Klockan hade passerat eftermiddag och vårsolen stod högt på himmelen. Varma strålar fann sig väg ner och värmde allt levande som de träffade. Bruna ögon slet sig från den blå himmelen som skymtade ovanför trädens grenar. Försiktigt och utan ett bekymmer i världen trampade varelsen den grön-bruna underlaget i skogen. Ett ljud i längre in i skogen fick den att stanna upp. Oroligt vred öronen på sig. Ingenting rörde sig. Allt var tyst och stilla så när som på ett par fåglars muntra sånger. Den blå varelsens plötsliga utfall mellan träden fick den lilla bruna att ta till flykten. Utan att se sig om studsade den mellan träden. En plötsligt smärta i bakbenen fick den att ge upp ett högljutt skri och den föll hjälplös till marken. En enorm skugga infann sig över varelsen och det sista den minns var en enorm smärta i nacken. Sedan blev allt svart.

Nöjt började Zayev slita bort köttstycken utav rådjuret. Smaken utav blod och kött fyllde hans mun och han slickade sig nöjt om munnen. Det gick en kort tid och snart fanns endast det som ingen önskade äta kvar. Den blå satte sig upp och slickade sig ännu en gång om munnen. Han smackade till lätt och såg sig om. Överallt kunde han se solstrålar smita in mellan grenarna. Med det övre ögonparet stängt och det undre kisande såg han upp mot trädkronorna och himmelen. Träden var fortfarande nakna men våren var på god väg. Det kändes i luften. Zayev tog blicken från himlavalvet och såg sig om efter en större solbeklädd fläck. Han fann en som han tyckte passade bra cirka tio meter ifrån kadavret. Där lade han sig ner och stängde ögonen. Solstrålarna värmde hans mörka päls. Det var snart tid att förlora vinterpälsen. Han tänkte på hur irriterande det brukade vara. Det fanns blå päls i princip överallt vid de tillfällena. Den blå drog ett djupt nöjt andetag. Just nu var allting väldigt väldigt bra.

Plötsligt stannade han upp mitt i jakten. Var det... Ja, det var den metalliska doften av färskt kött och blod som nådde han nos. Vargens mage kurrade och han morrade till. Han var så hungrig! Bytena var få i denna delen av skogen, och han hade inte ens fått tag på en kanin på flera dagar.
Vargen ruskade på sig och höjde huvudet, luktade i luften. När han fastställt var doften kom ifrån vände han sig fort dit och började springa. Det vred sig i magen av hunger och han slickade sig hungrigt om sina svarta läppar.
Men plötsligt ändrade vinden riktning och vargen tvingades att stanna för att hitta doften igen. Han höjde åter huvudet för att finna doften. Och ännu en gång började han följa den. Men plötsligt blandades en annan lukt med blodets. En hane var i närheten, det var han säker på, men hur långt bort var han? Vargen koncentrerade sig intensivt på den nya doften och förstod att hanen bara var några hundra meter bort. Det var vinden som gjort att han inte upptäckt det ännu.
Vargen fortsatte ändå att springa, doften av mat övervann lusten att vända om och jaga själv. Han sprang så nära köttet att han kunde se den blodiga, nästan oidentifierbara kroppen av ett rådjur ligga i en liten solbelyst glänta (?). Han smög sakta fram mot det med vingarna tätt tryckta mot kroppen då han såg den stora... Var det en varg? Han visste inte riktigt vad det var, men backade inte, trots rädslan för sakens massiva och muskulösa kropp ( han är ganska så kraftig va?). Hungern var för stark och han smög hela vägen fram till rådjuret innan han vågade kasta en blick till på varelsen.
(dåligt dåligt! IT)
(ursäkta stavfel, min dator är sönder så jag skriver på min iPhone och trycker fel hela tiden ;) )

Det ryckte till i den blå hannens öra. Han hörde att någon närmade sig i hög hastighet. En vindpust svepte med sig doften utav en främmande hanne. Zayev öppnade ett kisande öga och kastade blicken mot hans före detta måltid. En svart och grön fakarg hade tagit sig friheten att äta utav rådjurets kadaver[?]. Den björnlike stängde ögat igen och fortsatte att lapa i sig solljuset. Att någon kom och åt utav hans rester störde honom inte det minsta. Anledningen till att han fortfarande låg med ögonen stängda och till synes alldeles lugn var för att ha inte kände sig hotad utav den varg som nyss dykt upp.

En kort stund passerade och Zayev kunde fortfarande höra fakargen äta. Han öppnade på nytt ögat och såg kisande bort mot kadavret och främlingen. Han tog sig friheten att sträcka på sig och reste sig långsamt upp. För att få lite liv i sin uppvärmda men något stela kropp ruskade han våldsamt på sig. Han gäspade stort innan han med lufsande steg tog sig bort till främlingen. Cirka tre meter ifrån stannade han upp och satte sig ner på sitt ganska klumpiga vis. Det var inte lätt att sitta graciöst när ens kropp hade både varg- och björninslag men han gjorde sitt bästa.
"Smakade måltiden bra?" frågade han utav något som helst tecken på att verka vara otrevlig.

[ Ledsen om det blev lite PP där mitt i alltihop ^^' Jo, Zayev är ganska tjock och musklig c: Haha, lugnt ;D Och det bliv visst inte dåligt c:]

Terock ryckte till och såg fort upp från köttet. Den stora blå varelsen hade tyst rest sig och kommit fram till rådjurs kadavret. Terock backade ett steg och såg vaksamt på den stora blå främlingen.
- Vem är du? undrade han vaksamt och svepte sakta med svansen från sida till sida. Han gick några steg närmare kadavret och satt sig lugnt mittemot den stora blå varelsen som såg helt avslappnad och lugn ut (?)
-Och jo, det var väldigt gott... Tack jag hoppas att jag inte störde...
mumlade Han av ren artighet.
Han såg sig omkring och log smått när han såg en glad grupp med småfåglar flyga runt mellan buskarna, glatt kvittrande.

[jätteledsen för att det blev så kort :( jag har enorm it...]

Zayev noterade den vaksamma blick from fakargen kastade åt honom och det steg denne backade. Det berörde honom inte allt för mycket då han var van vid just den sortens reaktioner. Sorgligt men sant. Han fick en fråga.
"Mitt namn är Zayev, och ni? Vem är ni?"
Den blå hannen nickade lätt med huvudet för att hälsa. Han granskade främlingen lite snabbt. Liksom han själv bar denne fakarg ärr i ansiktet. Var det var som hade orsakat den andres ärr var dock oklart.

Då fakargen svarade på den fråga han själv ställt skakade han lätt på huvudet.
"Nej då, ni har inte stört."
Visst hade han kanske gärna legat kvar i solen men han hade inte blivit stört utav främlingen.
"Det är ovanligt att se en fakarg i skogen." påpekade han och nickade mot den svartes vingar.
Vanligtvis såg man fakarger i det öppna där de hade en chans att sträcka på vingarna och flyga. Att de dem fångade i en skog var ovanligt.

[Luuuugnt c:]

Terock nickade smått och lade märke till att Zayev betraktade hans ansikte (?). Han skruvade lite på sig och satte sig tillrätta, denna märkliga varelse verkade trevlig och ovanligt lugn.
- Terock, Mitt namn är Terock. Svarade han lugnt och svepte svansen runt sina ben. När den blåa varelsen påpekade att det var ovanligt för en fakarg i skogen log Terock och lade vingarna tillrätta på ryggen.
- joo, det är det kanske... Men jag älskar att vara bland träd, så jag trivs helt enkelt här. Och om jag vill flyga så flyger jag över träden. han log snett och lade huvudet på sned och betraktade zayevs ärrade ansikte.
- vad är du för något? Och hur fick du de där ärren? undrade han och kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet.
Han såg ursäktande på zayev och log smått.

Terock. Zayev lade namnet på minnet. Ett svar på hans påpekande fick han också.
"Jag kan inte säga emot er där."
Han trivdes själv i skogen. Det kunde i och för sig hänga ihop med att göra med att han blivit uppvuxen i en. Den blå noterade att den yngre hannen studerade honom. Zayev anade vad det var som var på gång. Då frågan kom fick han sina aningar bekräftade.
"Jag är till hälften helveteshund. Och angående mina ärr fick jag dem då jag slogs mot min flockledare som ett inträdesprov."
Han var fortfarande aningen fascinerad över att han lyckats undkomma med så få skador.
"Jag ser att även ni har ärr som pryder ert ansikte." påpekade han och nickade lätt mot dem.
Här gav han Terock ett val. Antigen kunde även han berätta varifrån hans ärr kom eller så kunde han välja att låta saker bero.

Helveteshund... Det hade förklarat anledningen till den blåas annorlunda utseende.
När Zayev Påpekade Terocks egna ärr kunde han inte annat än le smått.
- hah... Det är inget lika speciellt som dina, man kan säga att jag praktiskt taget gick in i en Björnhona med ungar när jag var yngre... förklarade han smått generad och skyndade sig att byta ämne.
- Du sa inträdesprov... Får jag fråga vilken flock? Han log och lade vingarna tillrätta på ryggen och klippte väntande med öronen innan han åter vände blicken mot den stora Helveteshunden framför sig när han kom på en till fråga.
- Du sade att du var en Helveteshund, men var kommer du då ifrån? nyfiken som han var kunde han inte låta bli att ställa en massa frågor om denna intressanta varelse.
En liten brungrå hare hoppade i utkanten av hans synfält, men med magen full av rådjurskött orkade han inte bry sig, utan nöjde sig med att tyst följa den med blicken undertiden han väntade på svar på frågorna.

Specielle eller inte, de ärren skulle Terco få bära med sig under hela sitt liv som en påminnelse till att han överlevt en björnattack. Det var inte många som kunde skryta med det. Framför allt inte om de hade fått dem i valpålder.
"Jag är en medlem i Devils." Zayev nickade lätt åt sina egna ord som för att bekräfta dem.
Ännu en fråga lämnade fakargens läppar.
"Jag själv är uppvuxen i Det okända. Om ni med 'du' menar varifrån min ras kommer kan jag inte svara på den frågan. Min far ville aldrig berätta det för mig." det fanns en hint utav eftertanke i hans röst.
"Jag är inte ens säker på om han minns var ingången ligger."
Det sista var inte mycket mer än ett otydligt mumlande. Han saknade sin far. Och sin mor. Zayev satt försjunken i tankar en stund innan han tillslut tvingade sig ur dem. Han noterade att Terock satt och inspekterade en hare. Den blå följde den med blicken innan den kvickt försvann mellan träden. Han såg på fakargen på nytt.
"Om ni inte misstycker att jag ställer frågan: varifrån kommer ni? Är ni från Numoori eller en plats utanför dess gränser?"

Terock log smått åt den blåa Helveteshunden och rätade lite på ryggen.
- jag kommer härifrån, men var i numoori jag är född vet jag inte.
han besvarade frågan med en kort nick och Sträckte långsamt ut sina vingar med ett svagt prassel innan han fällde ihop dom på ryggen igen och såg haren försvinna in bland träden.

Den svartgröna fakargen fuktade sina svarta läppar och vinklade öronen bakåt, mot skogen för att höra vad som fanns bakom honom då han inte vågade vända ryggen åt den, tillsynes lugna Helveteshunden- zayev.
Ett svagt knakande hördes bakifrån och han kastade en snabb blick bakåt, bara för att hinna se en röd räv springa iväg, skrämd av Terocks häftiga rörelse.
- du sade Devils va? Men De har väl inte revir här? undrade han fundersamt och undrade för en sekund vad Helveteshunden gjorde så långt från sin flock.
Han trampade sakta med tassarna i jorden framför sig och såg upp mot den nedåtgående solen.

[it -.-]

En infödd varg. Zayev nickade endast till svar. Han lade lätt märke till att Terock vinklade öronen bakåt för att lyssna. Den blå såg förbi den yngre och vred öronen framåt. Med ljudkraften förstärkte han ljuden som kom därifrån. Det fanns endast fågelsång och prasslet ifrån mindre djur. Zayev såg på fakargen igen då denne ställde ännu en fråga.
"Det är sant, vårt revir ligger i öknen. Men kan inte en medlem lämna sitt revir och se omvärlden?"
Det var inte menat att vara otrevligt även om endast orden kanske kunde uppfattas som det. Det var endast en enkel fråga.

Det omgivande ljuset började bli dämpat och Zayev såg mot himmelen och solen. Sakta började den sjunka mot horisonten. Då han kastade en snabb sidoblick på Terock såg han att denne gjorde samma sak.
"Ska vi börja skiljas åt?"
De fyra ögonen var fortfarande fästa på himmelen.

- jo, jo självklart kan man det... svarade han fort åt den blåas fråga och sträckte smått på vingarna med ett mjukt prasslande.
Han nickade smått då Zayev undrade om de skulle börja Skiljas åt, jo visst kunde dom det.
- Jaa, Det börjar bli ganska sent... Jag får väl tacka för middagen och sällskapet då.
Han log snett åt Zayev och började vända sig om för att gå.

Zayev nickade åt de ord som lämnat Terock.
"Jag får göra det samma och tacka för ditt sällskap."
Den blå satt kvar och såg efter den yngre vargen då denne började röra sig bortåt. Han hade till en början varit lite osäker angående ynglingen och hans beteende. Till skillnad ifrån många ungdomar idag verkade det som om han kunde visa artighet gentemot andra. Zayev reste sig upp och ruskade våldsamt på sig. Med stilla lunkande steg började han röra sig mot Numoorislätten.

[Vill du svara en gång till så får du göra det, annars anser jag att detta roll är avslutat c:]