Gradvis hade gräset på stäppen ändrat färg och gått från gult till rödaktigt under de båda grottvargarnas tassar, och gradvis hade de också förlorat Mardouf-klyftan och Eldskogen ur sikte. Först hade Unnown varit för omskakad för att tänka på det, efter den senaste tidens händelser, men nyligen hade hon blivit smärtsamt medveten om vart de var på väg. Bort från Blindir. Varje steg de tog ledde dem längre och längre bort från honom. Hon försökte att inte fundera för mycket på det, men hon kunde inte låta bli att grubbla. Var befann sig Blindir nu? Hur skulle han kunna veta var de befann sig? Hur skulle han hitta dem, hur skulle de kunna återförenas igen? 
    Med långsamma steg och huvudena nedböjda för att undvika den brännande solen rörde sig de båda honorna över slätten, tysta sida vid sida. Tidigare hade de småpratat lågt, men nu hade ingen av dem sagt något på kanske fem, sex minuter. Unnown uppskattade det. Hon uppskattade folk som man kunde vara tyst tillsammans med utan att det kändes forcerat. På deras ryggar sved solen obönhörligt, och Unn undrade om den lyste ännu starkare där Blindir var. Rimligtvis borde den väl göra det — han hade ju gått längre söderut än de. 
    Det Culpa berättat för ett tag sedan hade fått henne att tänka. Hon var inte riktigt säker på att det hon kände för Blindir verkligen var romantisk kärlek, eller om det hade att göra med att han var den första andra grottvarg hon träffat och att de bara var väldigt goda vänner. Men å andra sidan tyckte hon så oerhört mycket om honom att hans frånvaro tärde på henne rätt rejält. Och Culpa … var det bara vänskap hon kände för kamraten, eller något mer? Sedan Blindir lämnat hade de båda honorna kommit varandra väldigt nära, när det nu bara var de två. Det var så förvirrande, alltihop, så hon bestämde sig för att låta det vara så länge. Det var svårt att tänka när solen lyste så starkt. 
    Till slut måste Unn ändå lyfta huvudet. "Culpa? Vet du var vi är? Hur långt har vi gått?" Hon försökte att inte göra det för uppenbart att det var Blindir hon hade i tankarna, av respekt för Culpa. 
    "Det är väldigt varmt", tillade hon och frågade sig själv vad hon egentligen väntat sig när de hade gått söderut, att det skulle bli kallare? Smart, Unn.


[Pax till Culpa!]

Tystnaden hade inga känslor, ingen laddning och ingenting märkvärdigt. Den var. Istället tog solen Culpas uppmärksamhet, den var mer än märkvärdig och den tog spänsten ur hennes steg och orken ur hennes hållning. Inget att aktivt tänka på, för trots allt var det en sorts hoppfull lättnad. Culpa tänkte inte på Blindir, för om de skulle hitta honom så gjorde de det när det skulle hända. Culpa trodde trots allt på ett öde, som inte nödvändigtvis var förutbestämt långt framöver, det var ett aktivt val i Culpas tro. Lättnaden fanns dock för att Culpa var rätt för stagnation och de hade varit på hemslätten så länge att hon inte kunde föreställa sig något annat. Gräset kändes inte så väldans annorlunda här, men lukten ingöt hopp om förändring, och allt vad det kunde innebära. Ljud- och doftintryck lockade Culpa till medveten närvaro och därför lyssnade hon passivt till att Unn bröt tystnaden. Öronen spetsades lite, och Unn frågade om hon visste var de befann sig. Hur långt.
  "Det var längesen nu så jag vet inte riktigt", erkände hon dröjande men alltjämt rofyllt neutralt.
  Varmt, lade Unnown till. Culpa använde aktivt ekoloden för att se om den ville säga henne något nu. Hon förnimmade en slags illusion av omgivningen, diffusa värmemarkeringar, och det var mestadels Unn som syntes. Förnimmelsen var mindre syn och mer känsla, och kraften lämnade Culpa utan mycket till svar.
  "Jag undrar vad som händer om vi fortsätter dit. Tror du att vi klarar av att hålla kursen?" frågade Culpa och vädrade efter riktlinjer. 
  Det var omöjligt att veta var exakt de borde gå, men deras vandring vidare hade lett dem till en omgivning som varslade om skog. Mestadels var det en svag aning, snarare än absolut sanning. Culpa kände såklart inte till Relictus ännu, men om de fortsatte mot doftintuitionen var det kanske ditåt den bar.