Blicken var fäst i fjärran. Bort över slättens tillsynes oändliga vidder. Men han visste, med all säkerhet, att de hade ett slut. Precis som allt annat. Han stod där, tveksam, utlämnad. Var det verkligen smart av honom, var det ett bra val? Han visste inte längre, men ändå så kunde han inte lämna platsen, följa efter i de fotspår han alltid vetat att han skulle följa. Han hade stått där i timmar, bara stirrat ut efter dem, som om han väntade sig att åtminståne en, en enda, skulle vända om för att övertala honom, vända om för att försöka få med honom igen. Men han visste att det inte skulle hända. Fadern hade redan försökt och de alla hade accepterat hans val, även om han inte trodde att alla förstod det.
Den turkosa blicken lämnade åter vidden, utan att han rörde på resten av kroppen, och han blickade mot ken-yak. Mötet låg etsat i hans sinne och han kunde inte glömma hanen.
Ett leende klädde läpparna vid tanken på Ninäd och en värme sped sig inom honom. Länge hade han förnekat det. Förnekat sig värmen vid tanken på hanen, men med tiden hade han insett, utpptäckt, att det var något han inte kommit undan, något han inte ville komma undan.
Han hade först trott att det var fel på honom, varför kände han så inför en hane? Brukade inte hanar känna så inför honor? Men nu hade han accepterat det, även om fadern inte visste än. Han ville vara säker på Ninäd först, säker på att han skulle möta honom här. Han log igen.
Men smtidigt ville han följa med Qu, bevisa sig vara värdig dem, så som han länge önskat. Ville vara där och lära känna den systern han återfått. Den han träffat kort efter mötet med Ninäd.
Det hade hänt mycket den senaste tiden. Mycket han hade problem med att ta in, Achilles var tillbaka, men Mivria hade lämnat dem. Det hade tagit hårt på honom när han insett vad det varit som tyngt henne sen flockmötet, han hade redan då, vid mötet, kännt viss sorg över att hon inte var ledare längre, att han inte skulle få stå bakom henne vid frontlinjen, men aldrig hade han kunnat tro att hon skulle lämna dem. Sen var det all planering, där han för första gången gått emot och framgett sin avsikt att stanna.
Fadern hade såklart satt sig emot till en början, kanske för att Sirocco utformat orden fel, en massa förklaringar, och löften senare, stod han nu här, ensam kvar efter att flocken lämnat platsen. Snön låg över hans tassar och hans blick låg på tassavtrycken. Tillslut suckade han.
Solen höll på gå ner och han visste at ingen skulle komma efter honom, det hade redan gått timmar och det hade aldrig egentligen varit något att vänta sig. Han suckade ännu en gång och röde på de stela lederna för att återvända till revirets hjärta, men var det verkligen deras revir nu? Han bestämde sig för att så länge han fanns där så skulle reviret skyddas och hållas som deras.

[Vänligen svara inte i detta Roll]