Direkt efter mötet med Acier och dennes son hade hon tagit sig till början av det fallande vattnet. Tillbaka. Troligen skulle generalen ha följt henne och va på plats, men hon tänkte inte se bakåt för att notera att det stämde. Hon var för tillfället tvungen att hålla fokus på det andra som skedde.
Hon hade redan lämnat ifrån sig ett yl innan hon själv hade anlänt, så nu låg den gyllene blicken vilad över Treontha. Vissa var redan på plats, men det fanns ändå några som kom på efterkälke. Dock skulle det inte hindra hennes tal.

Den här flocken var inte som många andra, planerade inga dåd till anfall i försök till att utplåna. Men heller behövde dom inte ständigt försöka sätta sig in i en försvarsposition och vara beredda på det värsta. Kanske skulle hon känna sig tacksam över att behöva slippa sånt, eller va det uttråkande?
Hon va i alla fall tacksam, hon såg inte flocken som sina soldater. Dom betydde så mycket mer än bara det.
Ett flin spred sig över hennes läppar. Bara tanken på alla som bett om att få gå med, sagt att deras valpar skulle komma till nytta i flocken.. Skrattretande. Dom verkade inte ens veta vilka Treontha var. Dom var så mycket mer än det man endast nu för tiden kunde se i landet. Bara det att dom ännu inte hade blottat sig, men hon skulle ändra på det.

- Som många märkt har jag vart borta ett tag, och aldrig riktigt ge ett svar på varför. Kanske för att ingen frågat mig direkt, och att jag inte ger svar på frågor som aldrig blivit ställda.
Det fick bli en bra början, dock var det ingen ursäkt ifrån hennes sida. Hon bestämde själv hur hon skulle komma och gå.
- Flocken, vi, har väntat allt för länge på svar från obesvarade frågor, och för att göra Nocte och Sapientia stolta en sista gång valde jag att leta upp svaren. Och nog fick jag dom flesta. Så vi är i alla fall sedda utav Gudarna, och inte bortglömda.
Länge hade hon nog grubblat över det, då hon känt att dom med tiden tynade bort. Hon hade haft fel, Aurinko hade hört och sett henne.

Ett svagt leende kunde nu skymtas och blicken seglade bort mot ett helt annat håll. Hon betraktade skogen, lyssnade till vattnet. Hon skulle faktiskt sakna det.
- Angelus!
Hon höjde rösten och såg snabbt mot hans håll. Hon var bestämd, och endast allvar blottade sig från hennes sida.
- Det är mycket som kommer ske under en kort tid, och du har snart fler att ta hand om, men trots det så ber jag dig att stå vid min sida.
Hon blinkade inte då hon talade. Hon kände redan till att han och Medusa skulle skaffa sig en familj utav samma kött och blod, och kanske skulle han känna sig upptagen i det livet, men ändå bad hon honom i detta nuet att bli hennes beta.
- Om du känner att du klarar av det?

Uppmärksamheten återgick snabbt åt alla det andra, hon såg tyst på dom alla, men kunde inte undgå ifrån att ge hennes farbror några längre blickar. Han skulle inte gilla det, en vren som beta.. Dock fanns det nog mer hon hade att säga som skulle kunna komma och chockera.
- Jag har talat med Aurinko, jag har mött honom. Det är inte bara jag, utan även Gudarna som tycker det är dags att göra drastiska förändringar. Ni vet mycket väl som mig att jag slängde ut Hinata från flocken, nekat allt för många jag inte kunnat lita på.. Men vi alla måste lära oss att våga ta chanser och risker, vi måste kunna göra plats för allt nytt. Vi måste försöka bygga upp flocken igen, så känner ni till någon som kanske skulle kunna göra någon sann nytta inom flocken, va inte rädda för att fråga mig då...
Ett snedsteg och hon skulle backa bak två steg, men hon var villig att ta den chansen nu. Aurinko hade inte nekat hennes förslag, bara gett en slags uppmuntran i att fortsätta.

Dock började orden ta emot nu, och en tveksam sida ville pressa sig fram. Men hon skulle inte tillåta det. Men hur skulle hon säga det?
- Vi kommer att bli flera i flocken, men inte bara vrenar och stäppare kommer att födas in.. Även jag har fått äran, gåvan, från honom. Aurinko.
Nog var hon obekväm i det hela, men Guden hade skapat liv i henne. Hon bar på något som egentligen inte skulle vara hennes. Varför visste hon inte, men hon tog det som en utmaning i livet. För hon, Murderotic som mor lät inte helt klokt i hennes huvud. Det var fel på något sätt. Heller kunde inte den vita tiken hjälpa att se mot sin farbrors håll för att fånga hans reaktion i en memorerad bild. Men även Acier såg hon mot i all hast.
- Gör er även beredda på en vandring.
Nu fanns det inte mer att säga längre. Det här va slutet. Hon såg ut över alla.
- Vi ska lämna skogen, förflytta oss över bergen och bosätta oss på stäppen. Det kommer blir en lång vandring.
Varför? Vampyrerna hade börjat bli för många, och kände hon Demetri visste hon att den vampyren skulle göra allt för att sabotera för Treontha, och vad var då inte lovligt än ett par valpar som byten?
Dessutom skulle den platsen ge flocken mer, det skulle bli bättre för dom alla, och med fienden ur leken kunde dom äntligen bosätta sig där alla andra kallade "det okända".

Han anlände i tid, var aldrig sen då ledarinnan kallade på honom. Den stolta vrenen hade vandrade med värdig hållning in på platsen där de skulle samlas, nickade kort åt de som redan var där, de som han kände och tyckte väl om. Han var i tid för att han ville vara det, han vigde nu mera sitt liv åt den flocken som han blivit välkomnad till efter många om och men. Också den platsen där han funnit sin framtid och en mening med livet.
Den himmelsblåa blicken vändes mot Murder då hon började tala och svansen lades om tassarna då han hade suttit sig ned med stillsamma rörelser för att lyssna. Det var alltid lika intressant att höra vad den unga honan hade att säga, för varje gång blev han förundrad över den vishet som hon ägde trots den inte allt för långa tiden hon hade vandrat på jorden. Det fick honom varje gång att känna sig trygg i det val han hade gjort, valet att lita på henne. Dessutom fann han hennes röst väldigt trivsam.

Men plötsligt höjdes den trivsamma rösten då ett namn uttalades med en nästan skarp ton. Hans namn. Och vrenen som hade varit ytterst uppmärksam på vad som sades blev med ens ännu mer uppmärksam, något som inte många hade kunnat ana var möjligt. De blåa ögonen mötte ledarinnans och det var med en allvarlig ton i dem som han lyssnade till vad hon hade att säga. Så hon visste om de som han och Medusa snart skulle dela på, och inte verkade hon ha några problem med det. Vilket inte kunde anses som annat än bra. Och självklart skulle han stå vid hennes sida, det var ingenting som hon ens behövde fundera över.
Längre än så hann tankarna inte gå innan han förstod vad hon faktiskt sade.
Det var med en outgrundlig min som Angelus såg på den ljusa honan. Det var som om han funderade, men vad som rörde sig i hans huvud var omöjligt att gissa sig till utifrån hans ansiktsuttryck. Inte heller ögonen avslöjade något. Och sedan kom orden.
- Det är en ära att bli tillfrågad, och även om mycket sker på en gång är jag övertygad om att jag kommer finna orken att klara av det.
Beta. Var det verkligen det hon hade frågat om? Ja, det var precis det och han hade just accepterat den positionen. Ett svagt leende spred sig över de annars strama läpparna, ett tecken på tacksamheten som han kände inom sig. Skuggorna virvlade till runt hans tassar, som i ett kort lyckorus, för att sedan återgå till sina vanliga, stillsamma rörelser.
Men trots det viskade de en aning vaksam åt honom, påminde honom att alla kanske inte skulle anse att Murders beslut var bra. Och han visste vad de menade. Kort vändes blicken mot Acier, endast för att ögonblicket senare återvända mot Murder. Det fanns ingen tid att fokusera på senare problem just nu.

Ännu hade ledarinnan ord kvar och Angelus lyssnade till dem med samma uppmärksamhet som han gav allt hon sade. Och det hon talade om var Aurinko som verkade ha gett henne modet att se mot framtiden med hopp om förändring. Och det var med en inställsam min som Angelus nickade. Kanske det skulle bli jobbigt, kanske de skulle få vandra långt och kanske de skulle bli svikna på vägen och även framme vid sitt mål. Men om man inga risker tog var det också svårt att vinna något. Och som beta var han nu tvungen att ta ställning till de orden som Murder uttalade. Och han höll med henne, framtiden förde med sig förändringens vindar.
Däremot hade han svårt att veta vad han skulle tycka om gåvan Murder talade om att hon fått från Aurinko. Men han beslutade sedan att han inte hade med den saken att göra, åtminstone inte nog mycket för att uttala sig om det här och nu. Kanske senare, mellan fyra ögon.

Angelus beta, vilket patrask. Fast Murderotic visste redan hans åsikt om den saken. Hon gjorde som hon ville, han accepterade hennes val, men han respekterade inte den lilla taniga saken som Murder valt som beta. Verkligen inte och denne skulle knappast vinna någon respekt med den snoffsiga attiryd som denne bär och har burit en längre tid. Öronen var strukna emot nacken då Murder nämnde den delen och la fram förslaget åt Angelus. Han gillade det inte och tänkte inte dra sig ifrån att visa det, även om de inte var övertydliga signaler han gav, för en gångs skull.

Han förblev alltså tyst och tog några steg närmre individerna innan han satte sig ner. En bit ifrån Murder, med ansiktet emot henne och blicken fast borrande vänd emot Angelus. Deras blickar möttes för några sekunder, men Acier valde att inte visa något annat än ogillande. Inge hat, inget hot, inget förakt. Endast en svag, mörk, ogillande torn låg över hans tre färgade ögon. Han behövde inte visa mer än så i de sekunderna som han lät blicken möta den andres. Han vände sedan blicken emot flockens Assassin som verkade ha blivit försenad och smög sig nu närmre utan att någon annan verkade ha lagt märke till denne. Nikita. En gammal goding han aldrig riktigt kommit överens med. Hon var för flexibel och lättsinnad, enligt Acier förstås.

Hans blick sökte efter något vettigt utan att lyckas. Flocken var liten, förvånans värt liten enligt honom. De flesta nya hade inte pallat trycket verkar det som. Han fnös kallt, främlingar har inte här att göra helt enkelt. Han lyssnade med halva örat på Murders ord, han var helt enkelt säker på att det var saker han redan visste om. Sedan sa hon något som fick en rysning att dras längs med ryggraden och en ogillade morrning kvävdes en sekund försent, den hade redan visat sig och gjort sig hörd i några sekunder. Gåvan.. Vad snackar hon om? Han förblev orörd, med blicken fäst på tiken, stirrandes in i hennes gula ögon i ett försök att fånga hennes blick. Han ansträngde sig med att låta öronen ligga plattbakåt, men trotts sin ansträngning slokade de en aning åt sidorna. Förvånad helt klart, men var det en besviken känsla som låg över honom eller bara förakt var svårt att avgöra även för de som kände honom som bäst.

Det tog en stund att ta in orden tiken hade valt att tala om. Han samlade sig. Det fanns inget att göra åt saken, men vad skulle det innebära att bära på en gåva från en gud? Vad skulle det innebära för flocken och för de kommande valparna? Vad var det som skulle bli så speciellt med dem? Han var rent ut sagt nyfiken. Han hade haft att göra med gudomliga varelser hela livet, odödliga, mäktiga sådana. Redan som valp. Hans förflutna var samanflätat med gudarna och skulle förbli, men det verkade som om de hade valt Murderotic framför honom, den här gången. Han ruskade lätt på huvudet och rätade stolt på ryggraden och spände upp sig en aning. Innan han valde att tala.
- När vandrar vi?

Remi hade som vanligt stått på lite avstånd och muttrat över sin brorsdotter. Oftast så spelade det ingen större roll längre vad hon sa eller gjorde, han muttrade oavsett medan hans ljust blå ögon betraktade scenen framför honom.

Det var inte mycket av det som Remi hörde som han gillade. Han hade ladrig varit förtjust över vrenerna i dera flock, även om de ändå var bättre än många andra orena raser som vandrade i Numoori. Angelus hade väl dock visat sig värdig, men han hade hellre sett hans lärling Acier som Beta istället.

Något som chockade honom mer var hennes nyhet om Aurinkos gåva. Han kunde knappt tro det han hörde. Talade hon verkligen sanning? I sådana fall vore det ett under olikt något han skådat under sin livstid - men när han tänkte efter så kunde det lika gärna vara lögn från hennes sida. Kunde hon bevisa att det verkligen var Aurinkos avkomma och inte någon oren utböling? Han fnyste lätt för sig själv vid blotta tanken på en ledare som skulle synda så, men han sa inget ut högt.

Remi ksulle välja att istället hedra och tro på detta tecken. Att vanära och välja att inte tro på denna gåva från Aurinko själv ansg han skulle ge värre konsekvenser. Han skulle svälja sin stolthet denna gång, så istället för en spydig kommentar som han vanligen skulle komma med om allt Murderotic sagt sa han:

"Då måste vi ära och prisa denna gåva som Aurinko har givit oss. Vi har nu hans eld med oss, det får vi se som ett tecken. Ab igne ignem [Av eld kommer eld]."

Reaktionerna va blandade, men det hade hon också räknat med. Treontha skulle få lära sig inom en snar framtid att det var hon som var ledaren, och dom skulle vara tacksam för att hon gav dem den frihet många inte fick inom en flock. Annars, fick hon nog bli ännu hårdare, och verkligen visa det.
Ett svagt leende kom vid Angelus ord, och hon nickade svagt mot honom för att visa att hon hade hört hans ord. Hon tog ett djupt andetag. Det här var det rätta, och det skulle hon även bevisa för dom andra.
Även Remis ord drog till sig uppmärksamhet, hon såg mot honom. Vid ett första ögonkast kunde hon uppfattas som bekymrad, men istället nickade hon även lugnt åt honom, och sist riktade hon blicken mot Acier.
- Så fort vi bara kan.
Hennes röst va så stilla, verkade nästan sakna toner. Stäppen var deras ursprungliga plats, men för flera år sedan förflyttades Treontha till Itrozo under mörkare tider. Men nu skulle dom tillbaka, hem.

(kan ju avsluta här då många är inaktiva, övriga får läsa det här senare~