Hon log emot honom då hon hörde hans ord, på något sätt glad över att han ville följa med henne. Xhie gillade inte riktigt att vara ensam, även om det också kunde vara fint ibland. Men sällskap hade hon inte fårr för mycket av på senaste tiden, så hon klagade inte över detta.
Utan ett ord så slöt hon ögonen och dök ögonblicket senare upp en bra bit ifrån honom. Hon vände sig om, såg bakåt, och ett litet skratt kom ur hennes mun och sveptes bort av vinden.
"Kommer du då?" Hon var tvungen att ropa för att han skulle höra henne, och ändå var hon inte säker på att hennes röst nådde fram. Skrattet hade säkerligen dränkt i vindens brutala framfart innan den nått den mörka hanens öron. Men kanske det också var lika bra, för han verkade inte uppskatta samma saker som Xhie uppskattade, och hon anade att han ibland tyckte att hon var lite korkad som skrattade åt en del saker.
Återigen slöt hon ögonen och dök sekunder senare upp ännu längre ifrån honom. Och sedan började hon springa, glad över att få röra på sig och glad över att slippa vara ensam i denna stormiga blåst.

Han tar något steg mot henne. Sedan teleporterar sig tiken en bit bort. De svarta öronen lägger sig mot nacken för en stund. Ska hon teleportera sig hela vägen? Kan hon inte promenera som andra vargar som inte har teleport som kraft. Han hör hennes skratt trots vinden. För vinden är som sagt på hans sida och han hör det mesta som andra tror går förlorade i vinden. Men han förstår inte riktigt vad hon skrattar åt. Öronen spetsas p huvudet igen.
"Ska du teleportera dig själv hela vägen?" Frågar han och ser lite ogillande åt hennes håll. Inte ogillande mot henne utan kanske lite mer åt hennes kraft. Han finner den rätt irriterande. Men den har säkert sina fördelar. Speciellt i strid.
Han bredar ut sina stora svarta vingar och tar ett skutt upp i luften och svävar bort till den plats Xhie teleporterat sig till sist. Han rör sig genom luften otroligt snabbt. För vinden ger honom extra skjuts. Sedan landar han ljudlöst på marken en bit ifrån henne. Han viker in vingarna mot kroppen och börjar sedan röra sig framåt.

Hon kunde inte låta bli att stanna upp, flinade mot honom. Och genom vindens susande hörde hon hur han irriterat frågade henne ifall hon skulle teleportera sig hela vägen. Självklart skulle hon inte det, hon visste hur man betedde sig. Men lite roligt var det ju att retas med andra.
"Är du avundsjuk för att du inte kan hänga med?" Än en gång skrattade hon till, glatt och bekymmerslöst. Vänligt, som för att visa att hon inte ville något ont på något vis. Hon var en god varelse, rakt igenom, i både själ och hjärta. Det mörker som så många andra verkade bära på fanns inte inom Xhie, utan det enda som strålade ut från henne var ljus och glädje. Hon var verkligen en udda karaktär i en annars väldigt ond värld.
Hon slöt upp vid hans sida, fortsatte i den riktningen som hon visste att trädensamlingen låg åt. De borde vara nära, väldigt nära faktiskt. Och ögonen håller span efter den utstickande detaljen i slättlandskapet.
"Vet du, Midas? För att vara så pass ung verkar du vara alldeles för allvarlig. Vad hände med glädje och skratt?" Återigen är det den bekymmerslösa rösten som talar till den svarta hanen, men denna gång ser hon inte på honom. Blicken hålls fokuserad på slätten, fortfarande letandes efter det skydd de söker.

Avundsjuk? Verkligen inte. Bara irriterad på att hon bara kan försvinna i tomma intet bara sådär. Han fnyser bara lätt och fortsätter gå. Vinden fortsätter att fara hårt fram över slätten. Vild och galen. Kanske den kommer öka till orkanstyrka inom kort? Det vore något. Vinden ger honom styrka. Den sveper lika vilt i hans själv som över slätten. Men elden och vinden går inte riktigt ihop. För vinden kan ta dö på elden. Elden kan även ta dö på vinden. Men de kan även samspela rätt bra. Några tekniker där han använder båda krafterna tillsammans har han lärt sig och tränat på för att finslipa. Men att använda båda krafterna samtidigt tar oxå lite extra på krafterna.

Han sneglar snabbt åt tikens håll när hon talar igen. Hon talar endast om den sida han visat upp mot henne. Kanske har han verkat lite för hård inför henne. Men han har egentligen inte tänkt igenom vad han gjort. Och han undrar smått varför hon ändå vill ha hans sällskap om hon tycker han är för allvarlig och inte kan släppa fram ett skratt. För hon själv verkar vara en person som trivs bäst med just glädje och skratt. Det irriterar honom lätt. Men visst kan Midas känna glädje och skratta. Men det är främst när han är med familjen. Med mor, med syster och bror. Men främst med far. Samtidigt som han vill visa sin bästa sida och sina bästa kvalitéer inför far för att göra honom stolt. Midas vill bli en krigare. En erfaren och ärofylld krigare. Av Devils. Han vill tillhöra samma familj som fadern värderar så högt. Och han vill lära sig allt far har att lära honom. En krigares väg är inte full av skratt och glädje. Men förmodligen kommer Xhie aldrig kunna förstå hur Midas liv ser ut. Hon kommer förmodligen aldrig kunna förstå hans mål och strävan. Dessutom vilar det ett mörker inom Midas. Det har ännu inte fått helt grepp om hans själ men den finns där. Är en del av honom.
"Vad har det där med ålder att göra?" Frågar han. Har ingen lust alls att prata om sådant. Men Xhie verkar väldigt pratglad. Ännu har hon dock inte hittat något ämne han gärna deltar i. Men de ämnena är förmodligen inte många. Han skulle i alla fall inte öppna sig särskilt mycket mot en främling.

Hon såg på honom och det syntes att hon funderade över vad hon skulle säga. Och för några ögonblick verkade det nästan som att hon inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till, men sedan var det som att hon samlade sig och återfick fattningen.
"Kanske det inte har med ålder att göra, men det är när du är ung som du har chansen att vara glad och njuta av livet. Ju fler år som kommer desto tätare hopar sig problemen omkring dig. Det är därför det kallas för ungdomens ljuva tid." Hon log mot honom, vänligt, innan hon åter vände blicken mot slätten.
Hon kunde inte förstå varför han var så allvarlig, nästan som att han ville vara det. Hon själv skulle aldrig vilja vara det. Hon trivdes med att vara glad, ha en positiv synvinkel på allt och undvika problem och bråk så långt det gick. Och ifall hon väl hamnade i en strid flydde hon hellre än hon fäktade. Kanske hennes goda sida gjorde henne aningen naiv, men hon brydde sig inte särskilt mycket. Hon själv såg det inte på det viset.
Hon såg sig som en ung tik i en värld som för länge sedan gått snett. Hon skulle vara god in i det sista, percis som hennes släkte och alla hennes förfäder. Hon trodde att det var den rätta vägen för att visa resten av världen hur fel de hade.

Han lyssnar på vad hon har att säga. Hela hon är helt tvärt emot honom. Han vet inte vad han ska tycka om det riktigt. Mest irriterande är det nog ändå.
"Så har aldrig jag sett det. Valptiden är bara en tid som ska förbereda dig för vuxenlivet. Så man måste använda sin tid väl". Säger han.
"Själv har jag alltid längtat till att bli vuxen. Det är då livet verkligen börjar". Lägger han till. Det är så han ser på saken. Valptiden är bara förberedande. Och nog har Midas använt åren väl. Träning har varit vardag. Han vill bli en stark krigare. En stolt krigare. Han vill bli något i andras ögon. Fruktad eller älskad spelar ingen roll så länge hans status stiger.

I den kraftiga vinden kände hon att hon levde upp en aning. Och den lekfulla sidan inom Xhie vaknade till liv då hon hörde hans ord. 
"Tillbringar du ungdomen med att längta efter att bli vuxen? Då har du ju missat halva livet!"
Med en busig blick i ögonen vände hon sig mot honom och leendet var glatt och bekymmerslöst. 
Hon böjde ned framkroppen i en lekfull gest samtidigt som svansen viftade bakom henne. Och utan att förvarna honom på minsta vis så tog hon ett skutt mot hanen. Slog med framtassen mot honom. Ett kort skratt lämnade henne. 
Så han ville vara vuxen? Hon trodde inte på det. Nog skulle han vara nog ung för att kunna leka! 

Han står stilla och suckar bara åt hennes ord.
"Jag ville bli vuxen för att kunna följa min far". Säger han. Och viljan hörs i rösten. Han vet inte vad han hade förväntat sig men det verkar som att den här tiken kommer att överraska honom många gånger. När hon sjunker ner med framkroppen verkar han nästan himla med ögonen. Och när hon kastar sig mot honom blir han faktiskt överraskad och backar ett steg för att därefter lyckas snubbla över något. Framtassarna lyfter från marken och vingarna fälls ut för att försöka fånga upp honom i fallet men det slutar med att ryggen slår i marken och han ligger där med ögonen ihopknipna och undrar en kort stund vad som hände. Sedan öppnar han ögonen igen.

Med ett glatt skratt hoppar hon undan från honom, kan inte låta bli att tycka att hans fall är roligt. Den häpna minen i hans ansikte gör det inte mindre underhållande. 
"Kom igen då!" häver hon ur sig samtidigt som hon tar ännu ett skutt emot honom. 
Vinden slet i henne, började öka till en smått oroande styrka. Men hon brydde sig inte, var allt för uppslukad av leken. Ifall det blåste fick det göra det, hon kände sig livlig. Hon ville springa med vinden, kände sig lika okontrollerad som den. Vild. 
Framtassarna slog än en gång efter honom då och sedan vände hon sig om. Hoppade runt, skrattande och sprang en bit ifrån honom. "Jag slår vad om att du inte kan fånga mig." Ett utmanande leende spelade i hennes ansikte där hon stod och i blicken syntes en finurlig glimt. 

Det tar inte lång stund innan han är uppe på alla fyra igen. Han ruskar på hela kroppen och vinden får fjädrarna på hans vingar att frasa mjukt. Han ser på tiken med smått purken min. Sedan fnyser han lätt och gör ett utfall mot henne. Sedan sveper han till med vingarna och reser sig på bakbenen. Därefter morrar han lätt när hon slår vad om att han inte kan fånga henne. Så han kaster sig efter henne. Antar utmaningen.

När hon såg att han antog hennes utmaning skrattade hon till innan hon vände honom ryggen och rusade iväg. Vinden blåste henne i ryggen, hon sprang med den, vild och otämjd. Och en frihetskänsla spred sig i hennes kropp, fick henne att sluta ögonen och bara njuta av ögonblicket. Det var det här som var livet!
En snabb blick kastades över axeln. Hanen började komma ifatt henne. Med ett glatt ljud ökade hon farten en aning, fast besluten om att inte låta honom hinna ifatt henne. 
Tassarna trummade mot marken medan hon sprang, och glädjen som rusade genom kroppen var obeskrivlig. Det var ett tag sen hon hade känt sig såhär levande. Och nu när hon väl gjorde det vägrade hon låta känslan försvinna direkt. 

[Sorry om inläggen blir korta, men skriver på mobilen ;D]

Tiken är snabb. Det måste erkännas. Men Midas är rätt snabb han med. Vingarna fälls ut lite halvt från kroppen och fångar upp vinden som kommer bakifrån. Ger honom extra fart framåt. Vinden är på hans sida. Han är fokuserad på målet. Den ljusa tiken springer framför honom. Han tar in på henne. För varje steg kommer han närmare. Han tänker inte ge sig förrän han fångat henne. Han kan fånga henne. Han är säker. Han tänker inte göra sig själv besviken. På ett eller annat sätt kan han fånga henne. Flinat som klär honom så väl vilar på hans läppar och lungorna tar in luft och för ut syre till musklerna som arbetar under skinnet när benen sträcker ut i språng.

[Lugnt. Mina blir korta med. x3]

[pp:ar lite, hihi, hoppas det är ok, annars har jag inget att skriva ^^]

Hon susade fram över slätten, märkte inte att tassarna tog i marken. Det kändes som att hon flög, att hon inte rörde i backen som var under henne.
Hon kände sig lycklig, fri. Som om hela världen var hennes. Hon skulle kunna springa hur långt som helst! 
Men plötsligt slogs hon omkull av ett par tassar som nådde henne. Framtassarna snubblade och hon föll mot marken utan en chans att kunna hindra det. Ett tjut undslapp henne, över gick till ett skratt när hon rullade över på rygg. Ena framtassen slog lekfullt efter hanen utan att hon direkt försökte nå honom. 
"Du är kanske inte så långsam som jag trodde, Midas," sade hon med ett slugt leende samtidigt som hon satte sig upp. Den gröna blicken lös av liv och den slanka kroppen rörde sig med lätta rörelser. 

[Det är okej. ^^]

Han följer efter henne. Är henne hack i häl. Bara en bit till. Tillräckligt nära. Han slår ut med framtassen för att få tag i henne. Och hon faller. Han triumferar och skrattar till när hon ligger där på rygg. Han backar belåtet undan några steg och vingarna placerar sig mjukt vid hans sidor igen. Därefter sätter han sig ner och fuktar nosen med tungan. Öronen klipper till på huvudet och den udda blicken studerar tiken.
"Du är rätt snabb du med". Säger han men det märks att han är nöjd med sig själv att han lyckades fånga henne.

Hans skratt lät bra i hennes öron. Det var det hon varit ute efter, att få honom att skratta. Ha kul. Men det var fint också, det tilltalade henne. Hon log mot honom. 
"Se, det var väl inte så farligt?" sade hon med en glad röst. "Att leka. Det är det livet går ut på. Du kan väl inte önska att avstå från det här, bara för att bli vuxen? Du hinner med det."
Hon kunde fortfarande inte förstå det, varför man önskade bli vuxen fortare. Nog skulle den tiden också komma, men hur kunde man vilja missa ungdomens underbara tid? Det var för henne oförståeligt. 
Kanske han nu skulle förstå henne. 

Hon verkar nästan vilja vinna över honom på sin sida. Det kommer inte lyckas. Han gör vad han vill göra. Han tänker inte lyssna på henne. Han vet vad han vill och han har sina mål att kämpa för. Tiken verkar inte förstå det. Han fnyser lätt.
"Om du vill kasta bort ditt liv på dumheter utan att förbereda dig för framtiden så är det din sak". Säger han. Han hade endast jagat efter henne för att hon utmanat henne. För henne var det kanske en lek. Men för honom kunde det lika gärna ha varit på blodigt allvar.

Han verkade ha bestämt sig för att han hade rätt, det var ingen idé att diskutera med honom. Kanske det kunde jämföras lite med att prata med en vägg. 
Hon skrattade lätt. 
Nog skulle tiden komma då han skulle förstå vad hon menade med sina ord, det var hon säker på. Men just nu lät hon det vara. Hon gillade hans sällskap, varför då slösa bort tiden på meningslösa diskussioner? 
"Jag antar att du har rätt, sade hon bara med en lättsam röst. 
Den kraftiga vinden verkade lägga sig en aning och hon såg upp mot den gråa himlen som sakta började spricks upp. Solen var på väg fram. 
"Vet du vad? För att vilka gå med i en ond flock så är du inte så dum. Jag förstår helt ärligt inte vad som skulle göra dig så passande där." 
Den rosa tungan gled ut ur munnen och fuktade nosen. 

Han känner sig inte så belåten över att hon säger att han har rätt. För hennes ord känns inte övertygande alls. Men det är slutet på den diskussionen och han tänker inte driva det vidare. Han är inte sådan. När hon sedan talar igen så blir han ännu mindre glad över hennes ord. Tiken verkar bara bli mer och mer irriterande. Kanske är det bäst att skrämma bort henne. Sätta lite skräck i henne kanske? Men hon kommer väl avfärda även det. Irriterande.
"Jag har mina mål och min strävan att gå efter. Jag bryr mig inte om ifall ni förstår. Det är mitt liv och jag gör vad jag vill med det. Att följa min far har alltid varit vad jag vill. Jag är hans son. Hans blod rinner i mina ådror och gör mig till den jag är". Säger han. Tiken kommer förmodligen inte förstå. Han bryr sig inte.
"Jag är inte så dum? Stumpan, du känner mig inte". Lägger han till och det där charmerande flinet som klär honom så bra placeras åter på hans läppar.

Hon skakade på huvudet vid hans ord. Hon kunde förstå hans ord, verkligen. Det var inte svårt, han hade ett mål som han var fast besluten vid att nå. Hade de inte alla det? Men hon kunde helt enkelt inte hålla med honom, för det han sade kändes inte rätt. 
"Det är väl inte din far som bestämmer vem du är? Det är väl ändå du."
Hon log vänligt emot honom. Inte hade någon annan rätt att bestämma vem man var, det var alltid upp till en skälv. Åtminstone enligt henne, det var det hennes far hade lärt henne. Nog för att hon också önskade följa sin far, och nog för att hon ville gå med i hans flock. Men det var inte för att han hade bett henne, det berodde inte det minsta på hans önskan eller att hon hade hans blod i sina ådror. Det var hennes egna önskan, hennes egna vilja. 
Han hade alltid sagt det åt henne, att hon valde sin egen väg i livet. Ingen annan kunde bestämma åt henne. 

Han ser bara på tiken. Är hon dum?
"Jag följer min far för att det är den väg jag valt". Blodet i hans ådror får honom att hålla hårt på den väg han vill gå. Det är för att han är Malvado's son som han vill det här. För det finns ingen större än Malvado. Inte i Midas ögon. Fadern är en idol. Midas är stolt över sitt blod. Han vet att det blodet kommer föra honom långt. Det är kraftfullt blod som rinner i hans ådror. Från både mors och fars sida. Men det är alltid far som Midas blickar har vilat på. Malvado är den han vill följa. Han ska ta sig till öknen. Visa sig värdig inför flocken och göra far stolt.
Den här tiken kan inte förstå någonting. Hon kan inte förstå hur Midas känner. Blodet i hans ådror skriker efter det han vill. Vägen han vill gå bestämde han redan som väldigt liten.

Xhie log och ryckte lite lätt på axlarna. Det var hans sak, inte hennes. Han fick göra som han ville.
"Så länge du känner att det är rätt så är det väl bra," sade hon med en lättsam röst. 
Han var svår att tala med, han ville verkligen inte ge sig. En bestämd hane, det lade hon märke till. Men det gjorde henne inget, hellre bestämd än förvirrad. 
Så hon fortsatte att le, var lika glad som tidigare. Trots att han blev lätt tjurig över hennes ord trivdes hon i hans sällskap. Så det gjorde henne inget. Hon tyckte att stämningen var lättsam, hon kände sig bekväm. Hon gillade Midas. 

Han fnyser lätt. Tjurig över att tiken fått honom på dåligt humör.
"Jag skulle inte vandra vägen om jag inte själv valt det". Svarar han henne. Sedan ruskar han på huvudet. Rättar till sina tankar och så kallade känslor och när den udda blicken vänds mot tiken igen är han åter lugn och samlad. Varför brusade han ens upp sådär? Det är inte likt honom. Kanske måste han göra sin träning mer strikt. Så han blir bättre på kontroll.

Hon fortsatte att le, hans irriterade stämma kunde inte förstöra hennes glada känslor. Och dessutom verkade det som att han lugnade ner sig en aning när han åter såg på henne. 
Han mötte den olikfärgade blicken och det var med en smått fascinerad blick som hon såg på den
"Jag gillar dina ögon," sade hon utan att riktigt tänka på det. Och när hon kom på sig själv kände hon sig smått generad. Men sedan skakade hon av sig de känslorna, trots allt var hon bara uppriktig. Och det, hade hennes far sagt, var något man skulle vara. 
Så hon fortsatte att le och uppskatta sällskapet hon hade fått genom att stöta på denna hane. 

Han ser misstänksamt på henne när hon säger att hon gillar hans ögon. Vad har hon för baktanke med de orden? Han överraskas inte längre av vad hon säger eller gör. Han har redan kommit underfund med att hon är... vild. Öronen klipper till på huvudet.
"Vad vill du säga med det?" Frågar han enkelt och studerar henne. Misstänksam för vad hon ska göra eller säga härnäst.

"Hah!" Hon kunde inte hindra det korta skrattet som sökte sig ur hennes strupe. Men hon kvävde det snabbt, såg på honom med en road blick.
"Jag menar att dina ögon är fina, måste det finnas något mer som ligger bakom mina ord?" frågade hon med en nyfiken röst. Plötsligt verkade han misstänksam, och hon kunde inte låta bli att undra varför. Hon hade ju bara sagt att hans ögon var fina, borde han inte bli glad över komplimangen?
Xhie började förstå att det fanns många sidor av denne hane hon nog aldrig skulle förstå sig på. Sanningen var att de var helt olika, som natt och dag, men ändå verkade det finnas något som de trivdes med i varandra eftersom att ingen av dem hade vänt sig om och vandrat åt motsatt håll. Kanske det fanns en likhet där, bara att den var så väl dold att den var svår att se? Eller så gillade de väl bara den delen som gjorde att de var så pass olika varandra.
Svansen rörde sig lätt i gräset där den låg och solen sprack fram bakom molntäcket som nu skingrade sig. Det glimmade i de gröna ögonen av det klara ljuset medan blicken hölls fäst på Midas.

[Sådärja, datorinlägg. Känner mig mycket mer nöjd nu 8D]