De hade flugit en bra bit nu, och något sade honom att de kom närmare och närmare sitt mål.
Han såg på den sårade fakargen vid sin sida. Kanske de borde stanna och vila snart?
- Valoria, sade han med hög röst för att överrösta vinden som susade i deras öron och de dova ljuden från deras vingslag.
- Vi kanske borde stanna och vila snart? Jag tror att vi är ungefär halvvägs nu, fortsatte han och flög upp bredvid den mindre honan.

Han var inte sen på att följa henne ner till klippan och landa mjukt på kanten.
- Hur mår du, Volbara? undrade han och såg bekymrat på hanens sår.
Än en gång vandrade hans tankar till Chica, hans dotter med helande krafter. Dom hade verkligen behövt henne nu. Eller någon annan helare för den delen, så länge Volbaras sår blev omskötta, eller i bästa fall helade.

De mörkblå vingarna bar henne högt uppe i skyn.

Hon red med lätthet i vindarnas behagliga vågor, flöt med dem och följde deras framfart över himlavalvet. Här uppe var hon osårbar och utom räckhåll för de markbundna.

Ett genuint leende vägde på hennes läppar.
Dagar som dessa så fanns det inget bättre än att ta sig en tur i det vackra blå och därefter lägga sig till ro för att sola. Men redan nu badade det tvåfärgade gråblodet i solens värmande strålar. Auzora riktigt nöjt av den värme som den mörka pälsen absorberade och samlade inom henne.
Med ytterst små marginaler seglade den nätta tiken neråt mot bergsväggen och siktade in sig på en klippavsats längre ner, en som var klädd med solens ljus. Men så snart hon påbörjat sin landning så fångar hon upp tre stycken skepnader med sin ljusblå blick, tre som gav en stark kontrast till bergets färglösa fond.
De långa öronen riktas stelt åt främlingarnas håll, med en viss nyfikenhet som bubblat upp inom henne.
Trots sin skarpa blick så hade hon svårt att avgöra om de tre var bevingade. Avståndet mellan dem var stort, men ändå kändes det som en omöjlig uppgift för någon som var markbunden att ta sig upp till den höjd som de befann sig på, om de inte bar på krafter som gjorde en klättring möjlig. Men det hela var bara en långsökt tanke i hennes skalle.
Självklart var det Fakarger eller bevingade gråblod som hon beskådat.

Auzora ger den klippavsats hon tänkt använda som vilo- och solplats en kort blick. Hon förstår egentligen inte varför hon ens överväger tanken på att hälsa på främlingarna. Vad skulle hon egentligen få ut av det? Ingenting. Ingenting alls faktiskt.
Det var bara ännu en dum tanke som genomsyrade hennes trånga skalle.
Hon suckade högt och svängde irriterat på den korta svansen. Hon var verkligen ett hopplöst fall.

Vindarna dansar runt om henne.
Det finns inga bekymmer i världen som kan få dem på dåligt humör. Dom lever för stunden, i nuet. Låter inget stoppa dem.
För tikens ögon är vindarna osynliga, men de finns ändå där med henne och kommer aldrig någonsin att lämna hennes sida. Vindarna är hennes trygghet och lugn. Hon kan alltid lita på dem, för de säger inga lögner.

Irritationen som brutit ut inom henne tappas på kraft och flyter ut i en sjö av ingenting, tills det att den inte längre existerar.
Ett vagt leende smyger sig fram i hennes anlete. Hon känner hur vindarna dansar i pälsen och bland fjädrarna. Hur de försöker muntra upp henne med sitt vänliga sätt, och de lyckas.

"Seså. Skulle ni vara så vänliga att ge mig främlingarnas dofter?"
Frågan är varsam, som alltid när hon tilltalar elementet.
En lätt vind puffar till henne i sidan och försvinner bort mot de främmande vargarna.
"Tack."
Hon ler varmt.

Auzora behöver inte vänta länge förrns främlingarnas dofter uppenbarar sig klart framför henne. Men något får henne att snabbt lyfta blicken mot de tre suddiga figurerna, och lägga de vadderade öronen bakåt.
Doften av blod.
Direkt uppstod en dispyt mellan förnuft och känsla inom henne. Orsaken till denna doft kunde vara många, väldigt många.
Men för en gångs skull överväger hon att faktiskt följa sin känsla. Ta sig bort dit och om någon var i behov av vård, så kunde hon alltid hjälpa.
Det hade ändå varit hennes uppgift en gång i tiden, och hon var väl lärd inom sin konst.
Ja, det var väl på tiden att hon faktiskt tog tag i något, och kanske att något gott kunde komma ur det.
Auzora nickade vagt för sig själv och satte av mot främlingarnas riktning.

[Ni får ursäkta längden x'D]

"Främling."
Valorias ord fick honom att rikta blicken uppåt, och han fick syn på den främmande vargen. Utan ett ord gick han en liten bit framför sina flockmedlemmar och fällde ut vingarna till hälften i en skyddande position. Var vargen fientligt inställd skulle han skydda dom med sitt liv, så mycket betydde flocken för honom. Även om de nästan precis träffats.

När främlingen kommit närmare tog han till orda.
- Vem är du, främling? undrade han vaksamt och sträckte på nacken för att granska främlingen noggrannare. Det var först när han verkligen såg på henne han såg likheterna med ett kattdjur. Hennes utseende fick honom att för en sekund tänka tillbaka till mötet med Azazel, det stora, bevingade lejonet, innan han fäste blicken på den flygande honan.

Känslan av obehag kröp närmre och närmre inpå Auzora, det var ytterst sällan hon beblandade sig med en varg åt gången och antalet som stod framför henne var tre.
Hon svalde hårt. Men med stor beslutsamhet som överröstade obehaget inom henne, om än synnerligen lite, så tog hon sig fram till den klippavsats där gruppen av de bevingade vargarna höll till.

'Främling'

Auzora lät vingarna hålla henne svävandes, en kort bit ovan klipphyllan. Den blå blicken betraktade den lilla skaran, en och en åt gången, i tystnad. Att hon kände sig underlägsen i denna situation var väl inte direkt en överdrift.
Den jättelika svarta hannen vecklade ut vingspannet till hälften, beskyddande för de andra två mindre fakargerna i gruppen. Auzora ryckte till och var påväg att blotta den främre tandraden, men hejdade sig, och mötte istället den stores blick med sin egna ljusblåa. En färg som gav en stark kontrast till den mörkgrå pälsen hon bar.
"Främlingar." Konstaterade hon med en varm ton. Trots obehaget i hennes bröst så lyckades hon hålla rösten stabil.
"Vinden förde med sig doften av blod från eder grupp."

Det var den vite hannen, den som den ljusblå tiken så beskyddande hade ställt sig framför. Men nu var de båda i skym undan efter att den svarte placerat sig snett framför dem.
"Jag är Auzora, dotter till Keelah. Jag bär med mig läkekraft och den växlande vinden." Hon sänkte huvudet i en vänlig och hälsande gest, och sträckte sedan på halsen igen. Hennes utseende och sätt gav henne en mycket elegant framtoningen.

Han lyssnade noga på tikens ord, och då hon nämnde hennes krafter kunde man ana en svag glimt av lättnad i hans ögon. Hon var en helare, precis det dom behövde.
Utan att tveka tog han några steg bakåt så tiken, Auzora skulle få plats att landa.
Han fällde in vingarna för att inte slå Valoria i huvudet med dom när han ställde sig bredvid henne.
- Du har tillstånd att landa, Auzora. Vi behöver nog din hjälp. sade han med en liten nickning.
- Mitt namn är Terock, detta är Valoria och Volbara. Tillsammans är vi flocken Volantis. Direkt efter att han presenterat dom blev han irriterad på sig själv för den osmidiga presentationen.

Han kastade en snabb blick på Volbara. Han skulle verkligen behöva Auzoras hjälp.
- Som du ser, Auzora, så är Volbara skadad. Skulle du kunna tänka dig att hjälpa honom? undrade han och gick rakt på sak istället för att dra ut på fakargens lidande. Han var inte så säker på hur ont Volbara hade, men om såren inte togs om hand skulle de bara bli värre.

[visste inte heller vad jag skulle skriva x) Auzoras tur ^^]

Auzora nickade lätt och med ett nyfunnet lugn som tydligt speglade sig i hennes anlete. Så upphörde hennes vingars flaxande och de kattlika framtassarna tog i bergsgolvet under henne med en knapp hörbar duns.
Direkt efter sin landning så fästes de avsmalnade pupillerna mot den vite hannen, i samband med att vingarna fälldes ihop och lades i sin position intill hennes sidor. En frisk vind drog fram genom gråblodets nack-fjädrar och fortsatte sedan ut bland flockmedlemmarna, vänligt smekte den sig mot var och en av de tre fakargerna innan den steg uppåt.
Detta fick Auzora att lätta på smilbanden och tyst för sig själv tackade hon elementet för dess medverkan. För gråblodet så var alla element, stora som små, lika levande som vilken annan varelse i Numoori. Tyvärr var det bara en ovanligt liten skara vargar som lärt sig att se det, då de saknade kunskapen och viljan att jobba tillsammans med sitt element istället för att enbart styra det.

Tiken sträckte på nacken och tog några lätta steg fram till den skadade, rödögde.
Det fanns inte längre någon tvekan i tikens ljusblå blick. Hon var säker på sin uppgift. Många år hade passerat sen den dagen då den incident som förändrade hela hennes livssituation, inträffat. Nu var tiden inne för henne att glömma sitt förflutna och bara se framåt istället.
Auzora ställde sig alldeles intill den vite och mötte hans röda blick med sin egna, nästan stirriga blick. Hon synade honom för en kort stund innan de blå sänktes i höjd med det kraftiga såret som blottade sig över hans bröstkorg. Ett rejält sår som fortfarande sipprade ut färskt blod.

"Lägg dig." Beordrade hon utan att möta hannens blick. Om han ville ha bästa möjliga vård så var han tvungen att lyssna till hennes minsta vink.

"Slut din röda blick och försök att slappna av så gott det går."
Utan någon som helst tvekan i sitt sinne så placerade tiken sina framtassar varsamt mot sidan av den vites buk. Hennes vingar vecklades ut en aning för att hon skulle kunna hålla balansen bättre och slippa lägga någon större tyngd mot hannens sida.
Snart steg ett vagt nynnande upp ur Auzoras strupe. Det var en behaglig hymn som spelade på hennes stämband, behaglig och underligt rogivande. En sång som hon lärt sig under sina unga år och som gått i arv mellan Numooris helare i generationer.
För att lyckas med att hela en annan individ så var det viktigt att skänka denne ro och tillit för sin helaren. Speciellt nu när hon inte använd sin kraft på länge och inte mer än på sina egna småsår. Att hela sig själv var ingen större konst men att hela någon annan kunde kräva stor koncentration och kunde dränera mycket kraft  från sin utövare, beroende på skadan.

Auzora lät sin blicka svepa över de andra två innan hon slöt sina ögon. Det fagra ansiktet tog ett fokuserat uttryck och snart sköljde en våg av värme över Volbara.  Trots sin fokus så fortsatte gråblodet att nynna, melodin tog fart och så gjorde även vinden runt omkring dem. Den ven ljudligt och drog i päls och vingar på de betraktande fakargerna.

Stillsamt satt hon där. Några minuter hade passerat men ännu kunde man inte se några större skillnader på varghanens skador. Blodet hade slutat sippra från det största såret över hans bringa men de var det. Melodin hade sakta börjat tona ut och vinden hade slagit sig till ro.
      
Hennes nynnande hade dött ut och nu kunde man se ändringar i hannens skador. Såren började varsamt sluta sig över hans kropp och de mindre var nu fullkomligt helade, det enda som syntes där dom nyligen befunnit sig, var ärr.
Tillslut kunde man också bevittna hur såret över hans bröstkorg sakta växte ihop och slöt sig, där låg nu istället ett rejält ärr som vittnade om den skada som legat där.
Vid det här laget skulle Volbara känna sig vitaliserad. Hans sår var nu helt läkta  men han skulle ändå behöva få sig sig rikligt med vatten för att återställa kroppens balans efter sin blodförlust. Gråblodet slog upp sin ljusblå blick och andades tungt. Hennes ögonen var glansiga av utmattning.
Hon tog bort tassarna från hannens sida och backade två steg för att ge han utrymme och för att själv kunna lägga sig ner mot klippans svala yta.        

Terock tog ett varnande steg mot tiken när hon lade tassarna på Volbara, men backade nästan direkt igen. Hon verkade veta vad hon höll på med, och hon var inget hot.

Han stod stilla och såg på och följde honans minsta rörelse med blicken. Han hade sett både Chica och Fallulah hela tidigare, men aldrig på det sättet.
Han fann det mycket intressant. Till en början var han skeptisk, men när hon sedan slutade nynna kunde han se hur sårens kanter läkte ihop och endast lämnade ärr efter sig.
Han hade sett det så många gånger förut, men blev lika hänförd varje gång.

Han gick långsamt fram till Auzora när hon lagt sig ner.
- Tack så mycket, Auzora. Finns det något vi kan göra för dig som tack?

[Har noll koll på ordningen x) Vems tur är det? ]

Hennes andetag var tunga. Krafterna hade sinat och kroppen sa ifrån, just nu behövde hon bara få vila en smula för att kunna återhämta sig.
Auzora lyfte sin blick mot den stora svarta hannen när han tilltalade henne. Ett vag leende lade sig över hennes läppar, mer orkade hon inte förmå att framkalla i detta nu.

"Nej. Jag begär inget i återgäldning." Hennes blick skiftade mellan de tre flockmedlemmarna. Den svarte hanens beskyddande sätt för de övriga två var fascinerande.
Hon hade själv vuxit upp i en flock, men hade blivit utslängd, för en orsak som hon då inte kunde kontrollera, under hennes yngre år och blivit lämnad att föra för sig själv. Man kunde tycka att hon borde ha sökt upp en ny flock att bli medlem i, men hon hade helt enkelt inte vågat.

"Men kanske..." Hon tvekade och vände bort blicken.
Nej, fick de reda på vad hennes kraft egentligen var kapabel till så skulle de sky henne som hennes ledarinna gjort den natten. Tiken svalde hårt. Sanningen var den att hon var less på att leva ensam. Visst träffade hon någon enstaka varg då och då, men det var inte samma sak som att vara del av en flock.
I en flock så känner man tillhörighet och man har en egen identitet. Där är man någon som har en uppgift att utföra, beroende på ens kvalifikation.
Hon fuktade den torra nosen och lät sin blick åter sväva över de tre fakargerna.
"Er flock, vad står den för?" Det var en allmän fråga riktad till alla tre.

hennes fråga fick honom att veka, men med en snabb blick på Volbara och Valoria berättade han vad han hade funderat lite på.
- Vi har inte riktigt hinnit diskutera det än, men jag tänkte att det bara ska vara en flock för bevingade vargar och att vi ska stå för fred i nummori. Så något i den stilen, sa han och satte sig ner en liten bit från den bevingade helaren. 
- Är du intresserad av att göra oss sällskap? undrade han förhoppningsfullt med blicken fäst på Auzora. 
- Vi skulle nog behöva någon som dig, tillade han leende och såg menande på Volbara med ett snett leende. 

[skrev ett jättelångt innan, men så startade datorn om sig själv och allt försvann >.<]