Om det inte varit för elden så hade Blair inte stannat förrän han var långt ute på Numoorislätten. Men nu hade han fått syn på lågorna mellan träden, och de hade dragit honom till sig utan nåd. Åsynen var välbekant och fyllde honom med nostalgi och värme. Han älskade eld.
     Det var dock inte bara därför Blair stannat till, och nu trädde fram mellan träden för att hälsa på den eldröda tiken. Han behövde henne. Varför visste han inte, men det hon kunde bidra med till uppdraget var mycket och viktigt.
      "Tränar du?" Rösten var öppen. Han visste vart han ville styra konversationen, men det krävdes tålamod. De nödvändiga artighetsfraserna kom först.

Bushi tog ett djupt andetag och slöt ögonen. 
Andades långsamt ut och samtidigt som eld började pyra fram på dom röda partierna på den unga honan för att sedan stiga upp i skyn och samlas ihop i en kompakt liten boll.
I början darrade bollen försiktigt i luften innan den började ändra form, ett hål bildades och väggarna blev tunnare samtidigt som omkretsen blev större och större. Cirkeln drogs ihop till en boll igen och ett par små vingar började träda fram och det tog bara ett ögonblick så hade bollen av eld förvandlats till en liten hökliknande skepnad och började röra sig runt henne, runt några av trädens mörka stammar.

Det ryckte till i dom röda öronen och hon suckade tungt. Nog hade hon uppfattat att en främling rörde sig i närheten och hoppats på att han skulle vända. Istället hade han styrt stegen rakt emot henne.
Halvt irriterat slog hon plötsligt upp ögonen och den flygande fågeln av eld försvann i ett sprakande frasser och några små korn av glöd föll till marken och slocknade.

"Jag gjorde iallafall. Vad bringar dig till Draugais marker?" sa hon med en lugn ton och såg emot den mörka hanen med dom glödande gula ögonen.

Hon gjorde det. Ett snett flin klädde Blairs läppar när han följde de sista gnistornas färd till marken. En fråga hade följt svaret, och även om det inte var en svår fråga så bekymrade den honom. Draugai? En flockvarg? Det var inte vad han hade hoppats på.
     "Jag var på väg härifrån", svarade han, men la inte mer vikt vid det. "Säg, vad tränar du för? Draugai är väl inte direkt på hugget nu för tiden?"

Utan att säga någonting så tittade hon på honom och suckade tung. 
"Man kan väl säga att vi håller en låg profil." sa hon med en uttråkad ton. Nej det hände verkligen inte mycket nu för tiden, hon patrullerade, kollade efter valparna och inget mer. Jakten skötte dom andra och hur mycket hon än tyckte om detta ställde så hade rastlösheten kommit krypandes på sista tiden.
"Mest för att hålla form och underhålla mig själv. Som du ser så är det ganska dött här."

"Dött, ja", hummade Blair. "Men å andra sidan är väl det kanske väntat av Döda skogen." Ett litet flin fladdrade över läpparna innan han återtog en neutral min och gick rakt på sak.
     "Du är inte intresserad av att göra något mindre dött?" Han vinklade huvudet på sned, som om han funderade. "Å andra sidan kanske det involverar lite död, och där vet jag inte hur du ställer dig." Åh, han hade allt sett hennes blick. Det fanns inget som kunde fördärva en så som tristess, det hade han själv upplevt.

Hon tittade tittade emot honom med dom glödande ögonen och lyssnade spänt på vad han hade att säga, om det var något av intresse eller om hon skulle förvandla honom till kol här och nu.
- Å andra sidan kanske det involverar lite död, och där vet jag inte hur du ställer dig.
Ett slugt och brett leende sprack fram och hon rörde sig emot honom och stannade när mellanrummet mellan dom mer eller mindre inte fanns längre.
"Vem är du?" stämman var mörk men man kunde klart höra att hon ville veta mer om honom, om vad han hade att säga, hans planer och varför han befann sig här.

Blair log, och hade inga problem med att hon rörde sig närmare. De var i samma storlek, och han kunde titta på henne utan att behöva varken se upp eller ner. Behagligt. Den personliga sfären var bara ett begrepp myntat av svagsinta, ändå.
     "Blair, men det är förstås bara ett namn. Jag kan vara vad du än önskar, men främst..." Han fäste blicken i hennes. "Någon som ger dig ett annat syfte. Ett annat uppdrag, en annan väg att vandra, om så bara för ett litet tag." Det blev tyst i någon sekund, men Blair bröt inte ögonkontakten.
     "Och du är?" Ett okynnigt flin fladdrade över läpparna. "Förutom het, det vill säga."

Bushi fnös till och ett litet mörkare moln av het luft lämnade hennes näsborrar och flinet blev bredare.
"Jag följer dig på ditt lilla upptåg så länge då låter dessa marker och dess invånare vara ifred. Om du försöker slingra dig runt det så kommer det inte sluta vackert."
Ännu hade hon inte riktigt lyckas komma på vad han är ute efter, förutom samla på sig individer men vad han egentligen hade i görningen hade hon ingen större koll på. Inte ännu iallafall.
"Blair, jag följer dig om du håller dig och dina följare borta från Döda skogen. Och du har inte sett en bråkdel hur het jag kan vara." leendet sträckte sig från öra till öra och det lös intensivt om dom gula flammande ögonen. Det var länge sedan hon hade känt sig så redo för någonting.
"Men du kan kalla mig Bushi."

Blair log bara. Han tog henne på allvar, och det talade blicken om, men varnandet kändes onödigt. Vem skulle frivilligt försöka bosätta sig i den här gudsförgätna skogen?
     "Jag har inget att göra i Döda skogen, tro mig, Bushi." Han ville bara härifrån, bort från den olustiga terrängen och karga marken. "Vet du var Yanamore ligger?" Det var fortfarande relativt nytt, och han fortsatte innan hon kunde säga varken ja eller nej. "I Lövskogen, vid kusten. Ta dig dit, så kommer jag och hämtar er när jag är tillbaka. Jag eller min syster, Bambra. Hon är lik mig." Han log igen "Du ska nog se att Yanamore kommer roa dig."