ska han bry sig om sådant som inte för honom framåt? Den här tiken betyder ingenting. Så varför ska han bry sig?

[Midas känns något elak och tjockskallig. x3]

Huvudet lades anignen på sned medan hon studerade honom med sina gröna ögon. Leendet låg kvar på läpparna och i några sekunder satt hon sådär, bara såg på honom. Sedan ryckte hon lätt på axlarna och vände bort blicken mot slätten.
"Ta inte åt dig ifall det inte passar," sade hon med en bekymmerslös röst och samtidigt som hon åter såg mot hanen i hennes egen ålder så bestämde hon sig för att inget mer säga. Han verkade inte vilja diskutera komplimanger, inte heller få dem. Och han verkade inte vilja leka, han verkade inte vilja skratta. Sanningen var att han inte verkade vilja göra något annat än följa i sin faders fotspår, som han så fint hade uttryckt det.
Det roade henne, och funderade över hur han skulle reagera ifall hon hade betett sig likadant mot honom. Ifall det hade varit så uppskattat från den mörke hanens sida.
Hon trodde inte det.

[Han är tjockskallig och elak xD Tur att Xhie tar så lätt på allt ^^ Och jag har fantasibrist, igen xD]

Såklart han inte tar åt sig om det inte passar. Han förstår inte tikens lättsamhet. Har hon verkligen inte sett hur världen ser ut? Har hon verkligen missat mörkret som är en minst lika stor del som ljuset? Har hon aldrig fått kämpa för sitt liv?
Han kan inte förstå det. Han kan inte förstå hennes synsett. De är för olika helt enkelt. De kommer från två olika världar. Kanske om de hade mötts när de var yngre så hade han nog kunnat se saker annorlunda. Men han är nästan vuxen. Även om vägen fortfarande är lång att vandra. Han ser ingen mening med att stanna kvar på denna plats i detta sällskap. Hon har ändå inte gett honom något av intresse.
Han piskar till med svansen, fnyser lätt.
"Det är förmodligen bäst att vi vandrar vidare åt våra respektive håll". Hans stämma är mörk och sträv. Men ändå på ett behagligt vis. Den är fortfarande ungdomlig. Även om den inte längre är valpig. Den udda blicken studerar tiken ett sista ögonblick innan hanen vänder sig om och börjar vandra bortåt.

Hon såg på honom med en min som inte kan beskrivas som annat än fundersam. Och sedan ruskades huvudet lätt samtidigt som ett leende sprack upp i det vita ansiktet.
"Javisst, jag ska inte uppehålla dig något mer. Jag förstår om du inte har tid att stanna här och prata med mig nå mycket längre." Det var med en glad röst som hon talade samtidigt som svansen viftade lite svagt bakom henne. Den milda blicken och den mjuka rösten passade bra ihop med hennes lättsamma attityd och hennes glada blick.
Svansen svepte bakom henne då hon reste sig och stillsamt tog några steg åt sidan.
"Lycka till med att ta dig in i Devlis då, du onda herre." Hon skrattade åt sina egna ord och flinade mot honom med en retsam blick.