Pälsen är så ren som hon själv kan klara av att få den för stunden. Hon fuktar nosen med tungan och ser upp mot himlen som skyms av lövverket ovanför deras huvuden. Wami tycker om när det är vackert väder. För det är svårt att vara nere när solen är där uppe. Och så är det så härligt att bara ligga i solen och slappa. Men hon är mycket hellre på språng. Har nog lite svårt att sitta still. Men nu när magen är full är det bara skönt att sitta där och slappna av.

Ena örat vinklas åt Erakan's håll när han talar. Sekunden efter följer nosen med och hon ser på hanen. Vart hon ska nu. Ja, hon vet i alla fall vart hon inte vill. Men det spelar ingen roll. Hon måste pallra sig tillbaka till Kaiwood förr eller senare. Även om det skulle kännas mycket bättre att bara sticka. Men hon har fortfarande ingenstans att ta vägen.
"Jag vet inte. Jag har inga planer just nu". Öronen klipper till på huvudet och spetsas mjukt framåt.
"Du själv då?" Frågar hon. Även om hon gärna skulle vilja dra ut på tiden. Kanske lära känna Erakan lite mer. Så har allt sin tid. Och om han vill dra vidare så tänker inte hon stoppa honom.

Hennes svar gjorde honom glad, för det gav honom mer tid att döda ensamhet med, men hennes fråga fick musklerna i ansiktet att rycka till. Det var saker han inte ville tänka på, saker som var obehagliga.
Bara tanken att hans familj bara försvunnit var olustig, och tanken att de inte försvunnit var även mer så. Att de lämnat honom med flit.
Han skakade på huvudet för att jaga bort dagdrömmen. Eller dagmardrömmen, snarare.
"Jag har.. inga planer" sade han svävande. Var själv inte helt säker. Sällskapet var uppskattat, till den grad att han i dagar skulle kunna suga i sig tikens närvaro. Men samtidigt var han tvungen att finna sin familj innan all spår helt var utsuddade av tidens gång.
"I alla fall har jag ingenstans jag behöver vara" lade han till bara sekunder efter, för att addera mer sanning i sina ord.

Inga planer? Ingenstans han behöver vara? Det betyder kanske att de kan spendera mer tid tillsammans. Wami uppskattar faktiskt Erakans sällskap. Men hon får en känsla av att han döljer något. Inte för att hon vill snoka. Inte för att hon har med det att göra. Alla bär väl på ett mörker de kämpar mot? Hon gör det i alla fall. Alla har väl problem att brottas med? Hon tippar huvudet lätt på sne. Hon ser på Erakan. Studerar honom.

"Jag uppskattar ditt sällaskap, Erakan". Säger hon. Kanske kan hon med sina ord få honom att slappna av lite. Hon ler lätt mot honom. Hon vet inte vad det är som tynger honom. Tänker heller inte fråga. Är det något han vill dela med sig av är han fri att göra det. Om inte så spelar det heller ingen roll.

Han har ingenstans han behöver vara... Är han flocklös? Utan familj? Tankarna sätter snurr på hennes hjärna. Hon har planer. Planer som fortfarande inte är mer än tankar. Men det kanske är för tidigt att dela med sig av. Erakan verkar ha ett flyende sinne. Som om det faktiskt är någon annanstans han faktiskt vill vara. Så hon ska inte störa honom med att dela med sig av sina tankar. Men det hon tänker på. Det skulle inte vara så illa att ha honom med i det hela. Men hon vill inte störa honom.

Erakan är tacksam för att hon inte var frågvis, för han visste att han var usel på att hålla sitt sinnes svängningar borta från ansiktet. Försöka kunde han, men att lyckas tog tid. Att istället hålla en arrogant hållning, aningen domnant, var enklare. Dock var det en fasad hon inte ville visa i tikens Wamis sällskap. Kändes fel att när hon var så öppen, att han skulle visa något han inte riktigt var.
"Och ditt sällskap är min dags höjdpunkt" sade han näst, ärligt, men med en lätt ton av något han knappt själv kunde tolka. Sorg? Bitterhet? Oro? För att sanningen sved, Wamis sällskap var det första på dagar, och det i sin tur bar vittne om den konstanta ensamheten.
Han undrade vad han skulle göra om han inte fann sin familj. Vad som skulle hända. Men han kunde inte tänka så, för såklart att syskonen och föräldrarna skulle bli funna. Han kunde knappt föreställa sig en verklighet där de var borta för alltid. Ville inte.
Han såg på Wami igen, lade huvudet på sned. Det var något med henne som gjorde honom nyfiken, men det låg inte i honom att fråga, speciellt inte efter att hon låtit bli honom. Det skulle bara ha varit oartigt.
Istället tvingade han sina tankar vidare på hur solens sken kändes mot ryggen, och hur en fågel, långt bort, sjöng. Vinden låg rätt för att föra med sig mängder av avlägsna ljud, tysta, knappt där. Men tydliga nog för att han skulle höra dem.
Han slät blicken vila på tiken, huvudet fortfarande på sned för att ge uttryck för en fråga.
"Vad tänker du på?" löd hans stämma. Visst var han nyfiken, men hon svarade bara om hon så hade lust. Och vad hon svarade, ärligt eller ej, var också upp till henne.

Hon blir glad av hans ord. Om än de låter något överdrivna i hennes öron. Men hon vet som sagt inte vad han gått igenom. Och hon dömer honom inte. Endast nickar lätt och låter det där leendet ligga kvar en stund längre på hennes läppar. Wami gillar att le. Men hemma i Kaiwood måste hon hålla uppe sin mask. Hemma för hon sig endast i ett skådespel. Rädd för att trampa snett eller tappa replikerna och råka förstöra hela scenen så att hon får publikens agg över sig. Hon skulle bli flådd levande. Hon ryser vid blotta tanken.

Erakan fångar hennes flyende koncentration och hon blinkar en gång. Var hon så långt in i sina tankar att hon för någon sekund helt glömt att han var där? Ett lätt ursäktande leende spelar på hennes läppar för en liten stund. Sedan sträcker hon på sig igen. Kommer tillbaka till här och nu och skakar lätt på huvudet.
"Mina tankar får ibland för stor kontroll över mig. Jag ber om ursäkt att jag blev lite disträ där för en stund. Jag tänkte bara på den plats som jag mer eller mindre är tvingad till att kalla hem. Mina tankar spelar mig ett spratt. Försöker få mig ur balans. För jag är så väl medveten om vad som kan hända mig om jag trampar snett. Men jag är så säker på att jag aldrig vill återvända. Men ännu är det för tidigt. Stunden ännu för osäker för att jag ens ska våga springa åt andra hållet". Hon är inte riktigt säker på orden som flödar över hennes läppar. Hon är inte säker på någonting. Men hon försöker finna någon slags kontroll. Om än en fejkad sådan. För det hon funderar på kräver att hon är modig nog att stå upp för sig själv. Och det är läskigt. Men hon är rädd att om hon stannar längre i den där skogen så kommer hon tillslut att avslöja sig själv.

Erakan var inte säker på vad han väntat sig, men den totala ärligheten som rann mellan hennes tänder var långt ifrån.
Inte heller visste han hur han skulle reagera, för ett ett plan kände han igen sig, dock på ett annat var deras viljor helt olika. Att tankar tog över och drev honom ur balans? Ja, var sekund som han tillbringade bort ifrån sin familj gjorde honom ängslig och felvänd, men snarare än att aldrig villa återvända, så ville han inget hellre än att åter finna dem.
Musklerna i pannan drogs ihop, försökte förstå men lyckades inte riktigt. Tystnaden spreds medan han funderade ut ett svar. Han hade inget att jämföra med, ingen osäker familj eller pådrivande plågoande. Det Wami berättade.. passade helt enkelt inte in i hans världsbild.
"Det finns ingen där som kan hjälpa dig? Eller kan du inte bara låta bli att gå tillbaka?" frågade han, men på något sätt förstod han att så var nog inte fallet. Wami var ung, yngre än honom själv, så sannolikheten att hon själv valt det liv hon talade om var inte speciellt stor. Då hade hon alltså fötts in i det, och om ingen funnits där för henne sedan dess hade det nog aldrig funnits någon.
Han visste hur ensamhet kändes, och hur man kunde vara ensam trots det att man var omringad av andra.
Inte att hans föräldrar eller syskon behandlat honom dåligt, men han var den udda valpen ut. Den lilla som varken var snabb som systern, stark som sin far eller bärare av en kraft som någon annan. Han var liten i relation till de andra hannarna, men inte heller hade han systerns mer stäppvargskornstruktur, så han hörde helt enkelt inte till någon av familjens sidor.
Totalt ensamhet i skuggan av andra.

Hon skakar lätt på huvudet.
"Du kan stå nära någon. Men du står alltid ensam. Den där tillhörigheten har aldrig funnits för mig. Du är lojal eller så är du en förrädare. Och är du en förrädare måste du dö. Antingen kämpar du för flocken. Är den evigt lojal. Tjänar din ledare. Följer din familj. Är dina tankar det minsta annorlunda. Vill du helst gå en annan väg. Så måste du dö. Försöker du fly. Springa så långt bort som möjligt. De kommer jaga dig om så till världens ände. De ger inte upp förrän du är död. Förrän du inte längre är ett hot mot familjen". Hennes tankar är för många. Är det så här huvudvärk känns?

"Jag vill inget hellre än att lämna den där skogen. Lämna flocken. Ta kontroll över mitt eget liv. Jag kan inte gå till ledaren och be om att få lämna flocken. Jag skulle inte få lämna skogen levande. Min enda chans är att bara sticka. Försöka ta mig så långt bort från dem som möjligt. Men jag skulle alltid vara jagad". En lätt suck undslipper henne. Det känns fel att berätta allt det här. Men det är inte första gången. Om någon TBBare skulle höra henne nu. Veta vad hon säger. Skulle hennes fortsatta liv bli kort. Hon kan bara hoppas på att ingen finns i närheten.

"Jag funderar på att skapa en egen flock. En flock där alla är jämlikar. Där alla får den respekt de förtjänar. Där alla ställer upp för alla. Där ingen glöms bort". Hon ser bort. Stirrar in i gräsets dunkel. Eller är det sina tankars dunkel.

Han lyssnade tålmodigt, försökte sätta sig in i vad hon sade. Det var en historia som gav honom illasinnade rysningar längst hela ryggraden, och om något så ville han hjälpa henne. Men hur kunde han för sitt liv inte komma på.
Hon sade att hon inte kunde fly, att hon inte kunde springa. Men inte heller kunde hon stanna, för det kunde bli hennes undergång.
Perspektivet var så ofattbart, att han tappade alla ord.
Ovanligt smidigt, för att vara honom, rörde han sig närmare Wami. Stegen var osäkra, som om han sökte tillstånd att komma närmare hennes personliga krets. Kanske han inte kunde hjälpa henne ur situationen, men om något så kunde han vara henne till stöd under den tid de var i varandras sällskap.
"Det låter hemskt." sade han, rösten tystade än vad den tidigare varit och ihopdragen som om han snarare talade med sig själv. "Jag misstänker att det inte finns något jag kan göra?" frågan var i det närmaste retorisk, ett konstaterande, men han kunde själv utan att fråga fundera ut att flocken hon talade om skulle slakta honom på plats om han så andades åt fel håll. Det krävdes inget intellektuell av imponerande kaliber för att räkna ut det, eller att han hade en chans mindre än krypet två meter bort att göra något åt någonting alls.
"Din flock, om den skapas, skulle nog vara en utan like" sade han, försökte föreställa sig hur en sådan flock skulle se ut. Själv hade han bara levt med en stor familj, sina föräldrar, syskon och hans mors två bröder och dess ena familj. Det hade aldrig varit en flock, i alla fall hade det inte uppfattats som en. De hade vilket fall inget namn, och inget fast revir. Vad de hade var en tundra som få ville jaga på, vilket de hade utnyttjat så gott de kunde, men likväl så hade det inte varit ett revir.
Han lade sig försiktigt ner, iakttog den unge tiken, trots det att hon såg åt ett annat håll.

Hon tycker inte synd om sig själv. Tillåter inte sig själv det. Inte över hennes situation heller. Hennes hjärna försöker istället komma på hur hon kan komma undan det. Med livet i behåll. Det är en utmaning. Men hela hennes liv har varit en utmaning. Och har hon klarat att hålla sig vid liv så länge så borde det här inte vara några problem heller. Det är bara en själv som sätter upp hinder för sig. Att klättra i träd till exempel. Det är inget hinder. Det är bara hon som inte lyckas bemästra det.

Hon ser på Erakan igen. Tippar huvudet lätt på sne. Han är ett trevligt sällskap. En individ utan like hon aldrig mött tidigare. Öronen klipper till på hennes huvud. Spetsas framåt igen och hon rätar på nacken.
"Det är en utmaning jag är villig att anta. Men att skapa en flock är inte lätt om man inte har flockmedlemmar som är villiga att följa. Jag har inte tänkt att någon ska ha höga och låga ranger och att man måste smöra för varandra. Uppgifter. Det behövs. Så alla vet vad de själva kan bidra med. Men ingen står över de andra". Tankar. Det är bara tankar. Men det känns ändå bra. Som en viss trygghet. Men ännu är det långt bort.

Hon ser på Erakan. Han har kommit närmare. Hon borde ha känt det i marken. Men hon var väl åter för uppslukad av sina egna tankar. Han lägger sig ner framför henne
"Det är inget jag kan åstadkomma själv. Därför söker jag vargar som är villiga att kämpa för det här. Tillsammans kan vi lyckas. Tillsammans kan vi finna en plats för oss. Tillsammans kan vi finna fler som vill ansluta sig till oss. Tillsammans kan vi kanske skapa något som i alla fall kan komma i närheten av lycka och trygghet". Hon är ingen talare. Men just nu känns det som att hon talar för en stor församling. Det pirrar i hennes kropp.

Åter igen fann han sig fångad när hon talade. En glöd som han inte riktigt kunde slita blicken från. Han sög in orden som om han varit en varg påväg ut ur öknen surplade vatten.
Det hon förmedlade var en dröm han tidigt aldrig tänkt på, en möjlighet.
Men han var tvungen att hitta sin familj. Han måste.
"Det låter.." han smakar på orden innan han släpper ut dem "underbart". En flock där alla var jämlikar. Det kändes som ett helt nytt koncept, så främmande, så otänkbart. Skulle det ens funka? Hur styrdes en flock som saknade direkt ledarskap? Vad hände om man inte visste vem man i andra hand skulle lyssna på?
"Skulle inte jämlikhet kunna orsaka strider? Om man inte ha en klar rang, hur ska man då kunna stiga? Hur vet man vem som bestämmer?" konceptet var nästan abstrakt. Till och med i en familj fanns någon form av rangordning. Valparna lydde föräldrar och moderns bröder lydde den som kunde besegra den andre i strid. Varför skulle man annars lyssna?
Det var inte att han inte var öppen för idén, men han hade aldrig sätt något liknande praktiserats förut. Skulle Wami någonsin förverkliga sin plan, skulle han inte längre tveka, för för ögonblicken föreföll allt.. något overkligt.
Han försökte fånga hennes blick, ville visa att han inte misstrodde henne, utan bara sökte svar på den gåta som var henne plan med livet. Bara för att han inte kunde förstå henne, och denna plan, så fanns inget som hindrade honom från att försöka.

"Respekt". Blir hennes svar på hans fråga. "Respekterar man varandra och kan samspela så fungerar det mesta. I alla fall tror jag det". Hon fuktar nosen med den lilla tungan. Hon vet inte riktigt hur hon ska förklara. För hon vet inte hur det fungerar i praktiken. Det är som sagt ännu bara tankar. Inget hon ännu kunnat testa på.

"Positioner kanske behövs. Där alla kan bidra med det de är bra på. Som jägare, helare, och sådant. Jag vill inte se mig som en ledare som ska bestämma över alla andra. Bara att det blir lite ordning på det. För i en flock behöver man väl någon man kan följa? Jag är inte säker på om jag klarar det. Det är därför alla kommer ha lika stor chans att göra skillnad. Alla kan säga sina åsikter och tankar och sådant. Tillsammans kanske vi kan få det att fungera. Det är vad jag hoppas på i alla fall. Alla skulle vara välkomna. Men inga bråkmakare som gillar tanken på att spilla blod. Det skulle störa balansen. Jag vet heller inte hur jag känner för för godtänkande vargar. Alla bär vi på en del ondska och en del godhet. Det är upp till oss hur vi handskas med det".

Svanstippen guppar på marken. Hon tror på sin idé. Tvivlar inte på den. Är alla bara villiga att kämpa för det så kan det lyskas. Om hon finner sådana som vill följa hennes idé så att säga. Tillsammans kan de skapa en familj. Ett hem där alla blir lika behandlade.

Han kunde nästan se hennes vision framför sig. Hur vargar sitter i en cirkel och diskuterar, hur dem tillsammans kommer fram till ett svar på en fråga han inte i tänkandets stund kunde föreställa sig. Men samtidigt avbröts bilden av en stark ledare som lovordar en seger, oändliga möjligheter. Den var svår att förneka, men han hörde tikens ord. Respekt, och samhörighet.
Det kanske kan funka.
"Tillsammans kan man göra mycket" svarade han, sneglade bort mot resterna av dagens fångst. Utan henne hade han förmodligen fortfarande varit hungrig, och hon skulle kanske inte fått någon mat heller, om det inte varit för deras samarbete.
Hennes beskrivning låt nästan som en familj. Äkta och älskande. Som han egen, i viss mån.
Åter igen, när tankarna banade in på familjen, drog något främmande över hans ansikte, och blicken flackade bort. Men denna gång tillät han inte oron speglas länge, utan sekunder senare var allt tillbaka som vanligt. Det var bara ett misstag, en tillfällig svaghet. Han ville inte börda henne mer, än vad hon redan hade.
"Det verkar så.. omöjligt på något sätt. Hur vinner man respekt om inte genom vunna strider?" han var tvungen att påpeka självklarheten i hans egna öron. Man vann andras respekt genom att visa vad man gick för, och om man inte stred, hur avgjorde man då vem som var mest värd ens respekt?

"Man kan inte tvinga andra att känna respekt. Det måste vara ett val. Man vinner bara fiender genom strider. Jag vet inte hur du har levt förut. Jag kan bara tala av egen erfarenhet". Allt det hon talat om. Sina tankar och planer. Det är hennes drömmar. Och om hon kan vill hon dela det med så många som möjligt.
"Är det fel att vilja något och vilja dela det med så många som möjligt?" Hon gillar inte att han tycker det låter omöjligt. Men hon tänker inte börja tvivla själv. Någon måste vara säker. Så kanske skulle hon passa som ledare. För hon det är få saker som får henne att tvivla. Om man inte räknar med trädklättring då. Men hon tycker hon börjar bli bättre på det med. Man kan, bara man bestämmer sig.

"Jag tror på det jag berättat. Har man en stark tro och är redo att kämpa för det så är jag säker på att man kan få vad man vill ha". Men så måste man finna andra som åtminstone delar någon av alla hennes tankar. Det kan vara det svåra. Att finna vargar som vill följa henne. Varför skulle någon alls vilja följa henne? Kanske är det hela en dum idé. Men kanske har hon ärvt något av sina föräldrar.

Han höll nästan på att öppna munnen för att argumentera emot, höll nästa på att ta hennes kommentar personligt, innan han hejdade sig och tänkte efter.
Istället förblev han tyst och lyssnade igenom allt av vad hon hade att säga. Vänta, sedan slå, eller vad nu hans bror brukade säga.
"Jag misstror inte dig, Wami. Det är bara hela idén som är.. främmande." sade han, log lätt med ena mungipan - det leende som var så distinkt för honom.
Nej, han hade inga problem med Wami. Snarare tvärtom, han skulle inte bli förvånad om hon lyckades genomföra sina planer och nå sina drömmar.

((sorry, kort ^^')

Hon ler lätt mot honom. Hon gillar att sitta här och argumentera med honom. Lyssna på det han har att säga och att han lyssnar på henne. Det är något som hon sällan upplever. Och hon uppskattar när det händer.
"Den är främmande för mig med. Jag har själv aldrig upplevt något sådant. Men jag vill ha det. Men jag är inte så själviskt att jag vill ha det för mig själv". Hon känner att det hettar i kinderna. Tur att det inte syns utåt för hon kan inte förklara det om han skulle märka. Hon studerar Erakan tyst. Vänder sedan blicken mot kadavret av deras lunch. Sedan ser hon upp mot trädtopparna och fåglarna som kvittrar där. Sedan ser hon på Erakan igen. Vad hon tänker på är hon inte säker på. Funderar förmodligen på hur hon ska finna vargar som vill följa henne. Men att bli vän med dem först borde fungera. Lära sig mer om dem. Och sedan kanske föreslå det.

Erakan smakade på hennes ord, vägde dem på tungan samtidigt som han försökte komma med ett vettigt svar. Ena örat vreds omedvetet för att bättre höra fåglarna, deras sång som balsam i sinnet. Våren var underbar på det sättet, ett nyvaket inferno av liv som spreds likt en löpeld över hela landet.
Han visste fortfarande inte vad han faktiskt tyckte om hennes idé. Den galen, en aldrig tidigare skådad virrvarr av galenskap.
Det kunde funka.
"Jag kan inget annat än önska dig lycka till" svarade han till sist, något annat konkret att säga totalt avsaknad. Det var minst sagt något främmande. Skillnaden mellan hennes plan och hans verklighet var så stor att han inte visste om det var ens möjligt.

Hon nickar lätt åt honom. Att han inte riktigt tror på hennes idé triggar henne bara ännu mer. Hon ska göra verklighet av det här. Om det så tar 10 år eller en hel livstid så ska hon klara det. Det har hon bestämt sig för. Hon ser på Erakan igen.
"Jag önskar även dig lycka, Erakan". Svarar hon honom. För alla är värda att finna lyckan. Att vandra den väg man själv valt. Inte tvingas påverkas av andra mot ens vilja. Alla har rätt att leva som man vill. Och hon hoppas att Erakan finner vad han söker.
Själv får hon väl gå tillbaka till Kaiwood och hoppas att ingen upptäcker hennes planer ett tag till. Tills hon lyckats göra verklighet av dem i alla fall. Och förhoppningsvis är hon då redan långt borta. Men egentligen. Hon borde lyckas kunna smita iväg från TBB redan nu. Men hon har ingenstans att ta vägen. Nog vill hon utforska hela Numoori. Från norr till söder, och väster till öster. Hon har ju alltid klarat sig ensam. Så varför inte? Vad är det som hindrar henne?

Han log åter snett mot henne vid hennes svar, en ryckning i den redan dragna mungipan. Samtidigt drog det mörka över honom igen, oro, förvirring, desperation. Finna familjen, var allt som hade betydelse.
Utan dem var han inget. Utan sina systrar och bröder, utan föräldrarna, var han bara en ensam myra i ett skog av hemlösa barr. En existens utan sin familj var en mörk avgrund till framtid han inte ville tänka på, än mindre genomleva.
Blicken gled bort, och ner mot marken medans han tänkte.
Han skulle hitta dem. Måste hitta dem.

Hon studerar honom tyst. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud.
"Om erat hjärta driver er på sökandets väg ska ni följa det". Säger hon och ler lätt. Hon hoppas verkligen han finner vad han söker. Och om han inte gör det hoppas hon han inser det innan det driver honom till vansinne. Men det kanske är lite för sent med det. Men hon gillar Erakan. Uppskattar hans sällskap så hon hoppas verkligen att han finner vad han söker. Eller i alla fall finner en väg för honom. En väg han vill vandra av egen kraft.
Hon reser sig upp och sveper mjukt till med svansen. Även om hon gärna skulle närvara i hans sällskap en liten stund till så känns det som att det är bäst att bryta upp nu. Hon måste ta sig tillbaka till Kaiwood. Om än motvilligt. Det är vad hon måste göra tills hon har kraften att göra det hon vill göra.

Hannen sneglade mot Wami när hon talade, fann att hennes röst var en källa till tröst.
Tiken var yngre än honom, men ingen hade sagt att bara gamla vargar kunde vara visa.
Som svar log han, mungipan åter dragen på det charmiga sättet som bara han kunde. Örat klippte till, och han gav till ett uffande skratt som lät mer som en hackig suck.
"Och söka ska jag göra tills jag finner min familj igen" svarade han, reste sig och vände sig mot det håll de kommit från. Spåren som han tidigare följt var gamla, snart borta, och han skulle vara tvungen att skynda sig om han ville hitta dem.
Innan de försvann helt.
Han började gå, men stannade och vred huvudet åter mot tiken.
"Ta hand om dig Wami. Gör inget som inte jag skulle göra" sade han, lät det sneda leendet skina upp åter igen, innan han fortsatte tillbaka, tillbaka mot spåren.

Hon sveper mjukt till med den långa svansen. Hon nickar lätt åt honom. Hon hoppas han har tur i sitt sökande. Själv måste hon trycka tillbaka allt. Hålla god min och bege sig tillbaka till en plats hon bara vill bort ifrån. Hon suckar lätt men ler mot Erakan.
"Detsamma till dig". Säger hon innan hon vänder sig åt det håll hon vet Kaiwood ligger. Sedan börjar hon traska åt det hållet. Hon undrar när hon ska kunna lämna den platsen. Här hon kan utforska Numoori's alla hörn efter vargar som tror på hennes plan. Hennes tankar och idéer. Det kommer nog ta ett tag tills hon kan göra verklighet i allt. Men en dag. En dag ska det hända.

[AVSLUTAT]
:3