De glödande heta tänderna som borrade sig igenom hennes hud i nacken sekunden efter att hon missat den unga hanen med käkarna fick henne att ge ifrån sig ett ski. Hon gillade inte hetta, gillade inte när det brände. Gillade inte eld, gillade inte lava, gillade inte solen...
Ett dovt läte kom ur hennes strupe då huvudet höjdes och skakades kraftigt fram och tillbaka samtidigt som hon ålade sig framåt med starka språng för att bli av med bördan som hängde sig fast vid henne. Honan skulle bort, den brännande känslan skulle bort, det var Locura fast besluten vid. Och medan hon rörde kroppen på bästa sätt hon kunde komma på, vändes huvudet åt sidan och högg efter den brunröda i hopp om att även få i sig lite blod.
Hanen var för tillfället bortglömd. Detta var intressantare, viktigare. Detta måste tas om hand.
På senare tiden verkade De dödliga ha blivit allt modigare. Förut anföll de inte, de försvarade sig och sprang sedan. Men det verkade ha ändrats för allt fler av dem verkade anfalla tillbaka då hon anfallit dem, till och med innan. I detta fall kanske det var beskydd, men något sådant existerade inte Locuras värld. Det var hon och ingen annan. Överlevnad var prio nummer ett.
Hon flinade vid tanken på den övermodiga honan. Hon skulle slita henne i stycken.

Demethra blev förvånad över hur snabbt och häftigt vampyrinnan reagerade när Deme bet sig fast, hennes hetta verkade göra stort intryck på vargen- på ett negativt sett. Denne gjorde allt för att bli väck Demethra, hon lyckades bra när hon med oerhört starka käftar greppade Deme's "axel", vargars käftar sägs vara oerhört starka och kan bryta ben på sina bytesdjur och det stämde. Men denna kraft var något utöver en vanlig varg, för denne var ingen vanlig varg. Mycket snabbt insåg Demethra hur fåfäng hon var , som tänkt sig att Mirrow och hon kunde ta sig förbi denne utan skador. Att detta var något för litet för att det skulle få stoppa dem på deras väg, en vampyr var mycket mer än något litet. Speciellt nu med tanke på omständigheterna.

Demethra tvingades släppa taget om vampyrinnans nacke, hon slets därifrån av den andre, tvingades släppa taget. Deme fann heller ingen glädje i att ha skadat den andre, det enda som hände var att varginnan blev förbannad på henne och de blev utsatta för ännu större fara än de redan var.

Han stod stilla medan han studerade Deme då hon högg sig fast i Locura som slängde sig hit och dit. Han visste inte vad han skulle ta och göra, han kände sig väldigt maktlös, han hatade den känslan. Men det bästa var om han höll sig undan så att inte Deme skulle behöva oroa sig för två liv på samma gång. Så i stället såg han dystert på medan han höll sig beredd på vad som skulle hända här näst.

[Har inte så mycket att skriva c:]

Käkarna fick tag i honan. Locura var inte säker på var hon hade fått sitt grepp, men vad spelade det för roll? Smaken av blod spred sig i munnen och det var med en enorm kraft som hon vred huvudet med en hastig rörelse, slet bort den brunröda från hennes nacke. Hon kände hur hennes egen hud slets upp, och smärtan som skar längs ryggen. Men hon ignorerade den, brydde sig inte. Törsten bedövade smärtan.
Hon slängde bort honan, skrattade sedan till. Åh, så underbart roligt! Hon flinade elakt när blicken vändes mot honan igen. 
- Är du redo för omgång två?
Klorna grävdes ned i marken och det var med ett elakt flin och galen blick som musklerna spändes innan hon susade framåt mot honan. Doften av blodet lockade på henne, gjorde henne galen. 
Locura vill ha henne, vill se livet slockna i hennes ögon. 

[Mobilinlägg, sorry för skumt och eventuella stavfel ;p]

|| oje, action 8) ||

Runt såret stramade huden,
ilskan vände upp och ner i henne
lugnet kämpade med att hålla sin plats
rädslan slog regelbundet i henne.

Det pulserande såret Locura grävt fast i henne, blodet som rann därifrån, obehagligt öppet för vampyrinnan intill. Aggresiviteten hon visste att hon var tvungen att dra tillbaka, ilskan över att känna sig maktlös, underlägsen. Ilskan över att veta att hon var den som måste ge sig för att detta skulle gå vägen. Lugnet som hade noll inverkan just nu, som var ämnet som sen var tvungen att få bort aggresiviteten som annars skulle göra slut på henne och Mirrow.
Rädslan att vara för självstolt för att kunna vråla åt Mirrow att springa och sen även springa själv, rädslan att hon inte skulle vilja låta sig göra det. Rädslan för att hon skulle strunta i det, i blint raseri mot vampyrinnan, för att hon vågade komma och dra omkull dm, förvärra deras färd. Hindra Demethra.

Detta pulserade inom henne när hon, efter att ha blivit bortslängd av Locura, låtit sin kropp ta emot en hård duns mot det hårda kalla underlaget och sen rest sig upp med huvudet sänkt och benen stadigt isär för att hålla kroppen stående- utan notis om alla motgångar. Svindlande känslor av smärtan, ilningarna som gick ggenom hela henne. Hoon var inte stark just nu, och hon var medveten om det.

Ett djupt andetag bröt tystnaden emellan den, hennes blick var spänd, hon darrade till av smärtan, återfick kontrollen. Demethra vägrade tänka dumdritigt, de hade kommit så långt och de skulle längre.
-Mirrow... började hon med en ansträngt samlad röst, blicken var ännu riktad mot vampyrinnan.
De skulle ta sig till Kaiwood.
De skulle inte lämna här.

Vampyrinnan var snabb, onaturligt snabb då hon rörde sig nästan ljudlöst på marken. Mirrows ögon stirrade på dem under pannluggen, käkarna bets ihop. Han hatade att inte kunna vara till någon hjälp, som om han var fast i sin egna kropp. Och då Deme sa hans namn väste han irriterat mellan tänderna, strunta i honom han klarade sig fint så länge vampyrinnan hade Deme i sin fokus. Varför använde hon inte elden som hennes mor så skickligt använt flera gånger, och Deme var mycket äldre än León. Det var det ända som kunde hjälpa henne här, för Locura var annars mycket mer överlägsen det såg man klart. Han hade ingen som helst kontroll över eldens lågor inom honom. Och han hade bara fått små lågor att flamma fram ur gräset och att hålla den i kontroll hade inte heller varit lätt fast han övat mycket. Det var så frustrerande och det var onödigt att ens försöka.

Allting gick sakta fast det endast var ögonblick som passerade. Hon såg det sinnessjuka flinet i hennes ansikte reflekteras i den brunrödas ögon samtidigt som hon hörde hur ett ansträngt ord uttalades. Och plötsligt insåg hon - Det här var inte rätt. Nej, det här var fel. Att ge sig på den vuxna av dem, skada henne fysiskt...
Locura var inte dum, det fanns andra sätt att skada dem.
Och utan minsta förvarning vände hon om, susade mot den mörka hanen. Det kalla flinet blottade en vit tandrad, det blänkte i de orosväckande ögonen som var den mörka, röda färgen hon alltid hade under jakt.
- Mirrow, va? Jag ber om ursäkt...
Svansen piskade bakom henne och i den lena rösten kunde man klart höra hur ett tonfall av ondska klingade.
- ... Nog kan vi leka, du och jag, också.
Hon fnittrade, högg efter honom precis som valpar hugger efter varandra. Skillnaden var att Locura inte var en valp, hon var ett monster. En mördare som helt enkelt gillade att leka med sina offer innan hon avslutade deras patetiska liv.

Demethra flämtade till när vampyrinnan avlägsnade sig,
men det som skrämde henne var att hon itne visste vart monstret nu vände sig eller var Mirrow var. Snabbt tog Dem sig upp på fötter och såg
hur Mirrow fortfarande stod på samma plats och hur Locura väste mot honom innan hon började smälla med sina kraftiga käkar kring hans huvud.

Det var inget hon kunde tolerera.
-Mueva detrás del fuego,
vrålade Demethra på spanska åt Mirrow på samma gång som hon riktade energi mot marken framför Locura-mellan henne och Mirrow. Gnistan som sprakade till där som ett elutbrott flammade sekunden efter upp och spred sig med hög fart i en halvmåne runt Mirrow och sen ut åt sidorna.
Demethra antända sin kropp och gjorde ansats för en attack mot vampyrinnan bakifrån.

|| Har verkligen noll inspo men gjorde ett inlägg för att vi skulle komma framåt :) ||

[Hopppar över mirrow nu, jag veeet. Men tänkte att rollspelet kan avslutas fortare då, och dessutom kommer Locura ändå inte bry sig om honom nå mera då läskiga elden är med i bilden :'DDD]

Ett galet skratt lämnade henne. Käftarna slog ihop ännu en gång. Hon ville ha honom, åh, så hon längtade efter honom. Att slita hans kropp i stycken, dricka den vätska somm cirkulerade i den. Hon vill ta hans liv, skoningslöst. Se rädslan i han ögon, känna hur kroppen darrade i hennes käftar.
Livet, det skulle rinna bort, och hon ville orsaka det.
Innesluten i rusets ljuva känsla hade hon inte längre fokus på den vuxna honan, denna hade hon redan fällt till marken. Denna var inte längre ett problem. Denne var svag. Dessutom smakade du unga så mycket bättre, då de fortfarande var fulla av livslust och naivitet. Och denna natt skulle hon göra slut på hans ungdom, hela hans liv. Precis det som hon var skapad att göra.

Men världen sken plötsligt upp, ett brinnande sken kom från ingenstans och skrämde undan mörkret. Energin från de hettande lågorna strömmade genom den kalla natten, och det var med ett gällt tjut som vampyrinnan kastade sig undan eldens hungrande flammor.
Ett väsande kom ur hennes strupe då hon med krökt rygg steppade i sidled på behörigt avstånd. Den röda blicken var fäst vi de dansande lågorna och de återspeglades i hennes kalla, livlösa ögon. Vem var det? Varifrån komma denna förbannelse? Kanske det inte var solen själv, men visste brände det likt den. Visst gjorde det lika ont som den. Och visste skrämde den mörkret och kylan på samma sätt. Hon gillade inte elden, hon hatade elden.

Och sedan - Ännu mer ljus, ännu mer energi och ännu mer brännande hetta. Varför, varför? Hon ville inte.
Hon kastade sig runt, med käftarna vidöppna och ett väsande läte kommandes ur strupen. De vassa tänderna glimmade i skenet från eldens lågor och den stirrande, sinnessjuka blicken fästes på den brinnande vargen som kom rusandes emot henne.
Det var fel.
Väsandet övergick i ett gällare läte, ett högre och djuot varnande läte. Hon ville inte ha med elden att göra, och hon skulle se till att släcka den till varje pris. Det gjorde hon alltid, släckte den och livet hos de som bar på eldens gåva.

Det var inte rätt, det var inte så här denna natt skulle se ut. Det var inte riktigt, det var bara konstigt och fel.
Fel, fel, fel.

Så hade Locuras uppmärksamhet avlägsnat från Deme och kom med ett flin på läpparna mot honom. Han var den svaga länken, och att skada den skadade också Deme. Hans stora öron var platt bakåt slickade mot nacken. Hans ansikte var spänt, men mitt i det spända ryckte det lite i ena mungipan. Å härliga adrenalin! Jättarna öppnades och de vita små valptänderna blottades. Han skulle fortsätta med att hålla sig undan. Samma underliga känsla då han kände precis vart ända lilla steg varginnan gjorde mot honom och då hon högg mot honom väjde han kvickt undan. Han skulle bara hålla sig undan hennes huggande käftar. Plötsligt hörde hans Demes vrålande varning och tog ett snabbt hopp bakåt innan elden omringade honom i skydd. Han kunde inte se dem mer.

[skrev på mobilen så ursäkta mitt små dåliga svar ^^']

Demethra började röra sig bortåt från Locura, hon sänkte eldmuren en smula så att Mirrow kunde se vartåt hon rörde sig, Deme vände blicken mot honom och gjorde en liten nickning bortåt. Detta blev henens drag, att med skydd av elden bara smita ifrån, Mirrow och hon hade verkligen inte tid med att tvingas stanna upp här.

|| kort ||

Det varnande lätet kom alltjämt ur vampyrinnans strupe med den ilsket röda blicken stirrade på den binnande vargen.
Varför det alltid tvunget att vara eld?
Irriterat svepte hon med svansen, all fokus på eldhonan som sakta backade undan från henne. Ilskan brände inom Locura på ett behagligt sätt, men mot hennes hud brände elden med en oroväckande styrka.
Och i samma stund beslutade hon sig för att detta inte var någon plats för henne. Nej, det var för mycket som talade emot henne. Det verkade som att eldhonan hon nu stött på var en mäktig varelse och hon fruktade den heta kraften, flammorna som önskade sluka henne levande. Om man nu kunde se det på det viset då hennes kropp var död.
Men den unge hanen... Honom skulle hon inte ha några problem att äta upp. Han skulle inte vara något motstånd. Och hon skulle med nöje sätta tänderna i honom. Men detta var inte rätt tid, inte då honan var i den unges sällskap. Ett bättre tillfälle skulle ges, det var hon säker på.
Och utan vettig anledning flinade hon åt den brinnande.
Stegen skulle föra henne bort, fortare än de skulle hinna se. Och hon var övertygad om att de skulle stå kvar, invänta hennes nästa drag. Men inget skulle komma, inte denna natt. Hon hade tid att vänta, hon skulle ju ändå leva förevigt.
- Låt oss mötas igen, mina kära.
Sedan var hon borta.

[Okej, eftersom att vi skulle avsluta det fort så känner Locura inte för att nå brännskador och sticker från platsen, braaaa :'D Jag är nu borta från detta rollspel!]

Demethra hade redan börjat halvtrava bortåt, men med alla sinnen på spänn för att vara beredd ifall att Locura trotsade elden och attackerade. När hon då hörde vampyrinnan tala, stannade hon upp och vände sitt huvud bakåt.
Locura lät dem gå, hon flinade mot Deme men verkade ytterst irriterad över att det inte längre var hon som hade övertaget och kunde bestämma vad som skulle ske dem.
Demethra visste att hon nu inte längre behövde frukta henne på samma sätt som innan. Deme hade något som den döde levande inte klarade av och detta gjorde henne starkare.
-Det vore ett sant nöje, svarade Demethra med lugn stämma, även om Locuras skepnad inte längre fanns kvar på andra sidan av elden. Hon hade lämnat dem.
Den bruna varginnan vände sig åter mot den riktning som ledde mot Kaiwood och sade med samma lugna ton mot Mirrow:
-Du ska bli stark, Mirrow. Du kommer kunna möta denne vampyrinna senare och slå henne med häpnad över dina kunskaper. Visa tålamod, din tid är på inkommande.

|| Magga, om du vill kan du lägga ett avslutande inlägg. Men för övrigt är detta roll avslutat! :) ||

Han mötte Demes blick, tvekade, vände blicken bakåt men såg bara den gnistrande elden. Men då han hörde Deme börja trava ryckte han motvilligt bort huvudet och följde efter. Fast det skulle kanske vara lönlöst, hon kunde hinna ikapp om hon så ville, bara på någon sekund kunde hon stå framför dem. Men så stannade han upp då han hörde Locuras röst och huvudet vände sig kvickt bak för att se mot den plats hon stod på.. eller stått, hon hade försvunnit. Förvånad. Kunde det vara så att hon fruktade eld? I så fall skulle deras nästa möte bli intressant, mycket intressant... Det ryckte i mungiporna och det sluga leendet kom på de svarta läpparna åter. Han vände blicken till Deme då hon talade till honom, behöll samma leende.
Joodå han skulle bli stark, mycket.

Så följde han efter Deme, det hade varit ett lärorikt möte det kunde han inte neka till. Han försökte känna efter om han kunde känna samma vibrationer i marken då han gick i sina tassar, men hela den mäktiga känslan var borta.
Han förstod inte, det var så mycket han inte förstod och så mycket han ville veta. Som rösterna som gjorde hans huvud till ett vansinne.

[AVSLUTAT]