Det var ett tag sedan hon senast satte en tass utanför flockens revir. Det fanns trots allt få anledningar till att söka sig bort, allt som hon ansåg vara viktigt fanns trots allt för det mesta innanför gränserna, men det var någonting med just idag som fått henne att styra stegen mot den del av skogen hon ännu inte spenderat så mycket tid i. De mörka tassarna arbetade sig smidigt fram över marken, noga med att inte kliva på några lösa kvistar eller torkade blad då hon trots allt hade för avsikt att se om hon inte kunde fånga sig något litet medan hon ändå var igång. Trots vetskapen om att någonting dramatiskt knappast skulle ske inom flocken om hon valde att spendera en eller två dagar därifrån så stannade hon upp. Hennes rörelser var smidiga, mjuka. Nästan som att hon var orolig för att störa omgivningen om hon gjorde för mycket väsen av sig. Som att det kunde skada att locka till sig oönskad uppmärksamhet.
De stora öronen spetsades ovanpå det nätta huvudet, och den tvåfärgade blicken riktades åt det håll hon kom ifrån. Hela honan var nätt, det fanns inte ett gram överskottsfett på den tunna kroppen, heller inte en muskel för mycket. Ryggraden stack upp under skinnet från manken bak till svansroten, benen var långa och tunna. Men det kunde trots allt bero på hennes föräldrars släktskap. Hon själv var dock ovetande om det, det enda hon visste var att hennes ryggrad alltid synts hur välnärd hon än var, och att tänderna som stack fram genom skinnet som omgav hennes mun inte tycktes vara någonting vanligt hos andra vargar, men som aldrig stört henne.
Efter att ha blickat bakom sig en stund, som för att försäkra sig om att hon inte glömt någonting eller att hennes frånvaro inte störde någon, så vände hon sig åter åt det håll hon tidigare styrt stegen och fortsatte sin vandring. Skogen var lika tyst som alltid, men hon hade aldrig upplevt tystnaden som ett hot. Istället tog hon in den, tog vara på den, och lät sina andra sinnen granska omgivningarna i jakt på något litet hon kunde sätta tänderna i för att fördriva tiden lite. Det var dock inte lukten av något potentiellt byte som nådde hennes nos först. Nej. Det var en annan bekant doft. En doft som vittnade om att hon inte var ensam att ha valt att lämna reviret denna dag. Det ryckte lätt i de stora öronen som åter var vinklade bakåt, och hon tillät sig själv stanna upp ytterligare en sekund för att tänka över saken. Men beslöt sedan att fortsätta framåt. Luften var fuktig, skogen stor. Om än hon kände av den andra honans doft tydligt så innebar det inte nödvändigtvis att deras vägar skulle korsas. Hon skulle låta slumpen avgöra detta.

Efter ett långt pass som valppassre så hade Bushi äntligen lyckats smita iväg och get sig iväg ut mot revirets gränser, bort från alla dumma frågor och ständigt tjat och ut mot tystnaden som fanns bortom valparnas gränser.
Hon suckade tungt och njöt av den svala luften och log belåtet, Nuru visste var han skulle gå när hon inte befann sig i närheten och inom gränserna så visste Bushi att han var säker från faror.
Ljud av gående tassar nådde henne och det var inte långt borta och Bushi kunde se en gestalt röra sig bland trädens mörka skuggor. Det lös i dom gula ögonen och den röda tiken styrde stegen mot den bekanta individen, dom hade inte talats vid eller hade någon speciell relation men det var sällan Bushi såg eller hörde att denna tik rörde sig ute vid revirets slut.
"Vad har fört Iwakus högra hand hit ut?" Sa hon med en aningen undrande stämma och stannade upp ungefär en meter ifrån Ethi.

Den tvåfärgade blicken sökte över marken, granskade trädens rötter och följde formerna av fallna grenar och kvistar i jakt på någonting som skulle kunna ses som ett byte. Här fanns små ödlor, någon sork om en hade tur, och trots att de oftast inte gjorde väsen av sig så fanns det fåglar att finna i trädens kronor. Önskade man stilla hunger så var detta fel plats att jaga på. Här fanns inte tillräckligt stort vilt för att kunna mätta ens denna tunna honas mage. Men då var det heller inte hunger som drivit henne från reviret. Alltför sällan hade hon vikit från Iwaku's sida, därför tänkte hon att nu när ingen tycktes anmärka på hennes frånvaro så kunde hon passa på att njuta av att röra sig fritt och i samma veva norpa åt sig något litet att tugga på.
Men innan hon hann få syn på någonting som hon skulle kunna fördriva lite tid med så nådde ljudet av tassar hennes öron, och hon förstod att den andra honan valt att styra stegen mot henne. Det gjorde henne absolut ingenting, det var inte så att hon stördes i en uppgift hon ansåg viktig. Hon stannade upp, med det ena av de stora öronen spetsade, och inväntade den andra tiken som nu skymtades mellan träden. Hon var stor, och den röda pälsen var mäktig i kontrast till skogens vanliga grå toner. De hade inte talats vid tidigare, därför fanns ingen relation annat än att de tillhörde samma flock och löd under samma ledare. Ethie hade inga förutfattade meningar om den andra honan, men någonstans kunde hon känna att ansvaret nog mest låg på henne gällande att de ännu inte samtalat ordentligt. För vissa kunde hon verka kall och kort, högfärdig om hon sågs ur helt fel ljus, men sanningen var den att hon aldrig lyckades säga i ord allt som rörde sig i huvudet på henne. Kanske var det en defekt del av henne som gjorde att hon inte var duktig med ord. Om än hon var medveten om det så tycktes hon aldrig finna sig önska göra någonting åt det. Hade hon inte lärt sig tala för skojs skull vid det här laget så skulle hon nog aldrig kunna det heller.
När Bushi nådde fram till henne stod de mörka öronen spetsade på hennes huvud, och hon lyssnade till orden som den andre var först med att uttala. För ett ögonblick kunde man skymta ett svagt leende på de mörka läpparna, men det försvann lika snabbt som det dykt upp så det kunde lika gärna ha varit en skugga.
"Bushi." Hon sänkte huvudet i en respektfull gest, innan hon åter mötte den andres blick. Må så vara att hon kanske kallades sin mästares högra hand, men det var honan framför henne som givits en titel och betydande uppgift. För detta respekterade hon henne som en individ som stod över henne. Kanske var det tillräckligt att Iwaku litade på henne, som skulle gjort det självklart för Ethie att göra detsamma. Och hon hade aldrig misstrott den röda honan, men vad som verkligen gjorde att hon genuint kunde visa sin respekt var det allvar och den beslutsamhet som visades i den andres handlingar. Det var inte för intet som Bushi var Överste.
"Jakt." Hon besvarade frågan som ställts, än en gång med endast ett ord. Den tvåfärgade blicken släppte den andra honan, svepte ut över marken som sträckte sig bortåt inåt skogen.
"Efter småknytt. Inget allvarligt."

Det var inte många ord Bushi hade fått höra från denna tik, varken nu eller förr och hon tog det bara som att den gråe inte var mycket för ord. Oförskämd eller ej så behövdes det sällan mycket ord för att få saker och ting sagt och ibland kunde det rent vara trevligt med någon som inte babblade på värre än dom skrikande fåglarna i djungeln.
Bushi la huvudet lätt på sida och granskade Ethie och ett leende växte fram, jakt sa hon. Var länge sedan Bushi hade gjort något sånt för nöje och nickade belåtet.
"Shall we?" sa hon med en lugn och aningen road stämma och gick med lugna steg förbi sin gråa syster. Aldrig förr hade hon provat jaga med denna unga hona och det skulle bli intressant och se vad hon hade för tekniker dolda under den smäckra hyddan.