Det började kvällna och de närmade sig ett nytt område. Hur länge de hade gått visste inte Culpa men hon hade behövt stanna och vila flertalet gånger. Hon rörde sig inte mycket i grottorna. Ingen direkt motion att tala om i alla fall. Landskapet hade börjat förändras gradvis, och luften blev lite torrare. Hon kunde förstås inte se det, men hon anade det, att det djungelliknande habitatet glesnade. Om hon ändå kunnat se hur solnedgången fick de färggranna löven att spraka. Hon gick i ovetskap bredvid sin stora beskyddare. 
  "Vet du, jag skulle bra gärna vilja veta hur allt ser ut..." sade hon fundersamt till Navezgane vars skugga hon lämnat för dagen. "Jag hör något lustigt läte men jag kan inte riktigt placera det eller föreställa mig något här. Är det vackert, dock?"
  Det var fågelkvitter hon hörde, men hon var inte riktigt bekant med sådant. Hennes dimmiga blick var fäst i fjärran medan hon vandrade. 
  "Det är inte som djungeln va?" frågade hon. "För djungel var det, va?"
  Hon vände sakta huvudet åt Navezganes håll och öronen som stöttade varandra vinklades lätt åt hans håll.

Paxat till Navez!

Navezgane hade gått med Culpa ett tag nu och han hade tålmodigt väntat in henne när hon behövde vila, han själv var van vid att vandra längre sträckor men tydligen så var inte Culpa det så han fick finna sig i att vänta in henne när det behövdes.
Solen var på väg ner när de kom in i höstskogen, och de sprakande eldlika färgerna lystes upp av den nedgående solen, han fann det väldigt vackert, det var synd att inte Culpa kunde se detta.
Som på beställning så sade hon att hon ville se hur det hela såg ut och han nickade lätt med en suckning när hon fortsatte med att fråga om det var vackert.
"Ja, det är synd att du inte kan se det, för vackert är det"
Han klippte lätt med det örat han hade för att fånga upp ljudet ho nämnde men han kunde bara höra fågelkvitter utan att veta att det var det hon menat.
Hon frågade om det inte var som djungeln samt om det var djungel det hette och han nickade kort.
"Ja det hette djungel, och det är litet som en djungel fast inte lika tät och sådant, mer öppen... och röd, inte för att jag vet om det ordet betyder något för dig."

Navezgane påstod att det var fint och hon nickade bekräftande. Hon såg lite tankfull ut, men inte länge. Sedan såg hon mest munter ut, och han fortsatte med att beskriva hur det såg ut där de var nu. Det var ganska roande, då hon försökte att inte sörja synen som dock inte varit nödvändig under jord. 
  "Det låter bra", sade Culpa. "Vackert, som du sa."
  Hon fortsatte att gå och tänkte att det var en häftig sak att få uppleva. Vare sig hon fysiskt såg eller inte, så var det en berusande upplevelse.
  "Tack för att du dras med mig", sade hon med ett litet leende. "Jag skulle fak-"
  Culpas stora, lurviga öron plockade upp ett ljud. Inte tassar, men små steg alltjämt. Hon stannade till och spetsade öronen maximalt. Ganska många träd bort uppenbarade sig en vildsvinsunge, och Culpa kände dess rörelser så att säga. Det var inte förrän nu som Culpa noterade doftkällans avstånd i förhållande till dem. Hon var så trygg med Navez att hon glömt att hålla koll på de nya miljöerna. Djuret kom närmare och Culpa undrade vad som fick det att vara så nyfiket. En baktanke låg och gnagde. Den var väl knappast långt ifrån sin mor. Vad detta nu än var för ett djur - Culpa var inte bekant med vildsvin - så var dess mamma säkert inte jätteglad över att det lilla djuret socialiserade med andra arter. Nu var ungen troligen inte sugen på att socialisera, men kanske utforska lite på sin kant. Culpa hade helt glömt bort vad hon skulle säga och såg förundrat mot vildsvinet som kommit allt närmare, men inte för nära.
  "Vad är det där?" frågade Culpa lågmält.