Han var trött på strunt, nu skulle det hända något. Draugai kanske inte var starka ännu, de behövde fler rekryteringar. Han var trött på att behöva allt skit jobb för sig själv. Han muttrade för sig själv och stannade vid vattenfallet. Han var trött på att vandra, vanligtvis var han inte lat och telepoterade sig sällan dit han ville, men nu ville han att det skulle hända något. Han blundade, försvann och dök i nästa sekund upp kring topparna på Raukakekedjan. Ett av hans favorit ställen faktiskt. Det var lite mer, hemma känsla här faktiskt. Ack detta var inte vad han var ute efter. Han letade efter någon.

Hade man mer tur än Iwaku en solskens dag? Visserligen var det inget bra väder. Mulet och dant. Men bland allt detta mörker och förrädiska landskap kände han en doft. En doft som ganska snart lät honom se vem den tillhörde i hans sinnen. En röd vid valp, ungvarg. Precis den han letat efter.

Han såg minnen. Såg tydligt att denna lilla krabat faktiskt stött på hans ny rekryterade. Well, det dög inte. Han började med ens ta långa travsteg emot doften. Han skyndade sig en aning, regnet skulle snart falla, spåret skulle vara förstört och han skulle få leta efter en liten skitunge utan någon lycka. Hans långa ben tog honom framåt i en bra fart. Han hade huvudet sänkt en aning och såg mer eller mindre bitter ut. Fast när fanns det ett tillfälle då han inte gjorde det? Han lät öronen fällas framåt och ta emot alla ljud runt omkring honom. Det var nästan så att han såg fram emot regnet, det var en vacker sak i hans värld och gjorde hans kartor så extremt tydliga. Dock såg han fram emot detta möte mer. Och ganska snart började han trappa in på doften, även om hon kanske färdades emot honom eller ifrån honom, det hade han ingen större koll på. Han följde bara doftens källa. Inget mer.

Ett leende hängde över dom svarta läpparna då den unga röda varginnan rörde sig fram över platsen. Hon hade lyckas ta sig bort ifrån den tvåfärgade hannen och ville se sig om på egen hand. Dom hade varit ute på vandring ett bra tag nu och hade så gott som hängt ihop hela tiden. Men denna gång ville hon se sig om själv och ifall hon hittade nå spännande så kunde hon skryta om det sen och visa sig bättre än honom. Det är väl så ungdomars tankegång fungerar, vara bättre än någon annan i allt. I alla fall så fungerade det mesta i Bushis lilla värld, va bättre än dom andra.

Molnen på himlen täckte himlen och Bushi stannade upp för att lyfta den glödande blicken emot skyn. Hon kunde inte riktigt avgöra vilken tid på dugnet det var men hon kunde tydligt känna att någonting snart skulle hända. Ren magkänsla kanske men någonting var det. Med ett djupt andetag vände hon blicken framåt och fortsatte fram bland det steniga och kalla området. Ett berg hade börjat träda upp framför henne och såg hon upp emot väst så såg den ut att fortsätta i all evighet. Huvudet tippades lite lätt åt sidan av nyfikenhet då det ryckte till i hela kroppen. En värmekälla dök plötsligt upp ifrån ingenstans högre upp ifrån berget och den intensiva blicken vändes emot de håll hon kände den brinnande lågan. Dom röda ögonen vinklades nyfiket framåt för att sedan lägga sig halvt osäkert emot den lika brandröda nacken.

[bajs Dx men nuh så~]

Iwaku lyssnade, såg sig omrking. Lät tassarna ta honom fram genom bergets oförutsägbara marker. Han klippte extra mycket med öronen, ännu var ovädret inte rakt över dem, men han förväntade sig att det snart skulle släppa ut helvetet över dem. Snön under hans tassar gjorde saker och ting lite halvt luddigt för honom. Han längtade efter regn, för nog var det inte speciellt kallt ute. Inte tillräckligt för mer snö i alla fall. Han saktade ner farten, han började närma sig sitt mål. Han hade ganska snart valpen i synfält och saktade ner till en långsammare med strosande takt. Han tog sig fram, såg valpens osäkerhet, som han såg det. Öronen var spttsade först till nyfikenhet sedan ändrade de position. Denna valp. Han förväntade sig mer. Något besviken blev han, en så tidig känsla för tvivel. Han fnös kallt.

Han såg den lilla valpen framför sig. Stannade bara någon meter ifrån denne. Han la huvudet på sned, studerade den mer ingående. Drog in doften av henne i sin nos och var nöjd med sig själv. Nåja. Nu skulle väl saker och ting lösa sig ganska snart. Förhoppningsvis.
- Hello..
Sa han bara med sin mörka, hesa stämma. Han blinkade lätt en gång och stirrade sedan på henne med sina tomma döda ögon. Han lät öronen dra sig vidare åt olika håll för att fånga upp ljuden av hennes rörelser och skapa en tydligare bild av valpen i sinnet. Mamma upp idagen. Tveksamt. Han var lite besviken faktiskt, men det spelade honom ingen större roll faktiskt.
- What are you doing here. All alone?

Sakta kände hon den främmande varelsen närma sig och osäkerheten försvann ju närmare han kom. En stor mörk hanne trädde fram framför henne högre upp bland klipporna. Dom röda öronen tippades nyfiket framåt och hon la huvudet aningen på sne. Vem var denne stora och magnifika hanne. Hon tycktes känna igen honom men aldrig förr hade hon sett han, men någonting kändes bekant. Kanske hade något berättat för henne men just nu fanns det inge minne av det. Det flammade vilt i dom ljusa ögonen och hon lyssnade spänt till hans ord.

- Hello. En vanlig hälsningsfras, en god början var det väl och även om hon är het och oförutsägbar så har hon minsann fått lära sig artighet som möter artighet kan leda till någonting stort.
"Hälsad." rösten var hörd och stolt och osäkerheten var borta med vinden. Det som hade stört henne var nog hans plötsliga uppträdande, utan någon som helst varning. Sånt irriterande henne så fruktansvärt, att inte ligga steget före.
"Ensam må jag vara för stunden, jag är ute på vandring med en vän." fortfarande talade stämman i en stolt klang och hon höll huvudet högt men respekten låg över henne då hon befann sig vid den mörkes närhet. Respekt var något hon nästan aldrig gav någon så länge dom verkligen inte förtjänade det, men något låg i luften runt den svarte.
"Vem är ni?"


[Hemskt ledsen för min äckelseghet Dx]

Han granska valpen, överraskningsmomentet hade tydligt skapat osäkerheten. Han kände nämligen ganska snabbt hur mod och en stark flamma trädde fram i dess ställe. Detta var mer vad han förväntat sig. Kanske hade valpen kontrollbehov eller något? Det skulle låta som Thzuki. Hon ville gärna ha kontroll över en situation. Där av var ogillandet emot Iwaku ganska stort, då han verkligen visat tidigare att han inte är någon att lita på, så länge han inte givit deras ord. Han flinade kyligt till, nöjd över detta såkallade planerade möte. I alla fall ifrån hans sida.
- En vän säger du? Var kommer ni ifrån?
Sa han tydligt, med svag nyfikenhet. Endast för att verka intresserad av valpen, vilket han egentligen var, men inte av det han frågade om. Respekt. Oja, hade denne valp inte varit Thzuki's avkomma hade han dyrkat denne, tagit med henne i sin flock direkt. Respekt var allt som krävdes för överlevnad i världen och för att klara sig i Draugai. Kanske var det också en yrkesskada för honom som ledare att kräva respekt från andra numer. I större drag. Sedan General titlen föll på hans axlar. Ännu var inte Aisu och Fiero extremt delaktiga i besluten, men de hade annat att tänka på. Valparna. Var av en av dem verkar ha mer eller mindre försvunnit.
- Mitt namn är för er oviktigt. Jag kommer från andra sidan bergen, där min flock håller till. Draugai. Jag söker en olycksbrådande och olydig valp. Ni har inte sett henne?

[Haha ingen fara det passar mig alldeles perfekt med din seghet för är ganska så extremt seg själv xD]

Med en smal blick granskade hon hannen och svepte till med den tjocka rödvita svansen. Hon gillade inte riktigt den mörke men valde att svälja sin brinnande känsla tills vidare. Den skära tungan fuktade den svarta nosen och ett vasst klickljud bildades då dom två vita tandraderna mötte varandra. Han ville veta varifrån hon kom. En våg av stolthet sköljde över henne samtidigt som den försvann lika fort då vågen dog ut och drog sig tillbaka till havs.
"Bortom Numorislätten." svara hon kort klippte till med öronen. Ännu visste hon inget om hannen och ville inte säga för mycket. Han hade en kall men stark flamma inom sig, oerhört kall och lika så stark. Vilket oroade henne en aning. Dom få individer hon träffat på under sin resa så har alla haft en livlig och varm eld inom sig, men denna var så annorlunda, ja nästan skrämmande.

Vid hans svar rynkade hon smått ogillande på nosen och det bubblade till inom henne av hetta och irritation. Det startade ju bra men ser ut att övergå till munhugg. Men utan att säga något eller visa nå mer tecken på att hon inte riktigt gillade hans sätt så lyssnade hon klart. Draugai, en flock bland bergen. Aldrig förr hade hon hört talas om dom men beslöt sig för att minas dess namn och plats. Ett brett leende sprack upp och hon skakade på huvudet. Det var inte allt för många som dom hade träffat på under deras resa och än mindre någon valp.
"Jag kommer nog att göra er besviken med mitt svar, men tyvärr så har jag inte träffat på någon 'olydig' valp. Men om vi träffar på denne så kan jag hälsa." tydligt kunde man höra sarkasmen och ironin i slutet av meningen. Visserligen så skulle hon kunna hälsa till denne valp men hade hon inga namn eller information så fanns det inget att säga.

- Nåja, möjligtvis inte från Kaiwood? Ni liknar en kär gammal vän till mig nämligen.
Sa han sedan och la huvudet lätt på sned. Han klippte med öronen. Kanske var det bäst om denne vän dök upp ganska snart? Han funderade över saken. Eller skulle han låta Thzuki upptäcka saken alldeles själv? Nej. Han behöver mer än en opålitlig budbärare. Han behövde någon som tiken litade på och förstod.
- Det behövs inte, kommer hon inte tillbaka har hon inget att oroa sig för.
Sa han och flinade kallt. Så länge hon inte återvände spelade det inte honom någon roll. Han lovade Aisu och Fiero att valparna skulle få gå sin egen väg, men visade det sig att hon kom tillbaka så skulle hon få en regäl uppläxning. Antagligen skulle hon ha svårt för att bli accepterad också. Hon skulle inte äga någon respekt från honom förens den var förtjänad och bevisad att hon aldrig skulle vända dem ryggen igen.
- Nåja, nog med struntprat.
Sa han och blundade. Nästa gång han öppnade ögonen så skapades en vit och blå kombinerad vägg upp kring valpen. Det behövdes inte alls speciellt mycket kraft för att skapa en kupol kring valpen. Hon var inte stor och Iwaku's krafter var väl utvecklade. Han kunde skapa det mesta med sina telepoterings krafter. Det var bara fantasin som satte hans gränser. Kupolen var utformad så att tiken kunde gå igenom den, men varje gång hon gick genom hans portal skulle hon trilla ner från toppen i den och hamna på samma ställe. Ett slags fängelse kan man säga. Iwaku satte sig ner. Det skulle säkert ta en liten stund innan tiken förstod att hon var fångad.

Hon rynkade undrande på pannan då han talade om att han har en kär vän där. Om hon riktigt ville tro på det var tveksamt men såg ingen anledning till att fråga då hans svar än så länge har varit ganska så meningslösa.
Försiktigt såg hon emot hannen och sedan ut över fjärran, den plats hon kommit ifrån och kunde nästan känna en kall vind längst hennes rygg. Så kall att den till och med tränger igenom hennes kokande blod och den glödande blicken såg tillbaka emot honom. Det kyliga leendet fick henne att le inombords och det lilla hon kunde se och känna så var detta ingen hanne man ville träffa på vid fel tillfälle.

Med stora ögon såg hon hur det blåvita la sig runt om henne och locket om den kokande grytan togs bort. Missnöje speglades i dom annars så oläsbara ögonen och hon tog några steg tillbaka, men trotts sina tappra försök så var det någonting som inte stämde. Irriterat tog hon några steg framåt men med samma resultat. Hettan inom henne blev kraftigare och hon såg upp emot hannen med en sådan vrede och hat i blicken.
"Vad är detta?!" morrade hon fram och dom ljusa ögonen lös så kraftigt och började att anta en mörkare nyans och lika så dom blottande tänderna. Svansen svepte ilsket bakom henne likt en katt och försök till att hugga efter den mörke gjordes men var lika lönlöst som när hon hade försökt lämna platsen hon befann sig på. Den mörkare pälsen i hennes ansikte började anta en annan nyans och det såg nästan ut som om att hon hade en glödande krona på sig och samma sak hände på övriga ställen där pälsen var mörkare. Nog må hon vara lik sin mor i mycket men även Bushi hade egenskaper som gjorde henne till den hon är.
Rök steg sakta ur dom lätt särade läpparna och det var ingen tvivel om att hon var nära sin bristningsgräns.

- Ditt nya hem.. Dotter av Thzuki.
Sa han och flinade kallt. Ett lågt skratt lämnade hans strupe. Han kunde mycket väl höra tikens ilska stiga. Han ruskade på huvudet och reste sig upp. Dags att gå kanske? Nej. Han behövde sin budbärare. Han tänkte bara förklara reglerna först för tiken. Det kanske var lättare att förklara för henne så att hon inte skadade sig själv.
- En samlad portal kretsar kring dig, Du kan gå igenom den, men till ingen nytta. Du kommer hamna på samma ställe hur du än gör. Eld, kommer slås tillbaka emot dig. Kalla hit din vän. Nu.
Sa han med mörk röst och stirrade på henne med sina döda ögon. Han var inte längre en varg av rent spel. Och han gjorde allt för att skona sin flock. Vad gjorde man inte för familjen. Jo han använde hjärnan framför sina muskler. Vilket skulle göra honom till en av de mest överlägsna ledarna i Numoori. Och ett problem var undanstökat redan. Han hade oroat sig för om Hielo hade varit ledare i TBB. Det hade varit svårare att utpressa honom, med tanke på vargens list hade det varit svårt att få sin vilja igenom överhuvudtaget.
- Inbilla dig inte att mötet var en slump.
Sa han med ett hånleende. Dock var det mer eller mindre tur att han fångat valpens doft kring berget. Det var helt enkelt så att gudarna var till hans fördel denna dag. Och det var han tacksam för. Äntligen skulle det ske något. Äntligen skulle han få hämnas dem. Äntligen skulle hans vilja gå igen och äntligen skulle Draugai resa sig över bergen. Visa sig för världen.

Det small i luften då hon smällde ihop käkarna och tiden stannade upp för ett ögonblick runt om henne då hon hörde hannens ord. Varken skrattet eller flinet påverkade henne, men då han nämnde hennes mors namn stirrade hon bara kallt emot honom för en sekund innan ett skratt trängde ut ur varginnans strupe. Hennes nya hem, försökte han driva med henne eller vad.
"Mitt nya hem, var inte dum nu. Vad ska du med mig till om jag får fråga? Du kan knappats se mig..." det vansinniga leendet dog ut och det började falla på plats för henne. Det var inte henne han ville åt utan det var hans 'kära' vän ifrån Kaiwood. Hon hade svårt att tro att han menade Thzuki men vem det än var så hade hon gått rakt i hans fälla med hull och hår.
Då han började berätta om vad det var hon befann sig i så la hon huvudet aningen på sne och höjde ena 'ögonbrynet' och skrattade lätt. Då han även bad henne att ropa efter sin anhängare så såg hon bara emot honom med ett leende. Hennes livliga mötte hans döda. Detta hade tagit en sådan omvändning att hon nästan skämdes men bara nästan.
"Vad får er och tro att jag skulle kalla hit den?" spottade hon kyligt tillbaka och lät åter igen blicken granska den blåvita kupolen men gjorde inga vidare försök till att ta sig därifrån, hon hade redan försökt och det stämde mycket väl det han sa.

Hon äcklades av hans leende och lyssnade inte ens till hans sista ord utan fnös bara irriterat tillbaka. Den skära tungan gled över den vassa tandraden då någonting plötsligt dök upp i hennes tanke och blicken blev smal som trådar, elden inom henne släpptes lös helt.
"Du..." väste hon fram med ett sådant hat och vrede i rösten att man tydligt kunde höra att hon nu visste vem hon hade att göra med. Nog hade hon hört om varghannen Iwakus svek men hade aldrig lagt något vidare tyngd på det. Dumdristigt av henne.

- Klart jag kan..
Sa han och klippte till med öronen. Han funderade över hur han egentligen skulle göra. De fick väl söka upp denna vännen i så fall. Han behövde en springare och budbärare. Hur det än var så skulle väl vännen börja leta efter henne? Han kunde lika gärna vänta. Vännen skulle komma så småningom.
- Denne, Shiva kommer nog om du är borta tillräckligt länge.
Sa han med kall stämma. Namnet kom genom att hennes minnen för denne med vandrare dök upp. Han visste inte vem denne var egentligen, men det skulle bli ett nöje att förklara situationen för hanen. Han tittade ner med de kalla ögonen emot tiken. Såg extremt nöjd ut då han kände igen känslan hon visade för honom.
- Sååå De har talat om mig. Ypperligt. Låt höra, vad har de sagt?
Sa han och spetsade nyfiket öronen fram emot tiken. Detta började bli intressant. Även om hon inte skulle berätta något för honom skulle han antagligen få reda på en del av det i alla fall. Han behövde bara tillgång till tikens minnen, några få ord kunde avslöja henne.
- Vi ska nog komma bra överens du och jag ska du se. Förargas inte, se dig själv bara som en del av en perfekt plan.

Utan att säga nå så satte hon sig ner och började tänka över det hela som händer just nu och hon kunde inte låta bli att le samtidigt som ett skratt sakta började ta till akt. Efter knappt en sekund satt hon där och gapskrattade rakt ut och drog efter andan samtidigt som hon skakade på huvudet och såg emot Iwaku. Normalt så borde man nog sitta i skräck och försöka ta reda på vad som händer men Bushi kan inte se vad som är skräck och skämt. Hur det än låg till så gjorde hon inget annat än njöt en aning av det som händer just nu.
"Åååh, denne Shiva ja. Vem vet, kanske tittar han förbi eller inte." flinet hängde kvar i mungiporna och hon visade inga tecken på ånger eller panik. Hon visste att Shiva är som han är och det skulle inte alls förvåna henne ifall han lämnade kvar henne uppe bland klipporna och återvänder till TBB själv. Därför så var hon helt känslokall då Iwa talade om hennes flockbror. Visserligen så kände hon av hans närvaro men gjorde inga försök till att fånga in hans intresse eller ens leda honom hit upp. Skulle han komma hit så var det självmant.

Elden som flammade upp inom henne hade börjat dra sig tillbaka lite grann och hannens ord fick henne att blänga emot honom innan flinet sprack upp till ett leende. Nog må hon vara valp men inte var hon så korkad som man kan tro.
"Vad dom har sagt om dig kan ju inte vara allt för intressant så jag lyssnade inte, förutom att ni var vek i kriget. Ni må vara stor och ståtlig men er kalla fasad skrämmer inte mig Iwaku. Ni är inte så tuff som ni tror." samtidigt som hon talade så övergick leendet till en äcklad min och lika så rösten, trotts det så talade hon fortfarande i ironi.
Perfekta plan, så hon var en del av hans plan. Nyfiken rev inom henne men hon ville inte göra nå fler misstag och höll därför tyst och lät den kyliga blicken vila över hannen.

[bajs Dx Välkommen in Shiva XD]

- Det gör han.. Annars så får vi se till att leta upp honom.
Sa han och flinade svagt. Iwaku hade inte varit på så här bra humör på väldigt länge. Han var nöjd med sig själv. Något extremt. Det var en ovanlig syn i det annars så bittra och hårda ansiktet. Iwaku var inte längre den varg han en gång varit, nej han hade formats till något annat, till det han är idag. Han lyssnade med spänning då den lilla valpen talade. Nåja, valpen var väl inte helt bakom flötet, bara lite. Han la huvudet på sned och stirrade rakt på henne, även om han inte kunde se henne med sina ögon, visste han precis vart hennes befann sig.
- Som jag tror? Lilla valp, ni bör inte vara så tuff som ni tror att ni är.
Sa han, skrattade lågt, hånfullt och reste sig upp. Lät tassarna ta honom fram emot den extremt lilla valpen, om man jämförde med hans storlek. Han tyckte till och med Thzuki var ganska liten i jämförelse med honom, så hennes valp var inte mycket mer än en liten trasdocka. Han stannade bara någon decimeter ifrån valpen. Nåja han skulle inte skada henne, det var mer eller mindre ett löfte han givit sin forna flocksyster.
- Vek i kriget, vilket strunt prat, jag gjorde ett val i det läget, ett val att följa livet en annan väg och det blir man kallad vek för? Jag må nog vara den ända varg i livet som lämnat TBB av fri vilja.
Sa han och spelade med de mörka öronen. Han visste faktiskt inte egentligen varför de inte skickat efter en mördare. De hade mördat Fatima, men Fatima levde igen. Då kallar han inte det straff nog. Nej, men han var stark. Starkare än dem. Kunskap var hans makt, inte bara muskler. Det var TBB's svagaste sida. Det hade varit ett vist val av honom att lämna dem. Där hade han inte någon framtid. Han menade egentligen inte att förolämpa valpen, men han hade ännu inte sett några tydligare tecken på intelligens. Han tvivlade starkt på att hon besatt något utöver det vanliga.
- Vad har du, mer än muskler och krafter? Har du något intellekt överhuvudtaget?

Det ryckte i öronen och hon svarade inte till hans ord utan såg bara snett emot honom. Den unga varginnan satt i profil emot den mörka hannen. Öronen ströks ogillande bak emot den brandröda nacken då han talade och ett brett leende sprack fram. Var inte så tuff som du tror. Hon trodde ingenting utan visste och visste hon inte så var det ingen ide att försöka.
"Som jag tror, jag tror ingenting kära Iwaku. Jag vet eller så inte, så enkelt är det." snäste hon tillbaka i en väsande och het stämma och leendet försvann då han fortsatte att tala om kriget och dom val som han valde att göra. Ärligt talat så brydde hon sig inte och den glödande blicken släppte dom olikfärgade och gled ut över området. Dom må befinna sig uppe bland bergen men trotts det så befann dom såg så pass högt upp att utsikten var fenomenal. Aldrig förr hade hon kunnat skåda landet på detta vis och för ett ögonblick troddes hon sig kunna se ända bort till Kaiwood, men det kunde hon självklart inte.

Hans fråga fick den unga tiken att vakna ur sin trans och slita blicken ifrån det fascinerande utsikten. Huvudet tippades valpaktigt på sniskan och det såg nästan ut som om att hon var tvungen att tänka efter med vad han hade menat. Självklart så förstod hon ju direkt.
"Muskler och krafter säger ni. Jag skulle säga ärlighet och kort temperament, eldens lågor är något jag inte kan kontrollera hur mycket jag än försöker. Har man väl låtit en skogsbrand sprida sig så finns det inget som kan stoppa den förutom att låta den brinna ut." åter igen så hade hon vandrat ut med en utforskande och nyfiken blick över landet och rösten som tidigare hade varit så hånande och svårläst var så lugn och stillsam. Ja hon var lika oläsbar som elden själv, ena sekunden het och ilsken likt elden då den precis fått fäste och andra lika kylig och lugn som vattnets klaraste spegelytan.

Han hade låtit henne gå i tron att hon inte skulle vara dum nog att irra bort sig. Dels för att han var less på hennes sällskap som blivit allt för irriterande, och dels för att de faktiskt inte satt ihop. Följeslagare, ja. Vänner, kanske man kunde säga det också. Men att vandra i flera dygn och aldrig vara ifrån varandra blev aningen för mycket, så de hade båda varit överens om att de faktiskt inte behövda tillbringa varje vaken stund med varandra. Därav den sköna ensamheten han nu hade fått uppleva. Tiden hade tillbringats till att jaga några möss, ge sig på lite bersklättring, utforska omgivningarna en aning och bara vara. Alltjämt med ett flin i ansiktet. Och det hade varit skönt, för att inte tala om otroligt roligt.
Men tiden var knapp, och de hade inte tid med dessa barnsliga lekarna. Så han hade slutligen bestämt för att leta efter henne. Han undersökt omgivningarna med sin energikraft, letat efter något som brände och hettade. Han inte hittat något, så börjat vandra och känna sig för. Och slutligen hade han hittat den lilla flamman i den gråa omgivningen som var Bushi. Han kunde känna igen den var som helst. Och det var med ett litet leende som han hade börjat skutta ditåt, för att be henne skärpa sig. De hade verkligen inte tid.
De skulle ju hem, de skulle tillbaka till Kaiwood.

Men allt medan han närmade sig kunde han känna hur en annan energi blev allt mer framträdande. En energi som var gråaktig, underlig. Han slut ögonen, lät de andra sinnena vila och fokuserade helt på sin kraft. Lät den vägleda honom samtidigt som han kunde den främmande vargens energi allt tydligare. Och han kunde även se hur Bushi var omgiven av den energin, eller åtminstone något som liknade den.
Nosen rynkades samtidigt som det retsamma flinet han alltid bar på läpparna dog ut. Det var något med detta som inte stämde.
Stegen ökades på till en stillsam språngmarsch. Smidigt rörde sig den tvefärgade hanen genom det steniga bergslandskapet, och inom honom gnagde en svag oro. Han gillade inte detta, det var något som var fel, väldigt fel. Och han kunde inte låta bli att undra över vad som egentligen skedde. Det var inte rätt.

Och så tvärstannade han, slog upp ögonen. Såg sin kamrat stå mitt emot en gråfärgad hane som var äldre än dem båda.
Han stod stilla, medan de mörka ögonen sakta gled från den ena till den andra. Han hade inte varit ljudlös, han visste att deras blicken skulle vändas mot den något upphöjda klippan han stod på vilken sekund som helst.
"Vad händer här?"
Under deras färd hade han utvecklats, blivit äldre. Rösten var nu mörk, tillhörde inte längre en valp. Kroppen hade blivit kraftigare, mer muskulös. Han hade växt till sig, blivit en ungvarg. Han var inte längre liten och patetisk, och han visste om det.
Nu väntade han på den förklaringen han tyckte att han förtjänade.

s

Han lyssnade och nickade. Nåja, tiken må ha rätt när det gällde den punkten och hur mycket han än ville skrämma skiten ur valpen tänkte han låta bli, att ge henne men för livet var inte riktigt hans grej, att tortera var inte hans grej. Han gillade att göra slut på fienden så fort som möjligt.
- Du har nog rätt lilla valp, du lär dig nog en dag likt din mor vilka som bör respekteras och akta sig för.
Sa han och knäckte på nacken. Kände ganska snart ett sinne i närheten, som förväntat kan man säga. Flinet höll sig kvar. Han var nöjd i sin situation. Hon skulle få en rolig tid i fångenskap. Eller nej, inte direkt. Han lyssnade på den kaxiga lilla valpens ord. Det irriterade honom att hans plan antagligen inte skulle fungera om valpen kom till skada. Han behövde henne orörd och levande. Tråkigt..
- Jag respekterar er mor för hennes ärlighet, men det har också gett henne en svaghet. Nåja, jag kände för länge sen en skicklig eldbändare, han kunde både skapa och döda eldens låga.
Sa han och flinade hånfullt åt tikvalpen. Den andra var påväg, ganska snart skulle denne vara här. Han vände blicken emot det håll vargen kom ifrån innan han dykit upp. Han lyssnade, hörde stegen innan vargen skulle vara synlig för den som kunde se honom med ögonen. Han flinade emot hanen då denne kom upp över kanten. Han andades och drog öronen bakåt. Injin. Son av Injin och därmed barnbarn till Blossom. Intressant.
- Shiva, trevligt att träffas. Har du lust att vara budbärare? Eller lust och lust, jag tror inte du har något val.
Sa han och flinade bredare emot hanen. När de hade inga val, inte någon av dem. Bushi kunde inte komma ur hans kupol utan Iwaku's hjälp och han skulle få som han ville helt enkelt. Det var inget med saken, han hade någon slags hämnd känsla emot dem fortfarande. Att döda Fatima hade varit lågt, visst gick han ännu lägre, men Thzuki fick ett val att sätta stopp för det. Hon fick valet och han hoppades att hon skulle välja med visdom. Kanske kunde de dela Kaiwood, tveksamt, men han ville ha det han ville ha. De skulle trotts allt inte stanna speciellt länge ändå. Bara tills han visste att vargarna var färdigtränade, som han kallade det.
- Simpelt. Du går hem till lilla ledaren Thzuki talar om för henne att jag har hennes dotter som fånge, för stunden. Jag, mina fränder, min flock. Vi dyker upp när Thzuki fått tänka tillräckligt. När månen står högt och är full bosätter vi oss i Norra Kaiwood, utan problem, annars ska jag se till att radera ut Thsuki's arv från Numoori förgott! Ett öga för ett öga, en tass för en tass. Säg åt henne att efter detta är vi kvitt och jag söker henne inget mer trubbel, går hon med på detta lovar jag att inte kröka ett hårstrå på Bushi's huvud. Se så, spring nu.

Utan att se emot honom lyssnade hon bara lugnt på orden men valde att inte säga någonting, skulle hon svara så skulle det bara dra ut på samtalet ännu mer. Vilket hon för stunden inte uppskattade allt för mycket. Att han hade satt henne i denna underliga sfär kunde bara betyda en sak, dåliga ting. Åtminstone för henne, för Shiva kvittade det nog och lika så flocken. Hennes mor skulle nog bli mindre glad men hon funderade på vad som skulle vara värst. Att sitta fången här eller hur hennes mor skulle reagera då hon kom hem, kanske var det säkrare att sitta kvar här.

Då Shiva dök upp såg hon först mycket frågande emot honom men sedan bara med en idiotförklarad min. Varför hade den idioten tagit sig hit och borde inte han om någon känna till Iwaku, sett och känt honom. Hon visste inte säkert men en sak hade hon lärt sig vid detta lag, han var lika korkad som dryg och kaxig. Den ljusa blicken blev smal och öronen vinklades bak emot nacken tills Iwakus ord åter igen löd igenom luften.
Lågan inom henne slocknade för en sekund och brann sedan till starkare än aldrig förr och med en kylig blick såg hon bak emot den mörke. Vad han än hade i tanken så skulle han inte få det lät för sig, att hålla henne till fånga av alla medlemmar i TBB så hade han valt fel varg.
Ett kyligt men samtidigt roat leende kikade fram då hon såg bak emot honom över axeln.
"Som fånge säger ni, vi får väl se." av någon underlig anledning så lät det nästan som om att hon gillade situationen som hon befann sig i.

Shiva lyssnade, utan att avbryta. Blicken hölls fäst på den gråa hanen vars energier var kraftiga och på något vis hånande, och de tvefärgade hanens käkar spändes en aning. Inte för att han på något vis ogillade den gråe, han visste inte ens vem denne var. Och visst verkade det som att denne hade Bushi som sin fånge - han kunde känna energin som låg runt eldtiken, men han kunde inte avgöra exakt vad det rörde sig om - men inte heller var det detta som irriterade honom. Det var sättet som den andre tilltalade honom på. Respektlöst.
Han kunde inte hindra det svaga skrattet som lämnade honom, ett glädjelöst läte som inte verkade passa in bland dessa gråa berg.
"Så du är den som bestämmer reglerna?" Det spydiga tonfallet dröp av förakt medan den mörka blicken hölls fäst på den gråa hanen. Samtidigt förbannade han Bushi och hennes idiotiska dumhet som hade lett dem till denna situation, för nog hade allting varit mycket enklare om han hade kunnat ta henne tillbaka till Kaiwood. Eller kanske var det han som var dum, som låtit henne följa med från första början?
Tanken på att kasta sig över den gråe hanen var lockande, men han visste inte vad han hade att strida emot. Och vanligtvis skulle han inte backa, han var tränad till att mörda, men någonting med denna kupol som omgav Bushi var skrämmande. Han ville inte bli fängslad på samma sätt.
"Visst skulle jag kunna göra som du säger, främling utan namn. Du får komma till Kaiwood, Thzuki får sin dotter... Men vad skulle jag tjäna på det?"
Han var inte i en position för att ställa krav, men inte heller fanns det något som sade att han inte kunde göra det. Visst, han önskade inte livet ur Bushi. Men inte ville han att denne gråe skulle komma till Kaiwood med några andra vargar, det var TBB:s skog. Det fanns mycket som spelade in, och det verkade som att han kunde bli en viktig bricka i spelet.
Budbärare, jo visst...
När tillfället så lämpligt lades framför hans tassar av den gråe kunde han inte låta bli att ta det. Shiva såg ett läge att utnyttja, ett läge då även han kunde tjäna något. För ifall denne gråe hane trodde att han skulle göra precis som han blev ombedd, eller snarare beordrad att göra, trodde denne fel. Shiva följde TBB och inga andra, han lydde under Blossoms och Ijins ord, ingen annans.
Flinet bredde ut sig i hans ansikte, krökte hans läppar till ett hånleende som retade dem flesta. Och det var med en viss soänning som han inväntade den andres svar.

Iwaku stirrade med sina döda ögon emot den svart vita vargen. Han väntade, kanske på att något vettigt skulle lämna den unga vargens mun. Han förväntade sig dock inget. Han visste vad TBB var för flock och han visste hur medlemmarna var. Tempramenstfulla, starka, ambitiösa. En bra flock, men utan stabilitet. Speciellt nu när varken Iwaku, Hielo eller Blossom fanns kvar bland dem. Lugnet, hjärnorna. Det fanns inte kvar. Han tvivlade dock inte på Thzuki's erfarenhet, hon skulle vara en bra ledare, men han tvivlade på deras sammanhållning. Han la huvudet lätt på sned. Ja men självklart. Det var han som skapade reglerna. Fast det kunde bli intressant att stanna kvar. Denne Shiva var mer som Iwaku än som Thzuki. Mycket, intressant. Han sökte genom vargens sinne. Kanske fanns det något där som gick att visa respekt.
- Ty du är mycket intressant Shiva, men för att svara på din fråga. Ja det är jag som bestämmer reglerna.
Sa han och såg kallt på främlingen. De visste verkligen inte mycket om honom. Ett misstag. Iwaku var äldre, utvecklad i både kropp som sinne. Ung, men på väg uppåt. Han hade många starka år kvar i livet. Dessa små, hade knappt börjat sin resa. De förstod sig inte på förräderi, känslor som driver vargar åt konstiga håll och kanter. De skulle lära sig med tiden. Han flinade till när han hörde vargens röst. Stackars Shiva. Han tänkte som man skulle, men han hade ingen rätt i detta läge att förhandla. Han klippte till med öronen, såg hanen i sitt sinne en sista sekund innan han försvann och dök upp i nästa precis vid sidan av hanen. Han visste att de var båda i underläge.
- Iwaku, mitt namn. Shiva. Du har inget att förhandla med här. Du skulle tjäna din frihet som jag kan beröva dig på lika lätt som på Bushi. Men av ren nyfikenhet, vad skulle du vilja tjäna på att göra mig en tjänst? Vad vill du ha av mig?

[Vet inte alls vad jag ska säga, men säger nå derpkort då Dx]

Hon lyssnade utan att röra en min, lyssnade under en stillhet och förväntade sig inte så mycket ifrån Shiva. Hon visste redan att han var allt för korkad och tänker bara på sig själv, att han skulle få för sig att rädda henne var en mycket liten risk. Och mycket riktigt, det tänkte han inte heller. Men någonting fångade hennes intresse, Iwaku hade sagt att det var Thzuki som var ledare. Hon måste ha hört fel men det verkade bara som om att det var hon som hade hört det, inte Shiva. Men han är ju för korkad, så var det ja.
Ett brett flin sprack fram och hon vände sig emot dom båda och försökte sätta sig så nära kanten på bubblan det gick. Hon visste hur hennes mor fungerade och om hon inte misstar sig så verkar denne mörka hanne inte vara fullt så korkad som Shiva. Hade hon blivit tillfångatagen av någon som Shiva så hade hon skämt ur sig alla sina praktfulla färger och svalt tungan, pinsammare sätt får man söka efter.
"Vad tänker du ge honom." det var mer ett påstående än en fråga och även om blicken var vänd emot den tvefärgade hannen så kunde man höra att orden var menade emot den store mörke.

[Ignorerar det Iwaku sa om att Thzuki är ledare, vi säger att Shiva inte hörde eller nå, annars fuckar det med hans tidslinje xD]

För några ögonblick stod Shiva alldeles stilla, såg endast på den mörke hanen. Denne hade slutat prata, och han hade lyssnat med en väldig uppmärksamhet. Och denne mörke, Iwaku, sade att han inte hade något val, att Shiva måste göra som han sade. Nej, det måste han inte alls. Shiva var självständig, han behövde inte följa den andre vilja. Det var inte så det fungerade här i världen, de enda två han lyssnade under var modern och mormodern.
Men samtidigt, förslaget lät intressant. Och visserligen var Bushi mer som en vän nu än vad hon varit tidigare, men det tog inte bort det faktum att hon faktiskt var ett hinder också. En pjäs som hindrade hans väg mot toppen mer än vad hon gynnade den.
Så kanske detta kunde vara till nytta för honom, trots allt?
"Jag ska framföra ditt budskap," sade Shiva slutligen utan att visa minsta minen i ansiktet. Kanske han var dum som gjorde detta, men för tillfället verkade det säkrast att spela med. För det fanns en chans att det kunde gynna honom. "Jag kräver ingenting av dig, Iwaku. Se bara till att minnas mig." Och ett svagt flin klöv det tufärgade ansiktet, gav Shiva det utseende han vanligtvis hade. Retsamt och enerverande. "Kanske vi möts i framtiden igen."
Sedan vände han sig om, vände sin vän och den mörke ryggen, och lämnade platsen. Mötet var över, han hade saker att göra.

[Tänkte typ avsluta, behöver plats på tidslinjen, var väl inte så mycket mer som skulle sägas mellan dem ändå så ^^]

Iwaku väntade ivrigt, nästan som en valpig känsla av iver spred sig i kroppen. Detta visade sig självklart inte på utsidan, för precis som den unga hanen framför honom så var han en mästare i förklädnad. Det var många vargar i Numoori. Och han hade precis startat spelet. Spelet om makt. [Börjar låta som GoT här..] Han klippte till med öronen i vanlig ordning. Ljuden kastades tillbaka och han fick en klar och tydlig bild om omgivningen. Han nickade tydligt. Hanen var mer vettig än vad han förväntat sig. Denne Shiva son av Ijin. Han hade aldrig lärt känna dennes moder när de var medlemmar i samma flock. Inte ordentligt i alla fall, men nog kände han till henne. Han var trotts allt släkt med Blossom, de bör komma bra överens med andra ord.
- Det kommer betala sig Shiva.
Sa han och ett svagt svagt flin skymtades i hans ansikte. Nåja, skulle denne visa sig vara användbar och en aning pålitlig kanske en större belöning skulle utformas. Vad som helst gjorde han inte dock, gick aldrig emot sina principer eller löften, men allt annat skulle inte vara något problem helt enkelt. Han vände blicken emot Bushi. Detta skulle bli intressant. Han undrade hur mycket Thzu verkligen brydde sig om sina valpar. Var det så mycket som hon påstått? Han hoppades på det, för det var vad hans plan bestod av. Korkat? Dumdristigt? Ack en aning, men att ta risker var en glans av skönhet i sig.
- Jag ser fram emot det.

[Avslutat, Bushi/Thzu när du har tid kan du skapa ett roll i Byomi om du vill ta ett ensam roll med Iwaku.]

AVSLUTAT!!

[Det kan jag minsann göra, gör det nu om det går bra ^^ *gör det ändå*]