[Reserverad för Mirrow och Demethra.]

Saker och ting hade förändrats.

Den svarta vampyrinnan rörde sig som vanligt ljudlöst genom natten. Slätten låg som alltid öde framför hennes tassar, inte en levande varelse verkade finnas i närheten. Hon var den enda, och henne kunde man inte ens räkna som levande. Åtminstone inte helt levande. Hon var något av båda sidorna, en demon fast i en vargakropp. En svart sådan med lysande röda ögon och en silkeslen röst. Hon var ett monster, dold bakom en fasad som lös av skönhet. Det var nästan patetiskt, men bara nästan.

Huvudet vickade fram och tillbaka där hon gick medan svansen hängde lamt bakom henne. Munnen rörde sig som om hon talade, men inte ett lljud gled över hennes läppar. Tankarna som susade runt i huvudet var förvirrade och osammanhängande. Hon visste att saker hade förändrats, hon visste att det var annorlunda. Kunde hon gå tillbaka, kunde hon söka sig till sin trygghet och besatthet? Hon var inte säker, men hon antog att det skulle innebära slutet för henne. Huvudet skulle skiljar från kroppen, ett av de få sätten som man kunde döda en vampyr på. Och dö ville hon inte, men kunde hon verkligen klara sig utan den besattheten som så länge hade styrt varje steg? Det var svårt...
Vad skulle man egentligen välja när man valde mellan död och död?

Huvudet ruskades till och ögonen fästes på omgivningen. Fanns det inget intressant som kunde skingra hennes tankar? Käkarna pressades samman när hon ilsket vädrade efter något som kunde distrahera henne. Och visst låg det en doft i luften, eller rättare sagt två. Kanske det skulle räcka för att lätta lite på bekymrena som fanns i hennes sinnessjuka huvud.

Platsen som troligen hade sett solens strålar glänsa över denna plats var nu i ett ända mörker. Det enda som hade lämnats kvar var tomheten. Gräset ville så förtvivlat njuta av solen men fick inte all den energin den ville och var på sin döende väg. Vad var det som låg över denna plats som gjorde så att fruktan och rädslan fanns i luften för varje steg man tog visste de inte. Ett par hungers sökande kråkor hoppade fram på marken med sitt ihållande kraxande ljud. Men förutom dem var det bara tystnaden som geckade över de två gestalterna som rörde sig framåt. En av dem var en vuxen tik, med brun päls och röda tecken och den andre unge hanen fortfarande nästan en valp. Men han hade börjat växa och den valpiga uppsyn som innan kanske funnits över honom höll sakta på att försvinna. Benen hade blivit längre och han rörde sig inte lika klumpigt som en valp gör då de trillar över sina egna tassar. Hans valp päls hade lite mer börjat försvinna och övertas av det svarta. Han hade sen en besynnerlig man, pannlugg som döljde halvt de röda svagt lysande ögonen. Hans ansikts uttryck var tomt och öronen fångade upp ljud han kunde finna runtom kring sig. De rörde sig kvickt, till och med de förstod att detta var ingen plats man skulle vitsas på om man inte måste.

Mirrow hade inte trott att varelserna fanns här, men de hade följt efter som spöken och deras halvt förstårliga röster ekade i bakhuvudet. Han jobbade på att kunna förstå vad de försökte säga honom. Man han kunde bara känna av deras osäkerhet av det här. Ingen bra plats. det var det enda han hittills hade förstått. Något han själv redan hade räknat ut då de hade lagt tassarna hit. Men det var den snabbaste vägen bort från helvetet. Sen hade de inte stött på något annat en kråkor hittills. Det var som allt annat hade dött, lika bra det så slapp det större bekymmer, men rösterna ville inte övertygas.

[Brum, brum här kommer vi (:]

Den grönskande omgivningen de befunnit sig i vid Byomifallet, djungeln och över Raukakedjan kändes svindlande långt borta. Även på nätterna där hade allt visat tecken på liv och lust till liv. Här fanns ingen lust till liv synbar. Bara mörka slätter och enstaka knotiga träd som höjde sig uppåt mot himlen med kala mörka stammar utan blad på sina kvistar. Det ville inte leva helt enkelt. Inte här.

Demethra såg ner på den mörkpälsade unghanen bredvid henne, fortfarande var han lägre än henne men även hon visste att det inte skulle räcka länge till innan det faktumet ändrades drastiskt. De två gick tillsammans vid utkanten av Aschekaslätten, varginnan visste väl vad och vem som vandrade här och hon hoppades att de inte skulle tvingas möta en av dem. Ändå hade hon valt vägen för dem här, det var en bedårande bra väg att gå när de nu var på flykt. Vem skulle tro att man drog med en valp in på vampyrernas plats, det vore den färdiga döden för den. För en stilla stund undrade hon det själv, varför i helsike skulle hon dra in en valp hit. Galenskap.

|| Yep, brumbrum, tut tut ||

Hon hade känt doften av dem, men inget leende hade trätt fram på hennes läppar. Och medan hon hade närmat sig hade käkarna varit lika krampaktigt sammanpressande, nästan som om hon ville knäcka sin egen underkäke ur led. Och inte ens när hon fick syn på den, en större och en mindre, så kunde leendet tränga fram och ta sin vanliga plats på hennes läppar.
Världen hade blivit galen.
När inte ens vampyren, den sinnessjuka av dem, kunde frammana det leendet som hon hade blivit känd för, de leendet som alla Dödliga kom ihåg henne bära, så var det något som var fel. Men vem kunde neka till det?
Hon väste, svepte irriterat med svansen. Varför skulle den dumma tonåringen förstöra för henne med?

Utan ett ljud susade hon framåt, stannade upp när hon blockerade de två vandrarnas väg. Kanske inte en lika storslagen entre som alltid, men denna natt var hon verkligen inte på humör för några lekar.
Så hon högg efter den större av den, den brunröda. Inte för att bita denne, utan snarare som varning. Kroppen böjdes ned mot marken, som om hon gjorde sig redo för ett språng. Men istället sköt huvudet framåt och greppade luften som endast var centimeter från den brunröda. Sedan gled den svarta kroppen tillbaka till samma ställning och ett dovt väsande gled ur strupen medan svansen piskade irriterat bakom henne.
- Försvinn!
Hon ville inte se dem, ville inte lära känna dem, ville inte ens äta dem. Nu när allting var förstört, hur skulle hon kunna fortsätta som om ingenting hade hänt? Det kunde hon inte, därför måste dessa två bort, långt bort.
Bort till ett ställe där hon slapp se dem.

Demethra stannade upp, vädrade- ingenting. Självklart. Hon fortsatte gå, kastade en snabb blick till sin vänstra sida för att se att Mirrow fortfarande följde henne.
-På en plats som denna, har du ingen nytta av luktsinnet och hörseln när du vill försvara dig själv. De som kallas faror här fångas inte med de hjälperna,
lärde varginnan ut i en mycket dämpad ton, nästintill en viskning. Hon var inte så pass generös att hon bjöd in andra till sin lektion.
-Här bör du inte vandra ensam..., med en snabb
menande blick mot valpens byggnad och storlek tillade hon-
-...Iallefall inte nu, det var inget illa menat.
En svag vindbris sköljde längs marken som en oändlig våg i sitt
sökande efter en strand att få skölja upp på, ett sökande utan slut.
-Jag vet inte hur mycket León lärt dig, men dessa varelser
är som levande döda. Du kan inte döda dem såsom du dödar en vanlig
levade, men de livnär sig på ditt blod. De bär på en förmåga att ta
sig fram i all tysthet och utmanar vindens snabbhet.
Demethra svepte än en gång beskyddande med blicken över slätterna.
-Och detta, Mirrow, är deras revir, det hann gå några
sekunder, ett svagt susande läte uppenbarades intill dem och direkt därpå
reste sig en nattsvart varginna framför dem. Hennes blick utsöndrade
avsky mot deras närvaro, just det möte Demethra hoppats få undvika.
Deme tog ett steg fram, snett framför Mirrow. Hon reste ingen ragg,
hon blottade inga tänder, men hon stålsatte sig med en iskall blick
riktad mot vampyrinnans egen. Ordet som västes ur den svarta
varginnans strupe var eget, det behövdes bara ett ord för
att innebörden skulle matcha.

Tystnaden fortsatte att ligga runt dem, kanske bara inbillade han sig fåtal ljud som han kunde snappa upp. Han kände sig näst intill uttråkad men då Deme började prata fick han lite annat att tänka på och lyssnade till vad hon sade. Levande döda? Orden fick det att gå en svag rysning genom kroppen, av välbehag eller av rädsla visste han ej. Han nickade bara medan han höll blicken fortfarande stadigt framåt. León hade berättat så lite, och det gjorde ett avsky som hade börjat växa inom honom större. Eller så visste hon inget. Han bet bistert ihop käkarna och snärte till med svansen bakom sig. Plötsligt, bröts tystnaden som varit där för en sekund sen. Och en varginna, snabb som vinden själv uppenbarade sig. Svart med blodröda ögon och bar på en omänsklig skönhet. Han hade knappt reagerat innan hon stått där. Hon var minst sagt arg eller irriterad. Han försökte fånga upp hennes doft, men ingen vargdoft mötte honom, var detta en av dessa levande döda? Mirrow kände sig imponerad över varelsen framför honom. Men han ryggade ändå bak ett steg då hon väste fram ett försvinn. De var på deras marker och inte tvärt om. Han stod still lät de röda ögonen granska varginnan. Men han gillade inte att bli komenderad.

Öronen riktades i irritation bak och han höjde överläppen så de vita tänderna blottades men inget ljud lämnade honom. Ett tomt uttryck spred sig på hans ansikte och han höll hela tiden blicken på honan.
"Tyvärr" det enkla ordet lämnade hans läppar som en vindpust i kyla, det var hon som stod på deras väg.

Hon fick ingen respons. Det verkde som att hon hade överrumplat dem helt, för det tog några ögonblick för dem båda att reagera. Inte rätt. Ifall man skulle vandra på dessa marker fick man se till att vara redo på vad som helst, när som helst. Dessa två hade lätt kunnat bli en måltid för henne, ifall de hade haft otur och hon varit på bättre humör.
Men nu var hon inte på bra humör, långt ifrån. Huvudet vaggade svagt fram och tillbaka, och det fanns inget som tydde på att hon var särskilt glad över att se dem, snarare tvärtom.
Tänderna var blottade och det väsande ljudet fortsatte att skölja över de två vargarna medan blicken först sökte sig mot den brunröda varginnan som tog ett steg framåt, gled in framför den unge hanen som för att skydda honom. Så sött, så vanligt. Dödliga, skulle alltid skydda varandra. Vad hände med den starkaste överlever? Det var väl därför denna ras hade blivit så patetiskt, att de hjälpte även de svaga att överleva. Hur det nu kunde vara möjligt att man brydde sig mer om någon annan än sig själv.
Ofattbart.
Men sedan fanns det också en anledning till att de var bytet och Locura var jägaren. Det svagare släktet fick alltid böja sig under det starkare.

Så plötsligt bröts tystnaden av en röst, ett simpelt ord som hon inte hade förväntat sig höra. Väsandet slutade, och med en stirrande blick vände hon bort huvudet från den äldre honan mot den yngre hanen. Ilskan fanns djupt rotad i de röda ögonen, men inte en muskel rörde sig i hennes kropp. Hon kunde bara inte tro det, ville de dö här?
- Jaså, det är på det viset.
Huvudet ruskades lätt, och sedan, utan någon större förvarning, befann hon sig rakt bakom dem, sittandes på marken.
- Eftersom att dumheten verkar sitta djupare än något annat i erat släkte så förstår jag erat val. Jag tänker åtminstone vara trevlig nog att låta er välja vem jag ska slita sönder först.
Minen var blank, nästan uttråkad, men i rösten hördes det klart och tydligt att hon var irriterad. Visst, ifall de nu vägrade försvinna skulle hon hjälpa dem på traven. Dock skulle det bli permanent när Locura blandade sig i. För från Chaibos grottor kom inte många åter.

Demethra skulle nyss nicka svagt, knappt synligt, och utan fler tecken vända och dra därifrån med Mirrow. Hon hann inte göra en min innan en mycket välkänd röst stötte ut från valpen. Dräpande av förbannelse ville hon gripa tag i Mirrow's nackskinn och slunga honom åt sidan. Dock skulle det inte varit något som gjort detta möte mer säkert.
Vampyrinnans kropp skingrades och hennes fasta kroppsform tog åter bild bakom dem.
Demethra snurrade runt, satte en brännande tass över Mirrows.
-Han är bara en unge, låt honom inte beröra er, sade hon, mest för att det väntades att hon skulle yttra sig. Varginnan framför dem brydde sig då knappast om vad Mirrow sagt, bara det att han yttrat sig var negativt. Att det då dessutom var en så orespektfull komentar...

Väsningen tystnade och i några sekunder var det som om världen hade stannat men så i nästa kände han en glödande tass på sin egen. Han var på väg att ge ifrån sig ett väsande ljud men lät bli och drog bara kvickt tillbaka sin. Dumma tik. Såklart att säga något sånt var dumt i denna situation, det visste han väl. Men nyfikenheten över vilka krafter hon bar var större, han ville veta. Bara en unge. orden ekade bistert i hans sinne medan han snurrade runt för att hålla henne öga mot öga.
"No podemos empezar a dar la vuelta!" [Vi kan inte börja vända om!] spottade han fram och riktade öronen bakåt medan han snabbt sneglade upp mot Deme innan han lät blicken riktas fram igen.
Hans muskler spändes under huden och ett kyligt flin letade sig fram på läpparna.

[Sorry blev lite brått. ^^']

Hon satte sig ned, såg på dem, flinade. Det verkade som att de inte var riktigt överens. Den äldre verkade mer förnuftig, den yngre kunde hon inte riktigt förstå sig på. Var det dumhet eller nyfikenhet som drev denne till att pressa en vampyr? Hon undrade, svagt nyfiken på svaret. 
- En valp, en vuxen... Vad spelar det för roll i mina ögon. Ni är ändå bara byten i slutändan.
Hon himlade med ögonen, men hon började bli road av detta möte. Den unge hanen verkade irriterad, talade på ett främmande språk. Ett språk som triggade ett avlägset minne hos Locura. Modern. Och hon insåg att hon kunde set språket, bara hon kunde minnas. Men det spelade ingen roll, inte nu eller någonsin. 
- Låt ynglingen tala, han verkar ha mycket vettigt att dela med sig av.
Och flinet uppenbarade sig, ett elakt leende. Hon började gilla detta mer och mer, även om hon först hade önskat dem ner till Chaibos hålor. 

Demethra ignorerade Mirrow's ord helt.
Det var ingen vits att börja sitta och diskutera med honom
vart de skulle styra sina steg här nu när det inte ens var säkert
de skulle kunna styra sina steg någonstans överhuvudtaget.
Hon önskade bara att unghanen kunde sluta vara så motsträvig-
bara för några minuter, och förstå sitt eget bästa, ta ett litet
steg bakåt och inte låta sin tunga förkasta några ord som bara
skulle gå rakt ner i ett avlopp.

Demethra såg vampyrinnans min, när denne kommit hade hon varit vresig,
inte på humör. Bara velat få dem ur sin åsyn, det hade varit bäst för
Deme och Mirrow, de skulle ha kunnat i snabb takt ta sig raka vägen
snett ut ur landet, kommit in på området där intill och istället längs
gränsen fortsatt uppåt- men icke. Det var en självklarhet att de,
när de för en gångs skull fann en chans, förkastade även den.

Det ansikte som mötte Infernovargarnas blick nu,
bar på nått helt annat än den vresighet
som överumplat dem till först.
Ett roat men brutalt elakt flin.
Demethra visste att man borde föredra
den avhuggna vresigheten som bad en försvinna.

Visst hade hon sett dessa grimaseringar
som vargar drog på sig förut för att visa sig
överstöddiga och otroget roade. Hon hade säkert själv
använt sig av den i rent nöje att se andra vrida sina psyksinnen,
som för att krama de sista dropparna vatten ur en trasa åt en uttorkad.

Den nattsvarta varginnan smälte bra in i
omgivningen, detsamma med hennes ord.
Hon roade sig.
Som en glöd omringad av sin egenskapade eld
gav hon ut orden och gav dem en hånande mening.
Glamuröst, smidigt. Det var en kunnig lekledare
som visade upp sina drag framför dem- som förde dem in i sin lek.

Ett litet leende lekte på hans läppar, road. Men vem skulle ta detta på allvar, det hela var väl mest en skrattretande syn i de fästas ögon. Men Mirrow kände sig lugn i situationen, det var som om han var född att inte känna rädsla då han mest skulle göra det. Han var fortfarande bara en valp och skulle inte leka med tankar som han hade, de hörde till andra och dessutom kunde han inte göra något av dem. Men ändå var det där självsäkra leendet där. Hans öron ryckte endast en aning till då hon talade, tog en större notis om hennes ord, de var så väl dit satta i hennes mun. Men han märkte nog flinet som dök upp på hennes läppar, fast han kände sig överlägsen var troligen hon mycket mer än han själv. Men Mirrow hade inget emot att tala, han hade den sliskiga förmågan till det.
"Ååh.. Tyvärr ynglingen gillar inte att dela med sig av information." sade han och drog på munnen till ett föraktfullt flin men fortsatte sen.
"....Men det jag kan säga, Om vi vänder om hamnar vi i lika stor fara som... nu? Så vi har inte så mycket annat till val än att fortsätta" sade han kyligt och huvudet en aning och de röda svagt lysande ögonen tittade på henne under pannluggen, flinet hade försvunnit bort för tillfället.

"Mitt namn är Mirrow och det här är min moster Demethra, men vem är ni själv som så gärna vill skicka oss till Chaibos?" han tog tillfället i akt för en presentation, eller tillfälle att ta reda på vem varginnan var?

Ett väsande kom ur hennes strupe och den röda blicken flackade för några ögonblick av och an, som om hon inte visste vart hon skulle titta. Sedan skakade huvudet kraften innan hon åter tog fokus på de två Dödliga.
- Unge herre, ni missförstår. Jag menade endast att ifall ni vill tala kan jag låta det underhålla mig ett tag. Ifall ni avslöjar hemligheter eller inte spelar ingen roll, jag kommer ändå ha glömt dem till imorgon. Det ni anser som hemligheter, patetiska faktum om löjliga saker, spelar mig ingen roll alls då jag lever i en helt annan värld, en som är avsedd för de mäktigare.
Hon fnittrade till, och ögonblicken senare dök hon upp på sidan av dem, närmare den ungan hanen än den vuxna honan. Denne verkade inte ha mycket att säga, och därmed hade Locura inte heller något intresse för denne. Ifall honan var tyst riktades uppmärksamheten mot hanen. Han var i alla fall lite underhållande.
Och underhållning behövde hon.
Dock så höll hon nogrann koll på den brunröda, även om synen inte användes till det så var alla andra sinnen övervakande.
-Demethra, Mirrow...
Deras namn uttalades med den silkeslena rösten och den vackra honan tog ett litet seg närmare, bugade sig sedan på ett nästan lekfullt sätt.
- Välkomna till vampyrernas rike. Locura till er tjänst.
Hon såg upp, skrattade. Ett kyligt läte som passade perfekt in i den onda stämningen som låg över området. Ett oroväckande skri i den tystna natten.

-Blir vi för er tvungna att stanna här länge?,
varginnans röst var tålmodig. En blick ner mot Mirrow.
Hon kunde lätt se dragen mellan León's ungdom och honom,
lika envisa och egensinniga. Tänkte inte alltid på sitt eget bästa,
men klarade sig ofta med det ändå.
-Mirrow har rätt, vampyrinna, tillade hon sen och mötte den mörka vargens blick när denne förflyttat sig till Mirrows sida.

|| försökt få ett bra svar en stund nu, men sket i det och bara skickade nått så det inte blir långvarigt ;D ||

Mirrow hade kvar det vaga flinet på läpparna och den kyliga stämningen varade över honom. Då hon försökte tillrätta visa honom svängde han nonchalant till med svansen bakom sig och väntade tills hon talat färdigt.
"Jasså" sade han och skakade vagt på huvudet. Plötsligt var hon på sidan bredvid honom och han var själv kvick att reagera och svängde sin kropp mot hennes riktning och tog något steg bakåt för att hålla kvar avståndet. Hans öron ryckte till då han hörde hennes upprepa deras namn och lyssnade också vagt till vad Deme sade, men hans stora koncentration var på faran framför. Vampyr ordet dallrade som klockor i hans huvud, så det var det de var, vampyrer.

Hon flinade emot dem, uppenbarligen road av hela situationen. Det verkade som att den äldre var mer förståndig, medan det just verkade gå upp för den yngre vilken fara han egentligen svävade i. Vampyrernas rike, ja. Inte var det någon plats för de dödliga, ändå sökte de sig hit nästan allt för ofta. Men vad hade Locura att klaga på? Det var så enkelt då maten sökte sig till henne.
Utan att bry sig om att svara på den brunrödas fråga så satte hon sig stillsamt ned, lät blicken glida från den ena till den andra och tillbaka igen. Leendet hade en kylig ton och de stirrade ögonen som såg på dem med en blick som verkade spöklik. Hon var en skrämmande varelse bara man tittade närmare. Vacker, men skrämmande. Dödligt farlig, men mystiskt lockande.
- Så ni säger, om jag förstår det rätt, att ni inte kan vända tillbaka? Varför? Vad kan vara farligare än det här?
Svansen piskade kort till i luften innan även den lade sig på marken. Huvudet lades på sned medan hon inväntade sitt svar, fortfarnade stirrandes från den ena av dem till den andre.
Spöklik. Det enda ordet som kunde beskriva stämningen.

Demethra betraktade varginnan, hennes blick var omänsklig. Avslöjade vad som dolde sig inom henne, avslöjade vad hon inte var- en levande varg med en död framför sig, precis som alla andra levande vargar. Den döden hade hon inte att vänta sig, hon skulle leva mycket längre än så om allt gick som beräknat.

Hennes stil och kroppsrörelser visade självsäkerhet, hon visste vilka marken hon trampade på. hon visste vilka områden hon kunde sträcka sig över, framförallt visste hon vad som var hennes. Det viktigaste av dem alla i alla stunder. Kontrollen. Hon kunde starta ett slagsmål om hon så ville.
-Exakt det du skrämmer oss med här, svarade Demethra med förvånansvärt stabil stämma. Hon ville möta den andres blick, men visste som varg att det var för utmanande kroppsspråk. Istället fortsatte hon;
-Döden, en paus rådde efter att hon avslutat sitt svar.
Hon lät den hänga kvar, sugande som en varelse efter näring.
- Om du låter oss pasera, så viker vi så snabbt vi får tillfälle för det, av ut till andra marker utanför era gränser, ordena viskade avslöjade om att hon försökte förhandla med vampyrinnan. Hon ville skämmas för det, men visste att det var det enda. Annat fanns inte.
-Och vi skulle inte gå rakt genom era marken, vi skulle hålla oss på behörigt avstånd längs gränsen, bara tills vi kommer bort från den marker de som jagar oss befinner sig på, kunde hon inte låta bli att tillägga och visste därmed att hon snackat för mycket.

Vampyrinnan hade satt sig ner, men för det så stod han kvar med misstänksamheten i blicken och höjde lite på ögonbrynen, ett drag som inte syntes under den massiva pannluggen. Men Mirrow hade tystnat för stunden, nog för att tunga helst skulle vilja slänga ur sig allt för många dräpande komentarer, det var sån han var. Men att förlora sitt liv för något så dumt var inget annat än korkat. Då Deme först lät sig tala så kunde han inget annat än att fnysa i tankarna. Rädslan, eller adrenalinet? Men han sade inget, stod tyst som en skugga och inväntade tillfälle. Då Deme tystnat så fortsatte han för att visa att han för en gångs skull höll med.

"Ja.. som Demethra sa.." sade han med en len kylig röst och la huvudet en aning på sne men rätade sen på sig. Fast han kände sig inte säker på detta, varför skulle hon släppa dem så här lätt.
"Så till saken. Tänker du försöka göra oss till din middag eller är det dags för oss att gå?" sade han med en otålighet i rösten. Han la huvudet på sne för att mota bort pannluggen ur ögonen och lät de röda ögonen bli synliga. Han hade samma svaga sken kring dem som León.

- Döden...
Upprepade vampyrinnan med en väsande röst samtidigt som huvudet böjdes bakåt och blicken sökte sig mot den mörka himlen. Tankarna forsade, ett minne av hennes förra liv gled över henne, ett minne av en stund då hon önskat sig själv död. Men huvudet ruskades fort, ville inte minnas. Alla de hemska tankarna skulle bort. Hon ville inte ha med dem att göra. Aldrig mer.
Hon var vampyr nu, och som en sådan skulle hon leva med sina fränder i all evighet. Precis det dem var skapade för.
Huvudet vändes åter tillbaka mot de två levande och det var med en fundersam blick i de röda ögonen som hon såg på dem. En blick som verkade underlig, samtidigt som de kalla flinet suddade ut alla tecken på vänlighet och överseende.
- Så det är bättre att möta döden här än där ni kom ifrån?
Hpn ignorerade totalt deras ord och undringar ifall hon skulle låta dem gå. Fokuserade endast på det som var viktigt för henne.

Demethra suckade långsamt.
Med det här skulle de aldrig komma sig längre än innan och för varje sekund rann tiden ut mer och mer. Något som var mycket ouppskattat. För en stund undrade hon om de alla vampyrer var likadanna, hade de skilda viljor eller var alla bara hjärntvättade till att utföra samma dräperi? Demethra hade inte träffat skärskilt många vampyrer förut, men hört om dem. Självklart hade hon hört om dem, som den numoorianare hon var.
-Du ser allt det här som en lek, eller hur?

Vampyrinnan svarade inte på deras fråga och Mirrow kände sig svagt irriterad av det. Han ville ta sig härifrån. Han höll kvar blicken på Locura, att släppa henne skulle han inte göra tills hon försvunnit ur hans närvaro. En tyst suck lämnade honom och sen drog han lite på munnen.
"Beror på hur man ser det" sa han ointresserat, det var ju ändå samma sak. Denna död kanske skulle vara en aning intressantare på vägen dit. Det ryckte lätt i hans öron då Deme pratade men återupprepade sen sin fråga.
"Får vi gå vampyrinna, eller är det mer du måste ha sagt?" sade han med likgiltig blick.

[Kort]

Hon fortsatte att flina mot dem, lyssnade till deras ord. De verkade så angelägna om att få komma vidare, verkade inte alls sugna på att stanna och prata. Eller stanna och äta. Så tråkigt för dem, för Locura hade andra planer. Inom henne började monstret vakna, en pirrande känsla spred sig genom kroppen och ögonen började sakta bli mörkare allt eftersom.
Utan att bry sig om deras ord så talade hon.
- Den som ger sig in i leken får leken tåla, är det inte så man säger? Visa mig nu allt ni kan er, mina kära.
Och utan att tveka en sekund kastade hon sig sedan mot dem, men öppna käftar och ögon som nästan hade nått en svart ton. Ett dovt läte kom ur hennes strupe då hon susade framåt i en övernaturlig hastighet och högg efter den unge hanen. Var det träffade, om det träffade, vad spelade det för roll? Det var ju jakten som var det roliga, och nog kunde hon dra ut på den utan problem.
Ruset spred sig i hennes kropp, en euforisk känsla som gjorde att hon nästan tappade greppet om världen, inte riktigt förstod vad hon verkligen gjorde. Men inte heller behövde hon förstå, för nu var det instinkterna som styrde henne, nu var det monstret som hade tagit över. Utvecklad för att döda så ledde det hennes kropp till dödliga attacker, för att de båda skulle kunna släcka sin ändlösa törst.

[Skumt, men ah... Locura anfallar mirrow 8D]

|| mm jooo, jag snappade upp det.. att hon attackerade mirrow.. ._. ;D ||

Demethra ryckte till, oförberedd på attacken.
Sen övertog försvarat impulserna och med
ett morrande läte kastade hon sig över
Locuras nacke för att gräva in sina brännheta
huggtänder i vampyrens päls.
Mirrow och Demethra hade kommit långt, och de skulle längre.
En ensam vampyrinna skulle hon inte låta stoppa dem, det vore för fåfängt och enkelt.

* petar på mirrow, "hallå, jag vill käka upp dig..." :'D

Plötsligt efter en snabb replik från vampyrinnan som visade klartecken på att de inte skulle få lämna platsen utan strid så hände mycket bara på några halva sekunder. Adrenalinet pumpade i hans ådror och hans muskler var spända och hela hans kropp styv av förväntan. Det första steg hon tog i hyperfart mot dem, kastade sig fram som en projektil kände han varje av dessa snabba steg från marken, upp i sina egna tassar som fick dem att på samma gång han känt det första steget av de snabba språng hon tog hoppade han smidigt åt sidan och undvek hennes attack, något han aldrig skulle klarat, men något hade hänt. Hela världen föll i ett svart mörker runt honom och det ända han kände var de snabba tassarna mot marken som trummade kvickt kvickt i honom. Och det ända han kunde se var den vackra varelsen framför honom som han hade undkommit. Hans svarta pupiller hade dragit ihop sig till ett bara ett par svarta streck, kanske var det ormen i honom som höll på att visa sig? Fast något bröt sig ut från mörkrets tunnel och han var svagt medveten i sin djupa koncentration att Deme högg efter Locura. Allt det hela hade gått väldigt snabbt och någonstans i hans tankar långt bort surrade röster.

[Sorrii... har varit en aning *host* inaktiv. ;)]