[Pogba ser ut som en typisk Stenvarg, mörkgrå med ljusare grå tecken, sabeltänder, benutväxter i nacken och på svansen. Han har blåa ögon och är en stor varg på 102 cm i mankhöjd ^^]

Gråa moln så långt ögat kan nå, men inget regn, inte ännu i alla fall. Det böljande landskapet är vackert, grönt och frodigt. Större grupper utav olika slags blommor växer här och var, allt ifrån lila till gula. Insekterna har ett bra liv här, ständigt cirkulerar humlor från den ena blomman till den andra.
   Ett muller kommer ifrån fjärran, «Åska» säger den lilla valpen där hon sitter under ett träd i skydd mot det eventuella regnet, hon ser mot den äldre hannen, hennes far. Han nickar och möter hennes blick, «Vi kanske borde röra på oss?» undrar valpen, bestämt skakar hannen på huvudet. «Vi är säkrare här under träden, det är betydligt farligare att vistas i öppen terräng utifall att blixten skulle slå ner» Pogba ser upp emot molnen, valpen följer hans blick. Ännu ett muller kan höras, denna gången är det närmre.
   Den äldre fnyser när en utav de första dropparna landar på hans nos, han rusar in till skyddet som trädkronan ger. Valpen skrattar åt hans beteende och det är inte långt därefter som hon får en något småsur blick tillbaks, abrupt slutar skrattet, den bruna blicken far snabbt ut emot landskapet som om inget hänt. Hannen ler åt gesten, «Du vet hur mycket jag ogillar regn» han går fram och buffar med ena tassen i valpens rygg, hon trillar nästan omkull där hon sitter. Ett lågt mhm är det enda som kommer ur valpen. Den gråa sätter sig ned bredvid dottern, ser kort på henne innan hon som ett spjut far ut i regnet som fullkomligt står som spön i backen. Med ett något oförstående ansiktsuttryck ser han på valpen som skuttar omkring i regnet framför honom, vatten är något som de båda har helt skilda åsikter om.

Culpa ville färdas med Unnown jämt. Hela tiden. För alltid. För tillfället var hon dock inte i närheten. Hon nosade omkring i gräset efter ett enda spår åtminstone, något som kunde leda henne till någonting alls. Hon var väldigt hungrig och magen knorrade så att det hette duga. Hon hittade inget som var särskilt hjälpsamt, tyvärr. Inte än så länge. Värre skulle det också bli, tydligen, för hennes skarpa hörsel uppfattade de första tonerna av åska, och kände sedan det dova mullret skallra hennes ben. Hon pep till. Det bedövade hennes öron ett tag. Hon hade hela dagen känt hur tjock luften var, men hon var så hungrig att hon inte brytt sig om den tryckande värmen och den kvava luften. Hon hade tänkt att hon kanske skulle ha tillräckligt med tid, men hela dagen hade varit fruktlös och nu åskade det. Hon darrade lätt där hon stod. Mörkret omkring henne var alltid samma mörker, som hon alltid haft - men ljuden var sina egna. Hon försökte minnas vad det var man gjorde när åskan gick. Skulle man gömma sig? Bland träd? I jorden? Hade hon bott i en grotta hade det inte varit några problem. Hon hade aldrig störts av åskan förrän hon kom ovan jord. Hon var inte säker på att hon någonsin hört åsktips, men när de första regndropparna träffade hennes ansikte bestämde hon sig för att söka sig till träd. Lukten från träden var tjock och fyllig i nosen och hon rörde sig ditåt. Hon tyckte sig höra spridda röster. Tvekande gick hon ditåt. Det verkade inte vara Unnown så hon var osäker på om det var en bra idé. Vem kunde det vara dock? Om det inte var Unnown? Hon kände sig med ens väldigt dum. Nog fanns det väl andra än Unnown och Blindir på en stor slätt som denna. Dumt - men hon borde vara inom synhåll för vem det än var. Förutsatt att de hade synen som hon inte hade. Hennes grumliga ögon stirrade på allt och ingenting.

Den äldre sliter blicken ifrån dottern för att se sig omkring, han visste inte vad han letade efter men blicken sökte ändock. Det var svårt att över huvudtaget se något eller någon i spöregnet, trots det fångade den blåa blicken en grå individ som rörde sig i deras riktning, grå som han själv. Troligen sökte denne också efter skydd. «Kom hit, nu» sa han till den yngre med bestämd röst, valpen stannade tvärt upp och såg på sin far innan hon lydigt begav sig i hans riktning. Ett uppgivet uttryck var klistrat i hennes ansikte. «Seså, regnet slutar inte på ett tag. Du måste vara mer uppmärksam, titta» tiken satte sig ner bredvid sin far, följde hans blick ut i regnet men kunde inte se någon, eller något. Den äldre sträckte ut sin tass mot den lillas huvud för att justera riktningen som valpen tittade i, «Där, något grått. Påväg hitåt» valpen ansträngde sig för att förstå vad det var han syftade på. Var det en sten? Nej, såklart inte, stenar flyttar inte på sig. Hon log brett när hon fick syn på något grått, något grått som faktiskt rörde på sig «Jag ser den! Men vad är det för något?» undrade valpen och letade efter svar i den andres ansikte. Han harklade sig, «Varg» svarade han kort men slet aldrig blicken från främlingen. Ett åh, slank ut ur valpens mun, hon tyckte inte om främlingar. Tycka om och tycka om, hon var snarare väldigt reserverad jäntemot dem.
   När den andra vargen var såpass nära för att kunna höra vad de sa, ställde sig Pogba upp, inte på ett hotfullt sätt utan snarare för att inge respekt. «Hallå där» började han, «Inte ska du gå där ute i regnet» ett något ansträngt leende gjorde sig tydligt i hans ansikte, den lilla valpen såg inunder lugg mot främlingen, visste inte riktigt vad hon skulle säga. «Hej» tvekade valpen. Bara hon inte kommer alltför nära, tänkte valpen för sig själv. Då skulle mötet inte bli så värst trevligt.

Culpa var ovetandes om konversationen som pågick en bit bort, inga särskilda ord, men hon hörde en röst. Hennes hörsel var god men orden var inte till henne så hon kunde därför inte urskilja några över regnet. En maskulin stämma. Den påminde lite, lite om Navezganes. Det fick Culpa att haja till och stanna. Hon såg märkbart tveksam ut nu, men det verkade som att rösterna var två helt plötsligt. Culpa började gå igen, snett mot dem. Väldigt kort sade en ljusare stämma något Culpa inte heller kunde höra detaljer om. Genast kände sig Culpa mer bekväm. En yngling och dens fadersfigur. Hallå där, hördes det högt och Culpa började gå mer direkt mot rösten.
  "Hej!" hälsade hon och ett vänligt leende präglade hennes tal.
  Culpa ville gärna känna på dem med nosen för att veta hur de såg ut, men visste att det krävdes tillit för att göra det. Lite mer än några sekunders hejande också. Inte ska du gå där ute i regnet, sade den äldre rösten också. Vad föreslog han? Att hon satte sig med dem? Att hon gick in bland träden, fast någon annanstans?
  "Näe det är inte så värst trevligt", erkände Culpa. "Jag hoppas att ni vill dela med er av ert sällskap en kort tid."
  Hon kom fram, äntligen. I hennes takt hade det känts som om det skulle ta evigheter. Hon var dyblöt också. Så det hade tagit tillräckligt många evigheter för henne att komma fram ändå. Hon satte sig ner några meter ifrån de två som hon nu dragit slutsatsen var en hane och hans valp. Adoptiv eller biologisk, spelade inte så stor roll. Deras dofter var blandade, på dem båda. Valpen hade sagt hej. Culpa tycktes stirra ut i regnet men när hon talade så lät hon inte alls frånvarande även om hennes blick inte var vänd mot dem. Hon kunde ändå aldrig se dem.
  "Hej på dig", sade hon mjukt.
  Culpa hade aldrig handskats med en valp förut. Hon bestämde sig för att behandla den som en vuxen. Eller som Lazuli kanske, Lazuli hade varit ung. Fast Lazuli hade hon behandlat som en vuxen antog hon snart därefter.
  "Jag går under namnet Culpa, vilka kan ni tänkas vara?" frågade hon neutralt.
  Hon undrade om Unnown saknade henne just nu, om hon funderade på vart Culpa gått nu när regnet smattrade så.

Den gråa vargen hälsade vänligt och log, valpen kunde inte annat än att le tillbaka, dock något försiktigt. Den äldre hannen såg oroligt på främlingen som var otroligt mager, mådde hon bra? Valpen reagerade inte så värst på kroppshyddan främlingen hade, utan fokuserade mer på de där gråvita ögonen. Vad hade hänt med dem? Eller såg dem ut sådär? «Näe det är inte så värst trevligt. Jag hoppas att ni vill dela med er av ert sällskap en kort tid» säger den magra tiken, Pogba nickar, «Javisst, det är bara att slå sig ner» snabbt som attan riktas den ungas ögon mot faderns ansikte, ögonen uppspärrade och skakande huvud. Hon ville verkligen inte veta av den andre, vad skulle hon säga till gråvitögonen? Fadern gav sin dotter en menande blick, «Uppför dig» valpen tittade åter inunder lugg och skämdes något. Men när den magra tiken gav ifrån sig ett hej på dig, försvann alla skamkänslor. Ett svagt leende tycktes kunna breda ut sig i valpens ansikte. Öronen började fladdra och den lilla tentakelsvansen viftade friskt bakom henne.
   Regnet blev än mer kraftigare, Pogba blev alltmer orolig, han som inte ville bli blöt. Den lilla valpen verkade dock inte alls bekymrad. Dropparna som föll emot trädens blad gav ett lugnande, mysigt ljud, och den lilla valpen tyckte om det. Främlingen bryter plötsligt tystnaden som växt mellan dem, «Jag går under namnet Culpa, vilka kan ni tänkas vara?» Culpa, så det var dennes namn. Culpa. Valpen la namnet på minnet. Hon kollade upp på sin far, hon ville inte tala, men den äldre gav henne ett ansiktsuttryck som hon kände igen - ett uttryck som sa att hon var tvungen. Valpen suckade, «Jag heter Yzma och» hon tvekade, men bestämde sig för att fortsätta, för sin faders skull, «Detta är min far, Pogba» med de orden satte sig den äldre hannen ner, ingen mening att använda kroppsspråk ifall den andre inte kan se. Detta var något som valpen fortfarande var ovetandes om, hon såg så annorlunda ut själv att hon inte riktigt kunde tro att det var ett slags handikapp som Culpa hade, hon ser väl bara ut sådär? «Vandrar du ensam?» frågade hanen, den blå blicken studerade främlingen noggrant, som om det fanns något mer att upptäcka. Men innan den andre lyckas svara slänger han ur sig; «Är du hungrig?»

Tillåtelse gavs, till att ta del av sällskapet. Regnet slog i backen i så hög hastighet att det knappt lät som regn. Kanske att en kort tid som hon sagt skulle bli längre. Culpa huttrade till lite. Hon kände sig redan kall. Varför hade hon gått så sakta? Hon kunde ha sprungit så fort hon kunde. Blev hon förkyld nu så var det för att hon inte ville skrämma främlingarna på något sätt. När hon presenterat sig sade valpen de första riktiga orden till Culpa, hon hette Yzma och pappan hette Pogba. Det gav Culpa avsevärt mycket mer material till samtal. 
  "Det påminner lite om min systers namn faktiskt", sade Culpa. "Pragma. Jag har fler syskon även om jag inte vet var de befinner sig. Grottsystemet var stort. Agape och Ludus. Min far hette Storge och mor In mora."
  Culpa fortsatte att le. Hon var omedveten om vad som försiggick, signalerna som skickades utan ljud mellan de båda. Så hon antog att allt var fint. Culpa fick frågan om hon vandrade ensam. Det tog en stund tills hon svarade. Hon hann få frågan om hon var hungrig men för att vara civiliserad även om magen värkte så svarade hon på första frågan först.
  "Alltså. Jag har sällskap, men inte igen förrän regnet har stillats", sade Culpa lugnt. "Ni vandrar dock ensamma, inte sant?"
  Hon bara antog det. Hon undrade om de hade andra släktingar som kanske var någon annanstans för tillfället. Culpa hoppades att hon inte tryckte på någon dålig knapp i och med att hon gjort ett antagande. Culpas känsliga nos kände bara deras två dofter starkt.
  "Helt korrekt. Jag är fasligt hungrig", erkände Culpa och vände sakta ansiktet mot de båda. "Det är inte lätt att leva utanför grottor måste jag säga."

«Det påminner lite om min systers namn faktiskt» började Culpa, «Pragma. Jag har fler syskon även om jag inte vet var de befinner sig. Grottsystemet var stort. Agape och Ludus. Min far hette Storge och mor In mora» valpen och hennes far blev smått överraskade när den magra förklarade namnens liknelser men även över att hon tidigare bott i en grotta, «Där ser man på, hörde du det Yzma lilla?» valpen nickade tre gånger och svarade med ett kort mhm. «Alltså. Jag har sällskap, men inte igen förrän regnet har stillats. Ni vandrar dock ensamma, inte sant? Helt korrekt. Jag är fasligt hungrig. Det är inte lätt att leva utanför grottor måste jag säga» den grå tiken vände sitt ansikte mot de båda, i samma vända passade Pogba på att vända sitt ansikte mot dottern, han gjorde ett ryck med huvudet, en gest som för att peka att dottern skall visa vägen till maten. Valpen öppnade protesterande munnen i en inandning, den äldre spände ögonen i dotterns, hon gav sig. «Följ efter mig» sa den lilla oentusiastiskt och började gå i motsatt riktning in bland dungens träd, «Och det är sant, vi vandrar ensamma» hon pausade kort, «Vi har gjort det en längre tid» sorgen hördes tydligt i valpens röst, hon försökte skjuta undan den, tänkte inte stanna upp utan fortsatte att gå.
   Ett äppelträd, «Här» valpen stannade framför stammen, trädet var inte speciellt högt men högt nog för att ingen skulle kunna hoppa upp i det. Hon tog sats, hoppade mot stammen, klättrade upp till dess grenar. Det gick som en dans. När den lilla hade tagit sig upp skådade hon bytet som hängde i grenarna framför henne, bytet som hennes far hade fångat tidigare under dagen. Öronen fladdrade till. Med ett nöjt uttryck i sitt ansikte grep hon tag i harens öronpar med sin tentakelsvans, drog med all sin kraft för att få med sig den in till stammen och sedan släppa den. Duns, sa det när den döda harens kropp landade på marken. «Där, mat» valpen kollade ner från trädets grenar som hon satt på, i periferin fick de bruna ögonen syn på ett äpple, hon kunde inte motstå frestelsen. De små tassarna sträckte sig ut mot äpplet, tog tag, ryckte till och bet i frukten. Tuggade färdigt och svalde. Hon bestämde sig för att åter gå ner till marken, svansen hennes fick därför hålla i äpplet medan hon klättrade ner.
   Yzmas framtassar tog åter över äpplet, hon satte sig ner så nära stammen som möjligt och fortsatte att äta på frukten. Smask, smask. Hon såg på den andre, då och då mellan tuggorna.