Hon svepte till med den korta svansen och slog till ett av de stora, exotiska bladen från en buske. Ljudet när lite vatten som samlats på den föll ner på marken fick henne att rycka till, förvånad över ljudet av så mycket vatten. Skogen hon vandrat in i var långt ifrån lik de skogar hon vistats i innan, och varje djur och växt hon sett var av sorter hon inte kände igen. Det fick henne inte att bli skrämd, utan bara förvånad och nyfiken. Världen hade så många platser som inte hade sin like någon annan stans, och hon ansåg att den skogen hon vandrade i just nu var en sådan plats.

En fågel gav till ett högljutt, hest skrik, och hon hann precis lyfta upp huvudet för att se den lyfta iväg, en färgglad fågel med liten, orange näbb. Vacker till utseendet, men dens läte var inte lika vackert.
Hon njöt av den fuktiga luften, den varma temperaturen, men mest av alla växterna omkring henne. Det fanns så många, alla för henne nya och med andra egenskaper, och hon älskade det. Det skulle vara intressant att försöka låta en sådan växt växa upp någon annanstans än just i Kwazatri. Den skulle vara så unik och speciell, bara för att den skulle växa någon annan stans än där resten av dens artfränder växte. Växte den här, bland alla de andra, var den bara en i mängden.

[Paxx till Kaine =)]

Den stora sandfärgade hanen vandrade ensam genom kwazatri. Han har sedan länge kommit fram till att denna plats påminner honom mest om livet under vatten. För fuktigheten är så hög här. Och fukten drar sig extra mycket till honom. Så det ser ut som att han just har klivit upp ur havet. Luggen ligger klibbad mot hans panna och hanen stannar upp för att ruska av sig överflödet av vatten. Det skvätter åt alla håll. Det blir bara lättare och lättare att hålla tillbaka havsformen. Han brukade förvandlas bara tassen kom i kontakt med vatten förut. Men han har lärt sig kontrollera det. Och fenorna är bara i vägen på land.
Öronen klipper till på huvudet och han ser sig omkring innan han fortsätter röra sig framåt. Han har upptäckt främlingen. Han kan känna dennes rörelser i fukten omkring denne men även på vattenflödet i kroppen. Alla levande ting består till viss del av vatten. Även vargar. Så det är åt främlingens håll som hanen nu styr stegen. Han är mer vaksam mot främlingar än vad han var när han var yngre. Och traskar det in främlingar på reviret är det alltid viktigt att undersöka. Även om IA inte är så hårda när främlingar traskar in på reviret. Men Kaine vill alltid undersöka i alla fall.

[Skumt svar av mig. x3]

Hon höjde huvudet, vädrade i luften. Skogen var full av nya dofter, men hon kunde ana en doft som hon kände igen bland alla de nya. Varg. Nyfiken såg hon sig omkring, för att försöka se var den andre var, men hon såg inte särskilt långt omkring sig för alla växter. Ibland kunde faktiskt de vackra tingen vara i vägen.
Men hon kände doften, så hon styrde sina steg ditåt. Hade hon tur kunde den andre vara vänlig, och inte någon av de där som höll så hårt på sina revirsgränser att de attackerade utan att ha utbytt ett ord med henne. För säkerhetens skull såg hon till att vara redo att kasta sig åt sidan för att undvika en attack.

Hon svängde runt ett metertjockt träd där doften från vargen var starkare. Den andre verkade inte smyga eller likande, som om han försökte gömma sig, utan mer som om han gick rakt mot henne, men hon kunde inte veta säkert. Med ett slag med nosen åt sidan knuffade hon undan ett blad som skymde hennes sikt, och möttes av främlingen som ägde vargdoften. Han stod bara ett fåtal meter ifrån henne, var på väg åt just det håll hon var, precis som hon trott. En sandfärgad hane med blågröna [?] ögon och tecken.
"Hej," sa hon, så förvånad över att han varit så nära utan att hon märkt det att hon glömde bort de vanliga hälsningsfraserna hon brukade hålla sig till. Hon hade inte trott att han var så nära, ett tiotal meter till bort i alla fall hade hon trott.

Hanen luktar mer hav än varg. Men havslukten dämpas väl i all fukt här i kwazatri. Han fortsätter framåt och lägger kvickt märke till att främlingen styr sina steg åt hans håll. Öronen står spetsade framåt och den havsblå blicken söker för att få syn på päls mellan den täta växtligheten. Det vill säga om främlingen nu har päls. Hanen har mött så många underliga vargar under sitt liv att han sällan blir förvånad längre. Snart får han än dock syn på något grått mellan några stora hängande löv. Han stannar upp och den havsblå blicken vilar på tiken som kliver fram.
"Goddag". Hälsar han henne.
"Vem är du?". Hanen är inte den som är direkt blyg eller tillbakadragen och väntar på att andra ska tala först. Han är talför och levnadserfaren helt enkelt. Han studerar tiken där hon står en bit framför honom.

[Kort igen. -.- Försöker som sagt få tillbaka rolllusten igen så det blir lite hackigt ock kort nu. x3]

Hon var fortfarande lite förvånad när hon svarade på hans fråga.
"Jag är Faye, en flocklös vandrare." Hon nämnde både sitt namn och att hon var flocklös, som en artighetsfras. Det var enligt henne nästan självklart att berätta om vilken flock man tillhörde när man stötte på en ny person, om man inte hade någon riktig anledning till att dölja den.

"Och vem är du?" Kunde hanen tillhöra en flock som hade sitt revir i den här exotiska skogen? Han var så självsäker och betedde sig som om han visste exakt vad han gjorde där, så det verkade nästan som det. Kanske hon hade inkräktat på deras flocks revir? Vad fanns det att göra då? Frågorna i hennes huvud var många, men samtidigt kändes det inte som om hanen var särskilt arg eller hade tänkt attackera. Men man kunde ju inte vara säker.
Fukten i luften här fick hennes päls att krusa sig i topparna, men det var samtidigt ganska behagligt med så mycket värme.

Faye. Ingen han stött på förut. Kaine brukar vara bra på att känna igen utseenden. Men denne känner han inte igen till vare sig namn eller utseende. En främling med andra ord. Öronen klipper till på hans huvud och han studerar henne.
"Mitt namn är Kaine. Av Isil Anar". Namn och flock. Han står kvar där han står.
"Den här skogen är vårt revir". Han varken agerar eller talar som om det vore något fel att hon befinner sig på reviret. För som sagt. IsilAnar är ingen flock som strängt vaktar sina gränser och straffar alla inkräktare med döden. Kaine ser bara på tiken. Med en lätt nyfikenhet.
"Vad för dig till dessa marker?" Frågar han för att ta reda på mer. Om tiken är flocklös skulle det inte sitta helt fel att försöka värva henne till flocken. Men först ska han se om hon skulle passa.

Isil Anar? Det var en flock hon inte hört om innan, men om de höll sig i de här områdena som den havsluktande vargen sa var det väl inte särskilt konstigt. Hon var trots allt inte bekant med de här miljöerna.
"Jag bara vandrar omkring lite grann. Den här skogen fascinerar mig, det finns så många växter här jag aldrig stött på innan. Det är vackert." När hon talade drogs hennes blick runt dem, betraktade regnskogen. Det var sannerligen vackert. "Det är ett fint hem ni har, men jag antar att ni inte vill ha en massa främlingar springandes här va?" Hon log fortfarande, men lite mer ursäktande än innan. Hon gillade inte att stöta sig med någon, särskilt inte på deras eget revir, så hon ville helst inte vara i vägen för deras flock. Om de inte gillade att ha främlingar på sina marker skulle hon självklart gå, men annars så skulle hon gärna stanna här lite till. Som sagt, skogen var vacker, och hon skulle gärna tillbringa lite tid med de olika växterna som fanns här, både att 'tala' med dem och att försöka skapa kopior av dem. Det skulle vara roligt att se en blomma från regnskogen växa i någon av de mer nordiska skogarna i landet.

Kaine är död och Faye kommer snart följa i hans fotspår och dö hon med, så kallar det här rollet för AVSLUTAT<3