Den stora svarta hanen rör sig med lugna steg över slätten. Han har inget mål i sikte för tillfället utan vandrar bara planlöst fram. De stora svarta vingarna ligger mjukt vikta mot kroppen. Han är en flygare. Men han uppskatta även att använda benen. För det är så mycket man kan se och upptäcka på marknivå som man annars skulle missa om han var uppe i luften. Men han älskar att flyga. Han är född till det. Öronen står spetsade på huvudet och den udda blicken söker lojt av området som ligger utsträckt framför honom. Söker inte efter någonting alls. Vinden sveper över slätten. Får det att frasa lätt i gräset och drar mjukt i den svarta vargpälsen. Viskar till den unga hanen. Håller koll åt honom.

Han rör sig med väldiga kliv. Sträcker verkligen på benen i varje steg. Rör sig lätt och enkelt och steget är ljudlöst så när som på det höga gräset som stryker sig mot hans ben när han vandrar fram. Han gäspar lätt uttråkad och blinkar några gånger innan blicken finner fokus igen och han ruskar lätt på huvudet. Vinden fortsätter viska till honom. Talar om för honom vad som finns runt omkring. Berättar för honom om vargen som befinner sig i samma trakter. Hanen stannar upp. Står stilla och andas in dofterna som vinden för till honom. Öronen klipper till på huvudet innan hanen sätter kroppen i rörelse igen. Denna gång i riktning åt det främmande vargen. Denna hane kan inte klassas som den mest sociala. Men han är ännu ung och nyfiken.

[PAX TILL XHIE. Ska vi ta vanligt eller Chaos?]

[Gärna ett Chaos roll, har inte så många sådana 8D tycker de är roliga!]

Även för Xhie var det nyfikenheten som drev henne framåt. Även om den hade dämpats en aning var den fortfarande den starkaste kraften som verkade i hennes kropp. Hon ville fortfarande se allt, veta allt. Men hon hade lärt sig att hon måste vara försiktigare ifall hon ville komma levande ur det hela.
Där hon nu vandrade fram över slätten så kunde hon inte låta bli att tänka tillbaka på de skräckfyllda mötena hon hade haft med först den svarta varginnan, och sedan med den svartröda eldvargen. Var det verkligen så världen egentligen såg ut? Hon visste inte om hon gillade den i såna fall. Men fortfarande fanns det så mycket gott i världen att hon hade stort hopp för att den kunde bli en bättre plats bara ondskan kunde försvinna och alla varelser skulle inse att det var en vacker plats som inte borde behandlas som något annat.

En doft sökte sig in i hennes nos och hon stannade upp. De gröna ögonen såg ut över slätten och hon sökte efter den varg som var källan till doften. Ingen kunde ses till, så hon fortsatte vandra. Och efter endast en liten stund uppfattade hon rörelser och ögonen placerades på en mörk varelse en bit bort. Nyfikenheten tog tag i henne och hon började närma sig denne.

Egentligen borde han kanske vara mer försiktig av sig. Hålla tillbaka sin doft och göra sig ljudlös. Han kan det. Med hjälp av vindens kraft. Men han gör inte det. Han vandrar fram som om han inte fruktade någonting alls i denna värld. Och kanske gör han inte det heller. Han har inte funnit något att frukta ännu. Det enda han i alla fall vet att han ogillar är ensamheten. Han är ingen varg som gillar att vara ensam. Även om det är skönt att vara ensam. Men han har alltid haft andra vargar omkring sig. Familjen. Därför kan han inte hjälpa att känslan av ensamhet känns väldigt tom för honom. Ihålig. Något som borde fyllas.

Hans blick faller på en ljud gestalt längre fram. Hans tankar hade vandrat så han hade först inte lagt märke till den främmande tiken. Men han hade upptäckt henne i lagom tid i alla fall. Ännu är avståndet stort mellan dem. Han traskar på. Framåt. Håller den udda blicken fäst på främlingen. Rör sig närmare. Minskar avståndet emellan dem. Snart stannar han upp. Känner inte att han behöver ta sig närmare för stunden.
"Goddag". Hälsar han lugnt. Stämman är ännu ljus. Men den mörka tonen viskar om att han inte är någon valp. En ungvarg på väg mot vuxenlivet.
Han sätter sig ner. De längsta fjädrarna på vingarna viks lätt mot marken. Svansen placeras bakom honom. Det höga gräset frasar mjukt omkring i vinden. Hanen håller blicken fäst på tiken.

När hon väl kunde se honom tydligt så stannade Xhie upp, väntade på att han skulle komma närmare henne. Hon ville inte verka framfusig, åtminstone intalade hon sig själv att det var därför hon stannade upp. Sanningen var att han svarta pälsfärg påminde henne om både den snabba vargen och eldvargen som båda hade försökt skada henne och döda henne. Fortfarande hade hon små sår efter de två mötena, men de doldes under den vita pälsen så ingen som såg henne kunde ana att hon hade varit i någon sorts strid. Hon var fortfarande bara en oskuldfull, naiv ungvarg i deras intet ont anande ögon.
Det var också det hon ville vara, en godtrogen, naiv varelse. Hon längtade efter att kunna tro gott om allting igen. Men det var nog endast en dröm. Hon förstod inte hur hon skulle kunna göra det, med tanke på allt det hemska hon hade fått se och uppleva.

Han hälsade åt henne, ryckte bort Xhie ur hennes tankar. Hon såg granskade på honom och noterade de två olikfärgade ögonen och det vita området som täckte halva hans ansikte. Och hon log försiktigt.
"Var hälsad," svarade hon tillbaka med en mjuk röst.
Hon hade utvecklats, blivit äldre. Och kroppen hade fått en mer vuxen form, blivit slankare och starkare. Hon började lika den varginna som det var tänkt att hon en dag skulle bli.
"Mitt namn är Xhie..." Man skulle alltid presentera sig, det var artigt. Den som hälsade hade rätt att veta ens namn, så hade fadern lärt henne. "Må jag fråga om ert?"

Han sitter stilla och studerar tiken. Den udda blicken vilar på henne. Men han ser varken hotfulle eller på annat sätt elak eller ond ut. För han har ännu inte blivit sådan. Om han någonsin kommer bli sådan. Men han är sin fars son och vill inget hellre än att vandra i sin fars fotspår. Göra sin far stolt. Så det finns väl bara en väg för honom att vandra. Men han sitter bara där och ser väldigt lugn och stilla ut. Något kylig blick men han har just mött på en främling och har ännu inget tycke om denne.

Tiken presenterar sig om Xhie. Ett namn som inte tilltalar honom det minsta. Han fuktar nosen med tungan.
"Mitt namn är Midas". Han har inget emot att presentera sig. Berätta sitt namn. Men det uppskattas när främlingar inte begär att få veta hans namn först utan att själva presenterar sig. Det är något han kan reta sig på ibland.
Vinden fortsätter svepa omkring över slätten. Leker med den svarta pälsen. Man kan inte säga att denna hane är direkt pratglad av sig. Det har hänt att han kunnat sitta och prata om allt och ingenting med någon annan. Men det händer inte ofta. Han är mer den som sparar på sina ord om de inte behövs slösas på.

Hon granskade honom, nyfiken på vad han hade att säga. Det var inte mycket. Han sade sitt namn, men sedan blev han tyst. Alltså var det nu upp till henne ifall hon hade något mer att säga.
"Vilket fin namn," sade hon mellan leendet samtidigt som hon undrade ifall han skulle svara mer på detta uttalande eller ifall det också skulle lämnas orört, hängandes i luften. Hon hoppades att han skulle säga mer, Xhie tyckte det var trevligt att prata - dels för att man slapp ensamheten, men också för att höra andras historier och åsikter.
För att vara på den säkra sidan så talade hon lite mer.
"Vad gör du på Numoorislätten, Midas?"
Kanske detta skulle få igång lite mer av en konversation, hon kunde åtminstone alltid hoppas på det.
Medan hon väntade på ett svar gled blicken över slätten runt omrking henne och hennes tankar nådde fadern, undrade var han kunde vara. Hon ville finna honom, hon saknade honom. Men hon hade inte tid att fundera över den saken nu så blicken vändes åter mot den mörka hanen med det vita området i ansiktet.

Han nickar lätt när tiken säger att han har ett fint namn. Klart han har ett fint namn. Det var ju far som gav honom det. Men han har inte tänkt att kommentera det med ord. Han är som sagt inte världens pratsammaste individ. Han gillar att hålla det kort. Men har andra intressanta historier att berätta lyssnar han gärna.

Sen frågar tiken vad han gör här på Numoorislätten. Han ser sig omkring. Det är väl det vanligaste svaret som brukar yttras. Och det är ju just det han gör. Han ser sig omkring. Och så har han hört berättas om flocken som lever på den här slätten. Fienden. Inte hans fiende. Inte ännu. Men någon gång. Då han står vid sin fars sida. Då han står på den rätta sidan.
"Jag ser mig omkring". Han svarar på det enklaste sättet. Det låter bättre med. Inte för att han egentligen skulle ha något emot att sätta lite skräck i denna lilla tik och berätta om vad han har för planer. Att han vill gå med i Devils. Bli en av dem och blodtörstigt slita fienden i stycken. Nej, det är inte helt rätt. Han vill bli en del av den familj som hans far värderar så högt. Det är vad han vill. Bli sett och erkänd av sin far. Det andra spelar ingen roll. För han är egentligen inte en blodtörstig varg. Men om det skulle krävas av honom skulle han göra det utan att blinka. Vem det än är som står framför honom.
"Vad gör ni själv här?" Han bollar tillbaka frågan. Egentligen bryr han sig inte. Men det kan väl vara lite kul att ta reda på om tiken sitter på någon intressant information. Någon historia som kan vara användbar att veta.

Midas talar även med ett artigt sätt. Vem det än är som står framför honom. För med artighet kan man komma långt. Han är en slug hane. Spelar sina kort väl och håller masken som en mästare. Men så har han haft den bäste tränaren med.

Än en gång så möttes hon av korta, nästan sammanbitna svar. Men han verkade vara en av dem som var väldigt kortfattade då de talade, och Xhie kunde inte direkt klaga på det. Det var något som var upp till var och en, inget mer kunde sägas om den saken.
Hon fortsatte att le, lika försiktigt och lika varmt.
"Nog ser jag mig också omkring lite, men jag har växt upp i dessa trakter så jag känner dem ganska väl." Numoorislätten hade alltid varit lite av ett hem för den vita honan. Det var här som hon hade vuxit upp med sina syskon och sin mor. "Faktum är att jag letar efter far."
Ja, hon ville ha tag i sin fader. Hon saknade honom, det började bli länge sedan de hade setts. Men hon ville också gå med i flocken han hade skapat, hon ville ha en ordentlig familj igen som hon kunde jaga med och sova bredvid - Såna som alltid fanns där. Det var något hon saknade i denna omkringströvande livsstil hon hade, någon som fanns där hör henne. Visserligen hade hon ingenting emot ensamheten, men ibland blev det helt enkelt lite för ensamt för hennes gillande.

Han svarar inte på det hon säger. Om att hon själv ser sig omkring och att hon verkar känna sig hemma på denna slätt. Han har inget att kommentera det med så han väljer att inte säga någonting alls. Som han gör rätt ofta.
Men sen blir han faktiskt lite intresserad av det hon säger. Att hon letar efter sin far. Midas mötte sin egen far för inte så långt tag sedan. Men han söker fortfarande efter honom ändå. Han vill gå med i flocken hans far tillhör. Stå vid sin fars sida och kämpa för det som hans far värderar så högt.
"Jag söker med efter min far". Säger han. För stunden är han inte säker på var hans far håller hus. Om han är kvar i Kaiwood eller inte. Men Midas vet i alla fall vart hans far hör hemma. Och det är dit han ska. Mot öknen. Faktum är att han vet vart öknen ligger. Han behöver inte leta. Vinden för honom dit när helst han vill. Men han vill se sig omkring i landet först. Medan han ännu har tid.

När hon kunde ana en svag gnista av intresse i hans ögon så breddades det försiktiga leendet en aning. Så han letade också efter sin far. Kanske det var en gemensam sak som kunde få igång samtalet lite.
"Får jag fråga varför?" sade hon lite försiktigt.
Kanske det inte var i hennes största intresse att veta det, och hon skulle förstå ifall han ansåg att det var hans ensak. Men det skadade ju inte att fråga. För trots allt kunde det ju vara kul att veta. Och det var något med denna mörka hanen som tilltalade henne svagt, så hon talade gärna med honom.
"Själv letar jag efter min far för att jag har hört att han har skapat en flock. Och jag vill gärna se vad det är för en flock, eftersom att jag letar efter något som jag kan kalla för en familj. Förhoppningsvis finner jag det där."
Svansen svepte bakom henne och hon granskade den mörka hanen medan hon satte sig ned. En kort blick på framtassarna sedan såg hon ut över slätten. Det verkade inte finnas någon annan i närheten.

[Vadå skumma mina inlägg blir? xD]

Öronen står spetsade på huvudet och han kan inte låta bli att känna att deras mål verkar vara så lika. Båda söker efter sin far. Båda vill gå med i dessa fäders flockar. Men Midas far är själv inte flockledare men har ofta talat om flocken som sin familj. Och Midas vill vara en del av den.
"Jag hoppas väl lite på samma sak. Att finna min far och gå med i hans flock". Han vill dock inte gå in på detaljer. Det är inte nödvändigt. Så han kommer hålla sina svart korta och med så lite information som möjligt. Information i fel händer kan ställa till med stora problem senare.
Och om denna tiks fars flock skulle vara en fiende till den flock Midas far tillhör så tänker han inte ge ut information som skulle kunna skada någon.

[Blubb på dig med. xD]

Huvudet lades svagt på sned. Så de var även ute efter samma sak när det kom till att finna fäderna? Kanske hon hade mer gemensamt med denna svarta, bevingade hane än hon förste hade kunnat tro att hon hade.
"Min far är ledare för en grupp som kallas Pravada Vox," sade hon med en glad röst. "Det är som sagt en ny flock, så du har säkert inte hört talas om dem." Nej, det tog ett tag innan flockar kunde göra sig stora namn eller få ett speciellt känt rykte om sig. Det visste Xhie.
"Vilken flock är hans flock?" frågade hon sedan med samma glada min. På något sätt verkade de enkelt för henne att tala med denna hane. Kanske berodde det på hans ålder, han var trots allt den första hon mötte - förutom syskonen - som var i hennes ålder. Och det var, på sätt och vis, skönt att veta att det fanns jämnåriga som hon kunde tala med också, inte bara äldre vargar.

Han har kommit fram till att denna tik verkar tycka om att prata. Om allt möjligt verkar det som. Men å andra sidan behöver man inte vara någon vidare expert för att komma fram till den slutsatsen. Midas sitter lugnt kvar där han sitter. Försöker ignorera rastlösheten som kliar i hans kropp.
"Den flocken har jag inte hört talas om nej". Han har faktiskt inte hört talas om så många flockar. Det är mest Devils och Qu som fadern berättade om. Devils om vilken bra flock och familj det är. Och om Qu att de är fienden. Så på ett sätt är han glad över att denna tik inte berättade om att hennes far var med i Qu utan i Pravada vox. Men han vet ännu inte vad han ska tycka om den här tiken. Ett plus är väl i alla fall att hon inte tillhör fienden. Vad han har hört talas om i alla fall.

Men så ska hon såklart lägga nosen i blöt och fråga om vilken flock han vill gå med i. Ena örat lägger sig mot nacken för en kort stund men spetsas snabbt igen.
"Den bästa flocken". Säger han med ett lätt flin.
"Men det återstår att se om jag får bli medlem". Det tycker han räcker som svar i alla fall. Man behöver inte ge ut särskilt mycket information. Och man är inte skyldig att berätta något bara för att den andre berättat något.

Hon fortsatte att le, även om leendet blev aningen mindre så fort hon hörde hans ord. Inte de som rörde Pravada Vox, utan de som rörde hennes fråga till honom. Vilken flock det var hans far var med i och som han ville gå med i. Det verkade inte som att den frågan var uppskattad.
Men hon hade bara undrat, inte försökt tvinga honom att svara. Så hon borde inte ha några skuldkänslor eller liknande, och det var hon fast besluten om att inte ha heller. Så hon skakade av sig känslan av att ha sagt fel sak, och leendet ökade igen för att hon inte ville verka osäker. Hon ville inte visa att hon inte riktigt visste hur hon skulle reagera på hans sätt att vara.
"Så vem som helst får inte bli medlem?" frågade hon sedan för att hålla igång samtalet. Eller åtminstone försöka, sedan fick hon ju se ifall han svarade eller inte. Dessutom var hon lite intresserad.
Hennes far hade talat om sådana flockar, flockar som hade vissa krav på medlemarna och därmed inte släppte in vilka som helst. Och ifall hon inte mindes fel så hade han nämnt att det mest var onda flockar som var sådana. Detta fick henne att se lite mer vaksamt på den mörka hanen, för onda vargar hade nog fått alldeles nog av. Hon gillade dem inte, de förde inte med sig något gott i denna värld. Helst av allt höll hon sig på avstånd från dem, så länge hon kunde. Och ifall denne Midas nu råkade vara en av dem borde hon kanske avsluta detta samtal och vandra vidare.
Dock hade han inte gett något vidare tecken på det ännu, han verkade vara vem som helst som inte var särskilt pratglad, så det kunde ju hända att hon hade fel i sina aningar. Men hon var ändå mer uppmärksam på hela situationen nu, bara för säkerhets skull.

Hans ord verkar ha skapat en viss osäkerhet hos tiken. Det är lite roande men han håller tillbaka ett flin. Här sitter han och ska agera som någon som inte utgör något direkt hot. För för stunden skulle det inte gynna honom det minsta. Och om denna tik dessutom är en dotter till en flockledare, om än hon inte är medlem i den flocken ännu, så vore det inte vidare smart om hon kom till skada. Förmodligen skulle han i så fall behöva döda henne för att röja undan allt som kan tänkas peka ut honom som brottslingen. Nej, det skulle inte gynna honom det minsta att kröka ens ett hår på tikens kropp.

"Har inte alla flockar ett visst krav på de som släpps in?" Frågar han för att förhoppningsvis minsta misstänksamheten som tiken kan tänkas känna mot honom. De flesta flockar, onda som goda, måste ju ha ett visst kvar på sina medlemmar. Inte släppa in vem som helst. För att det inte ska skapa obalans i samvaron.

Huvudet lades aningen på sned då han ställde sin motfråga och Xhie kunde inte låta bli att ge honom en poäng för det uttlandet.
"Visst, det har du väl rätt i." För visst var det så, mer eller mindre. Hon kunde inte förvänta sig att bara få vandra rakt in i faderns flock, även om hon var hans dotter. Men det var bara delar av den naiva valpen som hängde kvar inom henne, fortfarande. Och någon del av den valpen skulle nog aldrig försvinna. Hon skulle alltid vara godtrogen och naiv till sin natur.
Svansen rörde sig lätt i gräset där hon satt och det var med en intresserad blick i den gröna ögonen som hon såg på den mörka hanen. Hon kunde inte hjälpa att hon fick känslan av att han dolde något för henne.
"Hur är det att kunna flyga?"
Frågan kom från ingenstans, men hon visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. Det var aningen svårt att tala med någon som inte hade mycket att säga, men hon skulle då inte ge upp.
Hon gillade att tala med främlingar, och vänner för den delen. Denne hane kunde inte ens klassas direkt som en främling, hon visste ju hans namn. Midas. Hon fortsatte att le svagt mot honom, vilket fick hennes ansikte att se oskyldigt ut.

[Ledsen för segt svar, men har varit på Gotland, och innan det glömt bort detta roll! Sorry D;]

Han flinar lite lätt. På sitt eget speciella charmiga sätt. Hans flin är inte rått eller elakt. Det bara passar honom så bra. Öronen klipper till på hans huvud och den udda blicken vilar på tiken.
Hur det är att flyga? Så hon vill veta det.
"Att flyga är en otrolig känsla. En känsla av obeskrivlig frihet". Säger han med lockande ord. Markbundna kan aldrig ens förstå hur det är att flyga. Det är en otrolig känsla som bara de födda med vingar får uppleva. Han fuktar lätt den tvåfärgade överläppen och även nosen.

[Det är lugnt. :P Mitt blev kort och dåligt. x3]

Hon såg på honom och de gröna ögonen vidgades en aning. Hon fann det fascinerande, detta med flygning. Ingen i hennes släkte bar vingar, det tillhörde inte ninjorna. Men hon visste att det fanns andra släkten som hade vingar, hon hade dock inte mött någon med vingar förrän nu. Så varför inte ta tillfället i akt och fråga lite om dem?
"Jag kan förstå det, det måste vara underbart," sade hon med en drömmande röst. Det måste verkligen vara en upplevelse.
Svansen svepte bakom henne och blicken i hennes ögon blev plötsligt lite skygg. Som om hon kände sig blyg, osäker på vad hon skulle göra eller säga. Riktigt vad det var visste hon inte, men det var hans leende som lockade fram den underliga känslan inom henne.
"Själv kan jag inte flyga. Jag kan bara..." Ögonen slöts och på ett ögonblick var hon borta, försvunnen ut i tomma intet för att i samma stund dyka upp en liten bit till höger om stället hon tidigare stått på. Ögonen öppnades och hon mötte den tvåfärgade blicken igen. "... det här." Hon log svagt mot honom.

Markbundna kan endast drömma om att flyga. Men känslan kommer de aldrig förstå. Den hisnande känslan av frihet. De med vingar är födda med en egen sorts frihet. Gränser, hav och stup kan inte stoppa någon med vingar. De kan ta sig vart som helst.

När Xhie försvinner framför ögonen på honom klipper öronen till på hanens huvud och han blir misstänksam och på sin vakt. Ser sig kort omkring och ser något förbryllat på tiken när hon dyker upp igen. Midas tippar huvudet lätt på sne. Något sådant har han aldrig varit med om förut.
"Hur gör du det där?" Han måste fråga. Frågan bara slinker ur honom. Han tycker om att ha koll på allt runt omkring. Nu har han stött på något han aldrig tidigare sett och där med inte kan förklara eller förstå sig på. Han vill veta så mycket som möjligt.

Med ett svagt leende på läpparna höjde hon på huvudet tills det var i en hållning som kunde anses som normal. De gröna ögonen såg på honom och hon fnissade lätt då hon hörde hans fråga.
"Jag kanske inte kan flyga som dig, men jag kan fortfarande ta mig över stora hinder," sade hon med en finurlig blick i ögonen. Hon gillade att hon faktiskt lyckats fånga hans intresse. Varför var dock en annan fråga, men hon brydde sig inte vidare mycket. Det var roligt att hon faktiskt hade något att säga som kunde intressera hanen framför henne som annars verkade så obrydd.
"Teleportering," sade hon lätt och skrattade till. Det var ett rogivande ljud som var fyllt av naivitet och glädje. Nästan som om hon inte hade ett enda problem, som om det inte fanns något i hela världen som bekymrade henne.

Teleportering? Det var något nytt. Så tiken kan försvinna i tomma intet och förflytta sig genom rum? Kan hon även förflytta sig genom tid? Nej, det borde vara en alldeles för farlig kraft för en dödlig. Gudarna skulle väl inte tillåta det? Eller? De svarta öronen lägger sig mot den lika svarta nacken och den udda blicken studerar något misstänksamt tiken. Sedan spetsas öronen igen.
"Jaså". Blir hans svar. Försöker att släta över att han bara för en stund sedan verkat nyfiken. Även om han ännu är ung och nyfikenheten är en stark kraft som driver honom allt som oftast så vill han inte riktigt medge det. Inte nu när han stött på någon jämngammal. Han brukar alltid lyckas stilla sin nyfikenhet relativt snabbt och åter få kontroll på läget. Tiken hade bara haft tur när hon lockat fram lite nyfikenhet hos honom. Öronen klipper till på huvudet.

[Alltså, detta skulle ju vara ett chaos roll men det har inte varit nå chaos så nu tar jag saken lite i egna händer 8D]

Den glada minen dog ut en aning då hon märkte den stillsamma reaktionen som han gav åt henne. Han sade ju knappt något. Kunde han verkligen inte bry sig? Hon gillade honom, varför visste hon inte men han verkade på något sätt passa in i hennes liv, åtminstone just för tillfället. Så varför ville han inte lära känna henne bättre? Och varför stod han så envist kvar?
Hon öppnade munnen för att säga något men inga ord hann glida över hennes läppar innan hon blev avbruten.
En kraftig vind, vilken verkade komma från ingenstans, slog in i hennes sida. Pälsen dansade, drogs med i vindens häftiga temperament då den flög fram över slätten. Och Xhie vinglade lätt till, sanningen var att hon faktiskt hade tappat balansen. Blåsten, som fortsatte susa fram runt omkring dem, hade var så pass kraftig och oväntad att det varit nära att hon föll av den.
Huvudet som hade vänts bort med en förvånad min vändes nu tillbaka mot den svarta hanen. Hon såg på honom, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Fanns det något mer att säga egentligen?
Hon ville söka skydd, gillade inte denna blåst. Men samtidigt kunde hon inte komma på ett enda bra ställe som kunde skydda henne, inte på slätten i alla fall. Den var så öppen, det fanns ingen plats som hon visste av som hade något vidare vindskydd. Huvudet ruskades medan hon funderade, sedan såg hon åter på Midas.
"Du har inte lust att uppsöka en lite mer skyddad plats?" Hon hade varit tvungen att höja rösten för att den skulle höras över det höga suset som vinden förde med sig då den forsade fram.

[Haha. Just det. xD Kanske dags att det händer något. Och lilla Xhie försöker få Midas att öppna sig. x3 hihi]

Han står där han står. Vinden berör honom inte men tiken verkar ha problem när vinden drar raskt förbi dem. Han står lika fast som en fura. Opåverkad av vindens kraftiga framfart. Men tiken vacklar. Verkar tappa balansen för en stund. Han flinar lite lätt. Det där charmiga flinet som klär honom perfekt.
"Är det svårt att stå på tassarna?" Frågar han lite retligt. Det har sina fördelar med att ha vinden på sin sida. De svarta öronen klipper till på huvudet och den udda blicken fortsätter studera tiken.

Hon vill söka skydd. Det kan nog vara en bra idé när han tänker efter. Vinden verkar öka mer och mer och viskar om vad som kan komma med den. Att det inte är säkert att vara ute nu.
"Visst". Säger han och tar något steg åt tikens håll. Hans vingar är lite halvs utbredda och det frasar om fjädrarna när vinden drar i dem.
"Vet du om det finns något skydd här i närheten?" Frågar han. För själv har han ingen aning. Han känner inte till dessa marker. Det är därför han vill undersöka så mycket som möjligt. Men med vindens hjälp kanske han skulle kunna hitta något. Men frågan är om det finns skydd för dem båda.

Öronen veks bakåt och ögonen slöts halvt för att undvika att vinden skulle påverka henne allt för mycket. Den gjorde henne aningen olustig, hon gillade inte riktigt att naturen hade en sådan kontroll över henne. Vinden var inte på hennes sida såsom den var på hennes fars sida. Inte för att hon ogillade den, men detta var lite väl mycket för hennes del.
Hon såg på den svarta hanen med en smått nedsjunken min då han hånade henne. Han verkade inte ha några problem med vinden, åtminstone inte lika stora som hon hade.
"Jag vet inte..." svarade hon sedan trevande på hans fråga. Tankarna forsade genom hennes huvud, och sedan sken hon upp. "Jo, det ligger en liten dunge med träd inte allt för långt härifrån. Det är nog det bästa alternativet vi kan hitta här."
Hon såg ut över slätten. Den var slät. Gräs och gräs med något enstaka träd här och där. Det fanns inte mycket skydd. Kanske inte en samling träd heller var vidare bra, men det var åtminstone bättre än det här.

Han ser tvivlande på henne när hon säger att det finns en dunge träd en bit bort. Är det vad hon anser vara ett säkert skydd.
"Om du anser att det verkar vara ett bra skydd så". Säger han lugnt och rycker lätt på skuldrorna och tänker att det är kanske bäst att hålla med henne i det här. Eller något. Det kan ju bli intressant att följa henne en stund. För stunden har Midas inte bråttom.
Öronen klipper åter till på hans huvud och vingarna viks mjukt in mot kroppen igen och han sveper lugnt till med svansen. Vinden drar inte lika vilt i honom som den gör med andra. Den mer smeker hans kropp. Som en kärleksfull beröring. Vinden är hans bästa allierade. Det element som är lättast att kontrollera. Han har svårare med elden. Men elden känns ändå mer som en del av honom än vinden gör.