Karg tiken sprang ryckigt och orent, hon plågades av ett sår på sin bakre, vänstra höft som varje gång hon tog i rusade smärtan från höften och hon kämpade för att fortsätta springa. Kanske var det den lilla kargen som hon bar i sin mun som fick henne att fortsätta att springa. Den lilla valpen kved lätt i den skumpiga farten som modern sprang i och hon visste att hon inte skulle kunna fortsätta länge till. Det var inte det att modern valde just denna lille att rädda från det öde som väntade. Nej, denna lille var den enda hon kunde få tag i, vad som hände med det andra var osäkert. Den lille kargen hade inte ens öppnat ögonen, något olikt sina syskon som börjat försöka. Han var svagast av dem alla och kanske var det därför hon fått tag på honom innan hon sprang iväg. Den hon hade litat på hade vänt sig emot henne. Tagit hennes ungar. Hon kunde inte höra mycket runt omkring, endast hennes hjärtslag, hennes andetag, fotstegen från hennes tunga gång och de små ljud som den lille kargen gjorde. Vinden som rörde sig runt träden kunde hon inte höra, fåglarna som flög runt i trätopparna existerade inte för karg tiken.
Hon blev snabbt tröttare, varje steg var ett kraftantag tills hon föll till marken. Benet bakom henne rykte till och endast några sekunder gick innan hon åter ställde sig upp. Fortfarande med den lilla kargen i munnen. Den lilla vita kargen hade ett par små fjun som stack ut och var färgad lite lätt med bruna sträck i ansiktet och på baken. Tiken var glad in i det sista, för även om den lille bara hade till viss del ränder, så var han så lik henne och inte fadern. Fjädrarna var en sak, men utseendet. Det var hennes son, skulle alltid vara och hon skulle inte låta honom ta hennes son ifrån henne, så hon gömde honom. I en buske, vid en sten med en liten annorlunda form som hon hoppades att hon skulle minnas, om hon någonsin tog sig tillbaka. Vid kontakt med marken så började den lille att ge ifrån sig små ljud.  Kargtiken kunde känna hennes hjärta nästan brytas av där hon stod. Hon log lite försiktigt och slickade den lilles huvud där en ensam liten fjärder långsamt växte och hon talade med mjuk, sjungande och väldigt ledsam stämma.
"Hush now, dont you cry, mamas only gone for a moment. When you wake up, I will be back so sleep little baby, sleep." Tiken såg den lille gäspa till och lämnade snabbt platsen när den lille var tyst. Hon fortsatte att springa tills hon föll, utmattad och tills hennes jägare kom ikapp.

Den lille låg stilla en stund. Men det blev kallt och han var hungrig. Han visste inte vad han skulle göra då han var endast var en liten, liten valp så instinkten kom ikapp och han började långsamt att skrika efter sin mamma. Ville ha henne nära, känna värmen, innan han tynade bort. Små läten lämnade honom, de blev högre desto längre tid det tog och de lät tyst från busken med en förtvivlad ton i sig. Den lille valpen visste inget av vad som hände, vad som hade hänt och vad som hända skulle. Allt han ville var att må bra, det var allt hans instinkt ville. Full mage och värme.

[Soorry, om det är dåligt.. >..< ville mest beskriva vart på ett hum han är och hur han kom dit, som en liten historia som ingen kommer veta ändå c: ... för det är alltid lika trevligt.. XD Han är bäbis, så allt från hans perspektiv är, well.. Tekniskt sett är det int hans perspektiv XD .. han är ingen superbäbis.. mer tvärtom...]

[Varnar på förhand för ett löjligt långt inlägg.]

Bakom de viskande träden rörde sig morgonsolen långsamt över horisonten. Bland kronorna drillade redan alla skogens fåglar, sjöng med klara eller kraxande stämmor. Luften var ljum trots den tidiga timman, och den lätta brisen som sökte sig ned bland trädstammarna var sval. Ett lätt dis rörde sig genom luften precis ovan mark, men skulle snart skingras av solens värme och brisens lätta flykt. En vacker plats.
     Det var länge sedan hon hade rört sig runt något som kunde kallas revir. Visst hade hon under åren passerat andra flockar, men inte sedan hennes familj lämnat den här världen hade hon befunnit sig på ett revir. De Vita hade bott på många platser, men alltid bara tillfälligt. De hade varit jägare som följde det de jagade. Men när flocken varit sårbar hade de dragit sig undan och stannat för att valpar skulle hinna växa eller sårade skulle få tid att vila. Hon hade inte tänkt så mycket på det då – det hade varit en självklarhet – men sedan hon satt det hela i rullning igen hade tankarna kommit åter. Oavsett hur det blev i framtiden så kunde de inte, och skulle inte, röra sig nu. Inte mer än runt det område som de långsamt kom att kalla revir. Ett hem. Även om det inte var starkt markerat eller utmärkt än så var det vad det var.
     Tankarna hade hindrat henne från att sova. Efter att ha legat still länge utan sömn hade hon valt att vandra en kort sträcka. Hon skulle inte få någon ro genom att ligga kvar, och tänkte ändå bättre när hon gick. Det fanns mycket som hon stördes av, tankar och känslor som oroade, och minnen som vägrade sluta spela i hennes bakhuvud ens när sömnen kom. Hon skakade på huvudet medan hon gick. Stegen var långa och lugna. Svansen hängde avslappnat bakom henne och blicken rörde sig över området. Det fanns för mycket som hon inte ville tänka på, och lika mycket som hon behövde tänka på.
     För inte mer än några timmar sedan hade skogens sällsamma lugn störts av främlingars närvaro. I nattens dunkel hade Dimitrijs redan flackande tankar stelnat till och hon hade stått stilla länge innan hon kunnat andas och fortsätta framåt. Sinnena, vilka de än tillhört, hade varit lika levande som hennes eget, och på väg bort. De hade varit för långt bort för att hon skulle känna mer än så, men hon hade valt att inte följa efter. Nu, när morgonen ljusnade, hade en annan närvaro hängt sig fast i ytterkanten av hennes medvetande när hon sträckte sinnet över platsen. En liten närvaro. Inte ens i det lugn hon svepte sitt sinne och sina tankar kunde hon helt hålla undan de känslor som trängde sig genom murarna. Något var fel. Hon hade styrt stegen mot sinnet så snart hon upptäckt det. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev närvaron, och redan innan hon fångade doften med nosen och kunde uppfatta de klagande ropen visste hon vad det var. Hennes hjärta sjönk.
     En valp. Inte mer än en valp. Knuten som redan spände i hennes bröst hårdnade. Den var ensam. Där fanns inga tillhörande sinnen så långt hon kunde nå, inte annat än de hon redan kände igen.  Hon höjde huvudet och fäste blicken i den riktning som valpen fanns i. Det fanns dofter i området som vittnade om att där hade varit andra vargar, men de hade lämnat platsen för åtminstone några timmar sedan. Kunde de ha varit de sinnen hon känt? De främlingar som skyndat bortåt? Medan hon närmade sig drog hon tillbaks sinnet till det närmsta området, sökte bland djuren efter rovdjur och asätare. Tankarna som passerade genom hennes huvud blev snabbt mer oroliga. Hur länge hade valpen varit ensam? Vems var den? Varför var den ensam?
     Snart nog kunde hon se den plats där valpen fanns gömd. Hade det inte varit för sinnets närvaro så hade hon inte kunnat veta precis var den befann sig utan att först söka doften och ljudens källa. Men gömstället vad oskyddat. Där satt kråkor och kraxade i träden. Bland skuggorna lurade andra djur, men de drog sig undan när hon högg mot dem med sinnet, skickade mentala stötar för att skrämma dem från platsen. Omedvetet spände hon vingarna en liten bit från kroppen som för att se större ut. Med sänkt huvud tog hon målmedvetet stegen mot den sten som sinnet låg invid, endast för att stanna upp precis innan hon kunde se valpen. Den skrek, små hjälplösa skrik på en förälder. Små rop efter en moder som inte fanns där. Hon hade hört sådana rop förut, men aldrig så desperata. Hon hade hört det hos fränders och familjens valpar, från sina kusiner när de varit små, från släktingars kullar. Hon skulle ha hört det från sina egna om de någonsin fått ett liv. Det skar inom henne, rev i hennes själ. Det var inte rätt.
     Hon bet sig själv i kinden, backade ett steg och såg sig omkring. Vad skulle hon göra? Vingarna sänktes så att knogarna placerades mot marken. Tungan fuktade oroligt nosen. Vad i gudarnas namn skulle hon ta sig till? Valpen kved, och Dimitrij sänkte blicken till busken den låg i. Knuten i hennes bröst vred sig som om den försökte möblera om i hennes inre. Sakta tog hon ett nytt steg framåt och sänkte kroppen för att se in mellan stenen och busken. Öronen låg hårt pressade mot hennes huvud och ansiktet var spänt när hon fick syn på den lille varelsen som låg där. Det var en ljus valp, vit med få mörkare mönster. Dess kropp tjock och valpigt rund, med ett brett huvud och deformerat kort men bred nos. Trots att hon inte sade något, och trots att hon inte mer än såg på den, så dämpades gnyendena för en stund som om den visste att någon fanns där. Som om den trodde att den försvunna föräldern återvänt. Men när Dimitrij inte rörde sig närmare steg istället ropen. Valpens doft stack i hennes nos, dess röst stack i hennes hjärta.
     Utan att släppa valpen med blicken sänkte hon kroppen till marken. Huden mellan ögonbrynen lades i djupa veck när de drogs ihop över ögonen. Sinnet sköts ut åt sidorna på nytt, ut så långt hon kunde nå i hopp om att finna vem valpen tillhörde, men där fanns ingen. Inte någon som den kunde tillhöra. Hon grymtade lågt och vände nosen mot trädkronorna. Bakom dem hade himlen redan blivit ljusare.
     ”Jag kan inte”, viskade hon lågt. Valpen fortsatte att skrika med liten och hes röst. ”Jag…” Hon såg på den lille. En liten hane. Han var inte vacker, och skulle troligtvis alltid ha ett deformerat ansikte. Sedan han lagt märke till hennes närvaro hade han långsamt, i sin blinda värld och på tjocka ben som inte kunde bära kroppen än, börjat att röra sig mot henne. Hon visste inte om hon ville skratta eller gråta. Hon kunde inte lämna den där. Det gick inte. Men hon kunde inte ta hand om den. Försiktigt sträckte hon huvudet mot den lille, varpå den kämpade framåt med större ihärdighet. När hon vidrörde den med nosen blev hon kall inombords. Den var skrämmande kall.
     Utan att bry sig mer, utan att lyssna till allt som skar och värkte i hennes hjärta grep hon försiktigt om valpens kropp med tänderna och tog den till sig. Dess gälla pip tystnade när den fann sig i hennes långa, varma fäll. Hon kurade ihop runt den, med svansen över sina tassar och ena vingen delvis utfälld som ett tak för skydd mot den svala brisen. Hennes kropp skakade när hon desperat försökte återuppbygga lugnet och skjuta undan de svallande känslor som kastade sig över henne. Sorgen och saknaden kändes som om den skulle dränka henne. Nej, hon kunde inte ta hand om valpen. Men hon kunde kanske rädda den.
     Hon sköt ut med sinnet än en gång, men den här gången målmedvetet mot ett annat sinne hon kände väl. Det var långt bort, men hon hoppades att hon nådde tillräckligt långt för att vännen skulle höra när hon bad om hjälp. Loiana hade valpar. Det kunde inte vara stor skillnad på dem i ålder. Hon visste att vännen inte skulle komma till henne, men hon kunde kanske ta valpen till vännen. Dimitrij kände den röra sig mot hennes kropp, kände dess kalla tassar och kalla huvud. Hon skulle ta den till Loiana, men innan hon vågade flytta på den var hon tvungen att se till att den skulle överleva sträckan dit.

[Sen tog hon med valpen till Loiana. Slut.]