[Detta är ett en-inläggs-roll. Ingen får svara här. Detta är bara något som Wami går igenom ensam].

Hon rör sig i skuggorna. Ljudlöst. Tyst. Jägaren förföljer sitt byte. Han har ingen aning om vad som väntar. Han rör sig tyst genom skogen. De sydliga delarna av Ötamon. Det är nästan på gränsen till nästa område. Natten är kompakt. Så svart. Men Månblommorna glöder blekt. Lyser upp ett förunderligt landskap. Han söker något. Något han aldrig kommer finna. Månen står högt på himlen men döljs av de tjocka trädkronorna. Träden här är skyhöga. Det känns som att vandra i en okänd värld. Som om man inte längre är i Numoori. Man vandrar i drömmar.

Jägaren rör sig bland skuggorna. Hon smälter in perfekt i omgivningen. De glödande ögonen kan knappt utskiljas bland månblommornas ljus. Hon rör sig ljudlöst. Gräset böjer sig för henne utan att vidröra henne. Hennes doft är kamouflerad. Hon är en perfekt jägare. Designad för det här. Hon är perfekt. Glöden i hennes blick är stark. Hungern lika så. Musklerna leker under skinnet. Döljs av den svarta pälsen. Hon inväntar rätt ögonblick.

Han fortsätter framåt. Ovetande om vad som väntar. Han har ett mål. En dröm. En tanke som leder honom. Ett leende leker på läpparna. Vilken vacker skog. Hit ska han ta henne någon dag. Visa henne allt detta vackra. Hon kommer älska det. Kanske de kan stanna här? Kanske är det här de kan bilda sin familj? Det är perfekt. Hon kommer tycka det med. Han ökar farten. Skyndar han sig på så är han hos henne inom två gryningar. Hon väntar på honom. Han längtar tills han kan se henne igen. Få röra vid henne. Känna henne.

Hon fortsätter röra sig där hon inte märks. Detta är hennes marker. För stunden är detta hennes rike. Här är det hon som styr. Och jakten lockar henne. Triggar henne. Detta liv som är så flyktigt. Hon kan känna hans rörelser. Han är lyckligt ovetande. Det äcklar henne. Hans stund är kommen. Det finns inget mer för honom på denna jord. I detta land. Hon ska ta allt ifrån honom. Hon kryper ihop. Hukar sig. Gör sig så liten och osynlig hon bara kan. Sedan skjuter hon framåt. Lika ljudlöst som hon har tränat sig till.

Han inser inte vad som händer förrän ett par kraftiga käkar greppar hans sida och han far ner på marken av kraften i attacken. Smärtan får honom att kvida. Han försöker resa sig men möts av ett par glödande ögon. Ett kallt blått sken. Något rör sig över hans kropp. Han släpper den blå blicken och får syn på rankor som slingrar sig om hans kropp. Drar ner honom mot marken igen. Sidan trycks hårt mot underlaget. Han möter skräckslaget den glödande blå blicken igen.

Ett flin sprider sig över hennes läppar när hon får blodsmak. Den metalliska smaken är underbar. Den är beroendeframkallande. Hon älskar den. För den kan hon göra detta om och om igen. Hennes rankor rör sig över hanens kropp. Hon kan känna hans hjärta slå skrämt under skinnet. Han är rädd för henne. Rädd för vad som väntar. Hon skrattar. Det är ett vackert ljud. Hon ska göra lidandet kort för honom. Denna gång ska hon vara barmhärtig. Hon hugger mot hans strupe.

Det gör ont. Vad händer? Varför? Han stirrar in i de glödande blå. De verkar nästan hypnotiska. Han kan inte röra sig. Så hör han henne skratta. Det är ett lekfullt ljud. Trots smärtan och trots vetskapen som slagit honom. Trots att han vet vad som väntar. Så låter det där skrattet vackert. Varför? Så en snabb rörelse. De glödande blå försvinner ur hans synfält och en obeskrivlig smärta skär i strupen. Han vill skrika men det kommer bara fram ett gurglande ljud.

Blodsmaken. Den underbara smaken av varmt blod direkt pumpat från ett skräckslaget hjärta. Det finns få ting som är underbarare. Det går inte att föreställa sig. Smaken är förförisk. Tillfredsställande. Så knycker hon på nacken och kroppen under henne blir slapp. Hon håller kvar sitt grepp men släpper efter en stund. Flinande tar hon ett steg tillbaka och rankorna försvinner ner i jorden. Så skrattar hon igen.

Hon vaknar skräckslaget. Vad var det här. Vilken hemsk mardröm. Hjärtat slår fortfarande vilt i bröstet. Adrenalinet pumpar omkring i hennes system. Men det känns ändå bra. Men fel. Så fel. Vilken tur att det bara var en dröm. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Hon rycker häftigt till när den metalliska smaken sprider sig över tungan. Blod. Hon har blod om munnen. Hon ser ner på marken vid sina tassar. Där ligger en mörk livlös kropp.

Hon vaknar med ett skrik och andas häftigt. Hon förstår inte mardrömmen och hon vill inte förstå den heller. Men minnet är färskt. Hon snyftat till. Varför ska mardrömmar lämna sådant avtryck efter sig? Hon försöker fokusera på andningen och lugna ner sig. Det var bara en mardröm. Det försöker hon intala sig. Bara en mardröm. Hon drar ett djupt andetag, håller andan, och andas sedan ut. Hon upprepar det några gånger och det börjar redan kännas bättre. Mycket bättre. Hon reser sig upp. Ser sig vilset omkring. Var befinner hon sig. Jorden viskar till henne och säger att hon är långt ifrån reviret. I södra Ötamon. Hur hamnade hon här? Minnet av mardrömmen är så stark. Tungan smiter ut mellan läpparna för att fukta nosen. Hon rycker häftigt till när smaken av blod sprider sig på tungan. Hon slås åter av skräck. Hon ser ner på marken vid sina tassar. Ingenting. Hon ser sig omkring. Vrider och vänder på sig. Men ingenting. Ändå har hon blod runt munnen.

Hemma i lyan ligger en snövit valp och flinar iskallt för sig själv. Han vet vad hon gjort. Och han är stolt över henne.