Skratten ekade, röster till vargar vars kroppar var sedan länge förgångna. Det var inget normalt ljud, inget naturligt ljud. I kaiwoods täta, becksvarta mörker kunde det ge vem som helst rest päls.
På himlens klara valv hängde få stjärnor. De som kunde anas med blotta ögat var svaga och matta, som om tömda på all kraft. Till och med den tunna skärvan av månljus uppfattades blekt och tomt för ett öga vant med fylligt rikt nattaljus. Stämningen låg tryckt. Spänd. Ett osynligt älgskinn draget över vart lite barr, och som hotade att brista vid minsta felsteg.
För tillfället, var det detta älgskinn, denna skog, som TBB levde i. En skog där andarna dansade, där de skrattade och grät.
Härdade medlemmar kanske var vana vid förhöjd andlig aktivitet, men ingen hade sett den tsunami av Chaibos vålnader som fyllde skogen upp till bredden.
Och hon var fri. För andra gången i sitt liv var hon fri från hans bojor och hans galler. Fri från grannarnas klagomål och plågade skri.
Ensamheten var dock, till hennes förtret, inte överväldigande. Andarna var överallt. Vissa frusna, andra levande. En övervägande majoritet hade ingen kontroll över sina andliga krafter, de kunde inte ens låta ljud frambringas och eka emellan skogens träd. De bara fanns där, patetiska, förvirrade själar.
Andra var som hon, starka, vilda. Galna. Sant att frigörelsen från den skadade kroppen hade skonat hennes sinne från galenskapen i viss mån, och inte längre var hon under trädens eller giftets påverkan - men hon hade alltid varit en skev, förvriden individ.
Skulle alltid så förbli.
En ande, en hel skock utav dem, rörde sig förbi henne med ett ven som bara en andes hörsel kunde uppfatta. Dock var hon säker på att även en levande skulle ha sett dem dra förbi som ett tjockt moln av dimma. En dimma med former, skuggor, och lysande ögon.
Ett skrik, ett högt skärande läte, bröt den tillfälliga tystnaden. Hon såg i ögonvrån något med vitt med styckvis röd päls sjunka ihop. Med svalt intresse noterande hon att det röda med sannolikhet var blod. Skriket var av sådan karaktär, att enbart när man förlorat det man värderade högst, kunde tvinga fram sådan isande fasa, svidande förnekelse och obeskrivlig sorg i ett fåtal toner.
Det skulle inte ha förvånat henne om det var hon själv som var förövaren i det hela, men samtidigt kände hon inte igen andens signatur.
Förnekelsen kunde hon förstå, fasan i viss mån, men sorgen var för henne både onödig och ofamiljär.
Sorg var en helt onödig känsla, och sådant var tecken på svaghet.
Patetiska kräk.
I slutändan reste hon på sig och gick. Anden som gång på gång vokaliserade sin smärta var på ett sätt tillfredsställande, men vetskapen att hon själv inte var källan till dess lidande var aningen irriterande.
Nisha kunde inte gå. Hon hade inga ben att gå med. Ändock förflyttande hon sig. Lämnade inga spår i de fallna barren när hon passerade över dem.
Ville hon kunde hon ta en fysisk form, men det var tröttande då hon helt var beroende av den energi som andehysterin baserade sig på. Istället valde hon att vänta, och i stilla ro vaka över revirets marker och dess ägare - där de levde i andarnas skog.



P till Bushi >83

[Gud vilket långt fint inlägg du skrev då D: <33]

Kaiwood, dess mörka och mystikfyllda skuggor och stillhet gav den unga röda varginnan en säker känsla. Ja hon älskade denna skog av hela sitt hjärta och hade spänt lyssnat på berättelserna om andarna som vilade i denna skog. Trotts hennes iskalla och hårda inre så var hon en individ som respekterade omgivningen och ville värna om den, vad var det att regera över om det man hade runt om sig inte var vackert och stilfullt. Många med en mörkare själ såg inte detta vilket hon tyckte var synd, man kunde inte kalla sig helt 'ond' om man inte kunde se skönhet i livet. Och hon hade sin skönhet, naturen och dess individer. Individer att jaga ner, sätta skräck i men även bara sitta och inspektera dagarna ut. För sitt heta inre så var hon ändå en relativt lugn varginna, tills hettan inom henne tog över och hon kunde inte så något annat än blod och eld.

Denna eftermiddag vandrade den unga varginnan ensam omkring i reviret och hade tagit sig djupt in i skogen där mörkret ständigt låg. Någon enstaka och vilsen solstrimma kunde uppfattas men jagades snabbt bort av dom slukande skuggorna. Dom gulglödande ögonen såg ut som ett par små lyktor bland dom täta träden och man kunde tydligt se nyfikenheten i dom. Trotts sin starka nyfikenhet så kunde hon ändå känna som om att något ständigt stirrade henne i nacken, andades tungt och kallt i hennes öra men varje gång hon såg sig om så fanns inget där och osäkerheten knöt sig i en hård knut i magen. Men viljan var starkare än rädslan och hon lät sig inte skrämmas av några små andar. Med en åtdragen min fortsatte hon in i mörkret med bestämda steg.

[Värdekast Dx]

[ditt inlägg var ju asnice ^^ bara för att jag råkade ordbajsa lite.. xD]

Det fanns en tid då Nisha hade varit liten och klen. Det var inget hon ville erkänna, men sanningen gick inte att gräva ner.
Det var först när hon vuxit till sig som krafterna kommit till henne - styrkan, giftet, snabbheten. Minnet av flockledarens blod var fortfarande färskt. Det smakade himmelskt.
Anden vars plågade skrik ekat mellan svarta träd försvann som hastigast. Vanligt var det att de bleknade, att de långsamt försvann bort som en sjunkande sten i en mörk tjärn. Denna gav ett yl till himlen ovan, och innan tonen försvunnit bort var den vita gestalten av en gråtande hona borta.
Nisha fnös, huvudet praktfullt höjt i arrogans och högfärdighet. Svansen gav en knyck åt sidan, där den svävade bara knappt över marken.
Hon var dock inte en fysisk varelse. Inga muskler att vrida på lemmar eller klättra i träd med, inga ögon som lös eller knivskapa tänder som gnistrade gulvita.
Hennes beslutsamhet och vridna envishet var nog för att kompensera. Att till varje pris vara där för flocken, att till det sista andetaget - stryk det, till existensens absoluta upphörande - göra det hon misslyckades med mot andra livet.
Andra livet, tanken i sig fick henne att le som om det var underhållande. Hur många varelser, så magnifika och storslagna, som henne fick en andra chans till liv?
Hon var speciell.
Medvetet lät hon ett klingande skratt slita sig löst från en strupe som inte fanns. Det av lika fysiskt som en levande vargs klara röst, bara det att källan ej var blottlagd för de som ej delade hennes status.
Något som slog henne då, men som hon inte lagt märke till tidigare, var att rösten tillhörde hennes äldsta kropp, hennes första. Den som hade varit en grå-lila kargkorsning, liten och späd, men ack så farlig. Få nu levande vargar skulle ha känt igen den, varsesig röst eller kropp.
Det var så länge sedan. Så omöjligt långt borta att hon nästan kände sig matt. Det fanns tillfällen då hon drog sig till minnes de oändligt långa nätterna hon färdats över avlägsna berg i sydväst, och sedan över marker så annorlunda från hennes barndoms djungel.
I slutändan hade Kaiwood blivit hennes hem.
Och hon hade redan lagt ner sitt liv för det en gång. Hon skulle göra det igen utan tvekan.
Nu var hon dock inte vid liv, men sak samma.
I andra ändan av sitt sinne kände hon närvaron av en TBBare. Det var inget hon kunde förklara med ord, men hon var väldigt mottaglig för vart hennes flocksyskon var. Om någon var i hennes omedelbara närhet, så bara visste hon, kände, att de var där.
Andens sneda, allmänt kufiska leende hade inte ändrat signatur efter alla dessa år.
Dags att ställa till med lite ofog. Nisha-style.
Som en dimma spreds hennes själ över markerna, smakade på förnimmelser som tillhörde de levandes värld. De döda andarnas röster steg i korus mot himlen, skärande och hårresande ljud som ej var av denna verklighet.
Den enda fysiska formen hon kunde ta, var tjock smog hon kunde forma - då oftast till en siluett av sin forna levande gestalt. De skulle veta vem hon var, vem hon varit, och de skulle buga i respekt så som hon förtjänade.
Det dröjde inte länge innan hon var tätt inpå sin flocksyster - en ung sådan som hon aldrig lärt sig namnet på. Kände igen, ja, men aldrig någon som varit värd hennes tid.
Av alla valpar, så var bara Achangra, hennes egna lilla Jira, som var något att ha. Hennes andra avkommor, som i all rätt borde ha varit storslagna gåvor till flocken blev istället skamfläckar och avskum. Oh ja, hon hade inte känt av sin yngsta dotters närvaro på lång tid, och hon visste vad det innebar. Svek, förräderi, en skymf mot allt heligt.
Och sonen var alltför lik sin far. Blott en niding utan ryggrad. Skulle inte förvåna henne om drägget gick samma väg som det andra avskummet.
Jira var allt. Jira var hennes arvinge och det näst viktigaste av allt.
TBB skulle alltid komma i första hand.
Nisha låg stilla som en blek dimma, följde den unga tiken med både blick och steg för steg.
Oh, du ljuvliga skadeglädje.

[Ops... blev ordbajsande igen xD ursäktar för typ.. random grejs som inte har med saken att göra >83 <3 ]

[EDIT: Helvete vad långt det var...................... O_______o ]

[Asså damn vad du ordbajsar på mig Dx
Vet ju inte vad jag ska skriva då du gör såhär D8 <3]

Hon vandrade under tystnad med en vaksam blick då plötsliga skrin och tjut ekade igenom skogen. Kalla nog att igenomborra ben och märg. Den unga röda varginnan stannade upp och såg sig frågande om med uppspärrade ögon och öronen på helspänn. Den annars så högt burna svansen sjönk ner en aning och hon såg sig kallt om. Med en irriterad fnysning svepte hon till med svansen och det ryckte ständigt i dom tjocka öronen då alla de möjliga viskningar och ljud nåde henne. Ja nog skrämde denna plats henne lika mycket som den lockade och fascinerade henne. Det glödde vagt om dom klotrunda ögonen och hon började sakta röra sig framåt igen men det varade inte länge fören hon åter stannade upp och såg sig om. Hon kände nå men visste inte vad, kände blickar som såg över henne. Ser vartenda steg hon tar men ty hon kunde inget se, inget känna av eller dofter. Allt var lika dött som mörkt. Även om hon inte kunde kalla denna plats 'död' så var den inte heller levande.
"Någon där?!" stämman var utforskande men kall. Ja nästan tom på ett skrämmande sätt, tom på ett sådant sätt då man inte riktigt känner sig bekväm i den situation man befinner sig i. Som Bushi gjorde i detta nu. Hon hade aldrig fått varningar om att gå för långt in i skogen och förstod nu varför, ingen vill gå såhär långt in självmant.

[Vad kort mitt blev ;___:]

[Kvantiteten är fullkomligt irrelevant, du kanske noterade att femtioelva femitotolftedelar av mitt inlägg var egentligen typ.. helt oväsentligt xD
Och ditt inlägg var inte kort, det är bara mitt som var monster-muterat-as-långt <3
*ordbajsar lite till bara för sakens skull*]

Och med den unga tikens ord, tystnade hela skogen. Vart skri, skratt och skrovel dog ut till en ensam, öronbedövande tystnad - lika plötsligt som om någon smällt igen käftarna kring en döende fågels hals.
Nisha, i en form som saknade fysiska attribut utöver en dimm-liknande fasad, log med skadeglädje skinande genom ögonen.
En tyst rysning for genom skogens alla träd, som en kall vind. Skogen levde. Var rot och kvist genomsyrades av en yttersta vilja som ingen kunde kontrollera. Nisha hade kommit att kalla den kîgent ou tpouvwa, 'den allsmäktige' på det språk hon talat i sin ungdom.
Få visste om att Nordspråk inte var hennes ursprungliga tungmål, och utav de som vetat om det var alla borta. Accenten var sedan länge borttränad, en så hårt inpräntad vana att det var svårt att ens dra till minnes hur hon en gång låtit. Kouche var ett vackert språk, men stelt att lyssna på om man inte var van vid dess utformning.
Tystnaden bröts av Nishas röst.
"Det skulle du nog allt vilja veta" stämman var len, men även en nyfödd valp skulle kunnat ha känt den överhängande känslan av fel som genomsyrade den närmast glada tonen.
För en främling av Nishas uppträdande, och TBBs i övrigt underliga skadeglädje, så skulle allt ha gett en gåshud och rest nackpäls.
Hon undrade om, denna valp av flocken, kände igen den retfulla tonen. Undrade om tiken skulle höra röstläget, och känna sig säker vid bekantskapen, eller om ynglingen skulle skygga tillbaka, för det fanns alltid veklingar - ogräs - att rensa ut.
Nisha gjorde ingen ansats att göra sig synlig, hon ville se hur lång tid det skulle ta för tiken att lista ut att det var en andes röst hon hade hört, och inte en skickligt maskerad främling.

*pet* Lovar att inte ordbajsa på dig om du svarar? 8D <3

[Jag svarar... Lovar! D8 Ursäktar för min seghet! *bugar* Skall icke ske igen!]

Tyst, så tyst allt blev. Dom gula glödande ögonen såg sig lite förvirrat om men övergick snart till slughet och hon fortsatte att röra sig framåt med lugna och övermodiga steg. Visa sig svag var inget för denna unga varginna och inte heller gillade hon att bli kallad svag. Hon var dotter av Thzuki och hon skulle minsann leva upp till det namnet och även den dagen hon gick över det.
Plötsligt ekade en röst igenom skogen och hon frös till för ett ögonblick, men hettan inom den lilla rörde sig ständigt och sköljde lika snabbt bort kylan som den välde över henne. Någon fanns där ute men ty hon kunde varken känna eller se den smygande individen. Dom klotrunda ögonen blev smala som trådar och såren som håller på att läka ihop började att glöda. Även dom mörkare röda nyanserna på honan började att anta en vagt lysande ton. Den sargade kronan i pannan såg nu verkligt ut som en krona. Hennes stolthet som den lilla skabbiga valpen hade förstört. Om inte den fördömde hannen hade kommit så hade hon med nöje slitit ansiktet av den lilla uppkäftiga saken. Tanken på det hela fick hettan inom henne att öka en aning och den viskande rösten glömdes för ett ögonblick.
"Ja annars hade jag inte frågat." sa hon med en kylig och lite småkaxig stämma. Hon hade gott hört ifrån sin mor att skogen levde och hade sitt eget sätt att tala till en men att det inte fanns något ont där. Om det inte fanns något ont var Bushi inte riktigt så säker på men att det hade ett eget talesätt, det var det ingen tvekan om. Inte undra på att Kaiwood är en av dom mest fruktade skogarna i landet. Hade hon inte varit en av TBB så hade hon nog inte stått här där hon gör nu.

[din seghet är ursäktad, bara om du kan förlåta min ;D ]

Nishas skratt ekade mellan träden vid den lilla honans ord. Kaxig, oh ja, ingen tvekan på den punkten.
Hade hon haft ben att smyga med, hade hon följt valpen i spåren - långsamt och tyst så att minsta steg inte skulle kunna höras. Hon hade varit så skicklig, är hon fortfarande hade haft en kropp. De fåglar hon fångat hade inte haft tid att ens lyfta från grenen, så nära hade hon kunnat komma utan att de märkt henne.
Nu var det nästan löjligt enkelt. Ingen sport, ingen utmaning, att lurpassa precis tätt inpå.
Hon rörde sig snabbt, slingrade sig genom kall luft utan ett ljud. För enkelt. Inget roligt.
När ho rörde sig, svepte vinden genom träden i takt. Kylig vind blåste tvärt, förde med sig de dödas röster. Onaturliga skratt, och hesa skrik.
"Kanske inte" sade hon med låg röst, viskande nära valpens ena öra. Bara för att hon kunde, bara för att se vilken reaktion hon skulle få. Det fanns alltid något underhållande med att skrämmas, att se hur anletsdrag förvrängdes till något oigenkännligt och låta deras rädslas skrik bli musik i hennes öron.
Kanske hon var lite vriden, men det var knappast en nyhet.
"Men om du inte ber snällt tänker jag inte svara" löd hennes illvilliga stämma, ekande och källa outgrundlig. Rösten tycktes finnas utan ägare, svävandes i den tomhet som var kaiwoods spirituella sfär.
Nisha undrade vad hon mer kunde göra för att skrämma upp nidingen. Undrade om hon kunde skaka marken under hennes tassar, eller få träd att rasa. Förmodligen inte, det skulle i så fall kräva allt för mycket energi, och det var inte värt det. Inte värt att försvinna in i omgivningen och tvingas sova tills det att hon åter igen hade kraft nog att härja fritt.

Hesa skrin, skratt och kalla vindar ekade igenom platsen. Hade hon inte burit den heta inferons blod inom sig så hade hon nog känt dom isiga vindarna och en känsla av obehag hade klättrat längst den röda ryggen. Men hon kände den inte och där av inte heller den skräck som många andra nog hade känt. Oavsett vem det var som strök omkring i mörkret så skrämde det henne inte. Bushi var helt övertygad om det, helt övertygad. Förutom att hon inte kunde känna av någon värme, ingen värme alls i den mörka spöklika skogen. Hur kunde någon tala till henne då hon inte kunna läsa av en varm kropp någonstans, inte ens känna av den. Irriterat fnös hon till och höll huvudet i en hög position och dom gula ögonen såg som om med en aningen misstänksam glöd. Lite för kaxig för sitt eget bästa lyssnade hon till rösten utan kropp och ett leende sprack upp. Kanske inte den reaktion man hade förväntat sig men övermod vad något som denna unga varginna hade blivit född med. Om det är bra eller dåligt, ja vem det. Gånger som dessa kanske det hade varit bättre att vända och och springa från platsen med svansen mellan bena. Men Bushi hade sin ära att behålla, hon tillät ingen att trampa över henne, knappt hennes egna mor som bär en av dom högsta rangerna inom flocken. Dom vita tänderna hade övergått till en lätt röd nyans vilket tyder på att värmen inom den lilla kroppen hade börjat öka. Be snällt, vem tror denne röst att hon talat till egentligen. Hon är en av TBB en av numooris mest fruktade flockar, varför skulle hon vara snäll.
"Snälla, du tror väl inte på något som kan kallas snällt eller godhet?" huvudet tippades lätt på sne och dom röda ögonen vinklades lite framåt. Många hade sin egna bild på 'snällhet' men Bushi kunde inte finna någon alls, varför vara snäll då man kan skratta och trampa ner dom som är mindre värda. Ja parasiter är dom alla, alla som inte tillhör TBB och Kaiwoods glans. Även inom TBB fanns det skum som egentligen inte förtjänar sin plats enligt henne. Svaga och inte alls dugliga för strid eller en kapabla till att bidra till någon form av styrka i flocken.

[... seg som vanligt och dåligt som vanligt Dx men här är ett lite småkaxigt och sadistiskt inlägg från min kära xD]

Natten kröp dem ännu lite närmre. Lade sig som ett lock över allt, och stängde alla ljuden inne. Ekon studsade, andars döda skrin i bakhuvudet på alla som kunde höra dem.
Nisha gillade inte ungtikens attityd.
Inte alls.
Ögon, om de kunnat, smalnade av till tunna sträck. Att inte få den reaktion hon strävat efter störde henne. Det ar som om nidingen var omedvetet respektlös inför sin föredetta beta - en rank hon förlorat inte på grund utav oduglighet eller misslyckande, utan död.
Hon om någon, förtjänade respekt.
Närmare slank hennes osynliga form. Tyst, så som en död vargs oexisternade steg. Omkring dem levde skogen, utan att säga ett ord om hennes närvaro.
Närmare, och närmare, under tystnad, tills det att de små håren på ungtikens nos kunde urskiljas.
"Du får du leva i ovisshet, niding av TBB" stämman var klar, och det låga morret i halsen kunde utan motstånd noteras i röstens bakgrund. Men kärnan i orden var inte arg, utan längst inne, långt långt inne bland en kombo av toner, stod där att finna en glöd av lekfull sarkasm.
En talad utmaning. Ett lockbete.
Men enbart för den som hörde, och den som vågade nappa.
(seeegt xD)