Fullt utsträckt i en liten glänta låg Ataro för ovanlighetens skull och njöt av de varma strålarna. De korpsvarta vingarna glänste i ljuset, ungvargen betraktade fjädrarna och kunde inte hålla sina tankar från att vandra. Det var en tid sedan nu. De senaste veckorna hade varit ensamma, eller var det längre än veckor? Att vara utan Kangee var konstigt. Inte rätt. Den gamle korpen hade alltid funnits där, hade sällan varit sen med tillrättavisning såsom vägledning. Samtidigt som den nyfunna friheten smakade sött, förbittrades den av saknad. Även om hannen varit en strikt far hade stundvis hans stolthet och kärleksfulla sätt lyst igenom den bistra uppsynen som byggts på som tiden gått. Men hen skulle ljuga om inte hen erkände att det var skönt att slippa övertyga den dementa besten om att de faktiskt var av samma blod.
Dock skulle hen aldrig, aldrig, sluta tänka på honom med vördnad. Och den dag som energin inte längre gick till att bevisa sig värdig inför hans ande så skulle hen ha dragits sitt sista andetag. Death before dishonor.

Vita pälsstrån flög omkring hermafroditen som hen snabbt och smidigt ställde sig upp. Frambenen sköts fram som Ataro sjönk ner med bröstkorgen. Stretcha var viktigt efter att ha legat och latat sig. Men med de överböjbara lederna såg hen mest fånig ut med bakbenen nästan nere i marken.

[Weird xD pax iaf till Dhalai :3]

"Ataro, jag ser att du är fullt upptagen med dina strikta uppgifter.."

Sa Dhalai med ett skämtsamt tonläge när hon rörde sig fram mot hermafroditen. Hon var precis klar med träningen idag och hade all rätt att bara vila och vandra omkring i området. Hon fick syn på vargen ganska fort, dennes päls kontrasterade starkt mot den mörka gröna marken, lika väl som Dhalai själv syntes bland träden. Hon var den ljusaste av syskonskaran. Bara ryggen hade röda markeringar och de lysande, ständigt brinnande ögonen visade vilken ras hon tillhörde.


"Du har inget bättre för dig?"

Hon gick upp till vargen och synade henne/honom med en road blick.

[sorry, också konstigt O_O]

Svosch, svosch.. Vingarna rörde upp mer flygande päls som vargen flaxade lite avslappnat med vingarna. Hen hade känt en doft närma sig, men var inte oroad. Doften påminde mycket om Thzuki. Ett av hennes yngel var det förmodligen.
"Givetvis.." För en stund upptog en nästan förlägen uppsyn anletet. Hen kände igen denna unga tik. Men inte vid namn, faktiskt var det något av hens svagheter. Kangee hade endast lärt sin valp de äldres namn, och Ataro själv hade inte tagit sig tid att lära känna de andra flockmedlemmarna. Än. "Har inte uppfattat någon oro bland.. andarna, idag. Så tänkte vänta lite med patrulleringen av gränserna."
"Du får ursäkta mig, men jag har inte lagt många medlemmars namn på minnet." Ett ursäktande ytterst litet leende sträckte på de svarta läpparna. "Vad är ditt?"
Vingarna viktes omsorgsfullt in emot kroppen, skyddande, som den svarta blicken gled över den andres kropp, anlete. Givetvis hade hen sett en glimt av denna unga flocksyster förr.

"Givetvis..Har inte uppfattat någon oro bland.. andarna, idag. Så tänkte vänta lite med patrulleringen av gränserna."

Dhalai såg tämligen imponerad ut men valde ändå att tillägga.

"Jag skulle inte lita så mycket på vad andarna har att säga, de kan inte ha rätt hela tiden. Bättre att ta det säkra före det osäkra"

Hon försökte låta som sin mor, klok och seriös.

"Du får ursäkta mig, men jag har inte lagt många medlemmars namn på minnet. Vad är ditt?"

Flockbroderns ord fick henne att något sänka sin stolta hållning och trots hans leende mán skulle kalla ursäktande var Dhalai ganska uppretad.

"Dhalai."
svarade hon torrt och hennes eldiga blick smalnade som hon tänkte sikta in ett slag mot hannen men i sista sekunden ändrade sig.

"Försök att lära dig det på en gång, jag har ju tagit mig tid att lära mig era namn"

sa hon sedan med samma irriterade stämma.

Ataro kunde inte hålla tillbaka leendet som spred sig över läpparna. Jo visst var detta en av Thzuki. Samma temperament. Men denna lilla hona var både yngre och mindre. Inte lika stark. Ändå hade plutten mage till att dra till med kaxiga ordval. För nu fick hon hållas.
"Du bör vara lite försiktigare, Dhalai." Leendet förvreds smått, plötsligt kände den store vite någon sorts makt över att vara större, starkare. Hen hade inte tänkt på något sånt förut. Men känslan var... berusande. Dock fann Ataro denna lilla donna inte särskilt irriterande, lite kaxig, men inte mer än så. Lite liv fanns i vargen.
"Ni har er moders temperament." De svarta ögonen såg rätt in i den andres orangea. "Dock inte hennes styrka, ännu."
Öronen vreds plötsligt bakåt. Minen surnade till. Andarna tycktes surra litet sinsemellan. Som om någon beträtt Kaiwood. Dags att patrullera igen.
"Jag skall se över reviret, vill ni sluta upp, flocksyster?"

"Du bör vara lite försiktigare, Dhalai. Ni har er moders temperament. Dock inte hennes styrka, ännu"

Dhalai ryckte till och vek undan blicken när den bevingade vargen mötte hennes flammande blick med sin egna svarta.

"Jag skall se över reviret, vill ni sluta upp, flocksyster?"

Hon såg upp mot honom igen när hans blick blev allvarlig och sur men skakade på huvudet.

"Jag vill inte hålla upp dig mer än det behövs Ataro men jag letade upp dig för att be dig om en tjänst. Jag vet att du håller på med andar och magi och jag ser att det är bara du som skulle kunna hjälpa mig."

Dhalai kände hur hon korsade den förbjudna gränsen men att stanna och hejda sig var det inte något hon kunde göra nu.

pet

pet