Att han lyckats komma bort från lavaöknens heta landkskap var nästan otroligt. Och mera otroligt att ingen märkt hans lilla "undanflykt". Varför han gått och
lämnat dem var rätt så enkelt. Han ville vara ifred från rösten.. Han hade börjat få sina tankar om varifrån rösten kunde komma ifrån. Men svaret kändes ännu
så långt borta och att börja dra några förhastade slutsatser skulle inte leda till något vettigt. Alla hade varit så upptagen efter det så kallade flockmötet
och han själv hade knappt lyssnat. Han var knappt intresserad. Landskapet hade börjat förändras, det var inte lika varmt längre. Han ville se något annat än
bara stelnad lava, sten och sand. Och han ahde fått höra om ett annat ställe här i närheten, Kwazatriskogen, han hade lagt namnet snabbt på minne. Det var en
av de längre promenaderna han hade gått som han fått höra om dett märkvärdiga stället. Och efter dett hade han blivit fast besluten om att det fanns annat än
bara värme, lava och eld i världen. Och han skulle ut och se det med sina egna ögon.

Tassarna hade börjat verka och det fanns rivor och lite torkat blod på de små tassarna från det jobbiga aning steniga landskapet. Han hade blivit en aning
irriterad men ignorerat smärtan. Den var ingen stor vikt. Så han hade fortsatt att småtrava fram. Han hade aldrig gått så här långt förut. men han förstog
att han snart skulle finna dett han sökte. Dofterna hade börjat förändras och vädret hade blivit mycket svalare och från den annars så klara och soliga
himmlen hade det nu börjat sammlas gråa moln och vinden hade tilltagit. Den rev i hans päls och rufsade om den och hans man, pannlugg svängde lite hit och dit.
Han höjde lätt på överläppen som en varning åt vinden. Han gillade inte blåsten. De rödlysande ögonen stirrade framför sig och ansiktet hade bara ett tomt
uttryck förutom rynkan i pannan som inte syntes av all hans man. Så plötsligt så tonade träd upp sig framför honom i fjärran och första gången han gett sig
iväg stannade han upp och bara stirrade. Det var stora saker som reste sig upp mot himlen, inget som funnits i lavaöknen inte. Mirror hade aldrig skådat träd
förut och dethär var en aning mystiskt för honom då de svarta vitprickiga öronen riktades fram och ett trimferande flin kom på den lille hanens mun.

Efter ännu ett tags vandring, men nu med mer lätta steg hade han fortsatt frammåt tills han kommit till djungelnsbörjan. Det var ännu mer som en skog, mest
bara vanliga träd. Men man kunde ändå höra djurlivet inne i djungeln. Mirror stog ett tag och stirrade in, det var som om någon lockade honom in dit och han
tog ett försiktigt steg frammåt innan han fortsatte gå med bestämda steg. Livet här inne var helt annurlunda, här var man nästan osynlig och tyst som inget
annat då fåglar sjöng, djur skrek. Han själv var en ljudlös skugga som rörde sig fram. Han var faschinerad av denhär platsen. Det kändes som att han hade
missat så mycket i sitt liv. Så mycket han kunnat se på denhär tiden då han bara sett lava och öken. Det var nästan deprimerande. Här var alltid färger
verkade det som, och växter växte runtom kring honom. Och snart kände han något blött rammla ner på hans nos och han vände huvudet upp mot himmlen. Det
regnade, det var sällan han hade fått varit med om regn och fast han som inferno inte gillade vatten så mycket så var det för en gångs skull skönt att känna
vattnet som började dallra ner för hans kropp. Men så, han hade kommit längre in i djungeln. Hans tankar hade varit så fullt av omgivningen runtom kring
honom så han inte märkt den kommande viskande rösten. Så plötsligt var den där, så mjuk och oförstående som alltid. Fast denna gång hade den en annan klang.
Det var nån annan som försökte nå honom. Mirror kände paniken växa då han började känna fler röster som virvlade i hans huvud. Det ända han kunde tänka
förutom rösterna som bombaderade hans sinne att han måste få stopp på dem.

LEÒN

Hon var rasande, och fullkomligt förbannad. Att den ungen inte kunde hålla sig kvar en minut var nästan otroligt. Och att hon inte märkt något var värdelöst.
Det slog gnistor om denna varginna. Hon hade lugnat sig något på vägen då hon måste springa länge, hans spår var fortfarande tydligt och det skulle den ungen
vara glad för. Hon fortsatte springa och hon kände själv att hon höll på att knappa upp på honom. Hon skulle inte behöva springa länge till. Hon hade aldrig
varit i denhär delen av numoori förr. Regnet som hade börjat falla ner på hennes svarta kropp gjorde henne ännu mer irriterad än vad hon redan var.
Hennes röda ögon hade en mörk ton, och de hade sin lysande ton då hon var arg. Det hade börjat skymma, men León märkte det knappt då hon rörde sig frammåt.
Så plötsligt såg hon något lila mellan träden och hon tvärstannade. Och började långsamt närma sig honom med bestämda steg. Nu.. Han stog som fastfrusen och
stirrade framför sig med munnen lätt öppen. León stannade upp ett tag och stirrade med åt den plats dit han stirrade. Men inget var där. Tomhet. León gav
då ifrån sig ett djupt mullrande morrning för att bevittna sin vitselse. Det verkade ta en stund för honom att reagera, som om hennes morrning inte
riktigt ledde fram. Men så vände han sig om, långsamt och började stirra på henne själv istället. León tog ett språng fram och en morrning lämnade då också
Mirror. Hur vågade han ställa sig upp mot henne?! Hennes tänder borrade sig in kring hans hals och elden brände i hela henne då hon lät sina tänder fatta eld
så att till och med denna lilla Infernohane skulle känna eldens smärta. Hon väntade sig ett tjut men det ända som lämnade honom var morrningar fast hans
ögon var halvslutna. Fast han inte skrek fattade hon att han hade ont.
[i]"Du ska med hem... nu"[i] hennes ord var som hårda som sten och hon lät sitt grepp släppa. Hon kände blodsmaken i munnen och bränt kött. Hon tittade ner
på honom. Mirror låg kvar med halvslutna ögon och fortfarande morrande. Han höjde huvudet och de röda ögonen var bestämda och hatiska då de tittade på henne.
Hon skulle backat undan om det inte varit för att hon varit så arg.
"Nej". Orden som lämnade honom var iskalla och ögonen blickade inte undan. León hörde knappt sina öron och denna gång hon hoppade mot honom var
hennes eld inte sparsam. Han skulle få känna hennes vrede.

Och denna gång kunde han inte hålla sitt smärtsamma tjut borta.


[JOINA DEME]

|| DEME JOINAR ||

Hon hade varit där i närheten förut, men aldrig i djungeln.
Osäker på vad som dragit dit henne såg hon med kristallblå ögon när växtligheten gick från enstaka träd och buskar till tätare och tätare regnskog. Den tryckande djungelvärme och fukten i luften var en helt annan sorters hetta än avd hon var van vid. Torr eldhetta. Inte fuktig tryckande.
Mot de högst växande träden kände man sig liten, stigen som ringlade fram var ingen riktig väg.
Bara en upptrampad av växtlighetens bosättning. Alla djur här vill säga. En röd groda med tydliga svarta små prickar satt på en hög ormbunke i noshöjd. Demethra ryggade tillbaka huvudet, hennes eldgroda väste gillande i hennes huvud och hon kunde inte låta bli att le för ett ögonblick.
En mycket speciell doft bröt hennes tankegångar, doften som bara tillhörde en Inferno. Eldkraftens asklukt och hetta som spred sig runtom varje eldvarg. Demethra fortsatte sin gång i riktning mot lukten och kände den snart specifiseras på en speciell släktdoft. Hennes egen. Igen?
Det var inte länge sen hon mötte León tillsammans med Emon vid Raukakedjan.
Ett gällt tjut hördes, absolut inte från León. Det var ett valpskrik. Demethra rynkade
pannan och tog sig snett genom växtligheten mot ljudet.

Mirrow

Hon var hans mor.. eller skulle vara. Men hennes bett slet hans lilla bit av gillande av sin mor itu. Allt hade blivit så klart för honom då hon tryckt ner honom mot marken och sagt att han skulle komma med hem. Han skulle inte tillbaks. Han skulle försvinna. Hans liv var inte i dendär flocken. Han hade något annat som kallade på honom. Om han nu kom sig ut ur dethär. Han kunde inte använda sin kraft att få bort henne. Det var bara hon som kunde skada honom. Men han skulle hellre dö här en där. Han vägrade. Det gjorde så ont, elden som varit på hans sida brann nu mot honom. Och dethär var första gången han känt dens styrka. Han sparkade och rev efter henne i förskräckelse.
"Kom med nu" hennes röst var hatisk och hård. Men han skulle inte, hon visste det redan så att säga det igen var onödigt. Paniken steg i hans huvud.

León

León höll sitt grepp fast runt hans bröstkorg, han måste ge sig, han skulle ge sig. Han skulle ändå dö här ute om han inte kom med. TDN skulle hitta honom, och han skulle dö mer plågsamt en vad hon gjorde för honom nu.
"Dö eller kom med" denna gång var hennes röst nästan mer viskande, svagare på nått sätt, hade inte samma klang men hennes bett runt om honom var lika som innan.

Demethra hörde låga röster bakom det breda runda bladverket framför henne,
hon kände tydligt igen Leóns röst. För att inte stå och tjuvlyssna steg hon igenom lövverket och harklade sig ljudligt för att visa sin närvaro. Synen som mötte henne fick henne att rygga tillbaka huvudet ännu en gång, hon rynkade ögonen och såg på när León stod och rev i sin valp.
-Stör jag i uppfostringen? frågade hon lugnt och tog ett ursäktande steg bakåt. Sen såg hon undrande mot valpen, om det var Leóns valp, vad gjorde de då här i djungeln?

Mirrow

Mirror kände mycket väl tänderna runt hans bröstkorg och de eldande tänderna. Men han vägrade låta flera ljud av smärta lämna honom. Så han bet isket ihop käkarna och teg. Han skulle inte svara henne, hon visste redan hans beslut. Dö eller komma hem? Han skulle hellre dö än att behöva vitsas på den platsen igen. De viskande rösterna var kvar, såklart de var. Fast denna gång var de arga, inte arga på honom utan på mor. Han förstog det, inte varje ord och väsning de lämnade, bara det hela. Och de var arga.. En plötslig rörelse från utkanten fångade hans röda ögon och han väste till då han skymtade en annan varginna. Sen så kände han plötsligt greppet släppa från honom, han kände inte längre hennes brännande käftar mot hans hud och Mirror blinkade till och slängde sig upp på fötter medan ahn snurrade runt med blottade tänder och såg förundrat på vad som hade skett. En orm hade anfallit León från sidan. Det var en stor en, kanske inte lika stor som Serpiente, men stor nog för att bita sig fast i hennes sida och dra henne ner mot marken. Mor väste ilsket och lät sin egna kropp antända så att ormen fattade eld och blev snart till inget mer än aska. De viskande rösterna började dra sig bort och tystna.. Nu upprörda. Han kände blodet från sidan och brännskadorna sved. Han backade ett steg bak med öronen platt bakåtstrukna. Det ända han tänkte på var att springa. Men han hindrade sig själv då mor började prata med den främmande varginnan. Sen så skulle han aldrig hinna undan.


León

León hade ett fast grepp och hon skulle snart trycka till så ett av ungen revben skulle kunna brytas då en röst fick henne att hindra sig. Att Deme skulle vara här nu i detta ögonblick kändes overkligt. Men hon stog där och talade till henne. León morrade irriterat. Hon hade inget med denna sak att göra. León skulle precis släppa taget för att sen istället trycka ner honom mot marken för att be Deme att gå då något högg tag i henne från sidan. Hon han knappt reagera innan hon själv fälldes ner till marken och smärtan ilade till i hennes sida då tänder borrades in. Hon gav ifrån sig ännu en kall väsning och lät sin kropp antändas så föremålet som bitit sig fast blev till aska. León reste sig snabbt och skulle ta fast ungen igen då hon stannade upp och såg på Deme med blixtrande ögon.
"Han vill lämna flocken. Han kommer dö!" denna gång var hennes röst gäll.

Demethra såg med samlad min på varginnan där hon stod med blixtrande ögon och gäll röst.
Hon vände blicken mot valpen, som måste vara Leóns valp.
-Varför vägrar du gå tillbaka till TDN? sa hon med en röst som var samlad och lugn men ändå skarp. Hävde fram att hon inte tänkte röra sig i det hela så grundligt, bara på ytan, men att hon ansåg det var en dålig idé från valpens håll. hon fattade inte ens vad León gjorde här med honom.
-¿Qué hace usted con su hijo aquí? TDN es una venganza bien en los dos si se enteran [Vad gör du med din unge här ute? TDN kommer gott hämnas på er båda om de får reda på], sa hon med samma skarp-milda röst men den här gången vänd mot León.
Hon mötte hennes blick och gav henne en skarp blick, ett onödigt misstag.

Mirrow

Hans blick var helt fastklistrad på León, för att hålla koll på henne. Och han slappnade inte av en sekund av de minuter som gick. Han sneglade endast snabbt till den bruna och röda honan men hon verkade inte vara hans största "fara" just nu. Men så hörde han att den bruna främlingen yttrade sig, och han talade till honom. Han gav henne en snabb blick för att försäkra sig om att hon talade med honom. Men han hade inte hört fel. Han vände tillbaks blicken till León, hård och stel.
"Den platsen gör mig galen.. Det kvittar om hela flocken kommer efter mig. Bara jag får komma bort, jag hör inte hemma i TDN. Och jag vill inte vara instängd där." han hade en väsande kall ton och de röda ögonen hade nästan samma styrka som sin mors. De var ilskna, han tog ett steg bakåt.


León

León höll nu fast blicken på Deme, att hålla koll på ungen var knappast nödvändigt, han skulle ändå inte kunna komma därifrån utan hennes godkännande. Deme pratade med Mirrow, och León gav ifrån sig en irriterande morrning och snärte till med svansen bakom sig. Bettet av ormen smärtade inte så mycket och den måste knappast varit giftig. Hon vände huvudet till Mirrow då han pratade och hans ord gjorde så att hon tog ett steg mot honom och nu vändes morrningarna mot honom. Men hon han inte tänka mer på ungen då Deme började tala igen, trodde hon så lite om henne att hon trodde att León dragit ut honom hit själv?!
"Él se escapó. ¿No te parece que me doy cuenta que va a morir si nos deja! Es por ello que trato de traerlo de vuelta." [Han smet iväg. Tror du inte att jag fattar att han kommer dö om han lämnar oss?! Det är ju därför jag försöker få honom tillbaks.] sade hon på snabb spanska med samma tonstämma som innan.

Deme såg slugt mot valpen. Hans blick var envis och minst lika slug.
Han tänkte inte gå härifrån mot TDN:s revir.
Med blicken ännu mot honom lyssnade hon på Leóns
ord, tankfullt. Plötsligt slog det henne och hon ryckte upp huvudet.
Hon kom ihåg när hon själv var liten, i typ den här valpens ålder höll hatat mot Afrodite på.
När hon var runtomkring den här valpens ålder eller ltie äldre fördes hon bort.
Efter det började Demethras egna längtningar bort, hon visste det fanns annat att se och hon ville se det. Hon sökte tillfällen att smita och fann till slut ett perfekt- och då smet hon. Det är ännu en av de bästa beslut hon tagit. Hon kunde förstå valpen. De klarblå ögonen vändes mot León, hon ville tala med henne enskilt, samtidigt visste hon att det inte var bra att lämna valpen ensam.
[color]-När jag var i Darzos sällskap hade jag samma känsla, att sticka från det rucklet är ännu ett av de bästa beslut jag gjort[/color], sa hon med skarp röst som för att överrösta Leóns tidigare.
Nu var det att tänka snabbt med en idé. Deme's öron gick runt, ingen fick höra deras samtal.
-Du går tillbaka, nämner inget förrän någon frågar och då säger du att du inte sett en blund av honom på länge och att du vill hugga av honom huvudet om du någonsin återser ynglet. Jag tar honom med mig nu, vi tar oss ur djungeln, genom Numoori längs utkanterna mot norr. Väl där har månvarven varit många, vi brådskar inte, det är för uppenbart att vi tar snabbaste vägen så långt som möjligt. Vi slingrar oss snett genom allt, är mycket försiktiga. Om några år möts vi alla ovanför Kaiwood

Mirrow

Mirror hade fortfarande blickn fast klistrad på León. Rösterna hade avtagit, allafall för stunden. Hans tänder var fortfarande blottade och raggen rest. Men morrningarna som tidigare lämnat honom kom inte mer. Nu var han mer som en stel staty. Men så plötsligt lyckades den andra tiken fånga hans uppmärksamhet. Det var redan uppenbart att mor och den bruna tiken kände varan? Kanske var detta ännu en av släktingarna som fanns, som inte León sagt något om? Hon hade samma doft hade han kommit fram till då han låtit sig själv fånga in hennes doft. Samma eldiga askdoft. Nu backade han ännu ett steg, hans blick var fortfarande fast på León men öronen var nu spänt riktade mot den bruna tiken. Hon verkade ha något att säga till om. Darzos flock, ännu en hemlighet som mor hållit honom från? Han gillade inte att känna sig dum och ovetande. Sen blev det tyst. Mirror såg fortfarande på León, rörde inte en min. Som om inget hade hänt ännu. Han var skärpt. Men så började tiken ännu en gång tala och denna gång lyssnade han mer intensivt. Att rymma.. med henne? Idén var kanske inte så särskilt lockande att ha en kompanjon med sig. Men om han skulle överleva i livet så hade han väl inget större val. Han måste välja sida. Idén kanske var våghalsig, men ett försök att lita på denna tik kunde kanske bli en början på hans liv?
Mirror släppte nu León med blicken, vände den till främlingen som erbjudigt honom hjälp. Han höjde huvudet, hans hållning var stolt då han utan att ge sin moder en blick förutom de smått blottade tänderna åt hennes håll. Han stannade upp då han var cirka 1 och en halv meter ifrån tiken och vände sin blick mot León. Han hade bestämt sig.

León

León lyssnade halvt på vad Deme sade, vad spelade det för roll.. Han skulle ju ändå dö om han inte följde med. Att Deme levde nu var kanske mycket konstigt. Eller så hade den flocken hon talade om inte varit lika barbariska som TDN. Kanske, kanske inte. Hon hade inte varit i den flocken. Tystnaden sänkte sig igen men bröts snart av Deme ännu en gång. Och denna gång lyssnade hon mer än förut. Hennes panna rynkades fundersamt men nickade bekräftande då hon talat färdigt.
"Det kan vara väldigt dumdristigt, men om du vill riskera dethär Deme så hindrar jag dig inte. Om inte han har ändrat sig vill säga" sade hon och gav Mirror en menande blick då hon betonade ordet "han". Men så hörde honom röra sig, och León morrade dovt ännu en gång åt honom. Men han gav henne ingen blick, bara blottade tänder. Skrattretande. Hon fnös men lät honom ställa sig vid Demes sida. León tystnade.

Demethra såg valpens späda (?) kropp komma mot henne och till sist vända sig mot León från Deme's sida. Varginnan vände blicken mot sin systersdotter.
-Jag gör det för att inte ännu en av dina valpar ska överlåtas till Chaibos, sa hon skarpt tillbaka och gav León en hård blick. Sen vände hon blicken mot valpen.
-Jag är Demethra, din mammas mors syster, sa hon stilla med neutral röst.
Hon väntade hans svar för att slippa tänka honom som "Leóns valp" och istället vid namn.

||enkelt och kort ||

León

León var högst irriterad av denna stund. Och ilskan var fortfarande kokande i henne. Att hennes valp hade övergett henne var något hon verkligen inte tålde. Hon ville helst ta honom i nackskinnet och dra tillbaks honom. Men hon hejdade sina instinkter och sänkte huvudet och hennes ögon stirrade på hennes son, det som skulle visas vara hennes son. Det högg till i henne och hon höjde huvudet och vände sig bort så hon hade ryggen mot dem.
"Då har jag inget mer här att göra" mumlade hon och började röra sig framåt, nej hon hade inget mer med denna valp att göra.


Mirrow

Mirror hörde vad tiken sade och hans ögon som för ett tag varit spetsade åkte nu rakt bak. Han visste inte vad Chaibos var men han fattade rätt snabbt vad hon menade.. Melani. Han hade aldrig igentligen brytt sig om sin syster men det var ändå hans syster. Men hon bar borta. Och vem nu denna Chaibos var visste han inte riktigt. Under detta samtal hade det kommit så många frågor, så mycket han ville ha svar på. Kanske skulle han få veta sina svar med denna tik? Så plötsligt började hon prata med honom och Mirror vände snabbt blicken till henne. Som om nån ryckt honom bort från något. Han stirrade in i den andra honans ljusblå ögon och tittade på dem ett tag, han hade aldrig sett den ögonfärgen förut. Hon kallade sig Demethra, hur många okända släktingar hade han igentligen? Fast denna Demethra kanske inte var lika okänd längre.. Hon verkade vänta sig att han skulle presentera sig. Mirror stannade då upp. Om nu dethär var en ny start, kunde han lika väl ändra sitt namn? Han ville inte bli förknippad till det namn mor gett honom. Bara en liten ändring, bara något.. Han hade sänkt blicken men tittade nu på henne under den lilafärgade pannluggen.
"Mirrow" han svarade kort med sin kyliga stämma. Den var neutral för honom och det var något han alltid använde. Hon förstog vad han menade ändå fast han bara sade ett ord, om inte tiken var trögfattad ville säga.

[Usch vad dåligt det där med Mirren blev xD]

Demethra såg efter León när hon gick iväg, sårad? Knappast,
mer förbannad var kanske det rätta ordet.
-Kom ihåg, om några år, ovanför Kaiwood,
sa varginnan som avsked. Hon såg stilla efter den unga varginnan som
försvan in bland lövverket. Sen vände hon sig mot Mirrow.
-Det här är en flykt killen, vi kommer kunna snacka,
vi ska bete oss så normalt som möjligt. Men du ska vara vaksam med främlingar,
TDN är en brutal flock, såsom de flesta onda flockar. De söker med ljus och lykta efter dig.
För att döda dig, fattar du? Spanare från TDN behöver inte bära deras doft, de är smarta, instruerade hon med allvarlig röst och såg rakt in i valpens ögon, så mycket som hon såg av dem iallefall för den tjocka luggen.
-Men för resten av det liv ska du komma ihåg, om du känner en TDN:ares doft ska du veta att du är i fara. Förevigt grabban, de är din fiende nu. Bara så att du vet vad du gett dig in på, avslutade hon käckt och vände sig med ryggen mot platsen, hon kollade mot honom och nickade bortåt. Norrut, dit de var på väg. Här och nu, på flykt.

Mirrow följde inte ens mor med blicken, han skulle ändå få träffa henne igen. Och han skulle inte sakna henne. Den ende han verkligen skulle sakna var Masquerade, han ville inte tänka på sin bror. Att han lämnade honom var nästan det värsta han gjort, det var det värsta han gjort. Bara han kunnat ta sin bror med. Men det här var något han måste göra ensam, en resa. De skulle ses igen sen. Han hade gjort sitt beslut och skulle inte ändra sig. Han lyssnade på vad hon sade, och allt vad hon sagt hade han mer eller mindre fattat, det var han som bott i den flocken.
"Jag har varit i den flocken, och granskat dem noga. Jag känner igen deras doft, de kommer inte kunna komma nära, jag är fullt medveten om mitt beslut" sade han och tittade denna gång inte på henne, men hans röst var en aning bitter men nickade sen enkelt och sneglade mot henne.
"Så.. ska vi gå eller ska vi låta TDN få ännu mer tid?" sade han och väntade på att hon skulle börja välja håll. Han själv visste inte ut eller in på denna djungel.

|| om du inte såg så på slutet av förra inlägget skrev jag att Deme började gå, sen stannade och nickade bortåt, ditåt de skulle ^^ ||

Demethra nickade stilla, han verkade ha planerat detta på förhand, han var inte vilken unge som helst.
Hon började gå, behövde inte kolla så han följde med, det gjorde han ändå.
Hon själv hade inte gått i den här djungeln många gånger, men hon visste att hon kommit fån norr när hon gått in i den, och det var ditåt de skulle igen, så det var egentligen bara att följa sina egna spår.
-...Sen fattar jag inte hur då fått en sån där hårväxt som sådan valp, muttrade hon, nästan som för sig själv med fullt hörligt. Hon kollade snabbt bakåt och flinade mot honom.

Han började gå efter henne. Han gick i en aning snabbare takt för att hålla samma fart som Demethra. Nu äntligen var han på väg bort, känslan fyllde honom. Folk skulle kunna kalla det lycka men Mirrow kände bara sig till fredställd. Han brydde sig knappt i det bulltande såret på ryggen Det var bränt kött, men han hade överlevt.. denna gång. Demethra muttrade för sig själv, Mirrow hörde vad hon sade och flinade bara enkelt och ryckte lätt på "axlarna" då hon tittade tillbaks med ett flin. Kanske var det inte riktigt dags för en frågestund nu.. Men de skulle ju ändå stå ut med varan. Efter en stunds tystnad så öppnade han sin mun för att tala.
"Hmm.. För ett tag sen, så träffade jag en hane, mor blev väldigt upprörd då hon pratade med honom. Jag tror det var hennes bror.." sade han och tog en kort paus för att se om hon lyssnade och fortsatte sen.
"Då.. sade mor något om nån Afrodite, kan du ge svar på vem denna tik är?" frågade Mirrow och tittar på Deme under pannluggen och han har ett stilla uttryck.

Demethra fortsatte gå när Mirrow började tala, hon lyssnade till hans
utläggningar och till sist kom frågan. Hon nickade för sig själv,
det är klart han undrar vem Dite var.
-Afrodite var din mormor, Mirrow, svarade hon kort.
-Min och Emons syster , för en stund undrade hon
om han ens visste vem Emon var, men om han inte gjorde det var det
väl lika bra att han fick veta. Han skulle ändå säkert möta honom nån gång.

Tids nog blev vegetationen mer genomkomlig, snåren som slingrade runt deras
tassar tunnade ut och växterna som nästan dolde stigen blev mindre tätväxta de också.
De började komma mot utkanten snart, ännu var det nån kilomter kvar, de höga träden var lika påträngliga, men ett slut avslöjades.

Han lyssnade till hennes svar på hans fråga, hans mormor? Han rynkade pannan och försökte få ihop det, hon var död. Det visste han redan, det hade han fått höra innan Mor skickat tillbaka honom till lyan. Demethra sade något om en Emon, det verkade som om han hade en till äldre morbror. Det var bäst att lägga hans namn på minne om han nånsin skulle stöta på denne hane.
"Mor har inte berättat så mycket" sa han enkelt och fortsatte. Nu började han höra dem igen, rösterna som trängde sig på. De hade följt efter, de var flera. Denna gång blev han knappt förvånad bara ytterst irriterad. Att han aldrig kunde vara ifred någon stans. Här fanns de överallt och var mycket starkare än Serpientes röst. De var nyfikna, men Mirrow var inte så särskilt nyfiken på dem. Han strök öronen bakåt och försökte tränga ut dem. Ett väsande irriterat ljud lämnade hans strupe (han sa typ försvin eller nått cx) och sveper till med svansen bakom sig innan han snabbar på stegen en aning. Han hade börjat förstå var rösterna kom ifrån, men förstog inte mer än så.

-Jag har börjat förstå det, fnös hon kantigt och kom att tänka på när hon mött Enrique för första gången för inte så länge sen. Han hade påpekat att Afrodite inte berättat mycket,
sådan mot sådan dotter. Lika hemlighetsfulla båda två. Demethra avbröts i sina tankar av att Mirrow gav ifrån sig ett väsande irriterat ljud, som ett ord. Han snabbade på stegen och kom förbi henne, hon rynkade ögonen och såg efter honom.
-¿Qué estás haciendo?, nästan morrade hon irriterat och gick ikapp honom.

Vegetationen blev allt glesare,
för varje hundra meter de kom
sig framåt såg man förändringen,
snart var det inte långt kvar så var de ute.

Han kom på att väsa hade varit ett misstag. De blev bara mer nyfikna då de fullt förstog att han kunde hålla kontakt med dem. Mirrow suckade irriterat men hörde då att han gjort ännu ett misstag. Deme verkade fattat hans lilla väsande ljud. Han slöt ögonen snabbt för att få bort alla dessa röster från hans huvud och vände sen på huvudet och hans ansikte var tomt på känslor eller annat som skulle avslöja hans lilla lögn.
"ninguno" [inget] svarade han kort. Hon behövde inte veta det här nu, det skulle inte vara nödvändigt, inte just nu allafall. För hon skulle kanske bara tycka han är galen, och att lämna sin köld nu var inte något av de smartare dragen. Mirrow vände sin blick framåt och fortsatte gå.

[köört]

Demethra fnös ljudlöst och fortsatte framåt,
hon började snart fundera om León hade rätt.
Hur det skulle vara att dra runt med en valp,
färdas med denne på flykt upp till Bergen
eller Snöslätten och vidare från det ännu kanske
ville hon inte tänka på just nu.
Trots att hon hade det levande beviset snett framför henne.

[Har inget mer att skriva, Mirrow och Deme fortsätter iväg..
AVSLUTAT]