Det var sen eftermiddag. Solen hade redan passerat mittpunkten och höll på att gå ner i väster. Den skänkte ljum värme till den fuktiga skogen. Efter ett lätt duggregn på förmiddagen var marken mjuk. En vacker fjäril dalade och slog sig stillsamt ner på ett grässtrå. När solen sken mot vingarna såg de ut att glöda mjukt.
   Blair låg ner på marken. Fuktig aska klibbade mot tassarna och buken. Det skulle ta tid att få bort men det gjorde honom inget. Smuts och resdamm hade aldrig varit något han inte tolererat. Matta färger smälte in bättre. Fakargen kunde ibland bli förundrad över hur mycket av hans tankar som ägnades åt flocken och dess ändamål.
   Han hade tidigare den dagen fällt ett litet rådjur. Det var inget imponerande byte men hade varit mer än tillräckligt för att mätta honom. Några timmar senare var det halvätet och inte längre attraktivt. Efter att ha nosat lätt på det sköt han det kalla bytet åt sidan med högra framtassen och vilade huvudet mot tassarna. Med halvslutna ögon studerade han omgivningen. Svart och grått mot grönt i olika nyanser. Det var imponerande hur det gröna återigen kunde spira. Naturen ägde en sällsam kraft. Att kunna resa sig från en sådan här katastrof borde kräva en otrolig viljestyrka.
   En låg suck slapp ur honom och han fuktade nosen medan han väntade på att sömnen skulle komma.

Ljudlöst rör hon sig över marken i Eldskogen. I hennes spår växer sig gräset lite starkare. Lite grönare. Detta band hon har till naturen är något hon värderar högt. Naturen följer hennes kommando. De är ett.
Den gyllene varginnan som doftar av växtligheten omkring henne rör sig framåt med målmedvetna steg. Hennes hållning är som alltid rest och stolt. Svansen hålls ovan marken. Aldrig låter hon den släpa efter henne. Hon bär sig med värdighet. För hon vet att hon är stark. Hon är vacker. Och det hon är allra mest stolt över är sitt rena blod.

Jorden viskar till henne. Viskar att någon befinner sig på dessa marker längre fram. Någon vilar efter att ha fällt sitt byte och mättat sin mage. Längre fram. På hennes väg. En lätt suck undslipper den gyllene varginnan. Hon är så trött på låglivade vargar som tror de är något. Ingen är värd hennes intresse. Men hon är på väg åt det här hållet. Lika bra att fortsätta framåt. Hon ska ändå åt det här hållet.

Till Blairs förvåning kom en främmande varginna kryssandes mellan ungträden och de äldre, svärtade stammarna. Hennes fäll var guldfärgad och hon bar ögon röda som blod. Storleken på tiken överträffade vida vad han någonsin skulle kunna hoppas på att bli. Blair misstänkte att han inte skulle bli så mycket högre i mankhöjd än vad han redan var. 
   Hanens svans slog mot marken i en snärtig rörelse. Han höjde huvudet och studerade guldtiken som rörde sig mot honom i en rak bana. Tiken ägde en självsäker gångstil och det var med elegans hon skred fram. Till sin häpnad kunde han skymta hur i hennes tassavtryck gräs växte sig grönare och knoppar blommade ut. Det såg absurt ut. Han hade aldrig någonsin skådat något liknande i hela sitt liv. Hon måste äga någon sorts jordrelaterad kraft. 
   Blair följde henne med blicken när hon närmade sig. Främlingens anlete var uttryckslöst, lugnt och visade inga indikationer på att hon tänkte säga något. Han la undrande huvudet på sned. Sinnet kändes matt och han kände inte att tystnaden behövde brytas. Om varginnan nu kom närmare fick hon välja att tala först. 

[Det här inlägget var väldigt svårt att få fram. Tog tid också. Hrr. Vet inte hur bra det här blev xD]

Främlingen lägger märke till henne. Men denne rör sig inte från sin plats. Ej heller öppnar denne munnen för att säga något. Det spelar ingen roll för den gyllene varginnan. Hon är inte den som gärna söker upp främlingar och börjar samtala ut ur det blå. Ej heller har hon tänkt att ändra på det. Främlingen ser inte mycket ut heller. En vingprydd yngling. De där kan vara rätt kaxiga om man låter de springa lös. Sådant har hon inte tid för.

Den gyllene varginnan fortsätter framåt. Varje steg har kraft i sig. Tassarna placeras stadigt mot marken och grönskan växer sig lite starkare i hennes spår. Hon lämnar gärna avtryck vart än hon sätter sina tassar. Hon har bara inte haft så mycket inspiration på sistone. Den rubinröda pupilllösa blicken släpper fokus på den bevingade främlingen och hon fortsätter sin väg framåt. Med högburet huvud och rest, stolt hållning. Snart har hon passerat främlingen och fortsätter bortåt.

[Ja. xD Känner Blair för att säga något så får han göra det. Annars får det bli ett kortisroll. :3]

Den främmande tiken ägnade inte Blair någon uppmärksamhet. Hon skred förbi med bara några meters avstånd men yttrade inte ett ord. Han vred tyst på huvudet och följde grönskan med blicken när den blommade upp i hennes kölvatten. Sedan suckade han tyst och slöt ögonen. Att det inte hade blivit ett möte var en ändå en lättnad; han var fasligt trött.
   Hanen vilade huvudet på framtassarna. Snart var det flyktiga mötet bortglömt och han sov.

[Avslutat!]