Erakan blinkade kort några gånger på rad, försökte förstå hur en varg kunde vara giftig.
Visste inte vad han ska svara.
Istället nickade han aningen frånvarande, funderingar tumlande runt i hans huvud som en stock nerför en kulle. Om det fanns giftiga vargar, vad fanns det mer däröver? Vargar som kunde läsa tankar? Vargar som kunde andas under vatten?
Otänkbart. Skrämmande tanke.
Han såg på henne igen, försökte se om giftet på något sätt kunde anas. Tiken såg likadan ut, inga förändringar. Hade han förväntat sig några?
Nästan.
Magen kurrade igen, denna gång högljutt. Det ekade i hans öron.
"I vilket fall så skulle jag uppskatta ditt sällskap" ärlig och rätt på som vanligt. Förmodligen skulle hans mor sett uppfordrande på honom, som om han precis gjort något fel. Men det var sanningen, för ensamheten hade gnagt på honom i dagar, och nu tog han vad med sällskap han kunde få.
Även om det var en valp som hellre ville vara annanstans.

Hon kan inte låta bli att le lätt mot honom. För hon vill helst inte ta sig tillbaka till Kaiwood redan. Det är mycket roligare att ströva omkring fritt själv. Eller i sällskap av någon intressant individ. Främling.
"Jag följer gärna med". Svarar hon honom. Då kan hon studera honom under jakt med. Kanske lära sig något knep eller något. Och hon kan kanske även hjälpa honom. Men hon får akta sig för att bita i något som han ska bita i sen. För då kan det gå illa. Om hon nu är något vidare giftig.

[Kort. x3]

Vid hennes svar blev han tacksam, och känslan speglades i hans läppar och ögon. Inte Ensam.
För stunden i alla fall.
Han vädrade en gång till, filtrerade luften som silades ner i hans lungor. Vad som en gång påminde om en hjort, var borta, och enbart snåret där den tidigare betat återstod som spår.
"Det uppskattar jag. Du kanske har bättre luktsinne än vad jag har?" sade han, svansen slog ett par gånger för att förtydliga att, ja, han var faktiskt glad över sällskapet.
Numoori var stort. Hans flock kunde vara vart som helst vid det här laget. Vart som helst. Utom just här.
Där han var.
Erakan såg sig omkring i gläntan, tänkte denna gång inte alls på att han släppte tiken med blicken. Litade på henne, redan nu. Säkert ett misstag, mumlade en del av hans huvud som han inte lyssnade på.

Hon tar några lätta steg mot honom och stannar igen. Sedan tar hon några steg förbi honom samtidigt som hon höjer nosen mot himlen och försöker fånga upp några dofter. Att dofta på marken är ingen idé för här verkar inga bytesdjur gått på länge. Speciellt inte när det finns två vargar här. Så hon hoppas på att vinden kan föra med sig något. Lite smart är hon i alla fall. Men det är bara doften av skog som fyller hennes nos. Hon sänker huvudet och ser ner på sina tassar. Försöker koncentrera sig på de där vibrationerna i marken. Men inte heller det ger något. Hon tar några fler steg fram. Sedan stannar hon igen och vrider på huvudet och ser på Erakan.
"Vi får nog gå lite längre in i skogen om vi ska hitta något spår". Säger hon och vänder huvudet framåt igen och börjar gå. Hon försöker hålla koll på Erakan samtidigt som hon försöker fånga upp något spår av bytesdjur. Men hon tänker lite så med att han kanske inte ger sig på henne nu när hon berättat att hon är giftig. Så han låter henne kanske vara. Om han inte är dum vill säga. Hon vet som sagt inte hur giftig hon är. Men tillräckligt för att den som biter henne ska må dåligt ett tag i alla fall. Förhoppningsvis.
Hon försöker lyssna till vibrationerna i marken. Då och då stannar hon när hon tycker sig känna något. Men sedan börjar hon gå igen när hon inser att det inte var något bytesdjur i alla fall. Men efter en stund stannar hon tvärt och nosen höjs mot skyn. Eller trädtopparna. Vinden för med sig doften av något. Hon är inte säker på vad det är hon ska leta efter. Men doften av hjort fyller hennes nos nu. Hon ser bak på Erakan.
"Hjort har jag hittat. Men vill du ha det att äta får du fälla det själv. Min jaktteknik är inte så bra. Och som sagt är jag gifitg.". Säger hon. Än en gång känner hon rätt betydelselös. Att hon inte kan tillföra något. Men hon hittade spåret i alla fall. Erakan är större än henne. Och starkare. Så han kan nog fälla den där hjorten själv. Själv kan hon nog fånga en hare. Det verkar finnas många i den här skogen.

Han följde hennes rörelser med blicken, och när blicken inte längre kunde följa henne vände han även på huvudet så att han åter kunde se henne.
Tiken var en främling, borde inte litas på. Men samtidigt intalade han sig att Wami inte gjort något för att förtjäna hans misstro.
Vinden silades åter genom nosen, kände fortfarande inget annat än skog och solvarma löv.
Han nickade till svar, lät henne ta kommandot och visa vägen. Ett par steg bakom höll han sig, så att han inte skulle störa. Så att om hon vände sig om och anföll skulle han få ett försprång.
Inte ett stort sådant, men kanske tillräckligt om tiken inte var alltför snabb.
Med hans tur var hon säkert snabbare än honom.
När hon stannade, vädrade han luften igen, kände inget av värde. Kanske. Men inte säker. Ögonbrynen höjdes frågande.
"Jag kan inte känna något" sade han, munnen kunde anas att få formen av en besviken min. Besviken att han inte kände något.
"Om jag fäller den " stort om "skulle det funka om vi åt från olika håll, eller delade bytet itu?" frågade han, vände huvudet bort för att se om han kunde snappa upp luten från ett annat håll. Vinden blåste fördelaktigt för deras del, men allt han kände, eller rättare sagt hörde, var trädens prasslande och sina egna andetag.
Erakan var van vid att jaga i grupp, med sina bröder vid sin sida. De brukade lura in bytet i en trefälla, och den som fick den bästa möjligheten fick äran att dela det dödande hugget. Dock, emellanåt hade bytet sluppit ut ur ringen, varav han hade fått sätta efter den med full fart. Han var snabbare än hans bröder, stora och tunga av muskler och ben. Ibland hade han lyckats, och ibland hade han återvänt med käften tom.

Hon ser på Erakan.
"Den är inte långt härifrån". Hon vänder huvudet framåt och vädrar igen. Hon kan inte bedöma avståndet med hjälp av doften. Men träden viskar att hon är på rätt spår. Och vibrationerna i marken ger henne bättre möjlighet att avgöra var hjorten befinner sig. Hon nickar åt sydväst(Vet inte var de befinner sig så jag skriver något håll bara. xD)
"Däråt". Hon ser på Erakan igen.
"Om man delar den mitt i tu skulle det fungera". Hon ser åt det hållet hjortdoften kommer ifrån.
"Jag vet inte hur starkt mitt gift är. Och jag kan inte styra det". Hon ser åter på hanen.
"Om du vill dela bytet med mig?" Lägger hon till. Hon har hjälpt honom finna det. Men han kommer få fälla det själv för att hennes gift inte ska befläcka det. Hon måste lära sig att kontrollera giftet. Lära sig hur starkt det är. Kanske hon kan leta upp Sleazoid... far... och fråga honom?
Hon ser på Erakan igen.

Ytterligare en gång söker Erakan efter hjortens spår i vinden, känner denna gång något som kanske är vad de sökte.
Solen värmde hans rygg, tröstande på ett sätt han inte riktigt förstår. Med nosen vänd åt sydväst, vindens källa dessutom, var lukten tydligare. Han undrade om lukten var mer markant för henne, med tanke på att hon känt den långt före honom.
"Gift eller inte, du har gjort den del för att fälla bytet, och rätt ska vara rätt" svarade han, efter en kort tankepaus. Han log snett och sökte hennes blick.
"Du har rätt till din del av bytet, min heder tillåter inget annat" lade han till nästan direkt efter. Undrar hur man kan dela ett byte itu, funderar på om det är ens möjligt. Tiken sade hon hon inte var medveten om exakt hur starkt hennes gift var - kanske skulle det funka om de bara åt på varsin sida?
Dock ville han inte riskera giftet.
Ett ljud, svagt och maskerat, snappades upp av hans öron. Det var som ett dån, fast så tyst att han var förvånad att han ens hört det.
Det avlägsna ljudet av en bruten kvist.
Han tog flera snabba kliv mot ljudet, stannade för att signalera till Wami att hon skulle följa efter. Kanske kunde hon inte bita eller döda djuret, men hon kunde likväl hjälpa honom i jakten. En tvåfälla istället för en trefälla. Svårare, speciellt om man inte var en van jägare.
Men enklare än ensam jakt.

Hon ger honom ett lätt leende. Hon känner sig rätt fånig när hon ler. Och det skulle inte tillåtas i flocken. Men flocken ser henne inte nu. Förhoppningsvis. Hon ser på Erakan. Undrar hur han upplever världen. Han säger att hans luktsinne inte är den bästa. Hur klarar han sig då? Är de andra sinnena förstärkta när ett tappar kraft? Eller är det ingen skillnad på de övriga sinnena? Ena örat rycker till på hennes huvud och hon ser åt det håll doften kommer igen.
Sedan följer hon efter Erakan. Försöker komma på ett sätt att hjälpa honom i jakten. Men hon är ingen bra jägare av stora bytesdjur. Och hennes storlek är heller inte till fördel. Det är giftet i så fall. Men det kan hon inte använda nu. Hon håller sig ca två steg bakom Erakan. Snett bakom honom så han bara behöver vrida lite på huvudet för att se henne. Hon rör sig smidigt och ljudlöst. Tassarna placeras vant på marken. Öronen vippar fram och tillbaka på hennes huvud och nosen andas in hjortens doft som blir allt starkare för varje steg.

Det krävdes inte många sekunder av kvick, ljudlös spårning för att doften denna gång skulle slängas i hans ansikte. Förstod inte hur han kunnat missa den.
Men ljuden, halvrytmisk knäckande av kvistar, är mycket enklare att följa en doften av mört kött. Erakan saktade in, kastade en blick mot tiken som följde honom. Hjorten var nära, och om de inte började smyga snart skulle den fly.
Han stannade helt, väntade in henne för att kunna förklara sin plan.
"Planen är rätt enkel" började han, viskar tyst så att vinden inte skulle bära med deras planer till hjortens öron.
"Vi gömmer oss på två olika ställen, varav du skrämmer den till att springa åt mitt håll" på tre funkade fällan ganska ofta. Den första skrämde, och när hjorten sprang åt ett håll, dök den varg som gömt sig på den sidan upp. När då hjorten, i ren panik, tvärvände åt den enda synliga öppningen så död den sista parten upp och avslutade jakten.
Det funkade på två stycken med, men det blev svårare att förutspå var hjorten skulle ta vägen, och svårare att kontra. Var man däremot fler än fyra, fem, så blev det svårt att gömma sig och bytet fick ofta korn på dom före de fann bytet.
Han hörde hjorten tugga, ett antal meter framför. Det vattnades i munnen.

Hon fortsätter följa efter honom. När Erakan sedan stannar gör hon detsamma. Hon nickar åt honom. Bekräftar att hon förstått. Så hon ska skrämma hjorten åt Erakan's håll. Det kan väl inte vara så svårt. Eller? Hjorten kanske bestämmer sig för att springa åt fel håll. Men det kanske Erakan redan har räknat med. Hon måste se till att hålla sig gömd. Så inte hjorten upptäcker henne i förtid. Det kan förstöra jakten helt. Hon ser på Erakan. Väntar på ett tecken på att hon ska smyga iväg.
Vinden ligger fortfarande till deras fördel.

[Kom inte på något bättre. x3]

Han gav henne en sista nickning innan öronen knycker och han ljudlöst rör sig mellan träd och buskar.
Snåren var tätare där, och trädens grenar sträckte sig mot solens sken. Vissa bar ännu inga löv, men det skulle våren snart råda bot på, om de små gröna knopparna var några indikationer.
Han hukade sig mellan snåren, satte tyst tassarna framför sig samtidigt som han spanade efter hjorten.
Den åter fridfullt, offret en ung grön buske. Kort undrade han varför hjorten inte valt att äta från muren av buskage, någon meter därifrån.
Han doldes väl, både av halvhöga snår och en naturlig grop. Tungan for ut för att nervöst fukta nosen. Spänningen, osäkerheten, känslan av ovant och rätt-och-fel-samtidigt, bubblar i bröstet.
Det var då han mentalt slog slog sig själv för att ha glömt att nämna en signal. Hur skulle han veta när Wami var redo? Hur skulle hon veta att han var i position?
Mellan han och hans bröder var tecknen givna, sedan länge inövade. Broderns karaktäristiska vindpust eller andra broderns tre, tysta nickningar - om de kunde se varandra.
Han försökte så ljudlöst som möjligt vrida huvudet, grimaserar när hjorten stelnar till och ser sig omkring. Den blå blicken letar efter wami, men öronen håller stadig pil på hjorten.

Hon besvarar nickningen och smyger sedan iväg runt platsen där hjorten befinner sig. Hon är väl dold av buskaget och hukande mot marken. Öronen ligger mjukt mot nacken för att de inte ska synas ovanför någon lite mindre buske och avslöja henne. Snart är hon i position. Tycker hon i alla fall. Hon är fortfarande väl dold. Men hon vet inte om Erakan är redo och på plats. Wami ser sig omkring några gånger och stelnar sedan till när hjorten höjer på huvudet och ser sig omkring. Tyst andas hon ut igen när hjorten återgår till att äta av busken den valt till middag. Wami sluter ögonen. Försöker känna jorden under sig. Hon andas regelbundet och tyst. Hon kan känna vibrationerna av hjortens hovar när den flyttar tyngden mellan klövarna. Och längre bort. Där kan hon känna vibrationerna Erakan ger ifrån sig. Om hon bara kunde ge honom något tecken på att hon är klar. Hon tänker och funderar. Det tar inte lång stund alls. Om hon ändå hade starkare jordkrafter. Då kunde hon kanske få en planta eller liten blomma att växa upp framför nosen på Erakan. Någon form av tecken. Hon koncentrerar sig på det. I huvudet upprepar hon kommandot. Men det är ju lönlöst om hon själv inte vet om det lyckas. Hon öppnar ögonen igen och kastar sig sedan fram med ett ljudligt skall för att försöka att både skrämma och chocka hjorten.

[Hennes tankar pågår bara en kort stund. Och tycker du att det skulle kunna vara en bra idé så kanske en blomma eller liten planta kan växa upp framför Erakan. Bara en tanke egentligen. Annars så går det som det går. ^^]

Erakan försökte andas så tyst han kunde. Ändå ekade hans andetag som regelbundna dån av åska, så höga att vem som helst borde kunna höra dem, tillsammans med de frenetiska slagen av hjärtann innanför revbenen.
Kanske inbillar han sig, för hjorten verkar inte höra dem.
Kanske är den döv.
Tystnaden, bara fylld av skogens lugna rörelser, lägger sig över som ett täcke över tid och rum. Plötsligt visste han inte om det gått sekunder eller timmar. Pannan rynkas, och öronen klippte. Musklerna i benen började darra, där han hukat orörlig och ljudlös, blicken klistrad på hjorten. Den bara stod där, fridfull och intet ont anande för de två vargar som lurpassade.
Svagt ljud, svagt svagt svagt, påkallade hans uppmärksamhet. Hjorten verkade inte reagera, men han hörde det. Jorden mellan hans passar bryts, och mellan små jordklumpar slingade sig en liten, liten blomma fram. Han stirrade misstroget på den, hur knoppen slog ut i blåa kronblad och själken sträckte sig mot skyn.
Han var mållös, förundrad. Okencentrerad.
Sen hörde han Wamis skall, och världen slungades tillbaka i fokus.
I ren panik kastade sig hjorten bakåt. Utan minsta tvekan hade den vridit på hela kroppen och satt av så långt bort från den anfallande vargen den kunnat. Inte direkt rakt mot Erakan, men tillräckligt nära för att han med noga uträknad timing kastat sig ut ur sitt gömställe och rammat hela sin vikt emot det stackars djuret. Klorna borrade sig in i skinnet, drog den kämpande hjorten ner till marken så att de båda tumlade i en obestämd hög.
Osmidigt, klantigt, farligt. Men effektivt.
Genom att med hela sin vikt dra hjorten till marken, och sedan hålla den kvar med ett stadigt grepp, tog hans käftar tag om hjortens hals och klämde åt. Skrien, motsträcliga och höga, sved i öronen, gjorde mer ont än vad höften han landat på gjorde. Den kastade sig, och stretade emot, men efter bara en kort stund upphörde allt motstånd. Den var död, och dess blod smakade delikat på hans tunga.
Häftigt släppte han djuret, det landade lealöst på marken, och reste sig upp. Blod som inte var hans fläckade ansiktet, men leendet var vitt och äkta. Blicken sökte efter Wami. Nu behövde de bara lösa nästa problem, för bytet var till lika stor del hennes.

När hon landar efter sitt hopp över busken stannar hon och ser efter hjorten. Hon ser när Erakan attackerar och hela tumulten som följer. Wami tar några steg närmare och stannar igen. Väntar tills ljuden av hjortens kamp dör bort. Då går hon närmare och ser från den döda hjorten till Erakan.
"Bra jobbat". Säger hon glatt åt honom och stannar. Hon tycker det. Att det var bra jobbat. Hjorten är död. Och hon tycker hon var duktig som skrämde hjorten så bra. Men Erakan var bäst för han fällde hjorten. Det var riktigt bra jobbat. Men hon är inte säker på om hon själv skulle kunna göra om det lika bra. Kanske om hon lyckas växa lite till. Jakt är alltid en kamp. Det är antingen den ena eller den andra som blir skadad eller dödad. Därför håller sig Wami till att fånga mindre djur. Skadan de kan orsaka blir inte lika stor.

Som svar på Wamis ord nickade han, själv sökandes efter ett bra sätt att säga tack för hjälpen. Svansen slog kort.
"Kunde inte ha gjort det utan dig" löd stämman, genuin och aningen för självsäkert. Blicken gled mot det varma köttet, bytet, som låg på marken. Pannmusklerna rynkades med funderingen hur de skulle dela hjorten mitt itu. Wami kunde inte hjälpa till, inte utan att hennes gift skulle infektera bytet.
Han lade en tass på den fällda hjortens flank, efter att ha ställt sig precis intill. Där låg den stilla medan han funderade. Hans blå ögon vinklades mot tiken, och det var i samma stund som den underliga blomman åter trängde in sig i hans medvetande. Så som den växt fram, måste det ha varit magi av någon typ, och den enda möjliga misstänkta var tiken bytet skulle delas med.
Huvudet vreds till den grop han ockuperat, de blåa kronbladen var synliga där han stod. Sen flackade blicken tillbaka till Wami, huvudet denna gång på sned och minen kornfundersam.
"Blomman, var det du?" frågade han, bytet och den tomma magen tillfälligt bortglömda.

Hon känner sig lite mer självsäker när han säger det där. Att han inte kunnat göra det utan henne. Även om hon är säker på att han kunnat det. Men det känns ändå bra.
Sen blir hon konfundersam när han ställer frågan till henne. Hon förstår inte. Hon vrider på huvudet för att se dit Erakan kollat. En liten blå blomma växer där så glatt. Hon lägger huvudet på sne och ser på Erakan igen.
"Blomma?" Hon rätar på nacken och känner sig väldigt förvirrad. Blomma? Lyckades hon faktiskt med det? Det hade hon inte trott var möjligt. Det kan inte vara sant. Eller? Det känns så otroligt. Men ändå. Så coolt. Om det verkligen är sant.

Han nickade, blicken föll åter på blomman innan den vandrade tillbaka på Wami, och sen på bytet.
"Den bara.." han tvekade för att försöka få fram en bra förklaring "växte fram, rätt framför nosen på mig" sade han med ett leendet som drog i ena mungipan. Ögonen följde hennes reaktioner, hur hon lade huvudet på sned och hur blicken flackade mellan honom själv och blomman. Han undrade om det var hennes förtjänst, eller om hon nu skulle tro att han var galen.
Tankarna vreds tillbaka till bytet, magen tyst klagande. Ville ha mat, nu. Dock, enligt hans uppfostring skulle tikar äta först, men hennes gift gjorde tanken omöjlig. Han ville inte bli förgiftad, och musklerna i hans panna drogs samman ogillande.
"Jag kan börja äta" sade han, med en ton av inbillad auktoritet. Han försökte dock samtidigt att inte låta ohövlig, visste inte om han lyckades.
Han slickade sig om nosen, omedvetet tecken på nervositet, och rätade på kroppen. Han var inte en stor varg, men han ägde en massa som var imponerade för en varg av hans storlek.
"Om du äter när jag är klar, så behöver vi inte oroa oss för ditt gift" lade han till, knappt ett andetag senare. Det vattnades i munnen.

Hon sätter sig ner och vet inte vad hon ska tro.
"Det har aldrig hänt förut. Jag visste inte hur vi skulle signalera till varandra och tänkte att om jag kunde få något att växa upp ur jorden framför dig så skulle du veta att jag var på plats och redo. Så jag koncentrerade mig på det. Jag trodde inte det skulle fungera". Säger hon och försöker komma på hur det hela kan ha hänt.
Hon ser på Erakan igen. Nickar sedan lätt när han talar. Hon är van vid att få äta sist så det är inget ovanligt för henne.
"Gör du så. Jag kan vänta". Säger hon och ger honom ett litet leende. Hon är hungrig. Men att vänta på sin tur klarar hon. Hon lägger sig ner och sveper den långa svansen om kroppen.

[Jag känner mig så dålig när mina inlägg blir korta. x3 Men jag kommer inte på något bättre. -.-]

Han såg förvånat på henne, undrade vilka krafter hon mer kunde ha om hon kunde mana fram en blomma med enbart tanken. Gift och blommor, intressant kombination.
"Min bror kan kontrollera jord och sten, oftast brukade han göra något trick för att signalera när vi skulle attackera" sade han, log å minnena, men kände saknaden svida. Han saknade sina bröder. Och sin syster.
Med en smidig rörelse, lade han sig bredvid den fällda hjorten, och tänderna pressades in i det möra köttet som var lårmuskeln. Noga med att hålla sig på någon form av rätt sida, så att bytet skulle bli rättvis fördelat, drogs en mental gräns ungefär i mitten.
Köttet smakade ljuvligt på tungan, metalliskt och underbart blod färgade åter pälsen kring munnen röd. Han var redan fläckig, men det smakade för gott för att han skulle bry sig. När det ena låret var tuggat nästintill benet fortsatte han med att slita loss ett stort stycke från flanken och ryggen. Muskeln lossnade, men han fick ta i ordentligt både genom att ställa sig upp och att använda hela sin vikt som hjälpmedel.
Han kastade en blick till tiken, signalerade att han var färdig. Det var svårt att prata när det hände slamsor av kött i munnen, så han hoppades tecknet och det faktum att han flyttade sig någon meter bort var tillräckligt tydligt för att hon skulle förstå.
Magen var inte full, inte helt, men samtidigt ville han inte uppehålla henne längre ä nödvändigt. Bytet var till lika stor del hennes, och tanken lät honom inte äta ifred. Nöjt tuggade han biten som han slitigt loss. Hjort var gott.

((dina inlägg är ju bra även när de är korta, ingen fara kompis C: ))

Hon studerade omgivningen. Dels för att fördriva tiden lite och dels för att Erakan säkert skulle störa sig på hennes stirrande om hon tittat på honom medan han åt. Och det skulle bara känts konstigt för henne med. Så funderar hon på hur hon kunde ha lyckats med att få blomman att växa upp ur jorden.
När hon sedan hör Erakan röra på sig vänds ena örat åt hans håll. Strax följer huvudet med och hon ser på hanen. Han verkar färdig? Han backar i alla fall undan från bytet. Wami lägger huvudet på sne och undrar för en kort stund om han verkligen är färdig.
"Är du mätt nu?" Frågar hon lite försiktigt för att inte verka oartig på något sätt. Hon vill inte förgifta köttet om han vill äta mer.

[:P Tack. Men jag önskar mina inlägg kunde bli lite längre. x3 Dumma trötthuve. xD]

Öronen vreds för att möta henne röst, men blicken var sen att följa. En färdig tugga gled nerför strupen, innan han öppnade munnen för att svara.
"Jag klarar mig, det som är kvar är ditt" han log sitt sneda leende, blå ögon lätt skimrande, innan fokuset återvände till den långa stycke kött han tidigare slitigt loss. Just den biten var hans favorit, med undantag för levern - som han lämnat kvar åt tiken - och den möra muskeln kunde han ägna en halv evighet åt att bara njuta utav. Känna hur det bara smälte mellan tänderna, smaken färsk och skarp på tungan.


((meh, så, nu är mitt också kort C; ))

Hon reser sig upp när han säger att det som är kvar är hennes. Hon slickar sig om munnen och smiter fram till bytet och sliter genast loss en bit som hon börjar tugga på. Magen blir glad när den får lite innehåll. Sedan sliter hon loss en rätt stor köttbit som hon glatt tuggar i sig. Hon är hungrigare än hon trott och slukar köttbit efter köttbit. När hon svalt sista så sniffar hon lite för att doftbestämma var det godaste är. Hon finner levern. Det är något hon sällan ätit. Aldrig. Hon kan inte minnas smaken i alla fall. Bara minnas att hon hört om hur läckert det smakar. Hon sneglar lite på Erakan innan hon hugger in. Hon får stoppa in hela nosen i bytet för att få tag på levern. Men när smaken sprider sig i munnen så piper hon ofrivilligt till. Ett nöjt ljud. Sedan fortsätter hon äta av det möra köttet. När magen är full och hon är härligt mätt går hon en bit bort från bytet, går ett varv i en minimal cirkel innan hon slår sig ner på marken och sveper svansen om tassarna. Sedan börjar hon tvätta pälsen.

Ibland, när de hade varit yngre, hade han och hans syskon fått dela på det mesta. Mat, sovplatser, sysslor. Oftast hade de slagits, eller åtminstone kivats, om vad de ville ha. Men ett par gånger hade han gett bort sin del av bytet, eller platsen närmast Mor, bara för att se förnöjelsen i sina syskons ögon.
När han hörde tiken äta, var det som just de ögonblicken spelades upp framför stängda ögon. Bra minen, minnen som fick ögonen att svida och strupen att snöras hårt.
Förnöjt tuggade han vidare på sin köttbit, tills det att sista muskelfibern var borta. Därefter kastade han en blick mot tiken. Själv brydde han sig inte om att tvätta pälsen, blodet hade redan torkat, så att spendera timmar med att tvätta pälsen föreföll värdelöst när han istället kunde leta upp en bäck eller sjö och ta ett dopp.
"Smakade det?" frågade han, visste inte om han försökte starta upp en konversation eller bara fördriva tid med småprat.

Hon är inte fåfäng. Är inte den som vill se vacker ut hela tiden.
Hon bryr sig inte om sådant. Men att försöka tvätta rent pälsen är ändå
något som hon inte kan låta bli. Även om hon inte blir helt ren så blir det
i alla fall lättare att tvätta bort blodet i vatten sen. Egentligen spelar det
ingen roll om hon försöker slicka pälsen ren eller inte. Det bara blir så ibland.
Hon ser på Erakan och ler lätt.
"Det var gott". Säger hon och öronen klipper till på huvudet.
Hon slickar sig om nosen.

Erakan vände sina ögon mot den blå himlen ovanför. Ett par av bruna fåglar slog varv efter varv runt varandra i en avancerad dans, steg och sjönk i intervaller. Han betraktade dem kort, men tappade intresset strax därefter.
Tankarna gick runt i huvudet på honom. Den oundvikliga ensamheten, längtan efter familjen. Wami tjänade ganska bra som distraktion.
Han reste på sig och såg aningen obekväm ut den korta stund han glömde hålla känslorna hårt bundna. Höften värkte, inte farligt, men den protesterade måttligt roat när vikten passerade genom benet. Tillfälligt bara, skulle säkert vara över efter ett par nätters vila.
Han undrade vart han skulle härnäst. Vart hans familj med störst sannolikhet var. Delar av skogen hade han redan sökt igenom, men upp mot bergen var fortfarande ett möjligt alternativ. Kanske var de på slätten, påväg mot nya marker.
Blåa ögon sökte tikens blick.
"Vart ska du nu?" frågade han, musklena kring pannan antog ett fundersamt uttryck.