[Reserverad för Achangra.]

Vad var det som hade drabbat världen? Det var som om hela skogen var i uppror. Snart skulle sommaren komma, det skulle vara varmt om nätterna och varmare om dagarna. Vintern skulle kännas långt borta. Men det var annorlunda. Snöstormen som nu rasade över Kaiwood var ingenting som någon varelse direkt hade väntat sig. Snö så gott som mitt i sommaren. Det fick en att undra vad Gudarna höll på med. Ingenting var som det skulle och man kunde undra hur de som skapat denna världen kunde tillåta att den nu plågades på detta vis. Den naturliga balansen i naturen rubbades då djur dog till följd av dessa galna naturkatastrofer.
Shiva däremot älskade det.
Kaiwood var vackert på sommaren likaväl som på vintern, och årstider hade aldrig spelat honom någon roll. Så det var inte snön i sig som han älskade, utan kaoset som det skapade i världen. Förvirringen och rädslan. Att han var ond var det ingen tvekan om, men det låg i hans blod. Han var den han var menad att vara.

Ett skri ekade genom den kraftiga vinden som piskade snön mot hans nu mera ganska muskulösa kropp. Han hade växt till sig den senaste tiden, var inte längre en valp utan en ungvarg. Hans ambitioner hade också växt sig starkare och det var med en nyfunnen styrka som han nu tog sig an det världen hade att erbjuda honom. Och om det var kaos den ville ha skulle de också få det.
Han kände av energierna i omgivningen, andar som susade omkring i vilt raseri, förvirrade och ilskna för att de hade blivit väckta av denna onda förändring. De hade alltid haft ett tillhåll i Kaiwood, det hade Ijin lärt honom. Men de brukade vara stillsamma, tysta och endast se på. Men när denna våg av katastrofer hade svept in över landet var det som att andarna i Kaiwood hade vaknat med den, och nu härjade de fritt i hans hemskog. Det var underbart.
Munne öppnades och ett skratt ekade fram ur hans strupe. Åh, han älskade det, denna okontrollerade känsla som låg överallt i luften. Även om vinden ven och snön plågade hans skinn kunde han inte låta bli att känna sig annat än lycklig. Så här skulle världen vara ifall han fick bestämma.

Snön ven genom skogen, aldrig förr hade det blåst så mycket mellan träden som denna dag. Men vinden var inte naturlig, nej den dog inte ut och fortsatte att riva i var levande själ ända in i den djupa skogens centra. Achangra hade sedan länge listat ut att denna händelse var något spektakulärt, något övernaturligt, och hon tyckte inte om det. Hon hatade att inte ha kontrollen, ville vara förberedd på allt och minst ha en plan B och C. Just nu var allt oförutsägbart, snön hade inte ens kommit som följd av regn eller tidigare kyla, nej under gårdagen hade värmen hindrat all aktivitet, i gott sammarbete med orkanen och mindre jordbävningar.
Snön hade precis börjat lägga sig på marken i ett ännu blott milimetertjockt lager, vart än hon satte sina tassar lämnades mörka spår. Den varmt lilafärgade honan slankt smidigt fram igenom stormen. Hon hade i naturlig ordning precis tappat sin vinterpäls och därav huttrade hon faktiskt aningen då vinden rev i henne. Snö och ispärlor slog emot hennes ansikte, vilket resulterade i en konstant ansträngd och sammanbiten min. Nej, bättre dagar hade hon sett.

Der var ett tag sedan hennes mor lämnat henne, syskonen och flocken för att ansluta sig till skogens andar. Ibland kund ehon höra hur träden viskade moderns namn, idag var närvaron stor. Jira, som hon ibland valde att kalla sig, var en hona som inte var rädd av naturen, nej snarare det motsatta, men hon ville alltid vara på den säkra sidan. Hon skulle kunna offra allt för att vara på den säkra sidan, den vinnande sidan.
Detta var givetvis tankar som höll helt för sig själv, utåt sett var hon bara en söt liten flicka eller helt enkelt en trogen medlem. Kanske var det just därför som hon, trotts att vinden slog sina ispiskor över hennes ansikte, slätade ut ansiktsdragen då hon såg en flockbroder nalkas.
Det var Shiva, Ijins son och ledarens barnbarn. Han var aningen för stöddig för Jiras smak, men ibland kunde han visa prov på stor humor. Hon flinade vid tanken, tog ett skutt över en rot och ställde sig på den tillfälliga läsidan av ett stort bok-träd.
Givetvis skulle vinden snart kasta om och lika ihärdigt anfalla från andra hållet, men bara en sekunds paus var uppskattat. Om inte annat för hennes långa smala öron som inte bara var närmast döva av vinden yl utan också stenfrusna. Hon tänkte inte ens försöka röra på dem...

Den för en sekund bistra minen byttes åter snabbt ut då hon insåg att Shiva helt klart kunde upptäcka henne på det avstånd han nu var. Hon var knappats svår att skilja från det vita snöyret och hans krafter borde funnit henne för länge sen om hon inte missbedömt hans skicklighet helt.
Med ett milt leende satte hon sig ner, lindade den långa svansen runt sig och inväntade honom.


[Gud vad B det blev xD Aja, jag bättrar mig snart måste bara komma in i karrisen lite, har inte rollat henne på länge och inte speciellt mycket över huvud taget...]

När han först stötte på energin av en levande varelse noterade han den inte. Skogen var så full av energier av alla de slag att de blandades samman och var svåra att urskilja. Men allt medan benen förde honom framåt genom stormen så blev energin starkare, och snart kunde han inte längre missa den. Den fick honom att stanna upp och se sig omkring. Ett formlöst väsen gled förbi på sidan om honom, ropade högt innan det fortsatte. En ande, lika vilsen och arg som resten av dem. Men det var inte den som var intressant. Han var tvungen att kisa, kunde inte ha ögonen helt öppna på grund av den kraftiga vinden och snön som den förde med sig. Vem var det som befann sig i Kaiwood? Inget gick att se, inte ännu. Men han hade nu en bestämt kurs, och utan att tveka styrde den spänstige unghanen benen mot källan som utsöndrade den levande energin. Och ju närmare han kom desto mer kände han igen den, innan han slutligen lade ögonen på den svarta och lilafärgade honan. Ett leende klöv hans tvåfärgade ansikte och de mörka ögonen glimmade till.
Jaså, Achangra.
En tystlåten hona som Shiva inte hade haft mycket att göra med, nu sittandes vid en stor bok med blicken åt hans håll, som om hon väntade på honom. Det spelade egentligen inte någon roll om hon gjorde det eller inte, Shiva hade redan bestämt sig för vad han skulle göra. Han hade inte haft tillfälle att bekanta sig med henne tidigare, kunde det då inte vara tillfälle för det nu? Självklart var det så. Och stegen styrdes mot henne.
"Så, här sitter du mitt i snöstormen," sade han högt för att överrösta vinden medan han närmade sig med bestämda steg. "Är du inte ute och sprider ondska i världen, härjar fritt med andarna?"
Han hade stannat, kommit nog nära. Han såg att hon satt på ett mindre blåsigt ställe, själv verkade han nästan stå mitt i stormen. Vinterpälsen var sedan länge borta och visst var det kallt i luften, men han frös inte. Han var för ivrig över vad som skedde runt omkring honom, det kaos som härjade i landet, och han ville vara delaktig i det och bidra till förvirringen.

[Nej, ditt inlägg blev ju bra 8D mitt däremot... har fortfarande svårt att rolla Shiva ibland, har ännu inte riktigt lärt känna honom xD]

Med en förvånansvärt varm blick och ett charmerande leende bevakade hon hanen. Ett snett flin låg också placerat i den andras ansikte. Han var underlig, trotts kaoset och kylan så verkade han upprymd. Exhalterad. Faktum var att man närmast kunde känna på energin runtom honom, oavsett om man besatt hans krafter eller ej. Kanske hade det just med hans krafter att göra, kanske att han spred den energi som fyllde honom, kanske var det bara just den här stunden.
Hon såg på honom under tystnad ett tag, han talade, hon väntade med att svara några sekunder för länge. Betracktade honom eftertänksamt, ibland brukade hon tänka att hanen slagit runt. Det var uppenbart att ingen i hans kull var helt mentalt stabila. Eller snarare, för stabila, till synes helt avstängda (hennes tankar vandrade vidare till kullsystern med döda ögon). Shiva verkade vara deras motsatts, som om han helt enkelt tagit steget längre, medan dem stod och balanserade på kanten så hade han kastat sig rakt ut.
Hon visste inte riktigt vart hon fick dessa tankar och intryck ifrån, kände ingen utav de nästan jämnåriga vargarna väl nog för att kunna analysera dem helt. Men något sa henne att det där hånleendet skulle ligga på hanens läppar oavsett vad som hände, allt var ett skämt för honom.
Något som inte nödvändigtvis var något negativt.
Helt klart användbart.

"I'm quite fed up with this nonsense, actually."
Svarade hon slutligen. Hennes föregående tystnad hade på inget vis övergått till det otrevliga slaget och det milda leendet på hennes läppar hade ännu inte slocknat.
Innan hon fortsatte lät hon den lila tungan löpa över läpparna av nästan samma färg.
"Spirits especially"

Om orden var en medveten peek gentemot de omgivande döda skulle förbli okänt, att dem tog illa upp blev dock självklart då gälla skrin plötsligt började eka mellan träden. I nästa sekund hade dem stigit till olidlig nivå. I perfekt symbios med detta kastade även vinden om, böt helt riktning utan ens en sekunds varsel.
Achangra fräste till, studsade upp i en halv pirruet och borrade in klorna i bokens stam. Långsamt vred hon på huvudet och återfångade hans blick, den randiga svansen svepte irriterat bekom henne. Drag hon så tydligt ärvt av sin moder.
'Speeking of which', tänkte hon då trädet plötsligt börjde väsa moderns namn. Hon var säker på att det var trädet. Ljudet var inte direkt skrämmande, ett djupt hummande, det kändes faktiskt ytterst naturligt och hördes knappt över vinden.
Hon tvivlade på att någon annan än hon själv kunde höra det heller.
~Nnnniiissshhaaah~
Hon rynkade på nosen, släppte taget om trädtammen och landade mjukt på marken. Fnös kort.

"And you your self? I can't see you doing nothing but smiling..." hennes kattögon borrade sig in i honom "I dare you, let's make som true chaos!"
Andarns yl hade tystnat, eller iallafall lugnat sig, men det hindrade inte en utav dem från att svepa förbi henne. Hon huttrade till, anden var det iskallaste hon någonsin kommit i kontakt med - inklusive hennes egna öron.


[Eeeep, vill radera halva inlägget men orkar inte skriva om xD Överdrivet och B:igt, som sagt, måste komma in i henne lite mer ^^'' Men det kommer, det kommer <3]

Medan vinden fortsatte att piska och slita i honom så stod Shiva alltjämt stilla, även om det enda han ville var att springa med den. Rusa iväg, skutta omkring. Han hade kanske växt till sig, men fortfarande hade inte den valpiga energin försvunnit helt ur hans kropp, och detta gjorde honom uppspelt. Vad som hände var han inte brydd om, men han ville definitivt vara en del av det.
Andarna började plötsligt skrika mer, klagade och ilsket. Han misstänkte starkt att orden som lilasvarta hade sagt hade förargat dem. Och leendet blev bredare på de smala läpparna, samtidigt som ögonen nästan verkade lysa trots att de var så pass mörka.
Kaos. Han hade aldrig upplevt det tidigare, aldrig riktigt förstått vad det innebar och aldrig funderat över det. Men nu när han befann sig här, mitt i en värld som gjorde uppror, förstod han äntligen vad det var han hade att göra med. Vad det var han hade missat så länge under sitt liv. Kaos - Det var något att sträva efter. Att plåga andra inte bara fysiskt, utan genom att vända hela deras värld upp och ner, förinta allt de kände och älskade, ta bort deras tryggheter i livet. Att endast mörda någon, nej, det var inte alls samma sak. Han ville orsaka kaos, han ville slita sönder, inte bara fysiskt utan psykiskt.

Blicken hade drivit ivägen en bit då han drömde sig bort, och när han återvände med den till Achangra kunde han se hur hon smidigt greppade tag om trädstammen. Precis som hon hade sagt så verkade hon inte särskilt förtjust i det som skedde. Shiva funderade över hur hon inte kunde älska det, men bestämde sig sedan för att de tankarna var onödiga. Det spelade ändå ingen roll i slutet av dagen.
"Hur kan jag låta bli att le? Jag är skapad för att orsaka kaos, och nu har jag fått chansen att vara en del av det. Borde jag vara ledsen?" Ett kort skratt lämnade honom, blåste snabbt bort i vinden.
"Men visst, ifall du inte anser detta som riktigt kaos..." han såg sig omkring, lyfte svagt på en framtassen som var halv begravd under snön som hade fallit under den korta tid de hade stått där och pratat. Det hade varit en inbjudan, ett erbjudande om att skapa riktigt kaos. Som att detta runt omkring dem inte var äkta. Det slet till och med upp andarna från deras vila. Men han var nyfiken, ville veta mer. Så blicken vändes åter mot honan. "Vad hade du tänkt dig?"

[alltså, om det är någon som failar så är det jag... D;]

Achangra studerade hanen med en viss tveksamhet i blicken. Det måste ila i hans tänder att le sådär konstant i vinden och kylan. Tanken slog henne tvärt, hon kunde inte låta bli att fnittra till. Med en betydligt varmare och mer charmerande blick mötte hon sedan hanens udda ögonpar.
”Ah, well nothin’…”
Började hon flyktig.
”It’s just… I mean, this might be a world upside down but I’ve heard ‘bout lot worse…”
Hon suckade lite, som om hon var uppriktigt besviken med dagens uppståndelse. Kanske var det bara så att hon inte gillade att förlora kontrollen och därför låtsades hon ha kontroll över något annat, sina känslor. Om så var fallet så spelade hon korten riktigt väl för osäkerhet kunde inte anas i de lila ögonen.
Hon såg sig om, som om hon skulle berätta något hemligt för hanen, som om hon hyste äkta förtroende för honom.
”You should know what I mean, you were born in it I’ve heard…” En kort konstpaus. ”That godlike emotional chaos, that what nobody could escape.”
Tanken verkade göra henne uppriktigt upphetsad, ivrig.
”Imagine causing that upon someone. To see them twist and crack under you ultimate power. That my sir, would be something!”

Framförallt skulle man själv inte vara påverkad av det då… Kanske att hennes kontrollbehov sken igenom aningen, om man nu valde att analysera henne istället för att tro på den övertygande mimiken. Den unga honans ögon gnistrade ännu som om hon i ett drömskt tillstånd kunde se det framför sig, som om hon inte alls bara försökt ta kontroll över situationen genom att nervärdera den.
Hon flinade konstant även hon, unghanen hade den effekten på andra, kanske var det för att han spred sina energier runtom sig, kanske var det bara att hans charmanta beteende helt enkelt smittade av sig. Jira insåg att det kanske var pågrund utav sin kraft som hanen var så uppspelt, kanske att han fick energi av kaoset och stormen. Kanske att andarna vilka bara skrämde henne halvt från vettet faktiskt tillförde kraft till honom, ofrivilligt mest troligt.

Med ett hummande fortsatte hon att studera honom, noggrant, som om han var ett pussel hon försökte lösa.

[Tycker inte dina är fail, och mina kommer nog börja ta sig, snart, nån gång ^^'' ...]

Vad var det med henne som gjorde henne så här pass intressant? Shiva hade svårt att bestämma det, det fanns inget bra svar på den frågan. Det var svårt, just för att han aldrig riktigt var intresserad av någon. Visst fanns det dem han respekterade och nog lyssnade han på dessa med uppmärksamhet, men det var deras ord som var intressanta och inte själva individerna. Men det var något med denna hona som faktiskt lockade på honom en del, men att avgöra vad skulle bli svårt. Speciellt med tanke på att hon inte direkt verkade villig att visa sitt inre särskilt öppet. Och kanske det bara var inbillning, kanske han bara trodde att hon var intressant. Tiden skulle väl utvisa det hela.

"Ja, jag föddes mitt i det." Gudarnas raseri.
Han mindes det inte särskilt väl, eftersom att det var så länge sedan. Han hade varit nyfödd, tagit sina första giriga andetag i detta liv. Det var ett dunkelt minne, inga bilder eller större intryck fanns kvar i hans huvud då han varken kunnat se eller höra vidare bra. Det enda han mindes var smärta, en känsla som hade fyllt hela hans kropp och fått honom att skrika. Resten var sedan länge bortglömt.
Det hade påverkat honom, även om han själv inte visste om det. Precis som det hade påverkat hans systrar och gjorde dem tysta så hade det påverkat honom och gjort honom till den pratglada varg han idag var. Vrickad var ett sätt att beskriva honom på som faktiskt stämde ganska bra, och det var tack vare de första ögonblicken i hans liv. Ingen valp skulle behöva uppleva en sådan sak, det var hemskt och våldsamt för en sån liten varelse. Men för Shiva spelade det ingen roll, han hade redan upplevt det och han ogillade inte den han var. Ifall han vetat att det var Gudarnas raseri som hade gjort honom så pass känslolös och skruvad hade han nog sett det som en gåva och inte som något annat. Det gav honom så många fördelar att inte bry sig, att se allting som ett enda stort skämt.

Han såg på henne med en intresserad blick.
"Visst har du rätt i dina ord, det skulle verkligen vara någonting. Men... Att uppnå samma kraft som Gudarna, samma förödande resultat - Det skulle ta tid. Det handlar inte bara om fysiska skador, det är för simpelt. Man måste ta sig in i någon huvud, bryta ned dem psykiskt för att sedan kunna luta sig tillbaka och se dem förgöra sig själv..."
Hennes ord hade påmint honom om mötet med valpen som han och systrarna hade tagit livet av. Det hade varit fint, ett minne han alltid skulle bära med sig. Och det hade väckt törsten efter att döda inom honom, visat honom vilket nöje det var. Men det hade saknats något, och Shiva hade med tiden insett att det fanns värre sätt att förgöra varelser på. Det ultimata skulle vara att bryta ned dem till den grad att de själva inte längre såg meningen med livet. Psykiska skador var svårare att uppnå, men de gick alltid djupare än fysiska.
"Det skulle vara ett riktigt nöje."

[Yo, ska försöka mig på att svara här snart om du fortfarande är pepp :) Någon gång denna vecka hoppas jag på iaf <3]

[Ja, är fortfarande pepp på det så vill gärna att du svarar fort 8D]

Åh denne hane roade henne, rent ut sagt och bokstavligen talat. Det var något med honom som spred en sådan lust att skratta, som om hans vridna humorindränkta världsbild spred sig in över hennes kyliga analyser. Hans tankegångar var dessutom på högsta nivå och helt i linje med hennes egna.
"Indeed"
Svarade hon och det sneda leendet drog sig fram över de lila läpparna.
"And all this without losing yourself, without cracking under your own pressure. This takes fine skills - and loads of them."
Hennes blick hade slutat dansa över hanen, han var färdigkatalogiserad, den vilade nu istället lugnt i hans skarpa blick.
"And somthing tell me, that you've got it."

Hon knyckte på nacken och höjde ena ögonbrynet, att hon själv ägde kraften för att bryta ner individer visste hon redan. Eller iallafall att hon kunde uppnå detta, särskilt med hjälp av hennes älskade kraft som redan tagit henne så långt i livet. Men det var något hos hanen, hans sätt, hans klippska sinne som hon ännu bara snuddat vid, något sa henne att han var -eller iallafall skulle komma att bli - stor.
Som mormor, hade man kunnat tänka. Men inte Jira. Arv var viktigt men hon vägrade acceptera att bli sedd på sin blott "Nishas dotter" och därför vägrade hon också att vända sig med liknande syn mot Shiva. Han var så mycket mer än ett barnbarn.

[Jira smickras :3 Kort och dåligt men det är iaf ett svar, datorn dampar och internet är opålitligt :/ s´Ska skärpa mig till nästa inlägg. Here we go again <3]

Flinat på läpparna låg kvar och det var med nästan mycket nöjd min som han såg på henne medan han lyssnade till hennes ord. En svag respekt för den unga honan började gro inom honom, för hon såg inte ned på honom - tvärt om. Hon verkade snarare se samma saker som han själv såg. Hur han hade möjligheten att bli stor, att stiga uppåt, att bli mäktig och legendarisk. Bara han spelade sina kort rätt. Och att hon såg detta och även erkände det inför honom, det var helt klart värt den respekt som han nu börja känna inför henne. Och någonting sade honom att detta var en hona som han inte skulle bli besviken på, snarare tvärt om. Detta var en hona som det säkerligen skulle vara värt att känna bättre.
"Jag har det, tro mig," svarade han med den retsamma tonen fortfarande i rösten, men ändå kunde man höra att han menade varje ord han sade.
Shiva kanske var en lögnare, visst kunde han ljuga. Och visst var han bedragare, visst lurade han andra på villovägar ifall det kunde främja honom. Men så var det inte i detta fall. Han var allvarlig även om det kanske inte såg ut som det. Men det var ett säkrare kort än att reta upp den andre. Achangra verkade även hon ha stor kapacitet och stora möjligheter att bli en av de mäktigare i TBB. En av de vargar som skulle leva kvar i sagor och legender då deras kroppar var döda.
"Och något säger mig att även du är en varg som man inte ska leka med. Jag är övertygad om att du bär på stor kraft."
Han kunde känna det också, energierna som strömmade från henne. De var visserligen inte särskilt lätta att läsa av, men han kunde känna att de var kraftfulla. Det var något med henne som fick honom att känna att hon förtjänade respekt. Åtminstone skulle komma att förtjäna den.

[Skumt, men så svårt att skriva då rollet stått stilla så länge. Jobbigt att komma in i det igen på en gång xD ^^]

Leendet blev milt då hon såg att hennes taktik fungerade. Charmen gick hem, givetvis. Men detta betydde på inget vis att hon bara yttrat de ovanligt vänliga orden för egen vinning, oh nej. Hanen strålade av den makt han en dag skulle komma att få.
Jira trodde inte på arv, därför var det faktum att Shiva kanske var rättmätig arvtagare till flocken inget som hon brydde sig i. Hon trodde på styrka, reell styrka när hon såg den. Det var respekt. Det var makt. Om den här styrkan sedan var kroppslig eller inte spelade ingen större roll, men det var nog en fördel om man ville tygla ett helt gäng med vansinniga vargasjälar. Hon skulle dock klar det ändå, något som det gladde henne att hanen åtminstone anade.
"Well, I guess it's up to us to prove it."
Sa hon och blinkade med det ena av de lilaskimrande ögonen. Leendet som inte lämnat hennes läppar sedan hon inlett samtalet med hanen var åter knivskarpt och kanske inte allt för vänligt. Hon hånade inte med det, men inte låg det där för att visa en nödvändigtvis glad sinnesstämning heller.
Egentligen var hon nog ganska ledsen.
Hennes mamma var ju död och allt det där.
På senare tid, speciellt sedan kaoset hade tagit sitt fasta grepp om skogen, var det som om hon kunde känna sin moder vid sin sida ibland. Hon kunde höra träden viska hennes namn. Kunde se hur mörkret rörde sig, höra hur det rasslade av kedjor i skuggorna. Sorgen var inget som läckte ut ens till det egna medvetandes speciellt ofta, än mindre till omvärlden. Hon bar alltid en mask, färgad av hennes personlighet men likväl en mask. En vansinnigt leende, humoristiskt hånande och självsäker mask. Det var enklare så. Masker gick att byta ut då det passade sig, hon kunde bli svag utan att känna det, kunde bli arg utan att egentligen ta åt sig. En prima sociopat, kunde man också kalla det. Hade hon hört det uttrycket hade hon troligen sträckt på sig i stolthet, kråmat med den lilla kroppen lite extra och slagit till med svansen i de karaktäristisk S-rörelser vilka hon efterapat sin mor.

För att påminna de två yngre vargarna om sin existens så tog kaoset i men nya krafter. Som från ingenstans rasade graderna ner till en bitande kyla och vinden slet upp snön från sin vilande plats. Man kunde höra hur andarna stämde in i vindens sång, skrik och skratt om vart annat. Snart skulle de väl börja ge sig på det levande i skogen. Jira kunde svära på att hon dagen innan kaoset utbrott hört träden hon då vilat på viska och väsa fram en längtan efter blod. Ett löfte om det.
Ångan som bildades då hon andades frös omedelbart till is och klädde in hennes nos och morrhår i ett växande lager frost. Hon som hatade kyla. Vad hade hon gjort gudarna? Och varför rasade Kaito på Morikos skog? Var det kanske för att tämja de eldar som tidigare härjat i skogen? Man kunde blott gissa. Jira väste.
"What a lovely day, eh?"
De långa, tunna öronen klistrades mot nacken för att vinden inte skulle slita loss dem. Hon hade tappat känseln i dem för länge sedan. Hade det inte varit för hennes stolthet så hade hon nog huttrat till.



[Haha, vad sägs som att dra ner charmen lite och börja prata om vädret, bra jobbat Jira! Way to fucking go! Tänkte vara lite snelare mot dina ögon och byta färg på texten ;) ]

Visst var det som hon sade, visst var det upp till dem att bevisa det. Och det fanns mycket de båda skulle behöva bevisa, främst att de förtjänade att tillhöra TBB och att de var en stolthet för flocken. Visserligen trodde Shiva att det för honom skulle bli en enkel sak, blodet som rann i hans ådror talade klarspråk och han visste själv att han skulle växa och bli en stark varg. En kraftfull varg som skulle ha något alldeles extra. Kanske hans krafter inte stack ut eller var särskilt användbara, men han tvivlade inte en sekund på att han tillhörde flocken helt och fullt. Och om den dagen kom då Blossom inte längre fanns där för att leda dem, var han övertygad om att ledarplatsen skulle bli hans. Han var född till en krigare, han var född till att leda TBB framåt, oavsett om han skulle slåss till sin död under Blossoms styre eller om han själv en dag skulle få ta över tronen.
Men fortfarande var han ung, precis som Achangra. Och även om han inte tvivlade på den randiga honan så visste han att de båda hade mycket att bevisa. För även om de själva visste var de hörde hemma betydde det inte att de äldre i flocken såg på saken på samma sätt. Förväntningarna var dock stora, så det fanns mycket som de skulle få leva upp till.

Då temperaturen sjönk drastiskt och vindarna blev ännu hårdare och kallare slöt Shiva ögonen för några sekunder. Energierna runt omkring honom dansade hejvilt, andar som vaknat till liv och funnit nya krafter då chaoset hade brutit ut i landet.
"Verkligen." Rösten var sammanbiten och det var öronen pressade mot nacken och halvöppna ögon som han åter såg mot Achangra. Stormen som verkade ha nått sin fulla kraft för länge sedan hade nu åter tilltagit. Han kunde höra hur det knakade i träden runt omkring dem och något illavarslande låg i luften. Han var inte rädd av sig, inte det minsta feg eller ängslig, men något sade honom att det var ren dumhet att befinna sig ute i detta väder. Det började bildas ett tjockt snölager på hans kropp och nosen kändes full av is. Vinden drog i honom, slog mot hans kropp och fick honom nästan att tappa balansen. Det var verkligen ett hemskt väder de hade råkat ut för.
Lite tveksam över vad han skulle ta sig till såg han sig snabbt omkring. Det var vitt överallt. Hela skogen var täckt av ett snötäcke. Det var verkligen fel årstid för en storm som denna. Nästan så han ville skratta åt det komiska i situationen.
"Vi borde söka skydd, jag tror inte att det smartaste vi kan göra är att stå här och prata." Det retsamma flinet låg kvar på läpparna.

[Ska vi kallas det här rollet avslutat? Är ju så väldigt långt tillbaka i tiden lixx, o jag har varit så obeskrivligt seg.. Eller vill du köra på? Annars kan vi ju komma överens om vad som hände, typ att de kämpade sig fram till en av flockens lyor o låg där o snicksnackade om sina visioner för flocken osv tills stormen var över?]

[Din idé om ett avslut lät väldigt bra. Håller med om att detta rollspel varit igång nog länge, dags att avsluta det. Så nu säger vi AVSLUTAT och så kanske de får mötas i ett annat roll någon gång i framtiden, om inte annat är de ju med på en massa folk aktiviteter så ^^]