Solstrålarna kittlar hennes nos. Hon vaknar till av att kroppen krampar till och hon nyser. Hon tappar balansen. Klorna fälls ut och river i bark. Hon ser förskräckt ner och inser att hon befinner sig i ett träd. Hon glider och finner sig plötsligt hängande upp och ner på grenen hon befunnit sig på. Paniken griper tag i henne och hon ett skrämt ljud undslipper henne när hon tappar greppet och faller med ryggen före mot marken. Hon försöker vända sig och kastar ut med tassarna för att försöka få tar i stammen på trädet. Klorna får inget grepp hur mycket hon än viftar och marken närmar sig snabbt. Paniken har henne i ett järngrepp. Rätt som det är så växer gräset snabbt och vilt under henne och hon landar mjukt men med ett lätt stön. Innan nedslaget hade hon knipit ihop ögonen och när hon öppnar dem igen så ser skogen ut som den brukar. Fridfull och lugn och vacker. Vad sjutton hände? Och hur kom hon upp i trädet. Hon höjer nosen mot trädets krona. Grenen hon förut befunnit sig på är rätt högt upp. Vad hände egentligen? Kanske hon har nått någon framgång. Ungtiken hukar sig och kastar sig sedan upp mot stammen. Frambenen åker ut åt sidorna och klorna grävs in i barken. Det ser ut som att hon omfamnar stammen. Men baktassarna får som vanligt inget ordentligt fäste och river lös flisor ur barken och hon måste känna sig besegrad igen och släpper greppet om stammen och hoppar ner på marken. Hon fuktar nosen med tungan och sätter sig ner vänd mot trädet. Den långa svansen sveps om tassarna och blicken höjs mot trädets krona. Hon är förbryllad. Förvirrad. Och andfådd. Men sakta lugnar andningen ner sig igen och pälsen som tidigare stått på ända lägger sig till rätta. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan framåt. Var det inte så att hon för bara en stund sedan. Det känns som en stund sedan i alla fall. Tog en snabb tupplur på en sten som stod mitt i en glänta och solens klara strålar som värmt upp dess yta. Det var så varmt och skönt. Den drömde hon något. Vad var det nu igen? Att hon var en mästare på att klättra. Att hon var bättre än Chay och Jira. Bättre än mor. Hon var en stor tillgång för flocken och alla behandlade henne med respekt. Som om hon betydde något. Hon skakar på huvudet med ett uppgivet leende på läpparna. Dumheter. Sedan reser hon sig upp och börjar gå. Lämnar trädet bakom sig.

[PAX TILL ERAKAN]

Det var en underlig känsla. Obekant. Det var inte sättet som solen silades genom löv, eller hur marken smulades mellan vassa klor som var nytt, dock. Det var oförändrat, uråldrigt.
Men det var en slagen tystnad som föll platt och ovant. Den sortens tystnad som uppstod när man normalt lät andra fylla den med skämt och stoj.
Funkade inte när man var ensam.
Hannen suckade. Saknade ljuden som bara en vänlig själ kunde frambringa.
Benen bar honom framåt, men riktningen var fortfarande okänd. Spåren han följt var sedan länge bortspolade av regn och utsuddade av tidens tand. Han var inte vilsen, landskapen ingraverade i huvudet med alla dess attribut och säregna hållning, men han kunde inte heller säga vart han var.
Tystnaden tärde. Ljuden av skog inte tillräckligt för att dämpa den törsta av familjärt audio som brände och sved.
Han släppte alla tankar som hade med et att göra, ville inte tänka. Mat, en hare eller kanin vore kanske bra att stoppa i sig. Han hörde, mer än kände, sin mage knarra otåligt.
Blicken, mörk och blå som en tjärn, gled mot trädens toppar. Vinden blåste genom träden, bar med sig mängder av information som han ännu inte var riktigt van att tolka på egen hand.
Han fortsatte lomt framåt, vred huvudet åt olika håll för att fånga in dofter. Drog in skog i lungorna, andes ut andedräkt stinkande nog för att nästan klassas som giftig.
Marken började slutta, bana neråt, för att ge vika för en minimal glänta. Solen färgade det tama gräset nästan gult. Buskagen på andra sidan var tuggade på, men lämnade i all hast, om de vårdslöst tappade smågrenarna var något antydan.
Tusan. Borta. Sedan länge.
Han stannade där han var, lät gläntan förbli beträd. Skuggan av en väldig björk låg stadigt på hans rödbruna fäll, kände kylan av ouppvärmd luft försöka borra sig genom tjock päls. Värmen som solen lovade, några meter bort, var inbjudande. Lockande. Säkert en fälla.
Hannen var inte van vid att behöva hålla utkik efter fiender, inte van vid att vakta sin egen rygg. Att han inte kände lukten av varg var inte förvånande. Vinden låg fel. Sen var det ju ingen som varnade honom.

Den unga tiken vandrar bortåt. I huvudet förbannar hon sig för vad som hänt. Även om hon inte är säker på vad som hänt. Något är det som hänt i alla fall. Och hon förbannar sig själv för att hon inte vet vad. Det är röriga tankar som rör sig i hennes huvud. Matar den där irriterande välkända känslan av förvirring. Den känslan som verkar ha skapat sig ett bo inom henne. Hon vill inget hellre än att bli av med den. Jorden myser under hennes tassar när hon vandrar fram. Den här skogen är helt annorlunda mot Kaiwood. Den här skogen känns mer fri. Dess sång låter helt annorlunda mot hemma. Träden ser så glada ut. Om man nu kan säga så. Att träd kan se glada ut. Men det är det bästa hon kan beskriva det på just nu. Öronen klipper till på huvudet. Ungtiken rör sig med smidiga eleganta steg. Hon har en väldigt stolt hållning. Något som inte passar hennes ännu ringa storlek och hennes förvirrade sinne. Men hon gillar inte att se på sig själv som förvirrad. Hon har bara inte funnit sin mening ännu. Allt är bara fel. Hon stannar upp. Blicken faller till tårna på hennes framtassar. Hon står där en lång stund och bara andas. Lyssnar till skogens andetag. Det är lustigt att hon kan höra det. Hur länge har hon kunnat det? Det är som att allt sakta men säkert kommer till henne. Hon har ett nära band med naturen. Ändå kan hon inte klättra i träd. Och hon förstår inte naturen. Men det är något hon förmodligen aldrig kommer förstå. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Tassarna placeras på marken i en jämn takt. Och lyfts därefter i samma ordning. Vinden smeker trädstammarna i sin framfart. Och får trädkronornas löv att frasa mjukt. Vinden drar genom pälsen på ungtiken. Valpskruden är fortfarande kvar. Men sakta men säkert mörknar den. Och vissa fält verkar bli ljusare. Hennes svans ser nästan randig ut. Randig. Som hennes fars. Hon skakar på huvudet. Hon har bara mött sin far en gång. EN gång. Så det är inte mycket att kalla till far. Hon sätter sig ner mitt i ett steg. Svansen landar på marken bakom henne. Hon ser på sina tassar igen. Hon försöker att tömma sina tankar. Jaga bort dem. Trots att hon vet att det är förgäves. Sedan tar hon ett djupt andetag och höjer blicken. Studerar skogen framför sig en stund innan hon reser sig upp och åter börjar vandra framåt. Då lägger hon märke till doften av varg som vinden bär med sig. Ännu en främling. För doften är inte välkänd. Nyfikenheten griper än en gång tag om henne. Det är faktiskt väldigt intressant att möta andra vargar. Men hon måste alltid vara på sin vakt. För hon litar inte på någon. Man kan inte lita på någon. Man vet aldrig om det är vän eller fiende man stöter på. Att stöta på en vän är något väldigt sällsynt. Oftast är det bara ytliga bekantskaper som sedan faller i glömska för att de aldrig möts igen. Hon rör sig mot doftens källa. Rör sig så ljudlöst hon bara kan. Det skadar ju inte att kika i alla fall. Hon smiter in i ett buskage och finner sig själv kika ut i en soldränkt glänta. Solens varma strålar ser så inbjudande ut. Hon tänkte just ta ett steg ut innan hon kom på att det finns en främling i närheten och stannar mitt i steget. Hon får syn på honom. Den större hanen på andra sidan gläntan. Öronen lägger sig mot hennes nacke. Men hon tillåter sig inte att se nervös eller skrämd ut. För det är hon inte. Hon ser bara misstänksamt på honom. Framträder på ett självsäkert sätt. Hon får inte visa sig liten, klen och vek. För hon är inget av det. Visst hon är liten. Men det är inget som hindrar henne i alla fall. Hon tillåter det inte. Nej. Hon står där. Stilla. Hon sätter ner tassen som stannat i luften. Placerar den jämte den andra. Hon släpper inte hanen med blicken.

[Jag har ingen aning om vad jag skrev. xD]

Ena sekunden hängde friden över honom som en himmel utan moln, och i nästan slog åskan till med häpnad för den lukt som han borde ha känt. Hannen stod där, plötsligt spänd. Visste nu att någon var i närheten.
Att någon tillåtits smyga sig inpå.
Han svor tyst, men en varg med bra hörsel skulle kanske kunna urskilja tonerna yttrade på okänd tunga.
Den blåa blicken drog över gläntan, öronen smått vridna bakåt. Svansen var höjd, tecken på dominans, men hans hållning inbjöd inte i det minsta till våld.
Öronen vrids, söker efter ljud.
Han hör henne före han ser henne. Hör hur små, små grenar flyttar på sig och ger vika för något större, löven skrapandes mot något mjukt.
Huvudet rör sig i ultrarapid mot det buskage han tidigare observerat. Där står hon, om lukten är en indikation på hennes kön. Brun, mot gröna nyvakna buskar. Tiken är ung, men inte överdrivet mycket yngre än vad han känner sig som. Han var en vuxen hanne, med bara aningen för stora öron och tassar som fortfarande gav indikationen av en växande valp - för stora. Kanske skulle han växa lite till, men förmodligen inte.
Inte som hans syskon.
Släpp.
Han tog några prövande steg framåt, in i solens sken. Hållning osäker, men med viss stolthet, öronen vridna till ett läge där de kan vara både osäkra och nyfikna samtidigt. Ser nästan komiskt ut.
Han önskar, hoppas, ber, att hon inte kommer skratta. Vad som helst, men inte skratta.
Han stannade nära gläntans mitt, men likväl en bit ifrån. Visade inte tillit, vågade inte riktigt ge tiken ett övertag.
Trots att hon bara var en valp. Men det här var numoori, och om detta var ironins dag så skulle det inte förvåna honom om valpen blev hans undergång. Bara för att. Gudar behövde också ett skratt.

Hanen rör sig framåt. Närmare. Hon gillar det inte. Men ännu är han inte särskilt nära. Ger henne tid att studera honom. Som vanligt är främlingen större än henne själv. Det är inget ovanligt. Men hon gillar det inte mindre för det. Men hon står kvar där hon står och stirrar misstänksamt mot hanen. Öronen vilar fortfarande mot hennes nacke. Hon sänker inte sin hållning. Hon tar demonstrativt ett steg fram. Ut ur buskaget. Men bakdelen och svansen döljs fortfarande där inne. Hon ser upp på hanen. Något hon inte uppskattar alls men tvingas ändå göra. Hanen har stannat. Avståndet mellan dem är fortfarande rätt stort. För en gång skull känner hon sig så misstänksam som hon ger sken av. Men nyfikenheten äger även en stor del av henne. Ena örat spetsas framåt på huvudet. Men det andra ligger kvar mot nacken. Hon tar ännu ett steg framåt. Nu så endast den långa svansen ligger dold i buskaget. Buskaget har rufsat till hennes päls. Gett henne ett mer raggigare utseende än vanligt. Men hon tänker inte släppa hanen med blicken för att kunna ruska på sig och lägga pälsen till rätta. Båda öronen spetsas motvilligt framåt. Men blicken behåller misstänksamheten.
"Vem är du?" Frågar hon och det låter inte nyfiket alls. Misstänksamheten väger tyngst.

[Satt med det här svaret i minst en timme. xD Fick inte fram något bra alls. -.- Sorry]

[jag tyckte det var ett bra svar :3 men jag varnar för att mitt svar kommer vara aningen bristande i kvalité redan nu, då jag skriver från mobilen xD )

Hannen stod stilla, inte säker pa hur han skulle reagera. Den blåa blicken vilade stadigt på tikens framfart, såg misstänksamheten speglas i hållningen.
Men det kom honom inte illa vid. Hon var ett sällskap han saknat sedan han vaknat ensam i nordskogen, åtta nätter sedan.
"Erakan" ljöd stämman som gensvar, blottade delar av den osäkerhet och nyfikenhet som glödde under brun-röd fäll. Svansen slog i luften, inbjudande och lekfullt, trots att han snarare ville backa.
Backa från vad? En valp? Kom det till en strid skulle han vinna, om det var han övertygad.
Samtidigt ville han inte slåss, tiken hade inte gjort något för att förkäna hans illvilja.
"Vad är ditt namn?" trots sin egen spända hållning, och ti-valpens uppenbara misstänksamhet, lades hans huvud på sned. Annars rörde han sig inte, stod berädd.
Tungan fuktade nosen, ville skifta vikten mellan benen men valde att stå stadigt på alla fyra i solens sken. Föll honom inte in att visa sig undergiven en ynklig valp.

Erakan ekar det i hennes huvud när hanen presenterat sig. Ett namn som inte säger henne något. Varför skulle det göra det. Detta är första gången hon mött den här främlingen. Hon funderar på om hon ska ljuga om sitt namn. Så länge hanen inte är telepatiker borde han ju inte kunna lista ut att hon ljuger. För hon ljuger bra. Det är en av få saker hon faktiskt är bra på. Att dölja sanningen. Men så har hanen varit vänlig nog att berätta sitt namn. Om det verkligen är vad han heter. Han kan ju lika gärna ljuga för henne och hon skulle inte veta om det. Men nog skulle hon tycke väldigt illa om honom om det var så. Att han ljög.
"Wami" Presenterar hon sig. Sen om det är sant eller inte vet ju bara hon. Men det är sant. Wami är kanske inte hennes hela namn. Men i alla fall ett smeknamn.
Hon står kvar där hon står. Fortfarande misstänksam mot främlingen. Vem är han? Erakan. Det är bara ett namn. Varför är han här? Var kommer han ifrån? Men skulle hon fråga om det skulle han bara bolla tillbaka frågorna. Och de skulle hon inte vilja svara på. Det är hennes ensak var hon kommer ifrån och vad hon gör här. Så hon säger ingenting med. Står tyst där och studerar hanen. Ogenerat. Men att han studerar henne gör henne illa till mods. Att han ser ner på henne gillar hon inte. Men hon döljer det bakom tjocka lager av misstänksamhet.

Erakan var inte säker på om honans, Wamis, ord var sanning eller ej. Blicken lät vila aningen hårdare, som om han förväntade sig en bekännelse, men snabbt gav den vika. Inte kunde hon ha någon anledning att ljuga, om än så om sitt namn.
Hannen fuktade åter nosen, trots det att den knappast var torr. Rörde sig inte annars, visste inte om han vågade.
Vågade? Fel ord, tiken var bara valp. Inte kunde hon vara något farligt? Eller så var hon det, och Gudarna väntade med skratt i halsen.
Svnsen slog. En gång, två gånger, tre gånger, innan han lyckades still den. Ville inte visa sig alltför öppen, trots det att han törstade efter ett sällskap han förnekats sedan uppvaknandet åtta nätter sedan.
Ensam.
Klorna grävde sig djupare in i marken vid tanken. En obekant ilska blandat med sorg etsade kring hans bröstkorg. Mot tiken försökte han att inte ända uppsyn, fortfarande stoisk och stadig hållning sammansmält med halvt högburen svansföring och frågande öron lätt vridna.
Tystnaden sträcktes i vad som kändes för evigt, vibrerande i vårskogens luft. Fåglar som tidigare sjungit måste även dem ha tystnat under mötets gång, för han kunde inte längre höra dem.
Vikten skiftade omedvetet mellan tassarna, och så fort han kom på sig själv återföll han i den balanserade ställningen.
Sen kunde han inte längre låta bli.
"Varför står vi bara och stirrar på varandra?" klingade hans stämma frågande, plötsligt mycket yngre än vad den tidigare ljudit. Frågan var genuin, men på något sätt tyckte han att den kommit av retorisk.
Men han undrade faktiskt, kunde inte hindra ett leende innan en rynkad panna skar av och pressade undan vänliga mungipor. Visste inte om situationen var lämpad för något så.. trivialt och bekymmerslöst som ett leende. Å andra sidan hade han aldrig stött på en liknande situation, de vuxna hade tagit omhand problemet innan det verkligen blivit ett.
Det närmsta han kom var väll dusterna med sina bröder, de två som verkligen hade ärvt en bergsvargs storlek.
Ensam. Ovant. Saknade sin familj.

Hon började få en känsla av att hanen finner situationen minst lika obehaglig som hon. Men hon är inte säker på om obehaglig är rätt ord att beskriva det med. Lustig kanske? Men det är inget lustigt alls med det. De står ju bara och ser på varandra. Hanen rör på sig lite titt som tett. Även om det är små rörelser som inte direkt behövs ses som hotfulla. Wami däremot står där lika fast som en fura. Orörlig. Låter vinden som sveper mellan träden rufsa hennes päls än mer. Öronen står spetsade på huvudet. Orörliga även den. Och även ögonens blinkreflexer används med stora mellanrum. Hon tillåter sig inte att släppa hanen med blicken. Men så talar hanen. Öppnar munnen och ställer en fråga. Öronen på ungtikens huvud darrar till vid ljudet och rycker sedan lätt till innan de åter spetsas framåt igen. Ett kyligt flin drar tyst över hennes läppar när hanen nästan verkar lite tafatt.
"För att vi inte sitter". Säger hon. Hon kan inte låta bli. Kanske hon även yttrar orden för att testa hanen. Hade det varit någon ur flocken så skulle hennes skämt inte uppskattas det minsta. Hon skulle väl få stryk för det. Så kanske testar hon vad denna hane är för en. Om han är någon värd att lägga ner tiden på. Om inte så behöver de bara få skilda vägar och aldrig ses igen.

Vid tikens svar, och om än kyliga flin, så ansåg Erakan att stämningen plötsligt lättade. Befängt, komiskt.
Denna gång kom det sneda leendet tillbaka utan att han försökte hindra det, dock behöll han hållningen och den höjda svansen. Ville inte förlora någon mental mark, med sina bröders lek i minnet.
"Hrm.. Och jag som trodde vi svävade i luften" svarade han, rösten fortfarande smått allvarlig, men en tidigare skådad glimt i ögonen påpekade tonens falska genuinitet.
Det kändes skönt att skämta bort lite av spänningen.
Vant. Behagligt.
Han blinkade kort, satte sig nonchalant där han tidigare stått. Hans plats, hans bubbla, satt som om han ägde marken. Tikens, valpens, Wamis, orörliga hållning var obekvämt för honom att se på. Undrade om inte hon kunde blinka snart. Illa till mods. Att sätta sig hade varit hans svar på det.
Som om skogen tidigare satts på mute, kom alla ljud plötsligt tillbaka. Fågelsång ovanför huvudet, trädgrenar som gneds samman, nätta steg av byte en bit bort. Undrade hur han kunnat missa allt, bara för en enda valp. Först då släppte han henne med blicken och vände huvudet bakåt för att se om någon försökt smyga sig inpå. Man visste aldrig, kanske var valpen bara en distraktion för hennes flocks skickliga överfallsplan.
Han hoppades inte det.
Öronen vreds tillbaka mot valpen, tiken, Wami, för att sedan efterföljas av resten av huvudet.

Hon kan inte låta bli. Men ett lätt skratt undslipper henne. Inget utdraget ostoppbart. Utan mest som ett enkelt och bekvämt 'Ha'. Stämningen verkar lättat något. Även om det fortfarande känns obehagligt och hon kan inte släppa misstänksamheten mot hanen. Man vet aldrig vad han kan vara för en. Vad som döljer sig bakom pannbenet på honom. Vad han har för syfte att stanna kvar på denna plats.
När han sedan sätter sig ner höjer Wami lite till på huvudet. Nästan stramar åt sin redan höjda hållning.
"Fusk! Jag kan inte sväva". Säger hon med det där flinet på läpparna. Hon lyfter lätt på framtassarna en efter en några gånger och placerar dem sedan jämte varandra igen. Sida vid sida. Skogen viskar till henne. Det är sällan hon hör den. Men det känns som att den borde viska till henne. Hon tänker inte på det så mycket när den inte gör det. Men när skogen väl viskar till henne så känns det rätt. Som om ifall den skulle tystna så skulle hon förlora en del av sig själv. En del av sin identitet. Den viskar åt henne att vara på sin vakt. Att inte slappna av. Helst att vända hem så fort som möjligt. Den viskar inte med ord. Men ändå förstår hon.

Leendet växte något, spända skuldror förefaller något lösare. Erakan funderade kort på vad han skulle säga, men svaret låg redan på hans tunga innan han på riktigt kunde stoppa det.
"Det är inte fusk om man vinner något på det" stämman ekar mellan träden, skämtsam och lätt. Han visste att de skämtar nu, även om tiken, valpen, Wami, fortfarande verkade spänd i hans ögon. Förstår inte riktigt varför, men han antog att kanske det var av samma anledning han tidigare sett sig över axeln.
Man visste ju aldrig.
Men honan verkar ha heder, verkar inte vara den som hugger en i ryggen när den är vänd till. Han hoppades att hon inte var en sådan i alla fall. Heder var viktigt, alla vargar utom de sämsta hade heder och vett nog att göra vad den bad en. Han mindes tydligt vad modern viskat i den mörka lyan, hur heder räddade liv, stoppade krig och stärkte själen. Håll dina löften, visa ärlighet i strid och undvik inte problem.
Fusk var inte ärligt, men samtidigt kunde man inte hjälpa att man behärskade en teknik som den andra parten kanske inte gjorde. Det fanns gränser dock. En varg utan krafter skulle inte behöva utstå en kamp där kraften var allt. Då var det skicklighet och stryka som gällde.
Den typen av strider han alltid fick kämpa, då han och hans ena bror båda fötts utan några uppenbara krafter.

Hon sätter sig ner med en något demonstrativ rörelse. Men ändå en enkel och lätt elegant rörelse. Den långa svansen som varit kvar inne i buskaget hittills dras ut med en svepande rörelse och den placerar sig vid hennes sida. Inte kring tassarna som den brukar. En pinne har fastnat i pälsen. Wami petar bort den med ena tassen. Detta menar på att hon för en stund släpper blicken från hanen. Men hon får bort pinnen snabbt och ser på hanen igen. Flinet ligger kvar på hennes läppar. Men mer behagligare och lättare nu.
"Kan du sväva då?" Frågar hon och ser på honom. Väntar på ett svar . Vinden sveper mellan träden. Får trädens lövverk att ge ifrån sig ett mjukt frasande. Skogen fortsätter viska. Men nu låter det mest som dova mumlanden. På det där mer naturliga sättet. Det som är lättare att ignorera.

Erakan iakttog honan, valpen, Wami, medan hon satte sig ner. Noterade hur rörelsen föreföll mycket mjukare än hans snarlika plask.
Tiken verkade mer avslappnad, något mer tillfreds, men samtidigt så hade han svårt att riktigt lita på det.
Men återigen, hon hade ingen anledning att varesig ljuga eller fara med illvillig fasad. Och han hade ingen anledning att inte lita på vad han såg.
Skogen sjöng, och hans öra snärtade. Kunde urskilja åtminstone tre olika fåglar i gläntan, bara på deras läte.
Som om irriterad för att ha blivit bortglömd, gav hans tomma mage upp ett högt knorrande. En fågel lyfte från sin gren vid ljudet, de andra tystnade. Han huffade, leendet blev något ursäktande, trots det att han var övertygad om att han inte hade något att be om ursäkt för.
"Sväva en en så luddig term nuförtiden." sade han, bröt tystnaden "Kan betyda vad som helst" han slog med svansen mot marken på ett vänligt sätt, kunde inte hindra den. Uppskattade munhugget, trivdes med den bekanta känslan.
Ogillade ensamhet.

Luddig? Förstår inte hanen vad hon menar med ordet sväva? Förstår han inte vad han själv menade med ordet? Eller tänkte han på något helt annat? Tungan smiter ut mellan hennes läppar och fuktar nosen.
"Sväva. Som att inte vidröra marken. Att hänga i luften utan något som håller fast en". Hon talar fortfarande med en lätt retlig ton i stämman. Hon förklarar det inte för att låt näsvis eller något. Dels vill hon veta om hanen kan sväva eller inte. Kan han sväva kanske hon kan få reda på vad han har för kraft. Det kan vara viktig information att veta. Själv skulle hon inte kunna avslöja vad hon har för krafter. För hon vet inte ännu. Fortfarande. Kommer hennes krafter att vakna? Eller är de redan vakna? Är hon inte mer än det här? Att kunna höra naturen viska är inte något att skryta om precis. Men det har sina fördelar ibland. Speciellt när vibrationerna i marken avslöjar för henne om någon finns i närheten. När hon lägger märke till det vill säga. Hon måste bli bättre på att lyssna på det.

Erakan lade huvudet på sned, öronen följde vinklingen som om de inte hade något eget liv.
"Du menar som fåglar?" sade han, spelade dum. Såklart visste han vad sväva betydde, men han ville dra ut på konversationen.
Mest var han lätt skamsen för att han inte hade några krafter att tala om. Inga alls. Inte någon snabbhet eller förhöjd styrka, inte jord som sin syster eller vind som sin bror. Han hade inte ens sina bröders storlek, var med undantaget för systern den minsta i familjen.
Vad han hade, var en något skarpare hörsel. Inget mer.
Han gräver åter ner klorna i marken vid tanken på sin familj. Den som är borta, den som lämnade honom.
Han förstod inte varför.
Uppsynen måste ha mörknat, för han kände hur nosen åter var spänd och axlar dragna upp not nacken. Känslan ruskade han av sig, ville inte verka otrevlig mot en varg som inte hade något med problemet att göra.


((koooort xD ))

"Nej, som maskarna". Svarar hon retfullt och flinar lite till. Det känns lite som att retas med Chay. Fast de kan vara mer vilda i sitt retande med varandra. För de har väl mer förståelse för varandra. Eller något. Wami står i alla fall närmare Chay än mor och Jira.
Hon ser på hanen. Erakan. Det verkar vara något som tynger honom. Något problem som han brottas med. Hans hållning förändras till och från. Och han försöker släta över det som om han inte är medveten över när det händer utan när det väl har hänt. Men det är inte Wami's sak att lägga sig i. Hon har sina egna problem att brottas med. Hon har sina egna hinder att överkomma.

Som för att blåsa bort vissna löv, viner vinden till och hans uppsyn lyser upp. Huruvida det är genuint eller ej, spelar ingen roll.
"Om maskar svävar, förklarar det verkligen varför fåglar har vingar. Tänk dig vad svårt det skulle vara att fånga maskar som flög. " ljöd han stämma klart, men retfullt för att matcha tikens, Wamis, ton.
Han visste att svaret förmodligen skulle irritera henne, var målet med svaret. Det påminde om kivet med syskonen, hjärtliga munhugg utan illvilja. Bekant. Vant.
Ensamhet.

"Fåglar simmar i vatten. Maskar svävar. Och molnen kryper på marken". Retas hon. Det lättar upp stämningen att retas. Det känns naturligt. Tryggt. Men ingenting är tryggt. Trygghet är bara en illusion som endast de veksinnade drömmer om. Och Wami är inte veksinnad. För hon vet att trygghet inte existerar. Man är inte säker någonstans.
Hon sveper till med svansen och placerar den om de små tassarna. Svanstippen rycker till och blir sedan stilla vid hennes sida. Hon kan vira svansen ett varv kring tassarna. Hon är som sagt rätt liten. Något som irriterar henne väldigt. Men hon är i alla fall inte så liten som hon var förut. Förhoppningsvis kommer hon växa mer.

Erakan log, men där tog hans ord slut. Ville komma på något snärtigt att säga, men inget föll naturligt.
Istället reste han sig upp, kände magen klösa av hunger och hörde skogen andas.
Blicken faller tillbaks på tiken, valpen, Wami, ser forskande på henne ett kort ögonblick innan han öppnar munnen.
"Jag hade tänkt jaga, lust att slå följe eller skiljs våra vägar för stunden?" ljöd hans stämma, uppmuntrande. Han ville gärna ha mer sällskap, men om Wami inte hade något lust så skulle han inte tvinga henne.
Pannan rynkades, osäker på om han verkligen behövde sällskap. Om törsten efter röster bara varit en illusion.
Bytesdjuren som varit där en tid sedan hängde fortfarande kvar i luften, knappt, om man ansträngde sig. Dock kunde hans öron inte uppfatta några ljud som kunde placeras med ett sådant, utan till denna gång var det att följa doften som gällde.
Usch. Hans sämsta gren.

Jaga. Ännu något som är en stor utmaning för henne. Och hennes storlek är även det ett problem när det kommer till jakt på större bytesdjur. Harar har hon lärt sig att jaga själv. Och andra mindre djur. De är snabba men har man väl fått tag i dem så gör de inte så mycket motstånd. Det är som att de blir slöa av bettet och bara hänger där i hennes käft. Öronen lägger sig mot nacken när hon ser på Erakan.
"Jag är rädd att jag inte skulle ha mycket att tillföra till en jakt. Inte när det kommer till större bytesdjur i alla fall". Säger hon och sitter kvar där hon sitter. Hon kan inte hjälpa att hennes träning inte varit den bästa. Men hon försöker i alla fall träna själv. Men framgångarna på egen hand är inte så många.

Den rörelse han gjorde kunde jämföras med en axelryckning, lätt nonchalant. Som om han inte tagit åt sig hennes avvisning alls.
Det var inte sant, men han hoppades att det inte syntes.
"Du kan hjälpa mig hitta ett byte. Mitt luktsinne är inte det bästa" och inte det mest tränade heller, men det ville han inte säga högt.
Denna gång, då vinden drog genom hans nos var alla spår av byte borta. Han kunde inte känna den, maskerad av skogens alla liv. Förgäves drog han in ytterligare några klunkar ren luft, filtrerade skogens partiklar och sorterade de han kände igen i respektive fack. Inga bytesdjur.
Han gjorde sig redo för att gå, skakade pälsen och fuktade nosen. Hade tagit hennes öron och verbala svar som en hint att, nej, hon ville inte jaga med honom.

Hon reser sig och tar några steg mot honom. Sedan stannar hon igen.
"Du gör bäst i att inte låta mig röra ditt byte. Jag är giftig". Hon är inte säker på om Erakan är immun mot gift eller inte. Det är bäst att varna honom i alla fall. Så får han bestämma om han fortfarande vill ha henne med eller inte.
Hon är inte hundra på hur giftig hon är. Men det är bättre att vara på den säkra sidan. Hon vill inte råka skada någon i onödan. Inte Erakan. Även om den hänsynslösheten borde finnas hos henne. Kanske finns den där någonstans. Men långt inbäddat i så fall. För det finns väl de gånger hon kan vara hänsynslös oxå. Men det är inte så ofta. Hon tänker för mycket antagligen. Det borde hon sluta med. Att tänka och känna. Då kanske hon skulle bli mer accepterad. Men det är svårt att ändra på vad man är.

Erakan stannade mitt i steget, och vände huvudet tillbaka till valpen. Först förvånad, sedan upplyst av ett leende han inte riktigt lyckades dölja.
"Kan vargar vara giftiga?" undrade han, yttrande en genuin tanke. Hade aldrig tidigare hört om vargar med gift. Jord, vind och styrka, ja, även olja hade han hört om. Men aldrig gift.
Huvudet lade på sned, bytesdjuren och deras försvunna lukt borta från hans sinne.
Han fuktade nosen igen, plötsligt medveten om att kanske inte frågan var den bästa att ställa till en tik som knappt ville uppge sitt namn.
Magen gnällde tyst. Ville ha mat.

Hon lägger huvudet på sne.
"Jag antar det. Hela min familj är är giftiga". Svarar hon honom och rätar på nacken igen. Hon är dock inte så säker på sitt gift. På hur giftig hon är. Det kanske inte är så mycket gift hon bär på. Det är även något hon måste ta reda på. Hur hon nu ska lyckas med det.
Hon står kvar där hon står. Känner att hon är hungrig själv. En hare skulle inte sitta fel just nu. Eller en fet sork eller något. Något hon kan fånga själv i alla fall. Hon ser på Erakan. Han tycker säkert att hon bara är i vägen. Att hon uppehåller honom när han vill ut och jaga. Det kanske är bäst att de går skilda vägar nu. Så de kan glömma det här och gå vidare. Wami måste tillbaka till Kaiwood snart. Så de inte börjar undra vart hon tagit vägen. Att vara borta små stunder gör inte så mycket. Men ju längre de blir och ju oftare så blir det svårare att dölja.